I've got a word to share...

Embarrassing moments...

2012-01-09T00:00:00.000+01:00

Jag är inte någon enorm miljövän eller ett fan av gröna "tree hugging bunnies" som min social sciences lärare gillade att benämna dem. Men jag skulla aldrig, ALDRIG, ALDRIG NÅGONSIN, (!!!) kasta något ute i naturen. Från islamundersvisningen minns jag en del men inget har satt sig fast så hårt i min hippocampus som en hadith som säger "att ta bort skräp från marken är en god gärning", eller något i den stilen. Nu kanske folk som känner mig skrattar åt mig. Jag är inte jääääääättereligiös, men om jag ser skräp ute i naturen som inte är föööör äckligt brukar jag faktiskt plocka upp det och kasta det i närmaste soptunna. Jag skulle aldrig drömma om att spotta ut mitt tuggummi på marken så att inte stackars små fåglar tror det är mat och sätter det i halsen (har de en sådan?) och dör. Och jag håller hellre mitt godispapper eller näsduk än att kasta det när ingen ser i närmaste buske. Och jag bara avskyr att folk kan tycka det är okej att kasta ciggfimp runt sig ute på marken, som om det är helt normalt. Allt för att jag alltid tror att Allah tittar ner på just mig och dömmer mig för att jag är en dålig människa som smutsar ner kring mig.

Så varför berättar jag hur fantastiskt bra jag är? Ni vet hur man ibland gör saker som man aldrig annars gör? För en gångs skull bestämmer man sig för att göra något fel, lata sig, fula sig... Trots att man normalt aldrig gör så? Och ni vet hur man ALLTID, ALLTID!!!, blir ertappad just då? När absolut ingen befinner sig inom en mils radie ens när man gör något bra, men just den enda gången man gör fel då! Då banne mig, finns någon ALLTID där.

Jag åt en banan och tog en promenad kring sjukhuset med en vän, men jag minns inte vem. Kan ha varit L. Det var den första vackra vårdagen och jag läste internmedicin. När jag är klar med min banan håller jag skalet i handen och går vidare med planen att kasta skalet i närmsta soptunna när jag hittar den (remember! Naturen är helig!). Jag går och går och det hade börjat bli kladdigt i handen av bananen. Plötsligt, från jag vet inte var, slår mig som en meteorit, den dumma idén att bara kasta bananskalet i någon buske. Vilket jag gör. Och så skrattar jag till min vän och skojar: Att det är kompost ju, till slut bryts det ner! Hö hö hö!

GISSA OM INTE EN LÄKARE/HANDLEDARE JUST I DENNA SEKUND AV IDIOTI DÅ PASSERAR?! OCH SER MIG?! OCH SKÄLLER UT MIG?! Och tycker att jag ska plocka upp bananskalet!!! Av ren skam och förtvivlan och framförallt raseri över att det aldrig slår fel - man blir alltid fångad in action när man gör något fel, alltid! - så vägrar jag! Jag vet inte om det var hyperkalemin som talade eller vad... men jag betedde mig som en fjortonåring. Jag insåg väl hur fånigt det skulle låta om jag berättade att detta var första gången - så då blev jag istället bara oförskämd!

Jag skäms fortfarande över detta beteende och jag förstår fortfarande inte vad som flög i mig denna korta stund i mitt liv. Och varje gång jag har passerat denne läkare nu när jag jobbar på samma sjukhus, måste jag titta ner i golvet av rädsla att våra blickar ska mötas hastigast och han skulle känna igen mig som bananskalskastarfjortonårsarslet. PINSAMT!

Har lånat denna bild från nätet, so don't sue me! :P

Följande skor är nu mina...

2012-01-07T13:27:00.001+01:00

Beställde dessa fina bebisar i rött! Jag älskar dem! Har en fin svart vadlång klänning i rak modell som jag tänker ha till. Mmm fint fint. Har även beställt snygga stövletter med höööög klack! Amazing. Lägger upp bilder så fort jag får skorna. :)

Hej, neurokirurgjour...

2011-07-19T00:05:00.000+02:00

Iiiiiiiiih! Har varit neurokirurgjour nu i dryga veckan. Det är mig de ringer och ber om neurokirurgisk hjälp. :P Det har varit helt fantastiskt, men förra veckan äv. väldigt utmattande.

Känslan är obeskrivligt obehaglig att ha en patient med en svår hjärnblödning som behöver akut neurokirurgisk vård på något sjukhus ute i regionen, men som man inte kan ta hit pga platsbrist. Man ringer till alla andra kliniker i landet som äv de inte har platser heller. Och det känns hela tiden som att bomben tickar - vilken sekund som helst kan den bli medvetslös. Och det är inte så att vi inte har fysiska platser, utan vi har inte tillräckligt med resurser och bemanning till dessa platser. Sjuksköterskorna och undersköterskorna som ställer upp och jobbar dubbla pass och sex och sju dagar i rad har varit klippor, men nu kan man inte beordra in fler människor. Ja, det finns ju alltid den personal som är på semester (!)... men det känns inte så roligt att kalla in dem.

Samtidigt hör man på nyheterna att alliansen har tagit 1 miljard kronor från biståndsbudgeten och re-allocated the resources till.... *trumvirvel*... finansdepartementet!!! Nä, inte trodde ni att sjukvården skulle få pengarna?! Nej, sjukvården låter vi haverera så att vi sen kan klaga på att det är en statlig inrättning som inte fungerar som den ska pga att den är STATLIG (usch! vad kommunistiskt!) och sen kan vi privatisera skitet och slippa bry oss om att erbjuda svenska invånare högklassig vård till mkt förmånliga priser. Utan snart blir det att man helt enkelt får dö om man inte fick det där hotshot-jobbet med saftiga lönen och samtidigt drabbas av cancer.

Så det är alltså finansdepartementet som behöver den miljarden. Sjukvården beläggs istället med straffavgift för överbeläggningar och de kliniker som inte lever upp till kömiljarden får avdrag på redan knappa resurser. Samtidigt ska man spara inom sjukvården. Jag har aldrig förstått begreppet spara inom sjukvården. Hur kan man spara på vård till sjuka människor?! Jag förstår att man kanske inte ska fika 3 miljarder gånger per dag. Så långt är jag med. Men när det kommer direktiv från landstinget att vi ska operera mera och samtidigt inte vårda patienterna lika länge på avdelningarna... SOM OM DET ÄR VI SOM ÄR DE HÖGRE MAKTER SOM BESTÄMMER ÖVER FOLKS HÄLSA!! (Inte för att någon läkare vill men...) Vi RÅÅÅÅÅR inte över hur många människor som insjuknar i operabla tumörer eller att en hjärna kräver i alla fall några dagars observation efter en blödning eller en operation innan det är safe case att kicka människan ut på gatan igen utan att den börjar krampa på bussen eller att det ska rinna hjärnvätska ur örat när den sitter på restaurang.

Ni anar att jobbet inom landstinget har gjort mig bitter, va? Jag avskyr landstinget. En misslyckad affär som styrs av människor utan någon som helst verklighetsförankring till hur det ser ut "på golvet" inom hälso- och sjukvården i Sverige. Jag tror inte jag kommer att jobba resterande 40 år i Sverige. Det är ett helvete att jobba under de förutsättningar som finns idag, så det blir väl till att ta min kompetens sen när jag är specialist och dra utomlands. Och samtidigt blir jag ledsen för att det är svenska folket som låtit det gå så långt. Som inte säger ifrån och sätter ner foten och kräver en basal rättighet - rätten till en värdig vård. Istället prioriterar vi att få en tusenlapp extra i plånboken - som sen ändå ryker lika fort som den trillar in pga inflation och förhöjda a-kasseavgifter etc. Men jag hoppas att medelklassen snart inser att äv de kan bli sjuka en dag.

Om människor...

2011-06-11T12:29:00.000+02:00

Läkare, börja ta oss patienter på allvar

Tre tips till mänskligheten:
Vill du att läkare ska ägna dig mer tid och utföra omfattande utredningar varje gång du har ont i magen?

1.Sluta rösta på alliansen så vi får mer pengar och resurser till er patienter.
2. Sluta söka akuten för förkylningar, vårdcentraler för allmänna hälsokontroller när du inte har symptom och sluta vägra utskrivning trots att läkare har gjort en medicinsk bedömning att du är färdigbehandlad. Då får vi mer tid över till de som behöver tiden mest.
3. Sluta klaga och börja stötta. Då gör ni sjukvårdspersonalens liv och jobb mkt lättare och mindre stressigt.

Day almost from hell...

2011-05-23T19:55:00.002+02:00

Att hålla sig vaken under en måndags-röntgenrond är inte så lätt som det låter (och då låter det inte lätt). Lägg till att jag har bytt team till det tråkiga hjärntumör-teamet (hoppas ingen av team 1:orna läser) från det underbara ryggteamet!
Och jag är helt grön på det mesta, och min jättekirurgiska epikris (= pat har symptom, opererades, pat lever fortfarande) blev totalsågad... Plötsligt ska man skriva med ALLT! Och det är ju så himla tråkigt och det blir så mkt TEXT!
Och när man tänker att nu ska man hem och ta det lugnt och inte tänka på nåt... då hittar man en påminnelsefaktura på sin interneträkning - som eg ska gå via autogiro! Poängen med autogiro är ju att det ska sköta sig självt, och gör det inte det ska väl systemet fånga upp det INNAN det blir aktuellt med påminnelseavgiften, och så ska det rapporteras till kunden. Kan man tycka. Och vilja förmedla till kundtjänst. MEN ACK NEJ! KUNDTJÄNST HAR JU STÄNGT! ÅÅÅÅÅÅH, blir så trött på människor.

Tur är väl att man kan hetsäta pannkakor när man är ledsen...

I am stronger

2011-05-21T09:15:00.002+02:00

You can try to break me and hurt me and use your force against me. But my strength lies in that no matter how much you try, or how hurt I am or how hard it is to rise again, I still do it. And I stand there, in front of you, a reminder of your pathetic self and all your weaknesses.

On human rights...

2011-02-19T08:20:00.002+01:00

http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-12512732

How can an organization whose aim is to govern democracy and human rights be so malfunctioning that one corrupt nation can out-veto 14 other nations trying to ensure fairness and peace to the Palestinian/Israel peace process?!

How does the world expect the Palestinians to negotiate when there's not much to negotiate for. When they can't even have solitary rights to the small pieces of their own land they got, after Israel took the best parts?
This world is beyond me. I've lost faith in mankind!

Through sickness and health...?

2011-02-18T14:12:00.002+01:00

Vad gör att vissa par växer isär i samband med sjukdom och motgång, medan andra relationer förstärks i banden? Vad får en man att separera med sin fru efter ett besked om terminal sjukdom? Vad får ett ogift par att binda sig än mer vid varandra, genom äktenskapet, i samma situation?

Sjukdom kan ställa allt på sin spets. Jag dömer ingen. För hur skulle jag agera?

Zzzz...

2010-11-13T01:04:00.001+01:00

Suck... kan inte sova. Men är sååååå trött....
Imorgon blir det lite träning och lite Stockholm med finfina tjejer för att fira världens sötaste kinapuff, Elle!
Men först måste jag få en BLUND. :(

Ungefär så ser jag ut just nu. Fast i rosa volangnattlinne med spetskanter och svarta små hjärtan på. Och utan skägg. :P

Om kärlek or whatever...

2010-11-06T14:07:00.001+01:00

Jag läste en artikel av Aftonbladet om kärleksinvandring. Jag kommer nu skriva lite om mina egna och personliga tankar om en aspekt på ämnet.

Jag tror att världen är så enkel att man väljer sin kärlekspartner utifrån sina behov. Så enkelt är det. Mer eller mindre, såklart. Men jag kommer ihåg en gång när jag satt med en tjej i min korridor från Bangladesh och vi diskuterade förhållanden och våra kulturer. Den här tjejen var läkare och läste sin masters i Sverige. Hon kom från en välbärgad familj och hade haft en hel del friheter som andra kvinnor i hennes land inte kunnat drömma om (bl a flytta till ett land långt bort och så liberalt som Sverige, alldeles ensam). Jag kommer ihåg att hon under samtalet suckade och sa att jag hade sådan tur som var född i det här landet och att om hon vore mig skulle hon gifta sig med en svensk man. Jag blev nästan lite störd faktiskt och tänkte varför det?! Det finns ju säkert många Bangladeshiska män som är bra män. Jag sa faktiskt också det att jag inte är intresserad av svenska män och har svårt att se mig själv i ett förhållande med en.

Det var inte förrän långt senare som jag insåg att hon suktade efter att fylla vissa behov hon hade och jag hade helt andra behov. För henne innebar en svensk man frihet - för trots att hon var så frigjord så är ju allt relativt. Hon hade fortfarande ett kulturellt järngrepp om sig. För en ung kvinna som rest och sett världen och är så upplyst och beläst, så inser hon att världen har mer att bjuda på och det blir svårt för henne att acceptera en så ologisk och kanske i viss mån förnedrande situation. Egentligen var hon precis som mig fast i en annan sits. Och då insåg jag hur hon kände. För tanken på att jag skulle leva hennes liv var outhärdlig. Att varje dag, trots 25+ år behöva ringa hem till pappa, inte kunna ha killkompisar och inte ha så mycket inflytande över med vem och när hon ska gifta sig... Vilken frustration för en kvinna som kan tänka själv!

Men det var hennes verklighet, så hon skulle nog mycket väl kunnat uppskatta en svensk man. Men jag, då? Varför har jag sällan attraherats av svenska män eller ett förhållande med en (Dolph Lundgren exkl. såklart!)?
Nej, det är faktiskt inte förtryck. Det är att jag har andra behov.

Jag är en självständig, välutbildad och liberal kvinna från Mellanöstern. Jag kommer från en kultur där visst, en hel del kulturella könsskillnader råder men inga som jag inte kunnat acceptera. Jag har rätt att välja vilken kille jag ska gifta mig med, men mina föräldrar har också något att säga till om. Oftast är det som våra föräldrar kräver att han har en god utbildning, kommer från en bra familj (inget kriminellt etc) och har goda värderingar. Hans goda värderingar innebär inte att han ska misshandla mig till döds om jag säger emot honom, utan att han respekterar vikten av ett gott förhållanden till sin familj, att respektera sin fru och hennes familj, kunna uppfostra sina barn till goda medborgare och ta hand om sina föräldrar på äldre dar. Så ser samhällsstrukturen ut för oss.

Vad jag söker hos en man återspeglar också båda mina kulturarv - det svenska och det arabiska. Som svensk söker jag egenskaper hos min man som att han respekterar mig som en individ, har min liberala livssyn eller iaf respekterar den. Han ska vara mig jämlik i arbete, hushållsarbete och i barnuppfostran samt andra rättigheter och skyldigheter. Han ska respektera att han nu gifter sig med en kvinna med egen vilja, som kan tänka för sig själv och som kan ta ansvar för sig själv.
Mina arabiska rötter gör dock att jag söker annat också. Jag skulle exempelvis aldrig finna mig i att en kille som bjuder ut mig förutsätter att vi delar restaurangnota. Är det för att jag vill bli försörjd? Nej, det är för att jag är uppvuxen med ena foten i en värld där detta betyder en förnedring. Att han iaf erbjuder sig att betala säger bara att han vill visa uppskattning, inte förtrycka mig. Jag tycker även exempelvis att det är fint att han iaf utgår ifrån att han tar allt ansvar. Inte för att jag skulle tillåta det i praktiken, men även där spelar min bakgrund roll för även det är ett tecken på uppskattning i vår kultur.

Som M en gång (ganska ofint eg.) sa: "Ni har mens en gång i månaden, blöder och har ont. Halva er tid är ni ledsna pga alla hormoner. Allt detta för att ni ska föda oss våra barn. Och när ni väl sen föder barnen krävs det att ni först klämmer ut dem ur ett litet hål med all den smärta som tillkommer. Och sen ska ungjäveln ammas i minst sexmånader och då kan ni inte göra annat så ni får sitta hemma och glo på TV och alla vet ju att på dagarna så finns inga roliga program. Och inte nog med att ni ska gå igenom det här, ni ska gå igenom det flera gånger! Och så ska ni stå ut med lustande, äckliga, håriga män som stinker svett och tänker på sex i tid och otid. Och vad gör jag med mitt liv? Jobbar? Det gör du också. Då är det minsta jag kan göra att försörja dig så du kan göra något roligt med dina pengar!"

(När jag ändå insisterade på att vi skulle dela allt, tyckte han att vi kunde driva det steget längre och låta honom vara hemmaman, så kunde han se på fotboll hela dagarna. Min kirurg-lön skulle ändå räcka utan att han jobbar.)

Med det sagt så betyder det inte att svenska män inte är bra män eller inte bryr sig osv. Men den svenska kulturen är byggd på ett särskilt sätt som inte ser till mina behov. Jag är en människa som älskar att bli bortskämd och få uppmärksamhet. Jag skulle kunna gifta mig med en svensk, men jag finner ju allt jag söker hos de män från mellanöstern jag har träffat. De kan se till mina behov utan att det är konstigt. Därför har jag inte behovet av att söka mig till en svensk man.
Men det är också det roliga med kärleken. Att vi kan aldrig egentligen ställa in oss på något - ibland bestämmer den åt oss och vem vet vad som händer med livet... Och då faller min teori och alla andra teorier...

Om kebabpizzor och teknik...

2010-11-05T20:30:00.001+01:00

Nu har jag 500 kcal kvar att äta idag... Och jag är dödssugen på en kebabpizza... Men hur vet man hur många kalorier en kebabpizza innehåller?

Det är också något jag älskar... Min Google Chrome och Internet i största allmänhet. Jag sökte helt enkelt.

Copyright någon annan. Tack för lånet.

Enligt flera källor innehåller en kebabpizza ca 200 kcal per 100 g. Vilket leder till nästa fråga. Hur mycket väger en kebabpizza? Enklast vore att faktiskt väga en kebabpizza själv. Men eftersom det är ganska omöjligt (i den här stan i a f) att köpa en köksvåg kl 20 så fick jag även söka på det på internet. Och det verkar som att majoriteten av de som vägt sina pizzor (jepp, det finns det ett antal som gjort och publicerat sina resultat på internet har di oxå) så väger en kebabpizza mellan 400-500 g.

Summa summarum: Om jag äter en halv kebabpizza à 250 g och 200 kcal per 100 g så blir det .... (miniräknaren fram...) = 500 kcal!!! Vilket i sin tur innebär: Jag kan äta kebabpizza ikväll!

~~Nu återstår dock problemet med att palla iväg arslet för att köpa en. Promenad kanske?~~

Phew!

2010-11-03T20:55:00.001+01:00

Mmmmmmhmmmmm. Fan vad duktig jag vart då, helt plötsligt, bas'där. :D

Äjfåååån... och vagina.

2010-11-03T11:47:00.001+01:00

I just <3 My iphone!
Nu har jag installerat en högteknisk och avancerad stegräknare (endast 15 SEK) med en pacer (takthållare? Kommer verkligen inte på vad det heter på svenska!), en kaloriräknare som innehåller alla tänkbara produkter och aktiviteter (for free!) och så spotify premium som är värd varenda krona av de 99 den kostar i månaden. Så nu har det varit hur kul och lätt som helst att gå överallt! Hur jag kommer upp (man måste ju vakna så mycket tidigare)?

Att komma upp på morgnarna har inte varit något större problem eftersom jag har en ny app som heter Sleep cycle alarm (7 SEK). Sjukt bra och effektiv. Den väcker dig när du är som mest lättväckt. Och det roliga är att man faktiskt hoppar upp som om man aldrig har sovit. Inte alls trött eller med sömnen i ögonen. Och så registrerar den hur mycket man rört sig (indirekt mått på hur djupt man sover) under natten. Som ni kan se på bilden nedan så sov jag lugnt och skönt stora delar av natten.

Nu ska jag bege mig till fots till sjukhuset och gynmottagningen för att stirra in i vaginor i tre timmar. Äckligt och jag tycker verkligen inte om det här... Har inga som helst ambitioner att utföra gynpalpationer och ska göra mitt yttersta för att undvika det hela kursen. Blääääääääää!

Saker ...

2010-10-30T11:57:00.001+02:00

... jag har svårt för just nu:

1. Människor som tror dem äger världen. Kommer cirkus en kvart sent till en tentamen t ex och klampar HÖGLJUTT in och pratar HÖGLJUTT om såndant som togs upp av tentavakterna om man hade KOMMIT I TID!

2. Manliga gynekologer med skev människosyn.

3. Manliga gynekologer generellt. Varför detta intresse liksom? En kvinna kan i a f snacka om igenkänningsfaktorn. Annars är det ju ett helt värdelöst jobb, att titta kvinnor i underlivet hela dagarna. (Förutom en viss gynekolog som jag älskar. Men han är cool i a f och intresserad av kirurgin.)

4. Folk som alltid slänger med uttryck som "Ur juridisk synpunkt..." och "I lagen..." när man försöker rättfärdiga sådant som är direkt olagligt.

5. Människor som tycker man har jättebra meriter, bra referenser (tre CHEFER varav en är VERKSAMHETSCHEF och en av sveriges främsta kardiologer och har en pappa som är superkänd kardiolog han med, för fan) men ändå inte har råd att anställa en. Hatar ekonomiska kriser.

6. Att jag inte har inspiration att skriva för tillfället. :(

7. Att skriva färdigt mitt jävla projektarbete.

8. En 1000%-ig ökning av kostnader för värmen. WHAT?! :S

9. Sverige - kallt, inskränkt, tråkigt, mörkt, blött.

10. Vuxenmobbning. Och att en förskräckligt ful människa mobbar min kropp... WHAT WHAT WHAT? Jag är fan SEEEEEEXIIIIG! Och det stör mig inte att hon anmärker på mina former, utan att hon är så FUL!

Så med andra ord:

JAG ÄR INTE BITTER. DET ÄR HELA VÄRLDEN SOM ÄR ETT JÄVLA RÖVHÅL!!!

Om tentor...

2010-10-26T23:16:00.002+02:00

Okej, idag skrev jag min nästsista tenta (pediatrik), och jag är glad att ha fått det överstökat. Men jag vet inte riktigt hur det känns. Vissa tentor känner men "Aaa? Men varför inte? Det här kanske gick!" eller "Shit, måste hem och plugga till omtentan!". Men idag kände jag lite "Whaaaaaaaat?!". Hänger ni med? Med andra ord så kanske det gick för jag menar jag har ändå lärt mig en hel del och jag kände igen allt. Menvä vad fan frågaäär dem om egentligen? Minst hälften var irrelevant! (Ex. Taxhonans och st bernardhundens parning och avkomma.)

Jag på barnakuten...:
Oj, du hyperventilerar! Och är cyanotisk. Och quincke ödem har du också. Men eeeeeeh, jag vet inte vad jag ska göra för att rädda ditt liv. Men harni hund hemma?!" och så en flashig blinkning på det!

Men sen har jag faktiskt inte lagt ner den mängd tid på att plugga till den här kursen. Det är i princip en kurs om allt man har lärt sig senaste 3 åren fast ur ett BARNperspektiv. Vet ni när jag på allvar började plugga till tentan? 1.5 dagar innan.

Kommer sakna att tentaplugga vid L&B's köksbord, efter sista tentan...

En sak som har slagit mig är, förutom den stora meteoriten från skyn som gjort mig så här dum, det faktum att om jag klarade tentan idag och så har jag en sista i december. Nästa blir inte förrän om 3 år!!! Och då tänker jag såhär: Hur kan man blicka framåt? Planera sin vardag? För hittills har allt kretsat runt tentan och hela ens liv plsneras utifrån när lästa tentadatum är? Vad ska jag fylla mina vardagar med nu om inte jag har en tenta?

Kan det vara separationsångest från skolbänken då? Den har ju ändå funnits där för mig sedan 7 åå! En trygghet i vardagen, jag visste alltid var jag var på väg med mitt liv. Suck, det här med att bli vuxen är inte så roligt alla gånger. Och framförallt måste jag erkänna att jag redan nu blir nostalgisk när jag tänker tillbaka på alla tentaperioder och ångesten och bmcs ruttna,unkna lukt och Ls kalla kök och... Ja. Bittersweet memories. :)
Sköt om er!

När människor kan dölja sin identitet bakom ett smeknamn...

2010-10-22T23:04:00.001+02:00

... väller rasismen fram.

Må väl vara så att endast ca 5% av svenska befolkningen röstade på Sverigedemokraterna, men att sympatisörerna är betydligt fler går inte att missa. Jag valde att läsa 40 kommentarer på en av Aftonbladets ledare från igår ( http://www.aftonbladet.se/ledare/article7992398.ab ), om beskjutningarna i Malmö. Jag tar inte ställning till det som står i ledaren utan vad jag fann intressant var kommentarerna. De som jag räknat som främlingsfientliga är kommentarer som direkt uttryckt främlingsfientliga åsikter. De fanns dock en stor majoritet som mellan raderna anspelade på att beskjutningana går att förklara med antingen invandrarna själva som grupp eller invandringspolitiken och politikerna. De tyckte alltså att beskjutningarna hade sin förklaring, vilket jag rent subjektivt känner är rätt motbjudande. Men som sagt, så exkluderade jag dem från räkningen.

Antal som uttryckte direkt främlingsfientlighet: 15 av 40.

Exempel på kommentarer (inte alla inkluderade i räkningen):

1.jefharn (man) skriver:

Det är väl någon som tröttnat på ligisterna som bränner och förstör allt i sin väg.

2. storfiskarnizze (man) slriver:

En normalbegåvad person inser snabbt att SD inte har ett dyft att göra med allt skjutande i Malmö. Staden är invaderad av kriminella som använder samma metoder som dom gjorde i sina hemländer, dvs mord och alla andra tänkbara våldshandlingar. Slöddret har bara bytt arena till oskuldesfulla Sverige. Som tack för vår gästfrihet.

3. tkatt (man) skriver:

Jo, jo! Finns det något som inte går att skylla på Sd? I det här fallet är det ju antagligen så att galningen reagerar just på den typ av problem som Sd säger sig vilja lösa. Det är väl snarare de som orsakat problemen som ska ställas till svars?

4. AlexanderX (man) skriver:

Saken är ju att även om det är en invandrarhatande nazist så är det ju tack vare den okontrollerade, kravlösa och huvudlösa invandringspolitiken vi för. Vill man att sådana här händelser inte ska hända i framtiden så ska man rösta på SD så vi får ett samhälle där invandrare måste integreras istället för det kravlösa samhälle vi har nu där de så kallade "utanförskapsområdena" är en naturlig konsekvens av den politik som förs.

Varför jag gjorde det här? Dels är det tenta snart, men det var även för egen del för jag ville ha siffror på vad jag såg. Och då tänkte jag att jag lika gärna kunde dela med mig.

Jag är fullt medveten om min bias - då jag själv är en invandrare (eller ja, själv invandrade jag till BB i Malmö från en livmoder, men livmodern hade transporterats över Svea rikes gräns från utlandet. Och det långt innan jag blev skapad. :P)

Tenta och åter tenta

2010-10-22T14:52:00.002+02:00

Jahapp! Då skrev man näst näst sista tentan. Kursen var BUP och själva tentan var flummig, men vad kan man förvänta sig av en kurs som inleds med en monolog om skattebekymren en professor på uppsala universitet har. Men jag är inte bitter. Sen har jag också lärt mig en hel del, bl à att alltid misstänka barnmisshandel om barnet är förstoppat och pappan pratar mer än mamman. Vilken otur bara att jag faktiskt har svårt för att komma ihåg saker jag lär mig på psyk. Så dumma jag kommer fortsätta göra en mass aonödigt som att ta en bra anamnes och ett status, innan jag dämmer folk.

Man skulle kunna tro att jag uppdaterar min blogg två dar i rad för att det är tentatider, men se där. Så är dg inte, utan jag har faktiskt en sån där "äjfån får" (jepp, "fåret" är viktigt för det är ett diskret sätt att säga "jag har nåt som inte du har och jag är så jävla cool och bra"). Vilket gör att jag faktiskt kan ligga på sängen och utan något extrajobb faktiskt skriva lite innan jag somnar.

Och nu till det viktigaste. Jag har upptäckt boten mot tentaångest... Och det är... Taramtaraaaaaaa... SÖMN!!! Det är faktiskt så. Inget stesolid, inget mera plugg, inga lugna tankar. Utan helt enkelt kravla sig fram till ens säng, slänga sig under täcket och landa i en skön fosterställning, vagga sig till sömns. Det är som om ångesten aldrig funnits. Ja, fram tills man har vaknat då. :p

Mmmmmmm.... sova.... mmmm.... min säng....

Om människor...

2010-10-21T19:52:00.005+02:00

Jag är trött på falska människor. Jag är det. Jag är för den delen också trött på ryggradslösa människor, svaga människor och människor som man aldrig kan räkna med. Människor man kallar sina vänner men man har hela tiden en känsla av att de kanske inte är det. Eller människor är beredda att dumpa en för minsta lilla, inte för att de är onda utan för att de är svaga människor. Och dessa svaga människor gör mig kanske mer illamående än falska människor. En människa du vet är ond eller är falsk vet du i a f vart du har, men en svag människa vänder kappan efter vinden och du kan aldrig bli en vänskapens och relationernas metereolog.

Så vad gör man i sådana situationer? Vem ska man lita på och vem ska man inte lita på? Ska man lita på någon alls? Ska man fortsätta vara cynisk och förstörd och bitter på att ingen är vad den utger sig för att vara?

Det värsta måste nog ändå vara känslan av att inte kunna räkna med någon i din omgivning. Känslan av att vara strandsatt på en öde ö omgiven av ett lömskt hav av ondska och feghet långt bort från de människor som alltid funnits där för dig. Långt bort från de människor som gång på gång visat att de är att räkna med.

Häromdagen fick jag höra att jag fick skylla mig själv för att jag inte ansträngde mig nog för att vara en del av en grupp människor jag inte har mycket till övers för. Tydligen anser människor som man räknar som ens vänner att man ska ändra på sig själv för att bli accepterad av ett gäng osympatiska människor som man faktiskt inte tycker om. Då blir man besviken på människor. Är det verkligen så jävla viktigt? Att så många som möjligt accepterar en på bekostnad av ens självrespekt? Har det verkligen gått så långt att människor inte längre anser det hederligt att man vågar gå mot strömmen för att man tycker det? Är man verkligen en sämre människa för att man står för vad man tycker och känner, och kanske väljer att ha mindre människor som "accepterar" en, istället för att ljuga för sig själv varje morgon och vara falsk? Jag förstår mig verkligen i te på denna värld längre.

Men visst jag kanske framstår som en kuf, den som är annorlunda, den som är hardheaded och envisas med dumma pinciper. Men jag kan iaf stå för allt jag gör och jag kan titta mig i spegeln varje morgon och faktiskt se den jag vill vara, inte rövslickaren som andra format.

I slutändan så förlorar den falske och den svage och den ärlige står som en segrare. Jag vågade tro på mig själv, vara mig själv, se mig själv och respektera mig själv. Jag var ärlig! Vem är DU?

När, var, vem?!

2010-10-07T23:31:00.002+02:00

Till mina tjejer för att ni inspirerar mig…
Jag vänder blad, rattar bort. Jag dör inombords varje gång. Jag är hopplösheten när den när sömnlösheten. Jag mår illa. Vad är det jag ser? Vad är det jag hör? Hur kunde det sluta så här?
Jag vill skrika dig i ansiktet. Jag vill ruska om dig, Moder Jord. Vakna upp! Ser du inte?! Känner du inte? Skakar du inte av arméns klackar som taktfast springer över din yta? Mår du inte illa av oss? Jag vill spy över dig! Jag vill spy över mig.
Smutsigt är mitt kött, äckligt är mitt blod. Jag blundar, slutar lyssna och nynnar till internationalen. Låtsas det är år… En tid som aldrig fanns, inser jag ganska snart och min naivitet hånler mig rakt i mitt fula tryne. Jag vill duscha bort alla stämplar, skrubba bort vem jag är, vad jag är, vad jag gör. Men internationalen fanns aldrig, har aldrig funnits. Du är lika smutsig, som igår.
Min egen broder dömer mig! Definierar mig, identifierar mig, kategoriserar mig, ställer mig mot väggen. “Du är” och han pekar med hela handen! SLUTA BRODER! Broder, vem är DU? Vad gör du? Vem är din syster? Varför ska jag vara vem? Sluta broder! Sluta syster! Låt oss sluta vara vem och bara vara här. Älska mig. Dö inte för mig. Tala för min rätt.
Stå i mina klackar, kryp innanför mitt skinn, titta genom mina linser. Visst är det lite suddigt men, det är inte synfelet. Det är kaoset. Det är det här jag ser. Ser du nu vad jag ser? Förstår du nu varför jag blir arg? Om jag såg vad du såg, skulle jag fortsätta se likadant? Skulle du också ha ditt kaos?
Min själ är gruppvåldtagen. Den hade för kort kjol. OK DÅ, DIN JÄVLA SKIT! Jag är muslim! Är du nöjd nu? Spotta på mig, sparka på mig då! Det är inte ditt fel. Min broder sa kafera. Min broder, min syster… mina räddare, min förbannelse. Allah, vi behöver dig. Jag orkar inte det här längre. Jag vill inte finna mig i vad du har planerat för mig. Jag älskar dig, men lämna mig i fred. Jag är för svag. Mina axlar tyngs alltför mycket. Huvudet knappt över ytan. Jag börjar andas Moder Jord. Inget syre i mina lungor. Smutsigt är mitt blod. Jag är döende. Är det här slutet?

Är det här början?

2010-08-02T19:02:00.003+02:00

Okej, nu vet jag varför jag inte hinner med så mkt efter jobbet. Jag sitter i en timme och lyssnar på... .... ... Jag vill verkligen inte erkänna det. :$ Ok då, JUSTIN BIEBER! Asså bara hans namn är för löjligt. Men han är så söt och väcker moderskänslor inom mig. Och hans låtar är ganska catchy ändå. Inte för att jag för mitt liv skulle ladda ner någon och ha i min mp3.

Idag började jag min placering på gastrologen. Jag kan då säga att om man tror att polisen är den som handskas med samhällets baksida så har man fel. Samhällets baksida hamnar på en dödsbädd på gastro. Det här samhället är förstört. Och det är ingen som vågar eller bryr sig om att ta upp det. Man behandlar bara den ena akoholhepatiten efter den andra. Och sopar undan bevisen under närmsta sjukhussäng. Ett diskret och finkänsligt diktat senare och man låtsas som att nästa alkoholhepatit är den första av sitt slag och patienter med alkoholdemens bara ökar. När ska vi inse att vissa människor är sjuka. Och deras sjukdom kallas kort och gott alkohol. I en kultur där alla SKA dricka sig fulla vid varje möjliga tillfälle, är det många som INTE KLARAR AV att dricka sig fulla, utan att BETALA PRISET HÖGT.

Bara för att vi andra kan gå på våra ben utan problem, behöver det inte betyda att alla de få som inte kan det, ska anpassa sig till våra villkor. Vi har handikapp-parkeringar överallt. Men en man med alkoholproblem kan ändå köpa ut hur mycket alkohol som helst, till den dagen han hittas somnolent och andningsdeprimerad (kanske med lite inslag av hallucinationer) på en parkbänk.

Whoooaaaa!

2010-08-01T19:13:00.003+02:00

Ok, så här är det. Jag skulle vara duktig i sommar. Jag skulle blogga ordentligt, skriva färdigt projektarbetet, träna hårt, skriva mina noveller, läsa en massa... SÅ MKT SOM SKULLE HINNAS MED! Men jag har inte orkat. Jobbet bränner ut mig. Jobbar övertid 1 timme, 1,5 i princip varje dag! Pendlar hem. Lagar mat. Duschar. Och sen är den dagen över. Jag förstår inte hur andra människor pallar. Vad går dem på? Biogasbränsle?!

Iaf, i stora drag har jag mest jobbat. Varit i Malmö några svängar och haft det bra, men sen jobbat lite mer. Nu låter det som att jag klagar på själva jobbet. Men det gör jag inte. Fy fan vad kul. Jag tror aldrig jag har trivts så väl med att göra något. Faktiskt! Det är på något sätt väldigt oglamoröst, men på ett annat helt magiskt. Att sätta in en akutbehandling och plötsligt se hur din akuta hjärtsvikt gå

r från RLS 2 till kontaktbar och skämta med dig, bara på några minuter. Det är magi!

Sen har jag haft turen att gå med så duktiga läkare som alla på ett eller annat sätt varit väldigt pedagogiska och lärt mig en massa. Och att samtidigt få beröm är ju en jävla sporre att komma tillbaka till jobbet veckan därpå och visa att "Det du såg av mig förra veckan... Det var INGENTING mot vad jag kan egentligen!". Många ser läkaryrket som något fint, glammig och statusfyllt. Men det är det inte. Vi har sämst arbetstider, går tunga jourer, träffar bara sjuka människor och de flesta av våra patienter är alltid missnöjda med att vi inte gör mer (dock inte äldre som man kan göra mer för - de är tacksamma för allt!). Vi har mest hand om äckliga saker som bajs, kiss, spott, blod etc. Men trots allt det där (eller kanske just därför :P) så är det här världens roligaste yrke! För man gör verkligen en skillnad!

Den här helgen har jag iaf tagit det lungt. Varit på Halmstads vackra stadsbibliotek

och lånat bl a The portrait of a Lady och Lady Chatterley's Lover, shoppat, tagit sköna promenader, målat tånaglarna, epilerat bena och mycket annat avslappnande. (Ok, epilerat bena är kanske inte så avslappnande medans man gör det, men det är skönt efter att det är gjort. :P)

Toodles!

And so the story came to an end...

2010-06-27T13:24:00.004+02:00

...or just began. Meet Dr Khalil. I've been working for two weeks now as a doctor. I don't know what to tell you. Well, there's one question you all have in mind and I can tell you the answer immediately. No, I haven't killed any patient. Yet. :P

I was so scared to begin. But someone dear to me reminded me that there's a first time to everything. So even to working as a doctor. I changed my mind and went to work afterall, even though I could feel my pulse in my throat, I was cold-sweating, hadn't slept the whole night. Even my stomach was telling me how wrong it all felt. But then you are thrown into work and you forget that you thought you were gonna die. And then the great feeling hits you. You are finally there doing what you love doing most!

Although it didn't change as quickly as that. There were two or three days when I felt like I was the worst doctor ever. The chief of doctors happened to be the doctor where I worked. From the way he treated me and demanded of me I felt that there's a level I should be at and that I couldn't reach. But then one day he suddenly tells me that I have impressed him very much with my work, that I learn quickly and that I am brave and so on...

I was so happy my eyes teared in front of him. Which is very embarrassing. But I had never had a lower self-confidence before, and suddenly he tells me my work is perfect! At that moment I hated him!

But I must tell you my work is not entirely perfect. And since I promised Linda to share the downs of my journey, here they come:

- I didn't dare to give the daily dosage of Warfarin to a patient that had just gonna trough heart surgery cause she had taken out the lung-drainage the same day and I was afraid she would bleed from all her wounds. Next day her PK-test said 1,2. Ouch! :P

- I was gonna send home a STEMI-patient (heart infarction) without any follow-up. I thought it was handled by the secretaries. Apparently not. Oops again!

- I sent home two old men with the same name and exchanged their medicines and prescriptions. It was a lot of calling around to get the right drugs to the right pharmacy! :P

I'll tell you more later. Now I have to get ready for England - Germany. Since Italy was out, I now have one favourite left and that is Germany!

On centuries...

2010-05-16T19:51:00.005+02:00

I wish I had been born 150 years ago. I think I would have been a lot happier. I would spend my days trying out different dresses and beautiful hats. I would attend one ball after another and be courted by handsome young gentlemen.

But mostly I would spend my time writing revolutionary novels about liberated women and removal of social classes - of course under false male pseudonyms. I would fight for women's rights to education, heritage, voting etc.

I would think I could save the world. I would speak freely of my opinions at social gatherings and with old fashioned men - just to provoke. People would see me as too liberal - and that would just bring joy to my soul. I would join underground political movements.

And what is most appealing to me is that trying to save the world wouldn't be something to criticize someone for. Nor would people in general accuse you of having opinions as if you are hurting the world by having something to say.

I don't know. Many times I really wish I hadn't been born in this era. Most of the time I feel misplaced, and many other times I feel like I won't be able to live long in this world. I don't understand, and it keeps on surprising me. Mostly, I'm not very content with it's surprises.

Nevertheless, I still feel joy in my heart days like yesterday and the days before. Yesterday I spent the whole day sitting in the sun in the company of nice friends, a good book and... ya, SUN! Moreover, last tuesday I went to Stockholm with my beautiful ladies A and L, we went wild on the shopping, the restaurant-visit and we laughed a few abs on Magnus Betnérs comedy show. I love!

Picture above: Vivien Leigh as Anna Karenina. Can you see me like that? A woman of the 19th century?

On the other hand…

2010-05-13T18:47:00.001+02:00

This goes to those two guys that actually hit the dude… Thank you! Thank you very much for making sure that this moron gets more publicity. That his repulsive and loathsome art is now spread. Thank you for making sure that some B-so called artist now can spread gayporno of hairy dudes whom this idiot wants to link to our holy, beloved prophet.

Furthermore, I also want to thank you for attending the lecture from the very first beginning. Thank you so much for being there and helping the attendance rate to reach 250. I want to thank every one else who went, for that matter. I wanna thank you, even if you were only there to discuss and debate. Why? Does he deserve to be spoken to? Does he deserve to be recognized at all? Do we even need his approval, as Muslims?

Now this idiot will publish worse things of our prophet. Who knows, maybe next will be our children, women, God… Such ignorant people have no limits. All they care about is publicity. So, thank you very much for helping him. If you really love your prophet don’t give these ignorant bastards the chance to humiliate him, to get to you. Can’t you see? They don’t care about Mohammen pbuh! They don’t care about Allah. Nor about Islam! All they want is a reason for your fury. Because we are easy to kick. We are already lying down. And since the Jews are not available anymore, and Russians don’t make up as big of a threat, Muslims are the easiest target. Thank you for making us an easier target. Thank you for helping everyone else kick and spit on us.

No, really thank you.

WHY CAN’T PEOPLE THINK!!!

On that asshole…

2010-05-13T17:52:00.002+02:00

I refuse to type in his name, cause I refuse to give him more publicity. But it's the Swedish so called artist that drew the Mohammed-caricatures.

What I understand from the debate, that is going on in Sweden at the moment, is that he should have the right to carry on with his so called art and provocation, and if it was only about that then I will personally be the general of that army defending his rights. But, as I have understood from the debate and the supporters of this person, is that not only has he the right to provoke, but we should also applaud him for his art. We should all demand more of such provocative art.

So, basically, he is doing the Muslims a favour. The logic of the pro-artist cluster is that when he provokes the Muslim world, he not only forces them to think, but it's also necessary for the Muslims to learn not to feel humiliated by others' freedom of speech. I also read that many feel that more people need to humiliate the Muslim world, so that the Muslim world learns to "chill". So what this so called artist and the defenders of his so called art are saying, is that this looser is giving Muslims a course in anger management. 'Cause of course, the logic is simple. When you humiliate the most sacred thing in a persons life over and over and over again, he will calm down, start listening to you, learning from you and take on your culture, ideas and thoughts. Very logical.

Well, in that case I will start on a new painting of this artist screwing a dog. And if anyone, by any chance feels humiliated, I don't want your comments or death threats. Instead I ask you to come again in a few weeks, maybe then I have finished my next painting of homosexuals burning in hell. That these drawings are beside the point, lack any substance worth caring about and only are meant to point out already exposed categories in society and humiliate them, are just trivial facts.

All I'm trying to say is that if you want a debate with someone, or want someone to learn something from you then respect them first. If you wanna point out to a Muslim that his religion is wrong on many levels, by all means. Feel free to do that any time. Just don't draw a caricature of this Muslims sacred prophet and humiliate that Muslim and then pose with a sad face for Swedish tabloid magazines holding an ax - to then force this Muslim to not feel humiliated of what you have done. I believe communication is the key to all progress. But communication on the same condition for everyone involved - and respect is the foundation on which all communication shall rise. And yes, I know what respect is. Even though I stone women in my backyard, I want to enforce sharia laws in Sweden and I burn homosexuals for fun in my bathroom - becuase I'm a muslim.

All I'm saying is: Stop this cowardice. If you want to create a dialogue with someone do it with respect, say what you have to say and give the other side a chance. Regardless of who you are addressing.

Note! I appologize to anyone who got offended by this post. I have nothing against homosexuals, animals, Muslims, Swedes or whoever else I might have offended. Neither do I support any death threats against any artist of any kind. I hope you realize the aim of this article. And if you still feel offended, see it as exercise in anger management. ;P

On positivity…

2010-04-19T07:26:00.001+02:00

According to A we should become more zone 3 (some Doris Lessing thing), i.e. happy, smiling, goodwilling people. I feel I’m all zone 3, except when I’m surrounded all the time with people from zone 4 (bad people from a bad place).

Like yesterday at a coffee shop while listening to A explain what she is reading right now and how we should try harder, a group of pubertal young guys spent the whole time we were sitting there blowing into their coke bottles, shouting or singing loudly, all in one voice. It took all my energy to not get up, take a random chair and smash it over the head of one of them.

I don’t mean to sound like an old, nagging lady… BUT TODAYS’ generations are sooooooooooooooooooooooooooooooooooooo RUDE!!! I would never have dreamed of doing anything that irritating in public, when I was their age! Never! So, I am all zone 3 and zen and harmony… Unfortunately, I live in a zone 4, though. Add self-diagnosed adult ADHD to that and you realize I will die in a heart-attack by the end of next year.

I’m trying to be all this…

But everyone I seem to meet are just…

On natural disasters…

2010-04-18T11:33:00.001+02:00

On Thursday evening I received a call from my sister saying it will be hard for her to come this weekend. When I ask her why she responds that it’s due to a volcanic eruption… on ICELAND. It took a few seconds for this response to sink in. First I thought she was kidding with me. Since I hadn’t checked any news the entire day, I had totally missed out about this horrible incident.

So, I ran to the online newspapers and ended up on Aftonbladet – a Swedish tabloid magazine. One article was about Icelanders fleeing their homes. What caused anger in me was an article not much further down stating: “The Andersson’s: We should have been bathing.” (Sry, couldn't find the link.) I didn’t know who to feel more sorry for; the homeless, ash-covered Icelanders or the un-bathing Swedish middle-class family robbed of their vacation. *sarcasm*

I find it scary though that almost everyday one hears about natural disasters around the world. I have this theory that the earth is uneasy for the upcoming second big bang or something! OR… or… we could be heading towards a new pre-dinosaur time when all the earth were volcanic eruptions! Creepy! So creepy made me recycle both paper AND metal yesterday! *phew* Who knows what mother earth is trying to tell us…

Friday evening me and M were reminiscing old times and old times’ music. We ended up youtubing songs we remembered from years ago and the collection was very spread between many genre

from pop to RnB to hip hop and over many years.

To me they were beautiful years of young friendship, crushes, school, trips, fun… and the occasional teenage drama. :)

That good ol’ music, those good ol’ days!

On everyday life…

2010-04-17T10:35:00.001+02:00

I bought a new computer btw, when I was in Malmö. An HP Mini. How was I so ignorant to the logic that a miniPC is the solution to all my computer-problems? It’s tiny and really portable! Not like my old computer, that I needed to rent a truck for, every time I wanted to move it from my desk to the kitchen table.

Which reminds me to tell, that sometime in January I woke up thinking I need a kitchen table. So, I got dressed quickly, took the bus out to IKEA and bought on impuls a kitchen table-set. In all this none-planning, I had forgotten to plan how to transport the kitchen table-set back home, since it weighed a smaller elephant. I managed in the end, though, with much thanks to Johanna and the cab driver. :D

Another totally uninteresting thing for you to know is that I have got alot of spare-time. ALOT of sparetime. I don’t know what to do with it all. So, yeah… any suggestions? *project, woot, woooot, what project? Huh? Do I have a project? What?*

Oh! One last thing. When I flew back to Uppsala on Sunday, an incident happened at the plane that made me think alot. All of a sudden we could see the stewardesses run to a seat and they all dived in there, over a passenger. A minute later they announced in the speakers that an illness-incident had occured at the airplane and that they needed a doctor, nurse or anyone else medically knowledgeable. Eeeeeeeh, I felt. %¤&¤ I muttered.

I so hoped I was NOT included in the medically knowledgeable, with five years of education behind me! I don’t want my first case to be killing a patient over a few thousand feet in the air! So, I waited out the real doctors on the plane, because I figured there MUST BE a REAL doctor on the plane. Eventually, five minutes later, one doctor suddenly stepped forward (hesitantly, too hesitantly for being such an old doctor) and 15 minutes later another one joined! GAAAAAAAAAH! I’m still mad at you stupid doctors for waiting so long! Don’t become a doctor if you don’t wanna take responsibility!

Oops, I forgot I’m all ZEN. AAAALL ZEEEEN! *grinding teeth*

On life…

2010-04-14T08:24:00.001+02:00

It seems like the sun is here to stay for a longer period of time – could it be spring? Well, whatever it is IT’S GOOD AND I LOVE IT!
Another thing that feels good is my new schedule which has left me much spare time. So much spare time that I don’t know what to do with it all.

Lately I’ve been struck by how time flies by. Nana is graduating in June and Henno is 17 yrs old. Hebbo has a year left till secondary highschool and last week in Malmö I saw Ranosh, my little cousin that is almost as tall as me now and I almost cried. I remembered him being a tiny, little creature with wrinkled face and tiny, tiny hands – and the problem is I remember it as if it was yesterday.

I’m getting older. Things change. I have changed. I am not the 18 yr old that started medschool five yrs ago. Holding a scalpel and cutting through flesh is not a dream only, now it has also become a memory. My priorities are not the same, my friends are not the same, my dreams are not the same… I’ve changed, I’ve grown and I’m heading towards new goals in life.

I’ve started to like the new me. She looks better, talks better, walks better and is just great! I’m more confident today, I’ve learnt to stand up for myself and what I believe in. And what I believe in is myself. I’m a good person.I learnt that. I also learnt to select who’s opinions matter the most to me – about me. I’ve learnt that your true friends know all your weaknesses and laugh at them, because in the end they make you who you are and they love you for who you are!

Ok, so maybe me and my friends aren’t really this famous, but we’re still awesome! :P

On weather...

2010-02-22T12:33:00.004+01:00

An arab pulls aside the curtain and looks out on a beautiful and sunny morning. Sun! she exclaims to herself and thinks it means warm enough to wear her woolstockings. When she finally finds herself outside she remembers that sun during a winterday in Sweden can only be a bad sign of immense cold.

Absolutely determined to stick to her CBT a la homemade and stay as happy and excuberant as can be she keeps on biking - despite the ache and resistance in her legs from the cold and sequelae of last days afro-dance session. Once again she thinks to herself: How wonderful and beautiful the world is. 2 minutes later she is on the ground, horizontal positon, 180 degrees rotation in her vertebral column on a crossing, a car circa 2 dm away and with the bag - heavy of books smashed to her face along with a bike which is totally in a place it shouldn't be. She keeps lying there for a minute thinking: I died with only ten months to go till my graduation. *sigh*

On freedom of faith

2010-02-01T11:42:00.003+01:00

The shawarma-maker was prob a friend of someone who was a relative of someone who knew someone who knew someone who knew someone who was originally from Pakistan. And we all know that there are terrorists in pakistan. BAN THE SHAWARMA! (Can we please keep the kebab though?)

This was found on the following website: http://www.loonwatch.com/2009/12/ban-on-cemeteries/

On faith

2010-01-31T12:04:00.005+01:00

It's been some time since last time I wrote an entry on this blog. But on friday evening I met some nice people who inspired me to continue again and who reminded me that I have so much to say to the world.

During these last few weeks of my life I have been going through a crucial phase of which I hope to find myself and my place at last. It's about faith.

As you all know by now i'm a Muslim. I've been a believer to some extent, but i'm definitely what you call a secular believer or Muslim. During my whole life there has been a struggle within me to which i have totally surrendered sometimes or tried to totally ignore sometimes. And all the time i have felt unease about the situation. It's been a constant fight within me about the two extremes: to believe or not to believe. Faith was either black or white. Either you believe and follow strictly every single word of whatever you choose to believe in or you just don't. I've always been told that you cannot believe in somethings of a faith and not other things of the same faith.

Usually I've chosen the I believe in Allah and the prophet (pbuh) - and the rest I cant really help. But lately I've made up my mind. Cause that did not work for me either. Because in times of hardship or joy I always turned to God. So obviously there was something more inside my lost soul. So I have been thinking. Why cant I just accept my faith the way it is expressed in me? Why do I insist on forcing beliefs and feelings upon myself?

So I have stopped and learnt to accept the way I am. I believe in Allah and I believe in the holy Quran. I live my life the way I see is best for me and a constant prayer on my lips is "Allah guide me to what benefits me and makes me good, and guide me away from what harms me and makes me a bad human being."

For what is Islam about? Islam is the religion of well manners and coexistence. It's about being a good human being, doing good and in the process giving yourself with heart and soul to God. And I try my best to be a good person and i try my best to be good. And God himself admits to the human weakness. I can't be perfect, but with the help of God i will be good.

This insight has given me the best spiritual experience ever, that of being at ease and feeling joy. I'm closer to God now, in my own special earthly way. But at least I pray for his acceptance. I bring him along, with every step i take on this journey till my body says " enough". And for the first time ever in my life I felt what you are supposed to feel when praying. The complete surrender and ease of soul that is the purpose of prayers. For the first time I smiled and didn't wanna rush through it.

And now I realize that who are people to judge me for how I choose to believe? And who are people to think they are better believers because they do what they do? When Allah himself was so content with me he gave me this marvelous experience of letting me closer to him in my prayers! So, all I have learnt is that no matter faith, the only thing you need is good intentions and you will be guided in life to become better, be it the "correct" way or any other way.

On worldeconomy and poverty...

2009-12-05T18:13:00.004+01:00

I had this lively discussion about poverty and childlabour with A. With all respect to her feelings and opinions, but I can't help being amazed about such opinions. Not only expressed by her but by so many other white, middle class men and women of the western world.

As the world looks today I can't accept forbiding child-labour. It's a very selfish and naive view to think that we should prohibit poor, starving kids from working because they cannot have the standard of living of our kids. Mostly, many are critical of the working conditions of these poor kids. But I can't see how starving, homeless kids would have it any better on the streets. Okay, they work 12, 14 (and sometimes more hours) a day. But if they don't, would you pay for their antibiotics or food or clothes for their younger siblings? What are you afraid they will miss? Soccer practice?

I believe in free trade and I believe in that free trade and education is the answer to solving poverty. If you still wanna buy your Nike-sneakers, and at the same time are not willing to engage or even as a consumer by your free choice do something about these working conditions of children - then don't stand in the way of the development of these children and their countries. Don't let your bad conscience and guilt be an obstacle in their gaining of power, better life quality and eventually development.

I believe that when a kid today works he will gain experience and enough financial resources to be able to put his future kid through elementary school. This new generation will then have enough qualifications to have a better job and a slightly higher salary to be able to on one hand provide for next generations education up to maybe secondary highschool. But also, on the other hand provide for the elderly who gave him/her this chance. And the new generation might have a better chance at providing for their children to continue through higher education and then you have created a country that will develop and be independent of outer financial aid.
These educated generations will now know their rights, how the world looks like, demand for themselves better working conditions, better social security, will create and bring new technology to their countries and be able to allow investment on their conditions and so on.
Look at countries like India, China etc. They are now countries that play with the same conditions as any other developed countries in the world market. And they did it all by themselves all thanks to foreign investments in their countries and their willingness to allow and engage in free trade.

So, let the children work and instead of ruining their chances continue buying your Nike-sneakers and let them have a chance at buying the same one day. If you are not goin to engage in their struggle let them struggle alone, with a fair chance at actually getting somewhere.

Testing, testing

2009-10-15T18:29:00.006+02:00

So, this blog is goin international. Or just english, due to requests from several places in the world. Now, it was a while ago I did IB, so my english is not the best in the world. Therefore! Any mistakes you find here you can blame on... Google Translate. :P

Sooooooo, mmmmmmm... First week of psychiatry-training is over. THANK YOU, LORD IN HEAVEN! These weeks have been painful! I could be politically correct or empathetic or whatever and go like: "Pooooor old, autistic, depressed, suicidal people. I really care about what you feel and want you to TALK to me. Let me help you."
But I should be honest with you - I FRANKLY JUST DON'T CARE! Do you have anything that needs to be sliced away? A tumour perhaps?
Everybody have emotions. :O And worst of all is they need to talk. I hate talking about emotions (if I'm not high on eostrogen that is, which doesn't happen that often). Here's a scenario of how misplaced I am at psych:

Patient comes in and all parts are seated. Quite for seconds, then psychiatrist asks how the patient feelsThe patient either bursts out in tears or shrug their shoulders (Now really? You came all the way here so you could shrug your shoulders?) By the shrugging I loose control and my eyelids start lifting weights. To be clear on this, if i am not taking part in any activity requiring energy and oxygen I am lowered in state of conciousness to a sleeping state. Me bye bye. Gutten nacht, auf wiedersen, aurevoir, bon soir... just gone with the wind.

And the problem is that the more I try to overcome this problem, by really focusing on what's said, the sleepier I get! So every session ends with me nodding of fatigue to the extent I almost snore. And every ****ing time my supervisors see me. Luckily, they have still not mentioned it.

Positive: My supervisor who is very cool, the selfnamed surgeon of psych and the pali dude who works there! yay!

Aaaaaaaah. There are few things in life I really enjoy. Coffee, food, shopping, men AND sleeeeeeeeep! Ah! Sleep is so good I wanna kiss it, bite it, eat it, play with it and hug it... and kiss it again. It's so good I could marry it. And let it have an open relationship with me. As long as it comes back to me every night. I'd buy sleep gifts and shower it in compliments. And scream I love it from the roof of a Flogsta high-buildning.

Not that I am tryin to make any associations between me and Sleeping Beauty:P

Helg igen

2009-10-11T11:43:00.005+02:00

Shit pommes frites! I fredags hade jag min rättsmedicintenta och det gick - efter några hårresande ögonblick av fundersamhet från examinatorns håll - förvånansvärt bra.

Denna kurs har lett till följande:

1. Att jag fick bekräftat att världen är en precis lika suspekt plats med sjuka människor som jag misstänkt men förträngt.

2. Att kvinnor inte ska lämna sina hem för utanför kan dem bli våldtagna eller misshandlade, eller drogade och våldtagna, eller drogade och misshandlade, eller...

3. Att kvinnor inte ska stanna i hemmet för de kan bli våldtagna, eller misshandlade , eller misshandlade och sen våldtagna och inte att förglömma mördade med kökskniven pga tillgänglighet.

4. Val av vapen beror på tillgänglighet - alltså försöker människan alltid göra det mest dödliga av situationen.

5. Skaffa inte barn. De kan bli våldtagna, misshandlade etc.

6. Om du trodde att främligar är farligast, think twice! Det är oftast din partner... Om du är kvinna.

7. Om att du blir inget snyggt lik av att brännas till döds.

8. Teoretiskt så skulle man kunna dränka en människa, hoppa i och plocka upp liket, lägga människan i bakluckan på en bil och sen dränka bilen... Eller så var personen vid liv när den dränktes i bilen (som jag så långsökt tänkte)!

9. Världen är så jävla sjuk!! Och ingen förstår vad rättsmedicin är så jag har nu i några dagar gått en kurs i "CSI".

10. Autoerotik ska man inte hålla på med om man inte e 200% på att utrustningen funkar och om ingen kan höra ens skrik.

Men tentan gick då som tidigare nämnt bra. Vilket på nåt sätt är jävligt dåligt. Försök finn ett mönster:

Internmedicintenta - var för sjuk för att plugga. Fick bra poäng.

Kirurgtentan - skjöt upp på pluggandet till sista veckan. Sköt sen upp på pluggandet till sista dagen, vilket var en mycket dålig idé för hela den dagen var jag upptagen med annat. Fick ändå jättebra resultat, trots att jag eg mådde så dåligt att jag inte skulle ha skrivit tentan.

Samhällsmedicin - oklart resultat. Men kan berätta att mitt tentaplugg bestod av att lyssna till K som läste tentafrågor högt.

Radiologitentan - tror att det kan ha gått bra trots att jag (gissa vad jag ska skriva).

Rättsmedicintentan - klarade den med bra poäng trots sista natten plugg av halva kompendiet.

Summa summarum: Jag börjar bli för kaxig för mitt eget bästa och det är inte bra för jag stressar ju upp mig så sjukt inför varje tenta för jag postponar allt till sista sekund. Jag väntar spänt på min ulcusperforation alltså.

Annars har jag sovit bort två helger av mitt liv, hatar neuropsyk-kursen från djupet av min svarta själ och har nu börjat på mitt projektarbete inom bröstkirurgi. Livet ... eeeeh... leker? :S

den intellektuella eliten som ska ta över landet diskuterar

2009-10-07T17:15:00.004+02:00

fatoma säger:
Regeringen har sänkt fribeloppet...
så vem ska vi träna skottskador på?

johanna säger:
nej fan!
inte för att jag är i närheten ändå men...

fatoma säger:
dem har sänkt fribeloppet för att öka lånet
Jag får inte ihop hur det skulle vara en bra grej

johanna säger:
fattig är man lik förbannat
ja det är ju mysko, moderater VILL väl att folk ska jobba?

fatoma säger:
Jag trodde oxå det
men sen dem började regera har dem ju varit mer socialistiska än vänsterpartiet

johanna säger:
förutom alla privatiseringar då

fatoma säger:
amen typ

johanna säger:
och FKs nya system (som visserligen kanske behövdes i viss mån...)

fatoma säger:
"ok, grabbar! Vi säljer apoteket, vi gör det svårare för studenter att dryga ut den lilla kassa dem får i lån, gör det skitsvårt att vara arbetslös i dessa tider av ekonomiskkris, vi tillåter tjuvlyssning på folks privata samtal och vi förbjuder ungdomarna att använda den teknik dem växte upp med. Det låter väl som en hyfsat bra plan, eller? Nej? Ok. Klubbat!"

johanna säger:
hahaha
fan tjuvlyssningsgrejen hade jag glömt, aargh
får man rösta dubbelt nästa val

fatoma säger:
jag tycker det... vi kan ju ringa till nån utomlands och lägga fram förslaget... Så kmr FRA att tjuvlyssna och e d grönt ljus så kommer inte säpo och hämtar dig i en svart pikebil från ulleråker
johanna säger:
hehe ja då vet jag
nä fan det här landet behöver något nytt
styrning av en liten intellektuell elit kanske
vad sägs om du och jag?

fatoma säger:
Shoot!
Eller bara att man följer konstitutionen Grundlagarna om frihet och sånt trams

johanna säger:
ja om vi ska vara såna
jag tycker vi kör på diktatur istället

fatoma säger:
diktatur låter faktiskt lite hemtrevligt för en arab som mig
kanske alla blattar kan assimileras
nu kopierar jag det vi sagt och publicerar som blogginlägg så slipper jag lägga fram alla dessa synpunkter igen

johanna säger:
haha det blir perfect. jag kan ta hand om inrikespolitiken om du fixar utrikes, starta inte alltför många krig bara
hehehe

Sluta tjata.

2009-09-12T18:06:00.004+02:00

Nå, här kommer det ni alla väntat på och tjatat om. Denna bloggs kick off för höstterminen 09.

Okej, så det har varit sommar. Tanken var att efter diverse händelser i början på sommaren, så skulle jag vila. Enda problemet var dock att jag inte hade räknat med:
1. Mina föräldrar har inte förändrats, det är lika jobbigt att bo hemma hos människor som fortfarande ser på en som en 18-åring. Såklart i all välmening men det är ju inte så kul att behöva anpassa sig återigen efter sex-sju andra människor när man har levt ensam i dryga 4 åren.
2. Alla andra människor jobbar såklart. Det var ingen som orkade med mig eller kunde underhålla mig.

Därför bestämde jag mig för att avbryta min vila och sökte jobb på Avant Marketing - ett telefonförsäljar företag och jobbade som Anna Larsson. Jättekul att få prova på, men aldrig mer.
Höjdpunkterna från den tiden var
1. "Du har en jävligt sexig röst tjejen, och jag hade gärna köpt om det inte vore för att jag inte är intresserad." - Alkis-gubbe
2. Kund: "Känner du till Nix?" Jag: "Ja. Men känner du till att... (... det gäller inte företag du är kund hos)" "Fack jooooo!!!" (på riktig, äkta svengelska) Jag: Tystnad.... GAPSKRATT!!! ... Skip (han blir uppringd igen nästa dag :P)
3. Telefonsvarare: Lämna gärna ett meddelande efter tonen. *piiiiip* Kristina i bakgrunden väldigt högt: Skjuuuuuuuuuut mig! Jag: Gapskratt! Lägger på. (Till den som fick detta meddelande ber jag så förskräckligt mkt om ursäkt.)

Sex veckor senare var både jobb och sommarlov snart över. Jag går min sista dag på jobbet, och den dagen får jag kärt besök av min dotters/sons svärmor Ranja. Ranja är även den som står för sommarens i särklass roligaste felsägning:
Ranja knäcker ryggen.
Jag: Jag vill oxå kunna göra det!
Ranja: Be någon hjälpa dig. Det är enkelt. *beskriver hur man står med ryggarna mot varndra, armkrok etc...*
Hassona kommer in i köket.
Ranja: Eller hur Hassona är det skönt när man efter att ha tränat, man böjer sig fram samtidigt som någon tar en bakifrån och... Tystnad.
Jag: GAPSKRATT!!!

Nu är man då åter tillbaks i skolbänken för nionde terminen i rad. *stolt* Och detta innebär att man automatiskt kommer tillbaka till följande scenarion exv:
Medicinsk jurist pratar om papperslösa flyktingar i vården.
Fråga från en kursare: Får man polisanmäla papperslösa flyktingar om man blir tvungen att vårda dem på ett sjukhus där man jobbar?

Sommarens flyktingbild! :P

Livet leker. Lek ni med det!

Ps. Jag rekomenderar trevlig läsning på mina vänners bloggar. Se spalt till vänster. :D

En konstig dag...

2009-07-07T23:51:00.004+02:00

Det känns konstigt. Michael Jackson är död. Michael Jackson är begravd. No more. Like he never was. Jag kan inte hävda att jag är ett hardcore MJ-fan. Men det är kanske för att Michael Jackson var ett självklart inslag i min uppväxt. Michael bara fanns där. Hans musik... den bara var där. Den var om inte annat självklar. Det känns som om jag alltid kunnat nynna till Billie Jean, Heal the world, Thriller, Bad... Jag kan inte ens erinra om när jag lärde mig känna igen dem, såg dem för första gången på tv, hörde från första ton att det var MJ.

Michael bara fanns, och nu finns han inte mer. Det som jag kan känna är jobbigt, är inte att han är död. Han var sjuk och döden är frid och vila. Det är nog en självisk känsla av att jag är gammal. Som att en del av mitt liv är förbi. Jag har upplevt Michael Jackson från första stund i mitt liv och nu är han död. Och med honom dog en del av min barndom.

Jag kommer ihåg en engelsklektion när vi läste ett avsnitt i skolboken om Elvis Presley. Vår engelska-lärarinna delade med sig av ett minne om sin far som lyssnade till radion och grät. När hon frågade varför hennes pappa grät sa han: "Kungen är död."
Undra vad min engelska och musiklärare kände när hon hörde att The King of Pop is Dead?
Jag tror att Michael Jackson var och kommer alltid vara så stor att jag kommer behöva berätta för mina barn om var jag var när jag fick reda på att han hade gått bort. Precis som han var en av de gemensamma minnen och människor mellan mig och min mamma, tror jag på att hans storhet kommer att förena även mig och mina barn.

Really Michael, Gone too soon. RIP

Dagens citat:

2009-05-28T18:36:00.002+02:00

På föreläsning:
Föreläsare: Det här funkar inte. Jag föreläste för T6 idag och är lite trött. Men det är ju inte T6's fel ändå.
Emil: Vi skyller gärna på T6 ändå. Allt är deras fel.
Jag: Så var det det här med soliradi...solirari, so-li-da-ri-tet!
Emil: Vad är det?
Jag: Jag vet inte. Jag kunde ju inte ens uttala det.

På Facebook:
Johanna: Undrar om det är min plugghjärna som luktar bränt eller något annat?
Jag: Du måste ha använt den för att den ska lukta bränt... Så jag skulle kolla ugnen eller strykjärnet först. ;P

Till Shalia...

2009-05-28T18:04:00.003+02:00

Hmmm... om du läser detta vill jag säga att den där svarta grejen som cyklade förbi och hejade glatt och entusiastiskt och till och med vinkade som ett fån... det var jag. Och om du inte vet vad i helsike jag pratar om så har jag i a f sett till att en vilt främmande människa fått sig ett gott skratt åt tönten som hälsar på människor hon inte känner.

Normalt är min princip att jag inte hälsar först. Jag är bara urusel på ansikten. Och det är inte personligt, men jag har noll fokus. Min hjärna är alltid så upptagen med en massa strunt så jag ser inte det jag ser. Därför väntar jag till människor som känner mig hälsar för att inte hälsa på en massa fel. När man har klinisk praktik så kommer man hela tiden till nya platser och träffar nya människor. Och eftersom två veckor är en för kort stund för att jag ska lära känna igen människor så hälsar jag på alla som kommer i min väg och börjar alltid med standardfrasen: "Det här är säkert inte första gången vi hälsar men jag är urusel på ansikten, Fattema, läkarkandidat." Och så mitt charmigaste leende på det för att inte verka urdryg. Där hälsar man hellre en gång för mkt än gör en syrra arg. Arga syrror är inte att leka med...

Idag har jag hela tiden funderat på det här med valet. Jag är ganska så politiskt intresserad så jag vet vem jag ska rösta på och så. Men tänkte testa funktionen på www.aftonbladet.se och se vad jag får. Vet ni?! Dem tyckte jag ska rösta på junilistan, kd, SvD!!!! och moderaterna. Eeeeeh, jag visste inte att man var rasistisk kristen fascist med generellt jättedålig finanspolitik bara för att man tycker att immigrations-, familje-, vård-, utbildnings- och utrikespolitiska frågor är viktiga! Visste ni det?! Nej fan, hade folkpartiet liberalerna varit vad de var en gång i tiden, när partiet uppstod hade dem varit mitt klara val, för jag är nog socialist-liberal om nåt. Men nu får det istället bli socialdemokraterna bara för att dem är mest åt det håll jag lutar av alla.

(HHHHHHHHHHHHHHHHHHH! NOOOOOOOOOOO?! Hon skrev vad hon ska rösta på! *alla svenskar tappar andan i ren förtvivlan över att jag faktiskt vågar säga högt och stå för mina politiska åsikter* :P)

Slutligen vill jag bara skriva att jag träffade ett stort gäng tjejer på BMC idag som tydligen följer min blogg (kan det vara tack vare Shalias PR? :P). Jättetrevliga var dem. Och vill därför säga att jag tycker det är jättekul att det finns dem som tycker att min blogg är bra. Så det här är till er: *vink, vink*.
Fortsätt gärna läs och kommentera så mkt ni vill, ställ gärna frågor och det var kul att träffa er idag för nu kommer jag tänka på er när jag latar mig med skrivandet. Jättekul med pepp! :D

Ska försöka plugga lite nu... Jag har gjort allt för att skjuta på det, men nu finns ingen återvändo. :P
Ha det bästast i världen!

Gaaaah!!!

2009-05-26T18:47:00.003+02:00

Gaaaah! GAAAAAAAAAAAAAAH!!!!
Tentaångest - var ääääääär du?! Kom till mig och rädda mig från fördärvet.

Smått hektisk början på veckan med traumaföreläsningar från tidig förmiddag till sen eftermiddag. Trauma är aaaaaaaaskul och jag blir helt till mig av extas när jag tänker på att det där är också något jag kan göra i framtiden. Men som alltid, så har föreläsare en tendens att göra allt trevligt till ett olidligt helvete och den förbannelsen har även inkluderat traumaföreläsningar.

Vilket för mina tankar till det här med föreläsningar. Jag förstår inte hur folk tänker när dem gör sina PPP (power point presentationer). Det är förskräckligt dålig kvalitet på föreläsningar och framförallt läkare på Akademiska (och troligtvis alla andra universitetssjukhus runtom i detta bananformade land) har en tendens att inte ha någon som helst distans till sitt område av expertis. Visst är det möjligt att klämma in alla studier om per rectum (finger i stjärten) på en slide... Men det behöver inte betyda att man SKAAAAA göra det.

Jag ser på läkarprogrammet som en grundutbildning i medicin, som ska utbilda människor i att bli bra AT-läkare/Läk-vik... Alltså lära oss vad vi absolut inte får missa, alla vanliga sjukdomar och deras behandling, samt var vi ska vända oss för vidare handläggning och/eller kunskap om ett tillstånd. Jag vill kunna ta hand om en patient som kommer in med en akut hjärtsvikt på akuten i nån by ut i bushen och skiter fullständig i hur många procent av patienter som skiter för sällan som ökar risken att få akut hjärtsvikt med 3,78% (nu hoppas jag att det är ett insignifikant samband mellan dessa två faktorer). Skulle, Gud förbjude, jag få för mig att det är information som skulle berika mitt yrkesliv (och kanske privatliv) så räcker det med att jag vet var jag kan slå upp denna livräddande (NOT!) info.

F ö så väntar jag på att tentaångesten ska slå in så jag kan börja plugga. Men ack, nej. Inte här inte. Ingen ångest, ingen panik. Bara apati. Måste faktiskt för en gångs skull erkänna att jag känner mig inte sååååååå orolig inför mina bristfälliga kunskaper inom kirurgin för det känns ändå som om jag har ett ungefärligt grepp om ämnet (TACK GODE ALLAH för kliniska placeringar! Vad skulle jag gjort utan dem?!). Mindre säker känner jag mig inför ortopedin som är för stor och inte lika intressant. :S Suck. Alltid ska det vara något.

Nu ska jag fortsätta min procrastination och hämta min tvätt.
Världen kan vara en underbar plats, vill jag slutligen hälsa och ler maniskt mot skärmen.

Puss o kram!

Vakna till ljuv sång...

2009-05-23T16:54:00.002+02:00

tio minuter efter att man gått och lagt sig, mitt i natten kan vara rätt störande. Men men, de tjugotalet herrar som stod nere på gården sjöng vackra vårvisor och trots sena/tidiga timmen hade de en liten men hänförd publik. För att få bekräftat att jag inte drömde spelade jag in ett litet klipp och ska ladda upp det snart när jag orkar.

När de var klara försökte jag somna om men det gick sisådär. Sången fick mig att tänka på en person (helt utan något klart samband), och jag var då såklart tvungen att delge personen detta via sms. Klockan 03.40... Stackars människa som måste lida för min mentala ohälsa. Informationen var dock tydligen uppskattad, något som glädjer mig, så här när jag inte är lika sömnbristig. Det kunde annars ha slutat illa.

Idag har jag gjort allt för att inte sätta igång med kirurgtentaplugget, och det har återigen visat sig att procrastination är min självklara talang. Jag har tränat, ätit x flera, lekt Idol (en favoritprocrastination-sysselsättning), läst Sydsvenskan och The Guardian... Ja ni, procrastination är min talang, som sagt. Därför ska jag upprepa gårdagens lyckade försök och gömma datorn i garderoben. Efter att jag skrivit färdigt det här.

För övrigt händer inte så mkt med mitt liv just nu mer än att jag försöker stirra min basilika och koriander växt till tillväxt och att jag klurar på en novell om min mormor. :)

Solen skiner ute och jag ska nu sätta igång med att plugga. Puss på er!

Jag älskar det jag gör.

2009-05-21T11:39:00.003+02:00

Trots en stundande tentamen i kirurgi, ortopedi och anestesi - så känner jag en frid med mitt liv just nu. Igår avslutades terminens sista placering - på endokrin och bröstkirurgen. Så vad är lämpligare idag än att återblicka till den gångna terminen som jag spenderat med det absolut mest fantastiska jag vet... Kirurgi.

Redan när anestesin började och jag stod vid huvudändan vid små operationer som prostatahyvlingar till större operationer som gått till den medicinska historien som stordåd, kliade det i fingrarna och jag blev många gånger hänförd och många andra gånger nästan rörd till tårar över skönheten med just kirurgi och i helhet medicin. Det var med stor iver som jag såg framemot resten av terminen och förhoppningsvis resten av min framtida karriär.

Första gången jag fick "scrub in" minns jag så tydligt. Det var så mäktigt, bara det att få stå intill urologen (som för övrigt var riktigt duktig och riktigt snygg!) och tvätta mig högtidligt och ffa nitiskt. In i salen och be om 6,5-handskar och en rock. Bli påklädd av en sjuksköterska och undersköterska (det krävs väldigt mycket arbetskraft för att klä på en kirurg - det visste ni inte va?). Att därefter få röra det heliga och sterila operationsområdet - UTAN att op-syrran får en smärre hjärtinfarkt! Just första gången var något stort. Men det var högtidligt alla andra gånger också. När alla var där kunde nefrektomin sätta igång. Efter det gick jag hem, satt på soffan i rummet jag fick bo i i Eskilstuna och bara låta allt sjunka in.

Resan började då och jag har under hela tiden varit med om så mkt underbart, fantastiskt och stort. Och allra viktigast har jag träffat så många människor som gjort ett sådant intryck på mig och som alla peppat mig att göra det jag vill allra helst här i livet - att bli kirurg.
På urologen i Eskilstuna hade jag en handledare som var en sådan fantastisk människa. Så varm och vänlig och duktig. Han hade bott i Sverige i 13 år och var redan färdig specialist, pratade flytande svenska och på väg att bli överläkare! Men av allt det där (och att han hade byggt ett helt rum till sitt hus med egna händer, from scratch) var det en sak som gjorde mest intryck... hans ödmjukhet och hans engagemang i sina patienter!

En annan människa som gjorde ett stort intryck, som fick mig att känna att som henne vill jag bli när jag blir stor, var en kvinnlig professor vid thoraxkirurgen, som heter Elisabeth Ståhle. Vilken kvinna! Så duktig, så kaxig! Så bra. Jag vet inte var jag ska börja. För mig går hon bara att beskriva med följande: Kvinnor kan, och kvinnor kan det grymt bra!

Det var många kvinnor framförallt som påverkade mig under terminens gång. En annan fantastisk kvinna var Marianne Beausang-Linder. Tidigare chef över plastikkirurgen på KI och numera bröstkirurg på Akademiska sjukhuset. Jag fick äran att ta del av hennes livsresa sammanfattad (och bara sammanfattningen var grym!). När jag satt där och lyssnade undrade jag för mig själv "Var får hon all denna kraft ifrån?!" Och var hon än får den ifrån - må den aldrig sina! För det är precis kvinnor som denna fantastiska kirurg som världen behöver. Flerbarnsmamma, chef över en klinik till stor del bestående av manliga kirurger, privat klinik... ja, vad gjorde hon inte?! Vilken inspiration hon är för alla oss tjejer som drömmer stort. Och vilken distans hon hade till sitt liv och vilken förståelse för sina patienter.

Så många kvinnor som tagit ödet i sina händer, mosat sönder det och stampat på det! För dessa kvinnor fanns ingen tid för ödet och turen och slumpen. Dem tog sina liv i egna händer. Drömde om mästerverk och utträttade storslagna verk! Dem gav mig hopp och inspiration om att jag en dag kan få leva min dröm och vara precis den jag vill vara. Kirurg. Dem visade mig att man inte får låta något knäcka en. Dem hade lyckats i en tid när kvinnor fick bevisa dubbelt så mkt som män - dem hade bevisat trippelt!

Nu när denna termin snart är över, tittar jag tillbaka på den och njuter av denna korta resa. Tänk vad en människa kan få uppleva i sitt liv. Jag ser tillbaka på de senaste 1,5 åren och tänker för mig själv att jag har hittat rätt. Det här är det jag vill göra resten av mitt liv. Det här är mäktigt, stort och det här klarar jag av. Viktigast av allt för mig är att jag en dag kan få göra människors liv om än lite bättre. Då är det väl bara passande att jag om 1,5 år är läkare, eller hur?! ;)

Ha en bra dag.

Att söka till läkarprogrammet.

2009-05-03T14:09:00.004+02:00

Jag läser då termin 8 på läkarprogrammet i Uppsala och har då "gjort det här" ett tag nu. Jag tänkte därför berätta lite om hur jag hamnade här och i en senare del om att läsa till läkare i Uppsala.

Jag kan börja lite om min bakgrund. Jag är ursprungligen från Malmö och läste på Malmö Borgarskola ett program som heter International Baccalaureate - kort IB. Utbildningen är - som namnet antyder internationell och därför sker all undervisning på engelska (franska eller spanska i länder där dessa språk är officiella). I Sverige sker undervisningen på engelska. Man läser först ett Pre-IB år som egentligen inte ingår i själva programmet men som i Sverige finns med för att gymnasieutbildningar ska vara treåriga.

Man får välja sex; minst två språk, matematik i valfri svårighetsgrad, ett naturämne och ett samhällsorienterat ämne. Har man särskilda skäl kan man få läsa in ett irregular diploma, dvs att man inte följer den mallen utan väljer fritt. Särskilda skäl kan vara att man behöver flera naturämnen för att komma in på önskad universitetsutbildning etc. Jag fick alltså då läsa ett irregular diploma för jag behövde alla naturvetenskapliga ämnen för att läsa medicin.

Jag tog examen med ett snitt som berättigade mig till medicinstudier i Sverige. Jag hade även sökt till universitet i England och fick bl a en intervju i Camebridge. Att få komma dit och gå på en intervju och träffa professorerna där var fantastiskt roligt! Definitivt en upplevelse jag får dela med mig av till mina barn och barnbarn. Dessutom hade jag sökt till Manchester och några andra ställen och fick en intervju i Manchester, men jag bestämde mig då för att "cancel my application" - eftersom jag kände att jag inte ville läsa vidare direkt efter gymnasiet och ville göra något roligt först.

Sista ansökningsdagen till universitet i Sverige, den terminen jag tog studenten, blev jag övertalad av min vän Steve att i a f testa att söka till läkarprogrammet här i Sverige, vilket jag lyckades göra en halvtimme innan dem la ner ansökningsfunktionen på VHS hemsida. Detta resulterade i en dåligt genomtänkt prioritering av val av lärosäten och utan att tänka mer på det begav jag mig iväg på en välförtjänt semester efter studenten.

Mot slutet av sommarlovet får jag reda på att jag kom in på läkarprogrammet i Uppsala (ända mot slutet av första termin på läkarprogrammet kunde jag inte peka ut Uppsala på en Sverigekarta). När jag kom hem igen från semestern hade jag en vecka på mig att fixa boende och annat viktigt inför en flytt till Uppsala. Om ni inte förstått det än tackade jag självklart ja till platsen - eftersom det var inte värt att ta risken att försöka en annan gång och inte komma in. Den 28:e augusti 2005 började jag alltså på läkarprogrammet i Uppsala.

Några tips som man kan tänka på om man vet med sig att man vill plugga här:

* Tänk noga igenom varför du vill läsa till läkare och sök därefter. Det här är en utbildning som kräver mycket motivation och inte desto mindre passion. Det finns många ute i landet vars enda dröm är att bli läkare, så söker man trots att man är osäker på om det är rätt riskerar man att "ta någon annans plats". Det betyder att man kommer in på programmet istället för någon som jättegärna vill läsa till läkare, sen inser man att den där osäkerheten berodde på att man inte eg vill läsa till läkare så mkt och man hoppar av efter en termin eller två på programmet. Detta betyder att alla dem som man konkurrerade ut vi intagningen inte får chansen till platsen man tog.

* Kolla upp praktisk information om de orter du söker till. Viktiga adresser och telefonnummer etc. Det kan handla om kontakt med försäkringskassan, att man letar upp olika bostadsbolag i staden och ställer sig i kö till lägenhet/korridorsrum redan i samband med att man söker. Visst kommer man inte komma att bo på alla ställen man söker till, men man kan ju alltid tacka nej till lägenheter man får erbjudanden om. Det är bättre att ha möjligheten att tacka nej än att stå utan boende. Annat som kan vara viktigt är att söka CSN tidigt. Fundera även på om du kommer att ha tid till att jobba extra då det för det mesta finns goda möjligheter till det som student - man får bara inte vara för kräsen. I s f kan man ju börja fundera på om man skulle kunna tjäna ihop så man slipper ta lån. Dessutom kan en tusing eller två extra i månaden behövas även om man tar fullt medel fr CSN om man vill kunna skämma bort sig lite extra ibland, eller ha över till roliga aktiviteter.
GLÖM INTE FÖRSÄKRING!!! Det kommer någon dag när man behöver den.

* Tänk på att alla städer inte har allt att bjuda på. Utövar du en särskild sport som du inte kan tänka dig att vara utan, kan det var viktigt att kolla upp sånt i förväg. Speciellt om man kommer från en storstad och ska läsa i en mindre stad. Själv tänkte jag inte så mkt på att alla städer inte är som Malmö och det kan ta tid att vänja sig vid att öppettiderna är kortare, vissa saker inte finns överallt eller överhuvudtaget, att trafikförbindelser inte går så ofta mm. Är sånt mkt viktigt ska man nog fundera på vart man söker då.

* Tänk på att med dagens internetkultur så är möjligheterna stora till att samla information. Ska man flytta hemifrån för första gången kan man aldrig vara för förberedd. Kolla därför upp på internet via exv diverse communities som exv facebook om det finns någon grupp eller förening som berättar om staden, universitetet etc. Eller en förening för nya studenter. Kolla upp information om nationerna och vad dem erbjuder för hjälp samt aktiviteter. Uppsala har ett mkt utvecklat nationsliv som man kan dra mkt nytta av men även nöje. :)

*CYKEL. Oavsett var du väljer att bo, men framförallt i Uppsala så köp en cykel. Det är smidigt, det är snabbt, det flexibelt och allra viktigast för en fattig student: förutom själva cykeln (om man inte redan har en) DET KOSTAR INGENTING. Det är även bra på så sätt att man slipper dem dåliga trafikförbindelser som finns i Uppsala och dåliga tider. Cykeln blir ens absolut bästa vän!

Att komma hem...

2009-04-18T13:25:00.004+02:00

Det handlar inte om Malmö. Det handlar inte om min familj. Det handlar inte om en semester. Det handlar... om mig.

Alex, en av mina närmaste vänner, hade varit i Ryssland och när vi träffades under påsken hade hon mycket att berätta. Det var inte om Moskva och alla dess sevärdheter. Det handlade om något större, mäktigare. Det handlade om att komma hem.
Förra sommaren var jag i Libanon på semester. Jag skulle aldrig kunna tänka mig bo där. Jag är född och uppvuxen i Sverige. Jag är van vid livet i väst. Och det är mycket med Libanon som jag inte skulle klara av. Men precis som Alex, upplevde jag något magiskt, den tid jag var där. Jag var hemma. Jag är inte libanes, men där i detta land som jag besökt ett mkt fåtal gånger var jag hemma. En känsla som jag, trots mina 22 år på svensk jord, aldrig upplevt.

Att växa upp som invandrare är jobbigt. Inte traumatiskt, men ansträngande. Och man tror att ju mer integrerad i det svenska samhället man blir desto lättare blir det. Men nej, det blir bara jobbigare och jobbigare.
Jag har aldrig varit en i mängden, aldrig fått uppleva känslan av att vara normal. Osynlig. När jag som mest vill sjunka genom marken och vara obemärkt sticker jag ut. Bara i min egen lägenhet kan jag vara den jag är, och där - ensam i min lägenhet, är jag bara en förvirrad människa. Även när jag är ensam vet jag inte vem jag är.

Det är inte att jag är störst, bäst och vackrast som gör att jag sticker ut (det där är bara en bonus :P ). Det är det faktum att jag oftast är den enda som inte dricker alkohol. Det är det faktum att jag i 22 år alltid fått kolla efter om det är fläskkött i maten. Det är att bli tvungen att välja de vegetariska alternativen varje gång det serveras nåt med skinka i. Och nej! Quorn är inte gott! Det är det att min mamma bär slöja och att min pappa inte kan uttala "P" och säger "Bolis" istället för "Polis". Det är det faktum att ingen kan varken stava eller läsa mitt namn.

Det är att vara tvungen att hålla koll på alla jävla svenska högtider och vilka som firas och vilka som ingen bryr sig om och alla traditioner kring och skicka julkort, och köpa påskgodis och hålla tillbaka spyorna framkallade av sillen och stå ut med alla äckliga medelåldersgubbar som fått några nubbar för mkt. Men hur många vet vilka högtider jag firar?
Det är att försvara min religion minst tre gånger per dag. Det är att stå till svars för Osama bin Ladens videokassettband. Det är att aldrig bli förstådd för svenskar kan inte det där med ironi och sarkasm. Det är att ha tre språk i huvet och alltid säga fel. Folk skrattar åt mig då. Men det är inte för att jag inte kan svenska som jag uttalar fel. Det är för att jag ibland försöker säga ett ord på alla mina språk samtidigt. För att det blir kortslutning i min hjärna.

Det är att alltid bli beskylld för att man glömmer sina rötter av andra araber. Det är att hela tiden lugna ens föräldrar om att man inte glömt ens traditioner och värderingar. Att ha behövt dra varenda jävel till kompis släkthistoria. Det är oron i blicken hos min mamma när jag i vuxna dagar skaffar mig vänner hon inte känner igen (det går ju inte längre att fråga mig om släkthistorien). Det är det pinsamma med mina föräldrar som alltid insisterade på att bjuda hem mina lärare på middag. Det är uttryck som: "Man kan nästan inte tro att du inte är svensk." Dagar då jag kände mig som svenskast.

I Libanon, var alla någon som kände nån som kände mig. Man var aldrig en främling. På resturang var det bara att välja och vraka ur menyn. Det var att vara normal när man inte drack. Det var att alla underbara människor som pratade samma språk och förstod ens humor. Som man kunde diskutera politik med över ett glas chai - precis lika starkt och med mynta, som jag tycker om det.
I Libanon var det att kunna gå på marknaden och hitta zucchini, auberguiner, buRgul (inte bulgur!) och linser av alla slag och det var den normala maten. Det var värmen, den riktiga sommaren. Det var böneutropen fem gånger om dagen. Det var alla vänner och släktingar och grannar som knackade på dörren och kom in spontant... Inga almanackor. Det var att kunna ringa ett gäng kompisar och säga att man kommer och hämtar upp dem om en kvart för att vi ska dra till stranden. Och det var helt ok.

Folk där, dem var som mig. Även om jag ibland var konstig för dem - men jag behövde inte ändra på mig. Alla förstod ju att jag inte hade haft samma uppväxt och liv som dem. Även när jag var som konstigast var jag normal. Dem var spontana, impulsiva, pratade högt och var väldigt nära ett inbördeskrig varje gång dem diskuterade politik för att sedan skratta tillsammans över senaste snuskskämtet. Dem rörde varandra - jag har aldrig blivit kramad och pussad så mycket i mitt liv av vänner och släktingar som då. Folk där sa jag älskar dig till alla. Och dem lyckades med tre gester per yttrat ord. Man kunde nästan konversera uteslutet med händerna!

När jag och Alex diskuterade varandras upplevelser upptäckte vi hur fantastiskt lika dem hade varit. Vi hade varit vilse så länge - aldrig svenskar, aldrig arab/ryss. Aldrig vetat vem vi var. Men där... det spelade ingen roll. För ingen brydde sig. Ingen villa assimilera dig, eller integrera dig. Där var vi hemma och kunde vara just vad vi var - en jävla blandning av alla erfarenheter en människa är!

Till Alex.

Ond värld

2009-03-22T19:14:00.005+01:00

Igår hände något absolut förskräckligt och förkastligt. En katastrof i min lilla och obetydliga vardag. Min cykel blev stulen! Jag ställde cykeln utanför jobbet, på Akademiska, och låste bak och fram som jag alltid gör och gick upp till jobbet. Väl där slet jag som ett djur, ett monster! Och jag fick en patient som var helt hopplös och hade råkat hitta larmknappen. Inget medicinskt behövde den här patienten hjälp med, men jag fick ändå springa fram och tillbaka och spänna skor och dra på lakan och släcka och nej, tända ljuset... Helt hopplöst. Sista minuterna på skiftet gjorde jag något väldigt oetiskt och svarade inte på ringningarna från patientens sal. Det fick nattpersonalen göra.

När jag kommer ner för att äntligen cykla hem, vilket innebär att jag är hemma om max en kvart upptäcker jag att min cykel är borta. Min första reaktion var att jag gapskrattade upp mot himlen i ett försök att fråga: "Skojar Du med mig?! Tycker du verkligen att det här är rätt tillfälle att driva med mig om något sådant som en cykelstöld?" När jag inte fick något svar som skulle betyda i stil med: "Hahaha, jag skojade bara. Här har du den." insåg jag på riktigt vad som hade hänt och en känsla av orättvisa och hopplöshet sköljde över mig. För att inte tala om den förbannade tröttheten. Jag började stortjuta som ett barn... utanför sjukhuset klockan tio på kvällen. Efter att ha irrat runt och letat efter den ett tag ringer jag min syster och gråter och beställer sen taxi hem. Ingen chans i helvete att jag skulle ta mig genom centrum såhär dags bland alla medelålders fulla dräggel efter en Bandy SM-final!

Det värsta med stölden var inte förlusten av cykeln som den, utan framförallt orättvisan och det låga i en sådan handling.
1. Jag är en fattig student. Jag hade jobbat hårt för att tjäna pengarna så att jag kunde köpa en fin och bra cykel. Vet tjuven hur många ringningar jag svarat på, hur många händer jag hållit i tider av dödångest, hur många blöjor jag bytt m.m. för att kunna spara ihop till den cykeln? Den var det första stora köp jag gjorde med pengar jag jobbat för. Ingen hjälp av någon. Vet tjuven hur jag i 15 minusgrader cyklade hem hela vägen från Boländerna med min nyköpta cykel? Hur jag föll ihop när jag stod på benen efter att ha hoppat av cykeln hemma, för jag kunde inte känna dem av kylan?

2. Det här är MIN cykel som JAG betalat för. Hur vågar någon tro att den har den rättigheten att ta ifrån mig något som är mitt?! Har man själv inte råd med en cykel får man helt enkelt gå, som jag blir tvungen att göra nu fram till jag bråkat färdigt med polis och försäkringsbolag och fått ut en ny!

3. Och så var det försäkringsbolaget, ja! En av mina första tankar var: "Fan! Nu måste jag bråka med hela systemet!" Men jag vill inte bråka egentligen. Allt jag ville ha var min cykel tillbaka så jag kunde cykla hem och ta en dusch och soooooooova. Men nej, det är absurdt hur man inte nog har blivit bestulen utan måste kämpa mot hela systemet för att man blivit bestulen, på en jävla cykel!!! Medan tjuven går fri, säljer min cykel och går vidare till nästa offer.

4. Vem är så ful att stjäla en cykel från ett sjukhusområde, en lördagkväll?! Vilken idiot som helst borde inse att cyklar på sjukhuset en lördagkväll står där för att det är folk som offrat helg och ledighet för att göra livet lite drägligare för några behövande. Och majoriteten av den gruppen människor är uskor eller sskor... VI TJÄNAR INTE SÅ JÄVLA MKT ATT VI HAR RÅD ATT BLI BESTULNA!!!

Ååååh, jag kan komma på en miljon anledningar till, till varför det här är så orättvist! Men allt jag vill säga till den som stal min cykel (om han nu ens kan läsa - jävla analfabet som inte kan skaffa sig ett hederligt jobb som alla oss andra!) är att jag hoppas min cykel gör precis som den brukar göra ibland, och kedjan hoppar när du cyklar i full fart i en nerförsbacke. Jag är ingen sådan som önskar någon skada, men just i det här fallet gör jag gladeligen ett undantag. Det kanske bara var en cykel, men den jäveln lyckades förstöra hela min kväll och hela kommande vecka eller två! Den jäveln fick mig att GRÅTA när jag redan hade haft det jobbigt hela dagen. FAN TA DIG, TJUVJÄVEL!

Narkosläkaren häktad för dråp.

2009-03-06T13:30:00.002+01:00

Jag tänkte först skriva om en dag som kandidat när jag läser det här och det här.

Så här följer mitt resonemang: Läkare är som alla andra, människor. Det finns de av dem som är ena rötägg och det finns dem som är änglar. Det finns de som är superduktiga på sina jobb och de som helt enkelt suger. Men i slutändan är dem människor och kapabla av att begå misstag.

Jag har många gånger uttryckt min starka avsky mot människor som har ett krimillt förflutet och som söker sig (och tas in!!!) på läkarprogrammet. Att man ens har nerverna och mage att kräva tillit från patienter, när man för några år sedan fann det lämpligt att ta en annan människas liv eller våldta ett barn... Det är beyond my comprehension.

Jag tycker under inga som helst omständigheter att det motsatta (att man begår ett brott först när man är läkare) är att försvara. Återigen handlar det om patienters tilltro och hopp till hela läkarkåren, som får stå på spel. Om fallet med denna narkosläkare verkar vara sant, om det visar sig att hon är skyldig till att ha berövat ett litet barn livet, ska hon straffas som alla andra människor. Och det förtjänar hon, oavsett intentioner! I Sverige är det än idag olagligt att beröva någon livet oavsett anledning.

Men!!! Det som gör mig nästan illamående är hur just detta fall har handlagts! Dels det att läkaren utan förvarning blir upphämtad PÅ JOBBET, inför kollegor och patienter. Om det visar sig att läkaren är oskyldig i slutändan, kommer dessa människor fortfarande se hur stora polisklädda män/kvinnor släpar iväg med henne, varje gång hon ska behandla något barn. Vad hände med ordet diskret? Råkade de plötsligt falla ur ordlistan hos rättsväsendet? Kunde man inte hämtat henne några timmar tidigare när hon fortfarande var i hemmet? Man undrar verkligen vad tanken var bakom detta anhållande. Kan det vara för att jävlas? Jag ser då ingen lämplig förklaring till att en människa blir upphämtad på jobbet av polis, inför kollegor och kunder p g a MISSTANKAR!

En annan sak är att det har varit så offentligt alltihop. Media har glupskat i denna nyhet, utan hänsyn till vilken skada denna läkare, avdelning med personal, patienter, hela läkarkåren och VÅRDEN kommer att ta p g a sådant respektlöst agerande. Och att man skriver i bildtexten i princip: "Titta, där gömmer hon sig bakom sin advokat." Ja, men lämna henne ifred!!! Än är det inga bevis mot henne. Det är på misstankar som grund varför hon sitter där, så behandla henne med den respekt ni vill bli bemötta med den dag jag drar er inför rätta för att ni är journalistikens avskum! Jag förstår att Aftonbladet så gärna vill rapportera om sanningen (HAHAHAHAHA!!!), men än finns ingen sanning. Än finns inga bevis. Folket har ännu ingen rätt att få veta något, då inget finns att veta.

En annan grej som gör mig tokig är att läkaren häktas för att inga bevis ska kunna undanröjas... Typ vilka bevis? Jag har för mig att man inte ens kan radera i patientjournalsystem. Enbart makulera - av juridiska skäl. Dessutom antar jag att åklagaren har journalen till fullt förfogande, och journalen är den dokumentation och det bevismaterial som kan berätta om vad som hände den dagen. Så vad mer finns det att undanröja? Tiopentalflaskan som användes då? PVK som man på ett CSI-sätt kan gnugga en bomullstuss i och på så sätt få bevis för att spärra denna doktor på livstid? Eller något DNA-spår i något hörn i MRT-salen? Seriöst!!!

Sist är man rädd att för att läkaren kan påverka undesköterskan som ska vittna i fallet. Jobbar man inom vården är man väldigt lojal mot ens kollegor - man utsätts dagligen för situationer när man måste hålla ihop för att systemet inte ska kollapsa. Sjukvården är den arbetsplats där, alla inte kan dra åt varsitt håll för liv och välbefinnande av oskyldiga står på spel. Men!! Vår främsta lojalitet har, är och kommer alltid vara gentemot patienten! För det är i slutändan för patienten vi jobbar. Man kan inte utgå ifrån att denna undersköterska kommer begå mened, bara för att risken finns. Därför att chansen att han/hon är en hederlig, professionell person som sätter sina patienters säkerhet i främsta rummet är mycket större.

Jag förstår inte när Sverige blev ett land där man är skyldig till motsatsen är bevisad. Jag kommer ihåg förstå lektionen med Matt McGee i svensk lag och rätt. Han skrev stort över tavlan att inför lagen är man alltid oskyldig till motsatsen är bevisad! Eller hade han kanske fel?

Datajournalsystem

2009-03-06T07:05:00.003+01:00

ÖL1: "Det här med papperslösa remisser... tanken är ju god. Och det hade funkat väldigt bra om alla var samlade under en och samma rubrik."
ÖL2: "En rubrik som...'Remisser' t ex."

Nej, nu måste jag kila iväg till ännu en dag som ortoped. Jag kanske ska berätta om hur en kandis dag ser ut i nästa inlägg.

Tata!

Lindas blogg

2009-02-22T12:22:00.002+01:00

Läs gärna min kloka vän, Lindas blogg (länk till vä), där hon den 16:e februari skriver om Knutby-dramat på Tv4.

Hon summerar i princip vad jag tycker om det. Väldigt kloka ord. Man mår illa av hur mkt tittarsiffror kan tänja på etikens gränser inom journalistik i dagens samhälle.

(Gud, vad jag är negativ idag! Har ingen någon rolig historia att dela med sig av?)

Året är 2009

2009-02-22T11:50:00.003+01:00

Året är 2009, och jag är nyss fyllda 22 år.

Jag är en människa som älskar barn, och vill såklart ha egna någon gång i framtiden. Men året 2009, inlett med ett fasansfullt krig (som berörde extramycket då släktingar var utsatta) och en ekonomisk kris, och nu återblomstringen av ett guerilla krig i Grekland, Sri Lanka och många andra ställen... Naturkatastrofer i Australien och isarna som smälter...

Allt detta har skapat en rädsla inom mig. Jag vill så gärna ha barn, men vad är det för värld jag föder dem till? En värld full av hat, ondska och förstörelse. Är det rätt av mig att utsätta oskyldiga människor för det?

Det här är en läskig tanke som förföljt mig ett tag. Men jag är en egoist och kommer såklart skaffa barn när den rätta tiden är inne - mest för att tillfredställa mitt östrogenhaltiga sinne.

Cyniker som jag är ser det bara ut att gå utför. Som om vi förlorat vår reaktionsförmåga, vår överlevnadsinstinkt, lever vi vidare i samma mönster. Försöker vi göra något, drar alla i repet åt sitt håll... Ingen tänker tanken att vi kanske får börja dra åt samma håll för långsiktiga förändringar. Ingen sitter sig ner och funderar över vart detta hat och all denna ondska leder oss. Vad kommer vår tillvaro vara värd, efter att vi gjort som vi vill? När vår tillvaro är ett enda mörker, fyllt av förstörelse, av förfall?

Jag önskar er en trevlig söndag eftermiddag.

First Writing Since

2009-01-23T19:03:00.003+01:00

...
one more person ask me if i knew the hijackers.
one more motherfucker ask me what navy my brother is in.one more person assume no arabs or muslims were killed.
one more person assume they know me, or that i represent a people.
or that a people represent an evil.
or that evil is as simple as aflag and words on a page.
...

Wow, Suheir Hammad summerade lite mitt liv, med detta stycke ur First Writing Since.

Kriget i Palestina är inget religiöst krig!

2009-01-13T14:14:00.005+01:00

Tydligen händer det inte mycket annat i världen just nu, då kriget i Gaza får full coverage i media. Missförstå mig rätt, med all rätt. Men! Vissa höga profiler i den "Muslimska" världen (finns den ens?) åker snålskjuts på den tid i rampljuset barn som ligger runt sin döda mamma får.

Ett exempel är de flera som ska representera the British Muslim community, brittiska muslimer, som flera gånger gått ut i media med att händelserna i Gaza kommer att elda upp muslimer i väst till radikalism och det är inget dem kan göra åt det. (Ed Husain, en brittisk muslimsk lord, tyckte att det var oundvikligt att muslimer skulle reagera och kanske våldsamt, men var negativ till en "arms embargo" mot Israel - man kan ju då ställa sig frågan i vilken marknad han har placerat sina pengar).

Till alla som planerar att spränga sig i tunnelbanor bland oskyldiga civila vill jag bara säga en sak och det är att ni skulle kunna eldas upp till terrorism av en tomat! Ni är inte muslimer, har aldrig varit och kommer aldrig bli det! Ni talar inte för mig, eller för min pappa eller en muslimsk indonesier eller för någon mer än ignoranta, hatande människor som er själva.

Jag är palestinier och stolt sådan. Jag är muslim och stolt sådan. Och varken det ena eller det andra gör mig så hatisk att jag vill spränga mig själv bland oskyldiga människor. Har ni s k radikala muslimer någonsin läst den heliga koranen? Vad var det första ordet som Mohammed (pbuh) lärde sig? Var det "mord"? Var det "hat"? Nej, det var "Iqra'a" eller "Läs". Allah har respekt för ordets makt! Läs och skriv och använd Ordet för att belysa de orättvisor som sker i Gaza, inte för att det är ett religiöst krig utan för att det är en orättvisa. För att ni inte skulle vilja se något liknande ske gentemot era kristna eller judiska bröder och systrar. Vi är alla Adams barn.

Vilken är den största Jihad av dem alla? "An taqoula kalemate haq fee wajhe zalem." eller "Att yttra ett rättvisans ord i ansiktet på en förtryckare!" Återigen. Ordet! Allah har respekt för ordets makt.

Ingen har någon Guda-given rätt att attackera synagogor i väst eller fysiskt attackera en jude, för att folket i Gaza massakreras av Israeler. Ni har inte hysts ut ur ert land, ni har inte blivit förtryckta, ni har inte fått ert hem stulet ifrån er och era kvinnor och barn har inte blivit måltavlor för testning av ny militär teknik. Det har palestinier. Ni har ingen rätt till självförsvar, palestinier har. Palestinierna är inte inblandade i ett krig för att det är en kul hobby att se sina barn, kvinnor och äldre massakreras. Kriget har tvingat sig på dem. De utkämpar ett krig mot en ockupationsmakt. Inte en religiös fiende. En politisk fiende. De har attackerats direkt, inte ni. Ni har endast rätt att använda ordet! Stöd palestinierna i deras kamp med ordet. Säg det, skriv det, sjung det!

Men tro inte för allt i världen att ni har monopol på ilskan över det som sker i Palestina, alla människor med skam i kroppen är lika arga. Men ingen rättfärdigar våldsamma handlingar med sin ilska, för det är ociviliserat och omoraliskt! Ju mer ni stjäl av den uppmärksamhet palestiniernas kamp äntligen har fått, för att göra idiotiska uttlanden om ilska och hämnd av "muslimer" i väst, desto mer kommer ni göra för att förstöra för palestinierna. Människor i väst har äntligen fått nog och insett att det är palestinierna som är de lidande offren. Det stödet kommer inte vara länge, när folk börjar associera vår kamp med muslimers ilska och illdåd i väst. Kriget i Palestina är inte ett Islams krig.

Är det bästa dessa s k muslimer, som Allah har gett makt, har att göra att elda på okunniga, ignoranta idioters hat i Islams namn, så får ni göra det i erat namn. Tala inte för alla oss andra normala, fredliga muslimer. Tala inte i Islams namn. Palestinier vill inte ha med er att göra. Muslimer vill inte ha med er att göra. Islam vill inte ha med er att göra!

Gaza - etnisk rensning

2009-01-06T20:01:00.005+01:00

Många vill veta vad jag tycker. Men av respekt för mina bröder och systrar i Gaza, vägrar jag skriva något nu. Det kommer inte göra varken mina åsikter eller deras lidande rättvisa nog. När jag trodde jag var som mest objektiv, sprängde sionisterna FN-skolor i vilka flera tusen palestinier hade tagit skydd.

Det finns tider då man ska tala och tider då man får vara tyst. För mig är detta ett ypperligt tillfälle to shut the hell up. My opinions are too advanced for the world to grasp. Av respekt, blir min enda gärning att jag ber en bön i mitt hjärta för dessa oskyldiga, att det snart är över.

Märk väl att min tystnad inte är den tystnad som våra regeringar har tillgripit. Det där är endast an act of cowardice.

Mina nyårslöften

2009-01-03T13:34:00.004+01:00

Ja, då var det dags att offentliggöra mina nyårslöften, vars sole purpose är att bli brutna. Icke-hållna. En efter en. Bara sådär. Fräckt. Som om de aldrig så högtidligt svurits vid. Som varje år.

1. Träning - Jajaja, jag vet. Men den här gången blir det allvar. För jag.... daramdaraaaaa!!!!... ska börja springa. Det har jag lovat mig själv och Louise. Nu ska jag bara köpa löparskor och skaffa ett bättre Hb. Jag har mkt mkt mkt stora förhoppningar om ett normalt Hb, efter dessa jävla järninjektioner jag fått. För detta jävla illamående måste vara värt det!!! Kväljningar varannan dag, som får en att tro att hela tarmpaketet ska kräla sig uppför matstrupen måste fan betyda att det ger någon effekt! Annars ger jag upp och resort to mere sleeping. Hoppar av programmet, slutar jobba, lever på soc och sover bort mina dagar. Har jag inte energin så ska ingen kräva av mig att jag tar ansvar i samhället!

2. Räkna kalorier - Jag och Mir har redan börjat. Eller vi har börjat försöka. :P Men! Vi har satt ett mål och belöningen är mkt sporrande. 6000 kronors shopping i Sthlm...weeeiii! Så nu ska vi lyckas gå ner våra planerade -10 kg... Till sista maj. Det här kommer gå. Jag vet att jag lyckats innan och det är en vårtermin, så jag kommer att lyckas igen. För, skönheten med en vårtermin, är att oavsett vad som än händer, så blir det alltid bättre. Solen skiner bara mer. Sol = jag är glad = jag orkar = jag lyckas!
Och dissa inte räkna kalorier för rent logiskt är det det enda som funkar, om inte incomes < expenditures så blir det ingen viktnedgång. Oavsett vad man äter.

3. Projektarbete - innan ht 09 har startat måste jag bli klar med mitt projektarbete, vilket betyder att jag måste börja med det. Så på söndag inleds det hela när jag äntligen kontaktar min handledare.

4. Novellskrivandet - ska försöka ta upp det på allvar igen. Det får bli min avslappningsgrej. Så håll utkik på min andra blogg: http://www.mittskrivna.blogspot.com.

5. Körkort - NUFAN SMÄLLER DET! Jag ska gå en intensivkurs till sommaren och ska skaffa mig ett körkort. Hoppas jag. Nu får inget stå i vägen, varken jobb eller resor eller trötthet!!! Sen ska jag skaffa bil och ha i Uppsala. Så slipper man vara i behov av andra, varje gång man ska köpa nåt som väger mer än ett kilo från IKEA. :D Tack Johannas pappa, men nu får det vara nog.

6. Dansa/Sjunga - Jag ska utforska möjligheterna till att bli en prima ballerina/sångfågel i Uppsala. Allvarligt nu, jag känner att det är dags att man gör annat än plugga och träna på friskis. Jag är så jävla klumpig och alltid avis på människor som kan dansa riktig dans som folkdans, salsa, dabke...ni vet. Inte dirty dancing in the club...utan riktig dans. Så jag ska se om jag inte ska börja på något sånt och bli en förförisk rumba-dansare själv. Har någon några tips så drop a comment.

7. Latte - Jag ska bli lattens drottning! Jag ska börja dricka caffe latte, choco latte, cocochoco latte, chai latte... You name it! Det känns så sofistikerat att vara en latte människa. Och lattens värld är så stor. Och man ser alltid så himla "jag-har-en-åsikt-om-senaste-operan" ut när man beställer en latte, och sån vill jag oxå bli...

8. Självdisciplin - Jag måste bli en självdisciplinerad människa. Behöver inte förklara mer. Alla som känner mig vet precis vad det betyder. Här ingår att komma i tid.

9. Glädje - jag ska bli mindre witty och bitchig och negativ och mer... genuint glad.

JÄVLA PISS!! Nu snöar det ute... Och därmed har jag brutit löfte numero 9.

Nytt år... man börjar bli gammal.

2009-01-02T12:49:00.003+01:00

Okej, så här har mitt jullov varit. Jobbat.

Lol! Inte riktigt så illa, men close to. Jag har jobbat alla storhelgsdagar plus nårra till. Och det var faktiskt skitkul, det har varit helt underbart med all personal. Bästaste! ;) Jag testade även ett nytt maraton, fyra dar i rad jobb varav tre var nätter. Helvete, 4:e dagen när jag cyklade hem på morgonen så kunde jag knappt andas. Bokstavligt, jag kunde inte andas när jag skulle lägga mig på sängen.

Vad mer har jag gjort? Umgåtts med lite folk. Men de var ju jobbarkompisar så det kanske inte räknas. :S

Nu till mitt nyårsfirande... Jag blev sjuk! Är inte det typiskt?! Jag låg med ont i halsen och rinnande näsa och frossa i sängen... och när klockan slog tolv masade jag mig ur sängen och kikade ut genom mitt fönster. Och saknade Malmös roliga fyrverkerier, för i Uppsala var dem....average. Tråkigt värre.

Men värst av allt med mitt "nyårsfirande"... är att det inte gjorda något att jag inte firade. JAG BÖRJAR BLI GAMMAL! Det var som vilken annan dag som helst! När vi diskuterade det dagen efter på jobbet (ja, jag cyklade iväg subfebril och med stickande känsla i halsen som om jag svalt häftstift för att bråka med patient 4:2), det var inte bara jag. Fast jag var yngst för att känna så.
Och det blev inte ens några nyårslöften. Men bara för gamla traditioners skull så får jag hitta på några till nästa inlägg. Men något med nyttig mat och mycket träning... och nykterhet. Fast jag är ju redan nykterist. Fan, jag kan inte sno andras nyårslöften! Hmmm, men kanske något om färdigt projektarbete. *thinking*

Jaha, men gott nytt 2009 på er alla! Ännu ett år.

Ps. När dem sa att jorden skulle gå under år 2000 hade dem kanske inte så fel. Världen har ju inte blivit en särskilt bättre plats sen dess.

Superwoman... ROFL!

2008-12-22T23:16:00.002+01:00

Läs det här och njut av en historia om starka kvinnor! Kickass brud!

Åh, Rosengård...

2008-12-21T00:32:00.006+01:00

Rosengård brinner. Och nu brinner källarmoskén.

Ja, alla mina kära svenska vänner har frågat. *ler* Det brukar vara så. Någon docka ställer till bekymmer i något arabiskt land som jag inte har någon anknytning till, och direkt har icke-araber läst/hört om det och vill ha min kvalificerade analys av situationen i mina hemtrakter... Först reagerar jag lite förstrött: "Malmö?" :S. Sen inser jag, dem menar Kuwait eller var det nu var. Jag har i detta läge två val... Antingen att vänligt förklara att jag inte ens kan peka ut landet på en karta och har därför inte riktigt den sakliga bakgrund som berättigar mig till en analys av situationen. Eller så kan jag, i dessa mina vänners och bekantas okunskap, utnyttja deras stereotypning för egen njutning. Ja, jag är en ond människa (det kanske förklaras av att jag är muslim...)

Då brukar jag dra till med något skämt där jag driver med araber, muslimer, svenskar, väst och allt och alla. Och mina vänner blir helt till sig av denna fräcka humor som bara jag har rätt och helig åtkomst till av min sociala status som invandrad muslim... Och jag bara storflinar inombords av glädje över deras uppsyn när de ser frälsta ut över att jag uttrycker de fördomar om "oss" - den homogena arabiska, muslimska massan - dem egentligen har men inte själva vågot sätta ord på. Innebär det att jag bekräftar deras fördommar och därmed häller olja på glöden? Ja. Men jag kan inte låta bli för det är så jävla kul varje gång. (Och f ö vad gäller att jag är invandrare så har jag aldrig vandrat in i landet över Sveriges gränser, kanske åkt bil eller flygit hem från semestern. Jag FÖDDES här.)

Många sådana händelser föranleder att min omgivning frågar mig om min åsikt vad gäller situationen. Så sent var det angående källarmoskén i Rosengård. För känsliga läsare som vill behålla deras bild av mig som witty arab, muslim från Malmös förorter, råder jag er att sluta läsa här.

För er andra, jag kan ju då berätta att jag i hela mitt liv besökt Limhamn tusen fler ggr än Rosengård. För er som kommer från Malmö: ni vet hur mkt invandrarstatus det är på det. För er andra kan jag berätta: ingen alls. Därutöver, av mina nära vänner i Malmö är en ryss, en rumän, en kines, och ett flertal svenskar. Av de jag umgås med i Malmö är... enbart de som är mina släktingar som är araber. I Rosengård känner jag några, varav de jag känner mest är släktingar, näst mest är en familj som vi träffar nårra gånger om året. Det är the extent of my relationship to Rosetown som den så smakligt kallas för på engelska.

Men bara för att, så ska jag ändå försöka mig på en analys av situationen. Varning! Det kan bli lite för seriöst för er som läst så långt men ändå vill fortsätta se mig som en witty arab och muslim. Med all rätt, wahabister är i mina ögon hemska människor - ignoranta, trångsynta och helt jävla piss! Att dem sen håller till i en källarmoské och lär ut och indoktrinerar intet ont anande, oskyldiga, unga själar i en trångsynt ideologi som i flera århundraden lyckats förvränga varenda vänligt ord vår profet kommit med i fredens och välviljans namn till att tjäna endast och enbart män. Det är farligt, hemskt och riktigt motbjudande i mina ögon.

Denna konflikt handlar dock inte om wahabister och en källarmoské. Den handlar om något mycket större. Något som man mycket lätt som medelsvensson i sitt radhus i Lomma, bakom en datorskärm, kan sitta och uttrycka sig om, men som man måste ha upplevt för att förstå djupet av. Nämligen segregationen. Det skär i hjärtat på mig när den starkaste reaktionen över nedstängningen av källarmoskén kommer från ungdomar som alla uttrycker som farhåga: "Var ska vi ta vägen nu?" Det är beklämmande att dessa ungdomar känner sig tryggare i en källarmoské bland wahabbister än ute i det svenska samhället. Det föredrar en källarlokal för de känner sig hemma där, än att hänga på en fritidsgård.

Hade det varit vuxna hade jag haft en helt annan förståelse för att de lockas av denna extrema grupp muslimer som lär ut en ideologi som är alien till den svenska normen på så många plan. De känner sig som hemma. "Extremt, javisst. Men de är mer välkomnande än svenskarna. Med svenskar blir det bara en tryckt stämning när jag kommer med min slöja/mitt skägg." Lika barn, leka bäst. Men de som kommer sakna källarmoskén, det är... ungdomar! Det är Sveriges framtid. Framtida ingenjörer, läkare, bagare, politiker, musiker. Dessa känner sig mer lockade av wahabisterna och deras källarmoské än att hålla till på en fritidsgård.

Vems fel är det då? Många kan tycka att det är föräldrarnas. Nej, det är det inte. Som min pappa alltid sa: "Föräldrarna har en liten roll i människans uppväxt. Den största ansvarar samhället för." Jag har, ofta via mellanpart men ändå, hört om hur dessa ungdomar hamnar i källarmoskén till slut. Det finns inget annat att göra. Nu skrattar ni och tänker att menar denna tjej helt allvar när hon säger att lite biljardspel i någon fritidslokal skulle rädda själen på dessa "nya svenskar"? Och jag tittar er envist i ögon (virtuellt) som bara jag kan och säger lungt: "Ja."

Hur vet jag det då? Det kan jag berätta. Jag kommer från ett annat område i Malmö, som ge det bara några år till kommer bli värre än rosengård. När jag först växte upp där var vi i princip den enda utländska familjen i området. Det var ett fint område, sådär som bara ett område på tidigt 90-tal kunde vara. Men med tiden började invandrare flytta dit, och i takt började svenskar flytta därifrån och i takt med det började satsningarna på området avklinga och idag har området drabbats av en våg tung kriminalitet. När jag var liten kunde vi springa ute på gården till tidiga morgontimmar (om vi hade fått lov av föräldrarna), och i varannan hörna fanns en fritidslokal med aktiviteter för alla åldrar. Det fanns många muslimer... men aldrig någon tanke om att gå hos en wahabist och lära sig om Islam. Vi behövde, vi hade annat att göra. Men allteftersom sjönk Svensson-skyltarantalet på brevlådorna och många av dessa fritidsgårdar fick läggas ner... vi fick inte några pengar till slut från kommunen. Och samtidigt började de uttråkade ungdomarna bilda sina gatugäng. Var det föräldrarnas fel? Du kan inte tvinga ditt barn till livstids husarrest och ingen förälder vill ha sitt barn rännandes på gatorna höga på hasch och jagade av polis.

För en som växte upp och såg både livet som invandrare i den svenska idyllen, såg den svenska flykten från idyllen som snabbt omvandlades till ännu ett segregerat område och som upplevde vår skolas förfall då vår rektor gång på gång handfallen fick utbrista att det inte fanns pengar till pennor (ja, vi fick två pennor per termin - vi ombads alltså skriva mindre än gmsnittssvensken för kommunen ansåg inte att vi förtjänade mer) kan jag bara subjektivt bedömma situationen i Rosengård.

Att det blir segregerat är förstås helt normalt eg, ett naturfenomen. Det är därför, anser jag, politikernas uppgift att motverka segregationen. Sätt folk i arbete för fan! Uppmärksamma diskriminering p g a religion, etnicitet och kön (fatta vilken nitlott man dragit som muslimsk arabisk kvinna?!) och motarbeta den aktivt! Skapa en dialog mellan människor. Mina föräldrars generation invandrare mottogs väl för det är det egentliga svenska sättet. Svenskar är vänliga och snudd på förtjusta i det exotiska. De lärde sig språket och fick jobb och mycket hjälp. Men då detta ansågs vara det enda riktiga, tog man det för givet och man lurade sig själv att med ökad invandring så skulle svenskarna fortsätta vara vänliga. Men med ökad invandring uppstår självklart problem, krockar och konflikter och där glömde politikerna detta naturfenomen. De vaggade sig själv i en tro att vänligheten är bottenlös. Men nej, ingen vänlighet i världen kan lösa en kulturkrock. Arbete och aktiv intergration kan.

På samma sätt, ska det inte finnas ungdomar i dagens Sverige som föredrar att spendera sin ungdom i en fuktskadad källarmoské när de egentligen ska ha en fotbollsplan att spela boll på, eller en fritidsgård att ha biljardturneringar i när det är kallt ute. Det är denna totala nonchalans mot dessa "invandrarområden" - segregationens tickande bomber - som skapar kulturkrockar och gängkravaller och brinnande containrar. Dessa är människor med förmågor, som ska fångas upp på dagis och tas om hand med vördnad som de sköra små fågelungar de är till den dag då de kan släppas upp på Sveriges himmel och färga den med de skimrande färger deras fjädrar bjuder på. Inte fångas upp av vare sig wahabister eller livets ordare eller sverigedemokrater! Det är våra blattekids from the hood som ska göra Sverige till ett föredömme för alla världens nationer! Det är i Sverige med våra fantastiska förutsättningar för ett underbart öppet och fördomsfritt samhälle som etnicitet, religion och kön inte ska spela någon roll - på riktigt! Det ska vara lika roligt att leva här ändå.

Jag har haft möjligheten att älska Sverige för jag föddes vid rätt tidpunkt, men lär de yngre invandrarna att också älska Sverige. Integrera dem... med kärlek och inte med föreläsningar om att dem inte får vara som dem är och måste bli riktiga Svensson. För man kan vara muslim och arab OCH SVENSK. Man måste bara lära sig lateralt tänkande. Man måste lära sig att satsa på invandrare. Ungdomar från förorten ska känna att de har en CHANS! De ska skriva hur mycket de vill! Och istället för att kosta på sig en ny idrottsarena ska man kanske satsa på en roligare skola och en bättre fritid för dessa ungdomar. Man ska stödja föräldrarna i deras kamp om sina barn och det ska inte finnas utrymme för extrema grupper av alla slag att stjäla våra ungdomar ifrån oss! Precis som man skulle göra med "svenska" ungdomar i ett "svenskt" område.

Till svars för min generations bristande engagemang

2008-12-08T09:07:00.005+01:00

"Var kommer du ifrån?"
"Förlåt?" Jag blev lite chockad över att han ställde denna fråga. Det är sällan folk gör innan jag säger vad jag heter, eller driver med araber eller svenskar eller båda... Tecken på att jag inte är svensk. Jag vet att jag inte ser svensk ut. Men jag ser inte ut som något eg.
"Vilket land kommer du ifrån?"
"Jag är palestinier. Eller mina föräldrar är palestinier. Men jag är född här. Men jag är iaf palestinier..." Samma långa svar varje gång. För jag vet inte riktigt hundra procentigt vad svaret på hans fråga är. Eller jag vet. Men hur förklarar jag det?
"Jag tänkte det," log han och nickade mot min Palestinasjal som jag hade runt halsen.
Jag skrattade, den är så en del av mig att jag inte tänker på den.
"Åh, i min ungdom..." Han tystnade lite och log för sig själv åt ungdomens minnen. "I min ungdom, då demonstrerade vi ständigt för Palestina. Vänsterrörelsen, du vet. Det var i Chile på 60-talet, och känslor brann starkt och vi unga över heeeeeela (han har en spansktalandes sätt att betona ord) världen kände en gemenskap och solidaritet med varandra. Nu? Nada! Alla tänker jag, jag, jag... Ingen tänker vi, vi, vi. Det är synd för det är ni unga som kan ändra. Vi gamla, vi har redan kämpat våra krig, störtat våra korrumperade regeringar, vi har redan demonstrerat för dem fattiga, dem svaga, dem utsatta. Ni borde vara de nya krafterna. Men tyvärr, dagens generation brinner inte för andra människor. Några stycken brinner för djur, men vääääääldigt få brinner för sina medmänniskor. Det måste vara imperialismen!"
Nu tändes än glimt i hans ögon när hans vänstersympatiska känslor och hjärta vaknade till liv. När han talade slungades han kanske tillbaka till en demonstration för Palestinas rätt eller mot USAs krig i Vietnam. Något fick en lidelse att brinna i hans blick.
"Vet du? I Sverige... inga klasskillnader än. Men dem kommer. Dem kommer. Vad studerar du till?"
"Läkare."
"Aaah, fantastic! Min dotter är barnpsykolog. När du blir äldre, du kommer ha barn. Dina barn kommer vara överklass för deras mamma kommer att vara rik. Dem kommer inte kunna gå på gatan, för dem kommer ha saker som andra svenskar inte har... En billig jacka kan dem bli mördade för, en mobil, två hundra kronor. Det kommer att finnas barn - tio, elva, maximum tolv år som bildar gatugäng. Dem har inget annat sätt att överleva än på kriminalitet. Det är klasskillnaderna, dem gör så med människor. Jag har levt tillräckligt länge för att se många exempel på det. Där imperialismen börjar bestämma, då blir det så. Visst låter det hemskt?!
Och det, min vän..." Nu hade han ett snett leende, och pekade på mig. Det plingade från en klocka när två killar kom in, han nickade mot dem och fortsatte till mig: "... är bara ni som kan göra något åt. Det är bara ni unga, friska, starka som har kraft och energi och ungdomens mod för att ändra på!"
Nu skrattade han: "Men ni har tyvärr levt ett skyddat liv, ett liv utan bekymmer, i en bubbla. Trots all globalisering har andra människor aldrig varit längre bort. Era kärleksbekymmer är sååååå mkt större än fattiga barns hunger eller korruptionen i tredje världens regeringar. Men du har nog inga kärleksbekymmer," sa han med en blinkning.

Jag skrattade, frågade vad han ville ha för lagningen (de två killarna som kommit in började bli otåliga) betalde och tackade för pratstunden. Tog min cykel och gick.
Två veckor senare och jag har inte glömt hans monolog. Det oroar mig att han kanske har rätt. Jag börjar ivrigt kräva att mina medungdomar visar engagemang, demonstrerar, gör uppror och störtar korrumperade regeringar. ELLER BARA HAR EN ÅSIKT! "Visst bryr vi oss!" vill jag tillbaka och berätta för honom.
Och då läser jag det här... Tycka vad man vill om våld (och Gud ska veta att jag inte alls stöder det), men det känns lite varmt i själen att ungdomar reser sig upp mot korruption, mot orättvisor. Att även 2008 kan ett gäng ungdomar så brinna för deras medmänniskors rätt att de störtar en regering. Dem har ju iofs inte störtat den, men den regeringen måste snart inse sitt stora misslyckande och avgå.

ONDA MÄNNISKA... ELAKA FANSKAP!

2008-11-21T13:00:00.003+01:00

Jag har en vag känsla, men en känsla ändå - av att människan var skapt till att springa näck i en skog, jaga älg, laga en god gryta på den och ha hett, ångande sex med en stark hane som kan skydda en och fixa käk åt ens avkomma.
Och INTE till att lägga näsan i blöt angående sådant som njuren. Gud, den allsmäktige, den barmhärtige, tog redan från början på sig ansvaret att ha kunskapen och att sköta sådant som njure och andra organ och allt annat för den delen. Men likförbannat skulle människan lägga sig i. Nu får vi skylla oss själv, för Han var tydlig när han sade:
"Ät inte utav frukten från detta jävla träd!"

Tentaångest...

2008-11-16T13:48:00.004+01:00

Tyvärr var det alltför längesen man hade tenta, vilket nu lagom till inläsningen inför Internmedicintentan innebär att man inte riktigt känner den ångest, stress och hysteri som ska leda en genom tunneln, till den andra sidan. Den "tentan-är-över" sidan.

Att jag inte känner någon ångest, ger mig ångest. Dels p g a det moln av ineffektivitet och vagus-påslag som tynger min himmel. Men även p g a att det känns fel. Jag blir förvirrad och vet inte riktigt vad som försiggår när jag tio dagar innan INTERNMEDICINTENTAN, fortfarande känner mig lugn!

Så, jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag fortsätter med att sega mig igenom mina dagar, blogga, chatta på msn och modifiera mitt pluggschema för var dag som går, för att plugg ackummulerar sig. Ja, just ja. Jag bakar också.

Ibland vill man bara.... gnisslar tänder

2008-10-21T16:34:00.002+02:00

I helgen gick jag en akutjour... på akuten, då. En av mina patienter kom in för bröstsmärta, vilket är vanligt. Och medan jag tog anamnes kom det fram att min patient hade använt Viagra kvällen innan, och hade generellt använt det ofta på senaste tiden. (Kan då hos vissa människor utlösa bröstsmärtor.) Inget mig emot. Och så pratar vi lite till och han berättar att hans erektionsbesvär, som är en konsekvens av hans canceroperation, var svårare att få besked om än cancerbeskedet.
Då tittar han lite försiktigt på mig. Jag nickar, för jag förstår honom helt. Att man har cancer är svårt att få höra. Att ens livskvalitet kommer vara piss under tiden, det är snäppet värre kan jag tänka mig. Huvudsaken är inte att man lever i bemärkelsen att man andas, utan att man LEVER. Sex hör till livskvaliten. Innan jag hinner förklara att jag förstår honom precis, släpper han kommentaren som får mig att bli något förbannad.
"Fast ja. Det kanske är svårt att förstå om man är kvinna. Det är väl en mansgrej."

Ursäkta? Hörde jag dig rätt? Jag är normalt ingen manshatande feminist som letar efter minsta tecken till könsfördomar för att lägga fram mina monologer om genusperspektiv och -frågor etc. Verkligen inte. Och jag är ganska tolerant mot fördomar från människor som inte har tillräckligt med erfarenhet för att ha hunnit göra sig av med dem. En gammal, dement tant på 96 som tror att alla läkare är män och alla sjuksköterskor är kvinnor stör inte mig. Och jag bryr mig inte ens om att försöka argumentera om det.

Men vad jag inte tolererar är att en medelålders man, inte bara gör sin sexualitet superior över kvinnans. Nej, han driver det steget längre och hävdar att sexualitet generellt är ett manligt attribut! Att det hör till mannens livskvalitet, medan kvinnan kan tänka sig att leva utan sex bara hon får leva. Då undrar jag som vad? Som älskad moder, god livskamrat, aktad hustru... madrass?

Hur kan man vara vid sina sinnens fulla bruk och på rent allvar hävda att sexualitet, det är en mansgrej? Kvinnor är också sexuella varelser... remember? Det är ett faktum som krävs rent evolutionärt för att arten ska växa. Liksom!

Denna händelse fick mig att tänka på en kommentar jag hört en gång när någon frågade en tjej om hon tänker på sex. Generellt. Den här mannen var betydligt yngre. Vilket gör hela situationen ännu mer absurd. Jag vet inte med er. Men jag blir mörkrädd när man i våra generationer fortfarande associerar sexualitet med manlighet. Varför skulle en tjej i sina bästa dagar inte tänka på sex? Är inte det en njutning som hör till kvinnans liv också? Då skrattade den här tjejen och sa: "Vad tror du jag är? Ett helgon? En nunna?" och han tittar konfunderad och svarar med all uppriktighet: "Ja. Ni tjejer har ju inte sex bara för att ha sex."

Mycket möjligt att det är som denne unge herre tror. Att vi är mer reserverade när det gäller att skaffa oss könssjukdomar. Men det behöver absolut inte betyda att kvinnor är mer reserverade när det gäller sex generellt. Kvinnor tänker på sex och fantiserar i lika stor utsträckning som män. Blir kroppsligt attraherade av män. Och behöver absolut inte ett äktenskapskontrakt för att studera möjligheterna till lite rumlande i halmen med en attraktiv man. Kom det som en chock?

Ett klassiskt argument är att män behöver sex mer än kvinnor. Jag har även hört det otroligt korkade argumentet att män kan få ont om dem inte får ett antal utlösningar per viss period. Ett gäng äldre damer satt en dag och diskuterade på bordet bredvid på ett café att dem tyckte att porr var kvinnoförnedrande, men dem förstod också att män sökte sig till porr. Dem hade nämligen i sin natur ett behov av sex, som kvinnor inte har.

Allt detta är skitsnack. Det hela handlar bara om att män förväntas gå omkring och vara mer upphetsade än kvinnor - och är argument för att en man ska komma undan med mycket skit. Kvinnor blir också upphetsade av mycket. Hur kommer det sig att dem är mer sällan inblandade i sexuella trakasserier än män? Varför hör man sällan om kvinnor som våldtagit en lättklädd, berusad ung man? Varför finns det fortfarande ingen porrindustri för kvinnor? Just ja, för idag är ett resultat av det patriarkala igår, där männen skyddar varandras ryggar.

Och när kvinnor säger så om andra kvinnor, undrar man: "Känner dessa damer till en annan ställning än madrassen (i folkmun även kallad missionärställning)?"

Nej, fan. Det är dags att vi för en gångs skull lär oss bejaka kvinnan som en sexuell varelse. Det är inte acceptabelt att det hör till mindre allvarliga symptom att en kvinna förlorar sin libido i samband med sjukdom, medan mannen ska ha behandling anpassad efter sitt sexualliv. Det är inte acceptabelt att man än idag tror att det är mannen som ska lead the way i sängkammaren, för han är mer sexuell. Sexuallivet är en del av livet för båda kön. Det hör till livskvalitet för båda. Och jag tror inte det finns många kvinnor som skulle vilja fortsätta leva ett liv utan sex.

The art of failing procrastination...

2008-10-14T14:29:00.004+02:00

It's official. Jag är en misslyckad procrastinator... Eller kanske en för bra procrastinator, nästan som en autoimmun sjukdom när immunsvaret är fööööör bra helt enkelt. Jag har varit ledig nu i två dagar för att jag känt mig lite hängig och i stort behov av vila. Ni vet, den där förkylningen som varken blossar ut eller släpper en. Den bara finns där och lurar. Men vilar jag? Nej, jag hittar 10 x 10E6 saker att göra istället för att ligga i sängen och dricka te och bara lyssna till din gata (trots total IQ-befrielse - ingen kan anklaga Din Gata för att vara varken intellektuellt eller intelligent - så hjälper den mig att känna mig som i mitt älskade Malmö.).

Jag har diskat... 3 ggr! Jag har bläddrat i Internmedicinboken! Alltså, inget pluggblädder utan meningslöst och ångestframkallande bläddrande. Jag har lagat potatisgratäng (förlåt krister, men jag kunde inte låta bli... Jag är en skit! Jag vet!) och lasagne och bakat morotskaka (nej, vågen har inte sagt ifrån än).

Hör på den här då: Jag har skrivit rent recept i min nya receptbok!!! :O Liksom, det kommer ju säkert att kurera min icke-existerande förkylning (men som ändå finns där).
Jag har också sjungit... Eller mer gallskrikit med falsk röst till Kanye Wests Love Lockdown och försökt sätta jävla första versen. Jag kan inte komma upp i tonerna så att det låter rätt. Jag har i samma veva sökt till Idol 2009, fått höra att jag är den bästa som någonsin sökt, att jag har världens coolaste röst och att jag är helt fantastisk som både ska bli läkare och superstjärna. Jag tackade blygt och tog emot den exklusiva och enda biljetten som berättigar en att gå direkt till finalen i Globen, där kungen och drottningen kommer närvara.

Jag har oxå undersökt min hudkostym (don't ask) och försökt leta efter tecken till psoriasis - ja, jag kände att det börjar bli dags för en ny diagnos. Jag har även legat i en trekvart och försökt komma ihåg kopplingen mellan S-ferritin och S-järn. Jag har fortfarande inte riktigt orkat att kola upp det i lämplig litteratur - internmedicinboken ligger på skrivbordet och jag ligger i sängen. Orka!

Och nu sitter jag och bloggar... om helt meningslösa grejer. Ingen vila än.

På tal om meningslöst så kommer helt meningslös fakta om mig.

Effektivaste väckarsignalen: J. Timberlakes Lovestoned - Det går inte ens att snooza till den. Man måste bara upp för att stänga av skitet! (den var bra ända till tio morgnar efter att jag använt den som väckarsignal)

K-brunnar: Jag tror inte på dem men kan inte låta bli att testa ändå.

A-brunnar: TROR PÅ DEM! Är man född fredagen den trettonde och har min otur tar man inga risker.

Jag brukar drömma om att jag röker, och jag mår aldrig så bra som när jag röker i mina drömmar. Värt att tillägga är att jag aldrig rökt i mitt vanliga liv.

Jag har precis skickat en hälsning till min lillasyrra, Hanan, som jag äskar så otroligt mkt, och skrytit lite on national radio för hennes skull. Och ja, jag skickade via Din Gata. Mmm. Lågt, efter vad jag tidigare skrev men jag tycker ju om kanalen ändå. :P

VAFAN! Nu får det vara nog. Nu ska jag iväg och sova. Eller nåt.

Ps. Min patient med misstänkt IBD frågar om jag tror hon har dåligt immunförsvar för hon blir sjuk så ofta och det gjorde henne så orolig att hon ville spy. Ja... vad svarar man på det?

... och så var det den öppna rasismen som finns i USA

2008-10-13T17:02:00.005+02:00

(och andra delar av världen)...

McCain notably toned down his rhetoric during a sweep through Minnesota, responding to one woman who called Obama an Arab: "No, ma'am. No, ma'am. He is a decent family man, citizen, that I just happen to have disagreements with on fundamental issues."
(From the article "John McCain tones down high-risk negative campaign" at the guardian.co.uk 13-10-2008

So, does this mean that Obama cannot be an Arab cause he is a decent family man? How on earth is that toning down your rethorics? Excuse me, this might come as a shock to all of you who believe otherwise, but Arab men are very capable of being decent family men. Surprised? Well, you should not be. Actually, it's even the rule, not the exception.

I assure you that I, as a arab find myself more decent than many non-arabs. Not judging anyone. But you have to realize that, just because you feel your race is superior to all the rest, it doesnt give you the right to disrespect the other races. Cause, believe it or not, but their races are felt as being the superior in their own perception of the world.

So, please anyone sharing this stupid, open kind of racism. Get yourself an internet connection, google a worldmap and realize that YOU are just a tiny, stupid thing on the face of this earth. Get perspective... Seriously.

PR kan orsaka ett chocktillstånd hos vissa individer.

2008-10-13T15:41:00.005+02:00

Per rectum... Jag skulle berätta om en text jag läste om en läkare som vill "stoppa ett finger i arslet på varje 60-åring i Sverige"... Och då börjar jag med att förklara varför man gör PR och om coloncancer.
Plötsligt utbrister min syster: Stoppar man ett finger i rumpan på patienter?! Fan vad ni är perversa ni läkare?
(Jo, fast man gör det för att det är ett lätt...)
LÄTT?! DET ÄR JU PERVERST!!
(Jo, fast det tar inte..)
Men seriöst, det måste finnas ett annat sätt att ta reda på om en patient har cancer. Men det är säkert ni läkare som gör så för att ni vill vara elaka!
(Jo, röntgen fast det är inte så ekono...)
Vafan! Jag vill inte ens tänka på vad mina pengar till alla dessa cancerkampanjer används till! Vad hände med cancerforskning?
(Jo, fast om man hittar nåt...)
Hittar nåt?! Klart ni hittar nåt! Bajs. Jävla svin!
(Men Nana, tänk på vad...)
Jag vill inte ens tänka på det! Stackars patienter, inte nog med att ens läkare tror man har cancer. Han stoppar oxå ett finger upp i röven på en!

Då hade jag skrattat så mkt åt min systers reaktion att jag inte kunde andas längre och tårarna bara rann. Ibland glömmer man att alla man pratar med inte behöver vara läkarstudenter/läkare.

Moving Mountains...

2008-10-06T23:16:00.002+02:00

I have this song on repeat. So far, I haven't had the interest of penetrating the lyrics any deeper. All I hear is this single line: "Moving Mountains".

Gud, hur har jag haft energin att ta mig genom allt? Var har jag fått styrkan från? Och ibland undrar jag: Är det straffet för att man är en överlevare - a true surviver? Och den viktigaste frågan av dem alla - hur länge kommer jag överleva?

Jag ska bli läkare... Jag kommer inte ge upp förrän jag är läkare. Förrän jag nått mitt mål! Och då, då kommer jag stanna upp en kort stund. Ta ett djupt andetag och le stort för mig själv... Låta mig omslutas av glädjeruset av att ha nått mållinjen. Sen tar jag nästa djupa andetag och fortsätter loppet. And I'll keep on moving mountains. Och försöka finna den styrka som krävs.

It's like moving mountains...

Att pierca sig och på akuten...

2008-10-04T15:17:00.003+02:00

Okej, jag har verkligen haft en urge att få pierca mig i tungan. Det är skiiiiiitsnyggt enligt min mening. När jag kom till jobbet i helgen och en jobbarkompis hade sin fina piercing i tungan, då blev dessa känslor så mycket starkare och jag har nästan, bara nästan varit på väg att börja utreda möjligheterna till detta i Uppsala. Men bara för att få hjälp på vägen, ffa mentalt men även rent praktiskt så frågar jag människor i min omgivning om jag ska genomgå något sådant som att pierca mig i tungan... Då får jag följande svar:

NEJ! DET ÄR JU SKITÄCKLIGT! (Varför?) DET ÄR BARA DET!
Det är porrigt! I vissa fall kan det vara bra med porrigt, men inte om man ska bli läkare.
Nej!
Du kommer läspa... Nej, först kommer du ha en tjock och äcklig tunga i två veckor och sen blir den infekterad och sen sväljer du bakterierna och döööööör.... Och sen om du inte dör så kommer du läspa.
Det är fööör ghetto...
Det är fjortisvarning. Sånt gjorde man när man var fjortis.
Det är bara inte du. Du är en duktig flicka.
Du kommer få fullt av såna där, du vet.. Bakterier i munnen. (Jag brydde mig inte ens om att förklara...)
Varför det gumman? Är du... ledsen?
Min ena syster: Fan vad grymt! Och så visar du den till Baba! Fan vad arg han skulle bli.
Min andra syster: NEJ! Vill du att baba ska mörda dig?!
Baba: Vill du att jag ska mörda dig?!?! (Och nåt om fula och dåliga flickor och piercingar i tungan.)
Mama (tar sig för hjärtat): Om du gör det är du inte min dotter och jag vet inte vem du är.

Så, det verkar inte finnas några positiva åsikter om mig och en piercing i tungan... Jag kanske får låta bli ändå. Börja röka istället! Jag och Linda blir som hon där Ger-Lena, som springer ut varje rast och leker skorsten!

***

Igår var akuten lugn (BOOOOORING) förutom på en etylintox som jämrade sig om att hon inte skulle dricka mer och att hon ville ha sina föräldrar! (Jag själv skulle inte vilja att mina föräldrar ser mig i ett sådant tillstånd, men men...)

Handledarna var bra. Handledare ett var väldigt pedagogisk... Vääääääldigt pedagogisk och på ett (omedvetet) förolämpande vis förklarade vad simvastatin används till... Kan det vara mitt babyface och smink som gör att folk tror jag är helt IQ-befriad? Kan det?! Men jag fick en stjärna i alla fall. :D

Handledare 2 var asgryyyyyyyyyym! Det var direkt getting to business. Inget förmildrande eller vänligt bemötande, utan kandidat ett tar det fallet och två det andra. Vi fick t o m ta emot patienter i akutrummet... liksom!! Sen att hon kom från Malmö... JAAAAAA! Vi hade så otroligt kul åt uppsalas stora torg! Och båda fick äntligen vädra ut sitt undangömda hat för denna skitstad! Jag vill bli som henne när jag blir stor...

Och så hade jag världens gulligaste patient som försäkrade mig om att jag skulle bli en underbar läkare. Han vet, han har två läkarbarn. ;)

Och så insåg jag hur tacksamma patienter med nedsatt At och demens är när det gäller anamnes... Det är inget att ta där, vilket gör att allt blir så smidigare. Är dem dessutom sängliggande, slipper man ändå hålla på med en massa trams-neurologi... Och jag satte min första pneumoni diagnos! Härliga tider...

Professionalism...

2008-09-19T22:46:00.002+02:00

Jag har stött på många människor de senaste åren som tyckt att känslor är visst förenligt med professionalism inom läkaryrket. Man ska kunna gråta och öppet visa känslor i kontakten med en patient. Man ska vara på samma nivå som patienten.

Modernt tänkande i all ära. Men jag är då av en annan uppfattning. Jag menar såklart inte att en läkare ska bete sig som ett as, vara en översittare och kall som is. Men det finns en professionell hållning som är viktigt att ha i tanken.

När en patient söker vård, för de flesta åkommor, är det viktigt att inse patientens sårbarhet. Ett exempel är om man får in en misshandlad kvinna till akuten. Den fråga man kan ställa sig är om man som läkare har rätt att då bli arg inför den här personen? Trots att det är en självklarhet att vilken människa som helst skulle bli arg i en sådan situation.

Vad jag menar då är att nej, det finns inte rum för läkaren i en sådan situation att visa så starka känslor som ilska eller vrede. Man vet nämligen inte var patienten står då. Vad känner denna patient just nu? Är den arg? Är den förvirrad? Är den rädd? Känner den skuld? Och framförallt - Vad är patientens behov just nu.

Under inga som helst förhållanden, anser jag då, får en läkare trycka på en massa känslor på en patient, innan man vet var patienten står. Dessutom ser jag patientläkarmötet som ett möte där patienten och dens behov samt känslor står i fokus. Då tycker jag att det är fel av läkaren att flytta detta fokus till sig själv.

Den riktiga professionella hållningen är att acceptera sina känslor och ge uttryck för dem, men aldrig inför en patient. Det kan låta hemskt, och med dagens moderna idéer om att alla är lika kanske jag låter sanslös. Men när man är läkare, är man bara människa om det är till fördel för patienten. En stor del av yrket handlar om att ha kontroll. Och i många situationer man möter som läkare gäller det att finnas där, en klippa. Inte kall, men inte opålitlig som ett stöd heller.

Jag vet inte. Anledningen att jag tar upp det här är att jag har sett det misskötas alltför många gånger. Jag har sett dem som genom att inte på något som helst vis patientens känslor och på det sätt gjort dem obefintliga och flyttat fokus från patienten. Men även sett de läkare som tar ut sina känslor över patienten vilket är lika oacceptabelt för då har man också förflyttat fokus från patienten och patientens känslor.

Själv ser jag inte det som svårt, och en liten miss någon gång är inte hela världen. Dessutom får det väl komma med erfarenheten att man lär sig läsa av en patient och på vilket känslomässigt plan man kan möta den. Men till dess att man inte kommit så långt, tycker jag att det är vår plikt att ta det säkra före det osäkra. För en gångs skull propagerar jag för det så svenska knyta näven i fickan, lämna rummet en stund och viska "Jädrrrrrra kärrrrring!" i ett hörn. Ohörbart, omärkbart.

Eller har jag fel?

Tata!

Att småspringa fram i kulverten...

2008-09-17T10:38:00.006+02:00

Under de senaste veckorna har jag kommit fram till en fantastiskt befriande slutsats. Att jag valt rätt väg i livet.

Att söka till Läkarprogrammet var egentligen en självklarhet. Inte enbart på grund av den stora passion jag känner för yrkesrollen som läkare, utan även för att jag inte kunde tänka mig annat. Det fanns egentligen inte något annat som intresserade mig. Jo, kanske chemical engineering, men det var lite för specifikt för att jag med min ambivalens skulle våga ta det steget att inrikta mig så pass. Endast 18 år gammal. Så här i efterhand är även matematik något jag hade kunnat tänka mig att fortsätta med. Men även det var för clear-cut för att utgöra ett val som skulle påverka hela resten av min framtid. Så läkare fick det bli.

Det fantastiska med det här yrket är att det är så brett. Och för en människa som mig, som tycker om att utvecklas i mina roller i livet är det perfekt. Genom hela utbildningen och i ens framtida karriärsliv tar man småsteg -kanske inte myrsteg men inga elefantsteg heller- för att utveckla sin yrkesroll så att den passar en som person. Man mognar med yrket.

På tal om mognad så känner jag att jag har haft tur som kom in så ung, 18 år gammal. Vid 18 är man mogen nog att veta i vilken riktning man vill börja gå och man har ungefär ett hum om vart man vill komma. Men man har fortfarande inte mognat i sin personlighet så pass att man kan avgöra var man kommer stå om tio år. Därför har möjligheten till småsteg under dessa tre år resulterat i en mognad av min personlighet och samtidigt har dessa småsteg varit ett resultat av denna mognad. It's a give and take situation och jag har varit lätt att forma...

Trots min kärlek kan jag inte påstå att jag varit bombsäker åren igenom. Nej, jag har inte tyckt att det varit det bästa jag gjort hela tiden och ja, tanken på att hoppa av och bli hemmafru har nog lekts med i mitt huvud. Jag kan inte sätta fingret riktigt på vad det jobbigaste har varit. Det var en palett av problem som jag stötte på under denna tid.

Till att börja med var frånvaron av klinisk undervisning ett stort problem, ffa då det innebar mycket teori. Och inte vilken teori som helst utan en massa cellbiologi bl a. Inte det roligaste jag visste och bortsett från Anatomi, Patologi, Histologi och Immunologi var det nog en enda pina alla dessa år att ta sig upp på morgonen och behöva släpa sig till en föreläsning om ett Shh (Sonic the Hedgehog -proteinet). Inte det minsta motiverande.

Därutöver var det faktum att jag vantrivdes i denna håla som påstod sig vara Sveriges fjärde största stad, inte mycket till hjälp. Jag hade lämnat vänner och familj och en stad jag växt upp i och älskade för läkarprogrammet. Och det var inte sällan jag upplevde att Läkarprogrammet hade tagit ifrån mig de käraste sakerna i mitt liv. För att inte tala om den ofantliga tröttheten.

Men nu känner jag att jag har tagit mig igenom allt det där och kommer att ta mig igenom det som kommer. Vilket har jag gjort att jag kan se solen bakom molnen. Kontakten med patienter samtidigt som jag växer starkare i mig själv och av mina erfarenheter, har gett mig en inblick i hur det kommer vara i framtiden... Hur jag kommer vara i framtiden.

Och när jag småspringer där i kulverten, sen till ronden (igen!), med den vita rocken fladdrande bakom mig, eller när jag tar fram mitt stetoskop för att lyssna på en patients hjärta och med rutin (någon form av rutin i a f) dikterar en inskrivning... Då! Då känns det sådär pirrigt i magen och jag vet med säkerhet. Jag vet att det här är vad jag vill. Jag befinner mig i mitt rätta element när jag tar mig fram i kulverten på väg mot nästa erfarenhet som ska göra mig till en bättre läkare. Och plötsligt framstår ett liv som matematiker inte lika fascinerande som att få se en av totalt 53 primära njurcarcinoider i världen.

Tace kare!

För övrigt...

2008-09-16T20:49:00.002+02:00

vill jag påminna om min andra blogg med noveller och annat ihopskrivet. Tackar ytterst för Eran konstruktiva kritik. Vänliga hälsningar!

Comming to conclusion...

2008-09-16T19:21:00.002+02:00

Nu är det beslutat... Tidigare visste jag inte vad syftet med denna blogg var. Mest för att testa. Men nu har jag kommit fram till vad den ska handla om. Den ska behandla mitt liv som läkarkandidat i Uppsala. Så! Då var det bestämt.

Fast det kan inte bara handla om det. Eller? Äsch, jag ska i a f göra den här bloggen mkt intressantare. Eller försöka.

Dagens punkter:
1) Jag är helt aaaaaaw angående min handledare. En fantastiskt liten grek som liknar Mr Bean, rör sig som Mr Bean och stundom pratar som Mr Bean. Vilket gör det otroligt svårt att ta honom på allvar när han delar med sig av sitt stora hav av kunskap.
En annan fantastisk egenskap han har är att han behandlar en som en riktig kollega. Tittar på röntgenbilder med en och analyserar svar på blodprover tillsammans med en. LYSSNAR till teorier man har och nickar medhållande när man har rätt och är ivrig att förklara när man inte riktig cyklar på rätt väg. Cred till bra handledare!

2) Idag hände världens häftigaste grej. Jag fick träffa 1 av väldigt få patienter med en viss sjukdom som är suuuuuuperovanlig (så ovanlig att t o m ovannämnda handledare blev lite excited över patienten). Kan man vara mer diffus för att inte bryta mot sekretesslagen?

3) Patienten ifråga var inte medveten om vilken diagnos DEN *host* SEKRETESS *host* hade.
När jag såg lite konfunderad ut, förklarade DEN att DEN inte VILL veta. Vilket fick mig att tänka efter lite... Vem har sagt att man behöver veta? Vad tjänar det till att veta vad man lider av? Framförallt när ens sjukdom är dödlig? Man kommer ju att dö i vilket fall som helst, eller?
Men samtidigt kände jag att jag själv kanske skulle vilja veta vad som gäller. Vilken grund jag står på och vad jag har att förvänta mig från framtiden. Jag vill kunna planera min framtid. Men jag antar att det är det som gäller, somliga vill planera sina dagar och andra tar dem som de kommer. Och jag undrar, jag... Isn't ignorance really a bliss, when you come to think about it?

Sköt om er!

Den själviska människans tackbön...

2008-08-12T00:21:00.005+02:00

Gud jag har så mkt att tacka för...som att
- Jag vet hur känslan av mättnad är, när jag kunde ha haft svårt att finna mat för dagen.
- Jag kan sitta och lyssna till vacker musik, när bombande och gråt kunde vara enda bakgrundsljuden till mitt liv.
- Ett av mina största problem den här veckan var att min mobil gick sönder, när det kunde ha varit hela mitt liv som krashat samman.
- Jag glömmer stänga av kranen, andra har svårt att finna rent vatten att släcka sin törst med.
- Jag har haft semester, andra har inte ens ett jobb till att börja med.
- Jag är omgiven av människor som älskar mig, tänk om jag var utan.
- Jag har ont i magen, det är i a f inte livshotande.
- Mina närmaste vänner är dem jag inte har sett på evigheter och dem är många, vad är annars riktig vänskap?
-Jag har allt detta och ändå klagar jag. Det finns dem som tackar Dig dagen lång, för det lilla dem har. Jag har kommit mkt, mkt lindrigt undan.

I detta ögonblick av frid i mitt liv, inser jag vidden av Din kärlek till mig. Jag förtjänar den inte.

Israel hotar att attackera Iran...

2008-06-07T22:59:00.004+02:00

Give me a break! Lägg av! Skämtar ni med mig? Nä, nufan är det nog!!!

Är det bara jag eller blir även andra människor på denna jord lessa på denna situation? Från konflikt till konflikt... när ska detta elände sluta egentligen? Är planen verkligen att utplåna mänskligheten och all lycka i världen? För i s f är vi på god väg.

Just nu känns det som att planen är att starta ett nytt krig i mellanöstern, enbart så USA kan ha en anledning att stanna kvar där och härja fritt som the savages dem är. Irak är förlorat, Palestina är hopplöst, Sudan/Darfur var det ingen som brydde sig om, och Libanon-konflikten senast löste sig, för att inte tala om Syrien som vill fredsförhandla (attans! hörde man från the white house). Nu är det dags för nästa projekt... vad skulle det kunna vara... *tänk Bush, tänk Olmert*

"Dem där jävla Iranierna... Vad säger du om att bomba dem? Dem har ju också en massa olja och andra attraktioner och resurser. Nå Bushy-boy? Vad säger du?" "Smart min sötnos, Olmert. Jättesmart! Du är ett geni... Kom ska jag muta dig med ännu mer pengar. Lilla gubben." *Gullgull* Så måste det ha låtit i sängkammaren hos Bush och Olmert. För jag kan inte tänka mig att man genom att föra ett intelligent samtal kommer fram till något sådant vanvett, som att utsätta Mellanöstern för ännu ett krig.

Det komiska är att andra länder hakar på dessa galningars nycker och svängar. Vi nickar och suckar "Bad, bad Iran." Inte den minsta reflektion över dels sådant agerande och även konsekvenserna. Tycka vad man vill om Mellanösterns ledare (avskyvärda t ex? billiga? ingen skam i kroppen? några förslag från mitt håll här.) men att ens avsky går ut över människor som redan har det sämre ställt en genomsnittet (då det alltid bara är folket som drabbas)...

Någonstans i hjärnbarken måste det fyras av nervsignaler om att det varken är etiskt eller strategiskt korrekt. Strategiskt oklokt eftersom att man om man pressar ett folk kontinuerligt under en längre period, dels väcker man och föder hat och dels riskerar man att denna massa av människor till slut rasar över en... en självmordsbombare idag, vem vet hur många imorgon. Nog för att de stora massorna idag håller tyst (nej "jihadisterna" räknas inte till de stora massorna - äv om media och Bush administrationen bl a vill få det att framstå som så), men idag har dem fortfarande något att förlora. Imorgon kan en israelisk bomb ta halva släkten inklusive hela ens familj. Den människan som genomgår något sådant har inget längre att förlora. Efter en tid är det för många som inte har något att förlora - då kommer vi tala om oroligheter i Mellanöstern.

Låt oss utgå ifrån att Iran har kärnvapen eller planer på att tillverka sådana. Varför inte? Vilket snille har kommit fram till att det är säkrare att galningar som Bush och Olmert har kärnvapen, än att Iran har det? Vem har startat flest krig av dessa två läger? Tänkte väl det.
Dessutom borde vi med skam i kroppen applådera åt något sådant. Tänk vilket skifte i maktbalansen som skulle ske i Mellanöstern! Och kanske skulle de stackars fattiga, eländiga människorna i Palestina, Irak, Afghanistan... vem vet - kanske även Darfur - få lite andrum, när Israel och USA måste tänka sig för två gånger innan varje steg. Tänk bara! (Fast de stackarna i Palestina och Darfur lär nog aldrig få någon paus. Ibland verkar det som att vissa människor blev till för att utstå elände.)

Det mest idealiska vore om alla länder i världen gjorde sig av med alla kärnvapen och man skippade det där med internationell politik. Vi kör lite sverige-style... undvik grannen och sköt ditt eget. Vi kanske t o m inte riktigt är mogna för globalisering och förflyttning mellan gränserna, vi kanske ska bygga murar mellan länderna. Ni vet, som man gör med småbarn som bråkar. Man skiljer dem åt och så får dem gå upp på varsitt rum och inte lämna det förrän de är mogna nog att säga förlåt och bli vänner igen.

Nä hörrni, vare sig Iran har kärnvapen eller inte, borde hela jordens befolkning resa sig upp på en gång och utbrista: Nu är det nog! Ingen vill ha mer krig. Ge upp för fan och låt oss leva i fred.
Fast vi i väst, vi som har starkast röster kanske inte riktigt inser vidden av det som sker utanför våra väggar. Än så länge har vi råd och tid att oroa oss för om vi hinner ut på fredag kväll eller inte och när Systemet stänger.

När tjejer tittar på hockey...

2008-05-17T12:19:00.003+02:00

Krister: "Aaaaj, tänk att få 100 kg muskler över en?! Fast nu när jag sa det så, lät det inte så tokigt..."

Dessutom kom vi alla fram till att vi ska blir idrottsläkare. Jag har redan paxat fotboll...:P

Ssk-strejken

2008-05-14T22:46:00.002+02:00

Det här är min åsikt primitivt uttryckt:

GE DEM MER PENGAR FÖR FAN! Så kan alla återgå till sina normala liv och vi kan sova lungt och fridfullt om nätterna, vetandes att våra kära syrror är nöjda och glada och kommer ta väl hand om oss om vi skulle drabbas av en akut hjärtinfarkt i sömnen!

OCH SÅ KAN JAG FÅ JOBBA IGEN!!! EN ANNAN HAR RÄKNINGAR I SOMMAR!!!
Arrrrrrrrrgh!

Att vara läkare är opolitiskt.

2008-05-11T18:50:00.003+02:00

Vad menar jag med det? Jo, regeringen och i huvudsak migrationsminister Billström har planer på att stifta en lag som inskränker papperslösas rätt till sjukvård, om möjligt än mer. Det har ju som säkert bekant redan varit ett problem, att socialstyrelsen infört regler om hur asylsökande och papperslösa ska omhändertas... ett typ av status quo. Nu har detta status planerats att bli lag. En asylsökande eller en papperslös kan endast få behandling om de kan betala för det, och självklart snackar vi enorma summor här. Typ 30000 för en akut förlossning.

Poängen med denna lag är tydligen att markera för dessa människor som står utanför samhället, att ett avslag är ett avslag, på blodigt allvar. Och jag sätter mig inte emot migrationspolitik som sådan. Har man bestämt att man ska föra en viss typ av migrationspolitik, så kan jag tycka illa om den och sätta mig emot den principiellt. Men när politiken blir lag, är det min skyldighet att lyda under lagen. Vad som aldrig någonsin får ske, är att blanda in medicin och vård i politiken. Att politiken ska inskränka etiken och moralen inom detta yrke, där dessa två pelar är de enda som håller yrket högt och stadigt, är helt oacceptabelt! Det får inte ske! Att riskera människors liv är inte förenligt med läkaryrket eller med att rädda liv!

När en högt okunnig minister vill tvinga mig välja patienter, göra skillnad på mina patienter, då tycker jag att det är min skyldighet som läkare och som människa med moral att bryta mot lagen. För att det är min skyldighet att sätta människors välbefinnande och liv i första hand. Före vilka politiska ståndpunkter som må vara. När jag gör skillnad på människor som läkare då förlorar vi essensen av detta yrke... den essens som gör detta yrke så heligt. Att alla människor är lika värda och har lika rätt till ett värdigt liv. Ingen ska behöva lida en sjukdom om bot, lindring och tröst finns.

Någon gång står du där själv. Och då, då kommer du önska att någon satte ditt liv lika högt som du själv värderar det. Förhoppningsvis träffar du då en läkare med moral. Som vet att ditt liv kanske inte gör skillnad i det stora hela, och ditt liv kan kanske göra skada om det får fortsätta, men att du har rätt till det som vilken annan människa som helst. För någon gång står den läkaren själv där. I behov av någons nåd. Och då...

Enligt den läkarkod som detta land antagit och som hippokrates för tusentals år sedan skrev om får läkaren aldrig göra skillnad på sina patienter, aldrig avgöra vem som får leva eller dö, alltid göra sitt bästa och alltid bota, om ej möjligt lindra och om ej möjligt trösta. Det finns en anledning till att just detta yrke är så beroende av denna höga moral. Det är för att det räddar liv och att detta yrke annars skulle dött ut för mycket länge sedan.

Jag vill avsluta med några kloka muslimska ord: "Den som tar ett enda människoliv har tagit livet av hela mänskligheten, och den som räddar ett enda människoliv har räddat hela mänskligheten." Den dagen en läkare står inför ett dilemma om att ta eller rädda liv, har vi kommit steget närmare utplånandet av mänskligheten.

Ännu ett nonsens inlägg...

2008-05-05T19:44:00.003+02:00

---istället för att plugga, "sjöng" jag och Johanna på msn:

fatoma - Je ne veut que toi, Amir. säger:
BUT - NOW- There's noooooooooooooooowhere to hide
Johanna säger:
SINCE YOU PUSHED MY LOVE ASIIIIIIIIIIIIIDEEEEE
fatoma - Je ne veut que toi, Amir. säger:
I'm HOPLESSLY devoteeeeeeeeeeeeeeed to yoooooooooouuuuuuuuu

Oh, Addison! Om jag ändå vore du...

2008-05-01T20:14:00.006+02:00

Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!
Addison kommer tillbaka till Greys Anatomy och jag måste vänta tills imorgon innan jag kan se avsnittet! Blir så himla arg. Vill se nu! Vill vill vill!

Kate Walsh - jag älskar dig!

Samvetet.

2008-04-28T18:27:00.001+02:00

Klicka här och titta! Sänk ljudet eller stäng av det helt. Men titta. Titta noga och se. Se vad som händer. Se vad som får lov att ske. Detta årtusende. Tredje milleniet har redan inletts och detta är fortfarande en vardag för mitt folk och mina människor.

Det tar inte lång, inte lång tid innan mina tårar börjar rinna ner för kinderna. Jag vet inte vad som gjorde mest ont. Att detta sker och har fått lov att ske av alla oss som så innerligt stödjer alla mänskliga rättigheter som kan tänkas finnas? Eller att detta sopas under mattan? Sopas och så trampar man lite på högen, just in case. Huvudsaken är att ingen får se eller höra. Att dessa människors röster förblir ohörda.

Det smärtar i mig när jag ser dessa bilder. Det smärtar i mig att våra samveten har utplånats. Att det inte gör ont i någon av oss. Vad har tagit åt mänskligheten, när vi inte känner med varandra?!

Jag kommer ihåg under anatomin i höstas. Jag stod i källaren och dissikerade ansiktet på vårt lik. Det var mot slutet av månaden och hittills hade jag tagit det hela ganska väl. Jag är ganska duktig på att stålsätta mig, stänga av alla känslor och bara anpassa mig till extrema situationer. Och just idag, var jag som duktigast. Jag stod och hackade och bankade på en död kvinnas ansikte och inte det minsta kände jag.

Det var då det slog mig. Att jag inte kände något. Att jag hade slutat vara människa för länge, länge sen. Och jag släpper skalpell och pincett och ställer mig i ett hörn och gråter. Gråter över att jag inte är människa längre, att jag var så kall och att jag hade förlorat alla mina känslor. Allt det som gjorde mig till människa... och nu var jag inte ens det. Den dagen fick jag gå hem och be en bön till Gud, om att förlåta mig och leda mig tillbaka till den rätta vägen.

Den uppgivenhet som jag då kände är inget i jämförelse med när jag ser den lilla flickan som slänger sig på sandhögen och gråter över sin familjs döda kroppar. När jag ser den unge mannen som får elektriska stötar genom sin kropp och ligger i kramper på golvet. Det lilla barn som plockas ur ruinerna efter massakern i byn Qana i Libanon, bara så sent som för två år sedan.

Vad har hänt med oss när vi tillåter oss sluta känna? När vi tillåter oss att leva i tystnad? När vi tillåter våra samveten ruttna i egoismens och feghetens dunkla rum?

Det här är glatt...

2008-04-18T09:59:00.000+02:00

Det sägs att jag är för arg, för frustrerad. Och visst kan det te sig så, om man läser min blogg. För jag delar sällan med mig av mina glädjeämnen. Jag finner inspiration i starka känslor, och den som upplever starka känslor av glädje och tillfredställelse (okej, inte den tillfredställelsen :P) hela tiden, får gärna slå mig en signal och berätta hur dem gör.
Sen att jag är drama queen, kanske förvärrar vissa tillstånd (det kan många dela med sig sina erfarenheter av till intresserade).

Men idag, by accident, läste jag en artikel i the guardian. Den handlade om spaniens nya regering. Som till stor del bestod av kvinnor. Jag, om någon, är emot kvotering av kvinnor. Jag tycker inte man är bra för att man är kvinna. Man är bra för att man är bra. Men att läsa att Spaniens försvarsminister är gravid i sjunde månad, det får mig att dra lite extra mkt på munnen. Det gör mig riktigt glad, lycklig. Ger mig hopp om framtiden. Ger mig hopp om att en dag, en vacker dag - kan man vara både kvinna och ha en karriär. På riktigt. Utan att det ska vara en prestation som skrivs om i tidningar och görs reportage om i TV. Att det ska vara lika naturligt som familjefader och president.

Sådana fantastiska händelser händer sällan. Därför är det sällan jag har något glatt att skriva. Men när det väl händer kan ni förvänta er att jag skriver om det. ;)

Sköt om er.

Ps. Jag är definitivt inte en arg feminist! :P

Efter att ha jobbat natt lör och sön + sön kväll...

2008-04-14T21:17:00.000+02:00

... på kardiologen ställer vår klass frågan:
Klass: "När kan man höra en tredje hjärtton?"
Fattema: "Eeeeh... assååå... efter andra...?"
Klass: "Näääh?! Det märks verkligen inte att du inte har sovit bra i helgen!"

Ps. Jag vet svaret! Var bara trött!!!

Höjden på idioti...

2008-04-12T04:33:00.000+02:00

...trodde jag var nådd den dagen Bush blev vald åter en gång. Men så häromdagen läste jag och hörde människor diskutera jämställdhet. Och hur jämställdheten i ett förhållande lider när man skaffar barn. Bl a var det någon idiot som kallade sig för författare som sa att hon hade ammat i en månad för att sedan gå över till flaska... annars var det inte jämställt. Vad hon menade var i princip: "Varför ska jag amma, är det bara för att jag är kvinna?" och "Jag har rätt till min frihet trots att jag fått ett barn och därför ska pappan vara mer inblandad, hence flaskan."

Ursäkta mig alla ni frihetskämpar som håller jämställdhetens fana högt, högt i det blå. Så högt att ni inte riktigt uppfattar den. Låt oss driva ert argument ytterliggare ett steg. Varför ska ni vara gravida under 9 månader. 9 månader går ni runt och är stora, feta och inte det minsta åtråvärda. Det är morning illness och det är frossande i mat ni tidigare inte visste fanns. Det är köp av en helt ny (och inte ssk snygg) garderob och många sjukdagar från jobbet (om ni ens orkar ta er dit). För att inte tala om sura uppstötningar och alla sparkar.
Jag tycker då att vi kan lösa det problemet genom att avlägsna foster, livmoder och moderkaka och navelsträng och alla andra tillbehör efter 4,5 månader. OCH!... Transplantera allt till mannen. Han måste ju också bidra med nåt. Jämställdheten ska inte behöva lida, bara för att man väljer att skaffa barn.

Och hörni! När vi ändå håller på... Varför kan vi inte göra som så att vi på nåt sätt lyckas plantera in en äggstock i mannen och en livmoder. Så kan ju befruktningen ske där! Så kan mannen ta sin share och bidra i de kommande, säg... 3000 år? Med att oroa sig för att bli gravid eller inte. Det tycker jag att vi gör.

Om det nu är så himla oönskat att skaffa barn, om man verkligen känner att det skulle beröva en ens frihet... Man kanske skulle låta bli då. Låt inte ditt barn lida för den idioti som du lider av. Att du ammar har inget med jämställdhet att göra, det är en biologisk funktion som fyller ett väldigt gott syfte. Om du ändå känner att du är den som får ta hårdast på att du fött barn, så är det inte ammandet och naturen det är fel på... Du kanske ska se dig om efter en ny, ansvarsfull man som vet att bidra med hjälp UTAN att du och ditt barn behöver förlora den kärlek och närhet (för att inte nämna goda hälsa) som ammandet är förknippat med.

När barn ska lida av vuxnas jämställdhets-hysteri... Då har vi hamnat på fel spår. Jämställdhet är inte att mannen och kvinnan gör saker dem inte är skapta för eller att man gör precis likadant. Jämställdhet är respekten för att alla är olika men lika viktiga, för att detta samhälle ska funka. Att en kvinna inte ska behöva känna att hon har mindre frihet och sämre ställt enbart för att hon råkat hamna i den grupp som fått lotten att bli gravida. Vi kanske ska försöka koncentrera oss på att kämpa för kvinnors rätt till att bli väl behandlade och omhändertagna och vördade av samhället, för att de har en så viktig uppgift som att föda barn.

För att skapa jämställdhet i samhället ska vi kvinnor först sluta sätta käppar i hjulen för oss själva. Vi ska vara stolta över att vi är kvinnor och hylla oss själv. Först när vi är bekväma i vår kvinnlighet kan vi sätta krav på männen, att visa oss den respekt och uppskattning vi förtjänar. Men inte innan vi har visat oss själva den.

Och så var lunga över...

2008-04-11T20:09:00.000+02:00

Hur vet man att Fatoma mår bra? Hon dansar medan hon plockar ut en Findus Kyckling Béarnaise från micron. Hur vet man att hon är sur? För hon skriker åt sig själv efter att ha spillt ut ett glas juice medan hon dansade. Och så sparkar hon på kylskåpet... och nu sitter hon och lider med en ömmande tå. Ja, livet leker för Fatoma...*host*

Nu har jag varit på lunga i en vecka och igår avslutades placeringen. Helt fantastiskt! Våra handledare var jätteduktiga och vi kände absolut inte av T5:ornas närvaro. :P Och så fick jag två komplimanger av mina handledare.

Komplimang 1: Min handledare frågade om jag hade blå ögon mitt under en förklaring av kronisk bronkit och behandling. Och jag svarar att nej, de är gröna men brukar skifta färg. Då förklarar han att han älskar gröna ögon och så återgick han till behandling av kronisk bronkit.
Komplimang 2: En annan läkare viskar till mig under en rond inne hos en patient om jag har någon förstorad thyroidea. Jag svarar nej. Då frågar hon om jag har thyreoidit. Och jag börjar kallsvettas och svarar nej och undrar varför denna fråga. Och då svarar hon att hon undrade om jag hade Graves eller bara stora, vackra ögon. Typiskt läkare, alltid utgå ifrån att den framför sig är sjuk!

Och till alla som undrade idag, jag plockade fram min dammiga våg och kollade ifall det ni hade märkt var rätt. Jag har faktiskt gått ner 8, 5 kg sen januari! Gissa om jag blev chockad?! :O Aja, alla Ulf-pass lönar sig tydligen.

Ulf, ja! I onsdags var jag där och hade precis smällt i mig en portion av ris och kycklinggryta. Och jag är lite sen så jag kommer precis när dem börjar springa, och med en överfylld gaster och hiatusbråck börjar jag springa som en galning för att impa på honom. När passet var över ville jag bara hem och spy, men mer än det var det faktiskt inte så farligt... men jag var definitivt inte Sveriges starkaste kvinna.

Så, snart ska jag iväg och jobba natt och så jobbar jag imorgon natt och söndag kväll. Så det lär nog bli tätt med bloggande följande nätter i a f. ;)

Ps. Det är så jävla kul att deklarera!!! Min mamma spräckte dock min bubbla, det var bara kul första gången för då får man så mkt tillbaka. Tack mamma, du är en klippa.

Pss. Jag måste komma på ett sätt att fjäska för Johannas farsa för att få låna bilen så att Louise kan köra när jag flyttar. Det minsta jag kan göra för lilla lollo. :P

Summer and no job.

2008-04-06T19:17:00.000+02:00

Det stämmer, det stämmer. Jag har inget jobb denna sommar. Eller, inget riktigt jobb. Eller ingen säkerställd lön för juni, juli och augusti. Och till en början blev jag förkrossad efter att ha fått reda på sådana förödande nyheter. (Okej, mkt kan ha berot på ökande progesteron nivåer i mitt blod, men vi kan låtsas. ;P) Ringde min mamma och grät ut i ren hysteri. Blev uppringd av farsan på kvällen och jag grät en skvätt (*host* floood *host*) till.

Trots något så emotionellt för en så skör person som jag var då (PMS, hostig och snorig) så kände jag att nånstans i bakhuvudet fanns det några lyckoneuron som fyrade av transmittorer kors och tvärs, mer än normalt (frekvens > 0). Nu har jag faktiskt insett att jag mer än gärna kan tänka mig att slappa en hel sommar. Jag har ju jobbat lite under terminen och så har mina föräldrar lovat att hjälpa. Så eg. kan jag bara luta mig tillbaka och chilla. OCH GUD VAD JAG LÄNGTAR!!!

Har varit så orkeslös hela året så jag ska sova ut varje dag, när jag vaknar packa ner några böcker och en matlåda och sitta i glasdelen av Stadsbiblan för att plugga lite för och hinna ikapp. Välja den soligaste platsen och börja läsa. Och på kvällen träffa alla mina underbara vänner jag inte har sett så mycket av på snart ett år. Och bara njuta av världens bästa stad, Malmö.

Så vad som i början verkade bli en katastrof, visade sig eg. vara bättre än vad jag hade planerat för. Men det innebär lite extra mkt att göra under terminen. Många kvällar och nätters arbete på diverse avdelningar, äv. 30 E som jag inte tycker så värst mkt om. :P

Häromdagen, var jag ute på en promenad med Johanna. På vägen stötte vi på herr Bambi med Fru. Rådjur är dem sötaste djuren som finns och här i norra Sverige (DET ÄR NORR FÖR MIG!) är det tydligen normalt att dem går så där fritt i folks trädgårdar och bland höghusen. Det kan i o f s bero på att Flogsta ligger på tidigare skogsmark. Men ändå... Aja, bifogar några pose-bilder på paret Bambi.

Ps. VÄRLDENS BÄSTA SERIE GREY'S ANATOMY BÖRJAR SÄNDA OM FEMDAGAR IGEN!!! Jag älskar livet! :D:D:D

Sveriges Starkaste Kvinna... nästan.

2008-04-01T21:25:00.001+02:00

Jag, mina kära vänner tillhör den skara människor i detta avlånga land, som idag lyckades gå på ett friskis-medelpass utan att bli det minsta trött...TROTS(!) en vecka i Malmö (läs: mkt onyttig mat, mkt slappande, mkt sovande, mkt bil... ja, mkt soffpotatis) plus en veckas sjukdom (läs: alternerande sängliggande och auskultation på vårdcentral)!!! Jag rockar!!!

Okej, kondisen var något försämrad och därmed inte så mkt att skryta med. Däremot var styrkan kvar, precis som förr. Det var så härligt att komma ända ner till golvet för att sedan utan svårigheter pumpa mig själv upp igen. Jag älskar friskis (ja, jag skäms något så otroligt).

Sommartid

2008-03-30T22:26:00.000+02:00

Idag har det varit världens skönaste dag. Den första dagen när man känner att våren är här. Helt fantastiskt. Det var helt gudomligt att flyga fram mellan bilarna, på min livsfarliga cykel (eg. är det ju jag som är en trafikfara).

När jag kom till jobbet idag fick jag mig en rejäl chock. Calici!!! Jag som trodde jag hade kommit lindrigt undan den här vintern, som jobbat så mycket och ändå undvikit sjukan. Men idag, så här i slutet på perioden, hade vi en misstänkt calici. På en patient med stomi också. Ni kan säkert räkna ut resten av kvällen. Och just nu sitter jag och räknar ut när jag kommer bli sjuk med en inkubationstid på 12-48 h.

Något annat jag upptäckte var att jag fortfarande äcklas av stora mängder avföring, urin och kräkningar. Gissa om jag inte hade allt? *suck*

Ibland kan det hända saker som chockerar en. Det finns en person i min omgivning, låt kalla honom G. Om det är någon som någonsin försökt och verkligen lyckats stöta undan alla runt sig med ett väldigt asocialt sätt, så är det G. Men sånt biter tyvärr inte på mig, för jag dras till asociala, mystiska människor. Jag måste bara förstå dem, eller i alla fall lyckas bryta genom deras mystik för min envishets skull. Idag i a f lyckades jag föra en helt normal, social konversation med en massa småprat med denna G. Helt utan att jag var mitt vanliga jobbiga, blonda jag. Jag tvingade inte fram konversationen, utan den var helt frivillig från hans håll.

Som Linda sa: "När B dumpar mig för en juristbrutta ska jag fan i mig gifta mig med G."

Frustration och tvätt.

2008-03-29T13:32:00.000+01:00

Inte klokt! Inte det minsta klokt!
Vi är tre höghus som delar på tio, mer eller mindre fungerande, tvättmaskiner. Vad är det första krav som ni skulle kunna tänka är ställa på alla oss som använder tvättstugan?
Renlighet?
Respekt?
Effektivetit?

Det är i a f det första jag tänker på och tycker är självklart! För annars blir det kaos, katastrof, helt ohanterbart. Och folk blir arga...
Och det är precis så det är i Flogstas tvättstugor. När man kommer in sitter där redan folk, socialiserar och väntar på att nån maskin ska bli ledig. Väntar på att slänga in alla kläder i ett stort hål i en stor låda med digitala siffror på och gå vidare med sina liv. Denna syn innebär såklart att jag måste vänta till dess att de har fått maskiner och nästa maskiner blir lediga... det blir ett evigt väntande, totalt ca 30 min och 39450 poäng på quadrapops med intermittenta sms-avbrott.
30 minuter av mitt liv sitter jag och väntar på att maskiner äntligen ska bli mina, mina att göra vad jag vill med. Stoppa en trosa i eller en hel butik. Blanda svart och vitt, eller sortera efter kulör. Helt upp till mig. Och dessa 39450 poäng nås och äntligen inträffar det. Två maskiner lediga. Jag slänger in min tvätt (helt självklart mkt väl sorterade efter kulör och tvättanvisning - annars blir det på käften av mamma) i två maskiner och doserar mitt tvättmedel och in med mitt Softlan Ultra Aroma Therapy sköljmedel med doft av Jasmine and bergamot. (REKOMMENDERAR!!!)
Samtidigt som jag håller på, blir en maskin klar och en blond-jävla-jag-är-helt-fantastisk-och-fräsch-en-lördag-morgon tjej börjar plocka ur tvätten för att ta maskinen. Och då blir jag vansinnig, men med en behärskad (och skräckinjagande våldtäktsmanlik pga förkylning) röst säger jag ifrån- att det där är min maskin för jag är inte klar och jag har väntat länge... mkt länge... i KÖN!
Då... blir hon ARG!!! Inte klokt. Tjejen blir arg för att hon inte får bryta dessa oskrivna lagar som alla i jävla flogsta känner till! Den som har väntat längst för en maskin måste först bli klar. Det här är Sverige, biaaaatch (eller mer svensk-vänligt: Jääädrrra kärring!). I Sverige tränger vi oss inte före i kön! (Okej, i Sverige säger vi inte ifrån heller, men den regeln får vi bryta.)

I hopp och tro om att det var det sista irritationsmomentet för denna tvättdag trallar jag hem. När jag kommer tillbaka är det dags att torka kläderna. För det krävs torktumlare och torkskåp. Inte en enda torktumlare är på och inte en enda är tom. VAFAN! Om ni ska torka era kläder kan ni väl hämta dem oxå! Eller?! För mkt begärt?!

Denna gång utan behärskning av mitt vansinne börjar jag riva ur kläder från torktumlare och slänga dem på tumlarna. När jag håller på med en tumlare kommer en tjej ner, och blir arg!! För att hennes kläder inte var torra! Och mumlar nåt åt mitt håll (när jag suspekt har kört in huvet i en annan tumlare och sliter kläder och slänger dem åt sidan). Ursäkta mig, är min tanke. Är du arg för att du inte ställde in torktumlaren rätt och för att dina kläder är lite fuktiga och för att du är sen och för att jag vill bli klar idag??? Är det så? Då så, tufft! Mina kläder kommer bli torra till skillnad från dina! Haaaaaha!

Men efter att retat gallan på en hel hord människor som kom ner och hittade deras kläder på diverse ställen utanför den tumlare dem var i, var min räd över torkskåpet betydligt lugnare. Jag vek kläderna fint och la dem åt sidan och hängde in mina kläder.

Hade alla varit effektiva - tvättat rätt och hämtat sina grejer i tid, och haft respekt, hade allt detta inte inträffat. Och det skulle vara mindre frustrerande att veta att man ska ner och tvätta idag. Och man skulle inte behöva ställa in reptilhjärnan på högläge och förbereda sig med tvättkorgar med uppfällbara knivar i sidorna... eller nåt.

Ps. Jag har inga renlighetskrav på studenterna i Flogsta.

I've got a word to share...

Embarrassing moments...

Följande skor är nu mina...

Hej, neurokirurgjour...

Om människor...

Day almost from hell...

I am stronger

On human rights...

Through sickness and health...?

Zzzz...

Om kärlek or whatever...

Om kebabpizzor och teknik...

Phew!

Äjfåååån... och vagina.

Saker ...

Om tentor...

När människor kan dölja sin identitet bakom ett smeknamn...

Tenta och åter tenta

Om människor...

När, var, vem?!

Whoooaaaa!

And so the story came to an end...

On centuries...

On the other hand…

On that asshole…

On positivity…

On natural disasters…

On everyday life…

On life…

On weather...

On freedom of faith

The shawarma-maker was prob a friend of someone who was a relative of someone who knew someone who knew someone who knew someone who was originally from Pakistan. And we all know that there are terrorists in pakistan. BAN THE SHAWARMA! (Can we please keep the kebab though?)

On faith

On worldeconomy and poverty...

Testing, testing

Helg igen

den intellektuella eliten som ska ta över landet diskuterar

Sluta tjata.

En konstig dag...

Dagens citat:

Till Shalia...

Gaaaah!!!

Vakna till ljuv sång...

Jag älskar det jag gör.

Att söka till läkarprogrammet.

Att komma hem...

Ond värld

Narkosläkaren häktad för dråp.

Datajournalsystem

Lindas blogg

Året är 2009

First Writing Since

Kriget i Palestina är inget religiöst krig!

Gaza - etnisk rensning

Mina nyårslöften

Nytt år... man börjar bli gammal.

Superwoman... ROFL!

Åh, Rosengård...

Till svars för min generations bristande engagemang

ONDA MÄNNISKA... ELAKA FANSKAP!

Tentaångest...

Ibland vill man bara.... *gnisslar tänder*

The art of failing procrastination...

... och så var det den öppna rasismen som finns i USA

PR kan orsaka ett chocktillstånd hos vissa individer.

Moving Mountains...

Att pierca sig och på akuten...

Professionalism...

Att småspringa fram i kulverten...

För övrigt...

Comming to conclusion...

Den själviska människans tackbön...

Israel hotar att attackera Iran...

När tjejer tittar på hockey...

Ssk-strejken

Att vara läkare är opolitiskt.

Ännu ett nonsens inlägg...

Oh, Addison! Om jag ändå vore du...

Samvetet.

Det här är glatt...

Ibland vill man bara.... gnisslar tänder