... och så var det den öppna rasismen som finns i USA

(och andra delar av världen)...

McCain notably toned down his rhetoric during a sweep through Minnesota, responding to one woman who called Obama an Arab: "No, ma'am. No, ma'am. He is a decent family man, citizen, that I just happen to have disagreements with on fundamental issues."
(From the article "John McCain tones down high-risk negative campaign" at the guardian.co.uk 13-10-2008

So, does this mean that Obama cannot be an Arab cause he is a decent family man? How on earth is that toning down your rethorics? Excuse me, this might come as a shock to all of you who believe otherwise, but Arab men are very capable of being decent family men. Surprised? Well, you should not be. Actually, it's even the rule, not the exception.

I assure you that I, as a arab find myself more decent than many non-arabs. Not judging anyone. But you have to realize that, just because you feel your race is superior to all the rest, it doesnt give you the right to disrespect the other races. Cause, believe it or not, but their races are felt as being the superior in their own perception of the world.

So, please anyone sharing this stupid, open kind of racism. Get yourself an internet connection, google a worldmap and realize that YOU are just a tiny, stupid thing on the face of this earth. Get perspective... Seriously.

PR kan orsaka ett chocktillstånd hos vissa individer.

Per rectum... Jag skulle berätta om en text jag läste om en läkare som vill "stoppa ett finger i arslet på varje 60-åring i Sverige"... Och då börjar jag med att förklara varför man gör PR och om coloncancer.
Plötsligt utbrister min syster: Stoppar man ett finger i rumpan på patienter?! Fan vad ni är perversa ni läkare?
(Jo, fast man gör det för att det är ett lätt...)
LÄTT?! DET ÄR JU PERVERST!!
(Jo, fast det tar inte..)
Men seriöst, det måste finnas ett annat sätt att ta reda på om en patient har cancer. Men det är säkert ni läkare som gör så för att ni vill vara elaka!
(Jo, röntgen fast det är inte så ekono...)
Vafan! Jag vill inte ens tänka på vad mina pengar till alla dessa cancerkampanjer används till! Vad hände med cancerforskning?
(Jo, fast om man hittar nåt...)
Hittar nåt?! Klart ni hittar nåt! Bajs. Jävla svin!
(Men Nana, tänk på vad...)
Jag vill inte ens tänka på det! Stackars patienter, inte nog med att ens läkare tror man har cancer. Han stoppar oxå ett finger upp i röven på en!

Då hade jag skrattat så mkt åt min systers reaktion att jag inte kunde andas längre och tårarna bara rann. Ibland glömmer man att alla man pratar med inte behöver vara läkarstudenter/läkare.

Moving Mountains...

I have this song on repeat. So far, I haven't had the interest of penetrating the lyrics any deeper. All I hear is this single line: "Moving Mountains".

Gud, hur har jag haft energin att ta mig genom allt? Var har jag fått styrkan från? Och ibland undrar jag: Är det straffet för att man är en överlevare - a true surviver? Och den viktigaste frågan av dem alla - hur länge kommer jag överleva?

Jag ska bli läkare... Jag kommer inte ge upp förrän jag är läkare. Förrän jag nått mitt mål! Och då, då kommer jag stanna upp en kort stund. Ta ett djupt andetag och le stort för mig själv... Låta mig omslutas av glädjeruset av att ha nått mållinjen. Sen tar jag nästa djupa andetag och fortsätter loppet. And I'll keep on moving mountains. Och försöka finna den styrka som krävs.

It's like moving mountains...

Att pierca sig och på akuten...

Okej, jag har verkligen haft en urge att få pierca mig i tungan. Det är skiiiiiitsnyggt enligt min mening. När jag kom till jobbet i helgen och en jobbarkompis hade sin fina piercing i tungan, då blev dessa känslor så mycket starkare och jag har nästan, bara nästan varit på väg att börja utreda möjligheterna till detta i Uppsala. Men bara för att få hjälp på vägen, ffa mentalt men även rent praktiskt så frågar jag människor i min omgivning om jag ska genomgå något sådant som att pierca mig i tungan... Då får jag följande svar:

• NEJ! DET ÄR JU SKITÄCKLIGT! (Varför?) DET ÄR BARA DET!
• Det är porrigt! I vissa fall kan det vara bra med porrigt, men inte om man ska bli läkare.
• Nej!
• Du kommer läspa... Nej, först kommer du ha en tjock och äcklig tunga i två veckor och sen blir den infekterad och sen sväljer du bakterierna och döööööör.... Och sen om du inte dör så kommer du läspa.
• Det är fööör ghetto...
• Det är fjortisvarning. Sånt gjorde man när man var fjortis.
• Det är bara inte du. Du är en duktig flicka.
• Du kommer få fullt av såna där, du vet.. Bakterier i munnen. (Jag brydde mig inte ens om att förklara...)
• Varför det gumman? Är du... ledsen?
• Min ena syster: Fan vad grymt! Och så visar du den till Baba! Fan vad arg han skulle bli.
• Min andra syster: NEJ! Vill du att baba ska mörda dig?!
• Baba: Vill du att jag ska mörda dig?!?! (Och nåt om fula och dåliga flickor och piercingar i tungan.)
• Mama (tar sig för hjärtat): Om du gör det är du inte min dotter och jag vet inte vem du är.

Så, det verkar inte finnas några positiva åsikter om mig och en piercing i tungan... Jag kanske får låta bli ändå. Börja röka istället! Jag och Linda blir som hon där Ger-Lena, som springer ut varje rast och leker skorsten!

***

Igår var akuten lugn (BOOOOORING) förutom på en etylintox som jämrade sig om att hon inte skulle dricka mer och att hon ville ha sina föräldrar! (Jag själv skulle inte vilja att mina föräldrar ser mig i ett sådant tillstånd, men men...)

Handledarna var bra. Handledare ett var väldigt pedagogisk... Vääääääldigt pedagogisk och på ett (omedvetet) förolämpande vis förklarade vad simvastatin används till... Kan det vara mitt babyface och smink som gör att folk tror jag är helt IQ-befriad? Kan det?! Men jag fick en stjärna i alla fall. :D

Handledare 2 var asgryyyyyyyyyym! Det var direkt getting to business. Inget förmildrande eller vänligt bemötande, utan kandidat ett tar det fallet och två det andra. Vi fick t o m ta emot patienter i akutrummet... liksom!! Sen att hon kom från Malmö... JAAAAAA! Vi hade så otroligt kul åt uppsalas stora torg! Och båda fick äntligen vädra ut sitt undangömda hat för denna skitstad! Jag vill bli som henne när jag blir stor...

Och så hade jag världens gulligaste patient som försäkrade mig om att jag skulle bli en underbar läkare. Han vet, han har två läkarbarn. ;)

Och så insåg jag hur tacksamma patienter med nedsatt At och demens är när det gäller anamnes... Det är inget att ta där, vilket gör att allt blir så smidigare. Är dem dessutom sängliggande, slipper man ändå hålla på med en massa trams-neurologi... Och jag satte min första pneumoni diagnos! Härliga tider...

Professionalism...

Jag har stött på många människor de senaste åren som tyckt att känslor är visst förenligt med professionalism inom läkaryrket. Man ska kunna gråta och öppet visa känslor i kontakten med en patient. Man ska vara på samma nivå som patienten.

Modernt tänkande i all ära. Men jag är då av en annan uppfattning. Jag menar såklart inte att en läkare ska bete sig som ett as, vara en översittare och kall som is. Men det finns en professionell hållning som är viktigt att ha i tanken.

När en patient söker vård, för de flesta åkommor, är det viktigt att inse patientens sårbarhet. Ett exempel är om man får in en misshandlad kvinna till akuten. Den fråga man kan ställa sig är om man som läkare har rätt att då bli arg inför den här personen? Trots att det är en självklarhet att vilken människa som helst skulle bli arg i en sådan situation.

Vad jag menar då är att nej, det finns inte rum för läkaren i en sådan situation att visa så starka känslor som ilska eller vrede. Man vet nämligen inte var patienten står då. Vad känner denna patient just nu? Är den arg? Är den förvirrad? Är den rädd? Känner den skuld? Och framförallt - Vad är patientens behov just nu.

Under inga som helst förhållanden, anser jag då, får en läkare trycka på en massa känslor på en patient, innan man vet var patienten står. Dessutom ser jag patientläkarmötet som ett möte där patienten och dens behov samt känslor står i fokus. Då tycker jag att det är fel av läkaren att flytta detta fokus till sig själv.

Den riktiga professionella hållningen är att acceptera sina känslor och ge uttryck för dem, men aldrig inför en patient. Det kan låta hemskt, och med dagens moderna idéer om att alla är lika kanske jag låter sanslös. Men när man är läkare, är man bara människa om det är till fördel för patienten. En stor del av yrket handlar om att ha kontroll. Och i många situationer man möter som läkare gäller det att finnas där, en klippa. Inte kall, men inte opålitlig som ett stöd heller.

Jag vet inte. Anledningen att jag tar upp det här är att jag har sett det misskötas alltför många gånger. Jag har sett dem som genom att inte på något som helst vis patientens känslor och på det sätt gjort dem obefintliga och flyttat fokus från patienten. Men även sett de läkare som tar ut sina känslor över patienten vilket är lika oacceptabelt för då har man också förflyttat fokus från patienten och patientens känslor.

Själv ser jag inte det som svårt, och en liten miss någon gång är inte hela världen. Dessutom får det väl komma med erfarenheten att man lär sig läsa av en patient och på vilket känslomässigt plan man kan möta den. Men till dess att man inte kommit så långt, tycker jag att det är vår plikt att ta det säkra före det osäkra. För en gångs skull propagerar jag för det så svenska knyta näven i fickan, lämna rummet en stund och viska "Jädrrrrrra kärrrrring!" i ett hörn. Ohörbart, omärkbart.

Eller har jag fel?

Tata!