Samvetet.

Klicka här och titta! Sänk ljudet eller stäng av det helt. Men titta. Titta noga och se. Se vad som händer. Se vad som får lov att ske. Detta årtusende. Tredje milleniet har redan inletts och detta är fortfarande en vardag för mitt folk och mina människor.

Det tar inte lång, inte lång tid innan mina tårar börjar rinna ner för kinderna. Jag vet inte vad som gjorde mest ont. Att detta sker och har fått lov att ske av alla oss som så innerligt stödjer alla mänskliga rättigheter som kan tänkas finnas? Eller att detta sopas under mattan? Sopas och så trampar man lite på högen, just in case. Huvudsaken är att ingen får se eller höra. Att dessa människors röster förblir ohörda.

Det smärtar i mig när jag ser dessa bilder. Det smärtar i mig att våra samveten har utplånats. Att det inte gör ont i någon av oss. Vad har tagit åt mänskligheten, när vi inte känner med varandra?!

Jag kommer ihåg under anatomin i höstas. Jag stod i källaren och dissikerade ansiktet på vårt lik. Det var mot slutet av månaden och hittills hade jag tagit det hela ganska väl. Jag är ganska duktig på att stålsätta mig, stänga av alla känslor och bara anpassa mig till extrema situationer. Och just idag, var jag som duktigast. Jag stod och hackade och bankade på en död kvinnas ansikte och inte det minsta kände jag.

Det var då det slog mig. Att jag inte kände något. Att jag hade slutat vara människa för länge, länge sen. Och jag släpper skalpell och pincett och ställer mig i ett hörn och gråter. Gråter över att jag inte är människa längre, att jag var så kall och att jag hade förlorat alla mina känslor. Allt det som gjorde mig till människa... och nu var jag inte ens det. Den dagen fick jag gå hem och be en bön till Gud, om att förlåta mig och leda mig tillbaka till den rätta vägen.

Den uppgivenhet som jag då kände är inget i jämförelse med när jag ser den lilla flickan som slänger sig på sandhögen och gråter över sin familjs döda kroppar. När jag ser den unge mannen som får elektriska stötar genom sin kropp och ligger i kramper på golvet. Det lilla barn som plockas ur ruinerna efter massakern i byn Qana i Libanon, bara så sent som för två år sedan.

Vad har hänt med oss när vi tillåter oss sluta känna? När vi tillåter oss att leva i tystnad? När vi tillåter våra samveten ruttna i egoismens och feghetens dunkla rum?