En konstig dag...

Det känns konstigt. Michael Jackson är död. Michael Jackson är begravd. No more. Like he never was. Jag kan inte hävda att jag är ett hardcore MJ-fan. Men det är kanske för att Michael Jackson var ett självklart inslag i min uppväxt. Michael bara fanns där. Hans musik... den bara var där. Den var om inte annat självklar. Det känns som om jag alltid kunnat nynna till Billie Jean, Heal the world, Thriller, Bad... Jag kan inte ens erinra om när jag lärde mig känna igen dem, såg dem för första gången på tv, hörde från första ton att det var MJ.

Michael bara fanns, och nu finns han inte mer. Det som jag kan känna är jobbigt, är inte att han är död. Han var sjuk och döden är frid och vila. Det är nog en självisk känsla av att jag är gammal. Som att en del av mitt liv är förbi. Jag har upplevt Michael Jackson från första stund i mitt liv och nu är han död. Och med honom dog en del av min barndom.

Jag kommer ihåg en engelsklektion när vi läste ett avsnitt i skolboken om Elvis Presley. Vår engelska-lärarinna delade med sig av ett minne om sin far som lyssnade till radion och grät. När hon frågade varför hennes pappa grät sa han: "Kungen är död."
Undra vad min engelska och musiklärare kände när hon hörde att The King of Pop is Dead?
Jag tror att Michael Jackson var och kommer alltid vara så stor att jag kommer behöva berätta för mina barn om var jag var när jag fick reda på att han hade gått bort. Precis som han var en av de gemensamma minnen och människor mellan mig och min mamma, tror jag på att hans storhet kommer att förena även mig och mina barn.

Really Michael, Gone too soon. RIP