Att småspringa fram i kulverten...

Under de senaste veckorna har jag kommit fram till en fantastiskt befriande slutsats. Att jag valt rätt väg i livet.

Att söka till Läkarprogrammet var egentligen en självklarhet. Inte enbart på grund av den stora passion jag känner för yrkesrollen som läkare, utan även för att jag inte kunde tänka mig annat. Det fanns egentligen inte något annat som intresserade mig. Jo, kanske chemical engineering, men det var lite för specifikt för att jag med min ambivalens skulle våga ta det steget att inrikta mig så pass. Endast 18 år gammal. Så här i efterhand är även matematik något jag hade kunnat tänka mig att fortsätta med. Men även det var för clear-cut för att utgöra ett val som skulle påverka hela resten av min framtid. Så läkare fick det bli.

Det fantastiska med det här yrket är att det är så brett. Och för en människa som mig, som tycker om att utvecklas i mina roller i livet är det perfekt. Genom hela utbildningen och i ens framtida karriärsliv tar man småsteg -kanske inte myrsteg men inga elefantsteg heller- för att utveckla sin yrkesroll så att den passar en som person. Man mognar med yrket.

På tal om mognad så känner jag att jag har haft tur som kom in så ung, 18 år gammal. Vid 18 är man mogen nog att veta i vilken riktning man vill börja gå och man har ungefär ett hum om vart man vill komma. Men man har fortfarande inte mognat i sin personlighet så pass att man kan avgöra var man kommer stå om tio år. Därför har möjligheten till småsteg under dessa tre år resulterat i en mognad av min personlighet och samtidigt har dessa småsteg varit ett resultat av denna mognad. It's a give and take situation och jag har varit lätt att forma...

Trots min kärlek kan jag inte påstå att jag varit bombsäker åren igenom. Nej, jag har inte tyckt att det varit det bästa jag gjort hela tiden och ja, tanken på att hoppa av och bli hemmafru har nog lekts med i mitt huvud. Jag kan inte sätta fingret riktigt på vad det jobbigaste har varit. Det var en palett av problem som jag stötte på under denna tid.

Till att börja med var frånvaron av klinisk undervisning ett stort problem, ffa då det innebar mycket teori. Och inte vilken teori som helst utan en massa cellbiologi bl a. Inte det roligaste jag visste och bortsett från Anatomi, Patologi, Histologi och Immunologi var det nog en enda pina alla dessa år att ta sig upp på morgonen och behöva släpa sig till en föreläsning om ett Shh (Sonic the Hedgehog -proteinet). Inte det minsta motiverande.

Därutöver var det faktum att jag vantrivdes i denna håla som påstod sig vara Sveriges fjärde största stad, inte mycket till hjälp. Jag hade lämnat vänner och familj och en stad jag växt upp i och älskade för läkarprogrammet. Och det var inte sällan jag upplevde att Läkarprogrammet hade tagit ifrån mig de käraste sakerna i mitt liv. För att inte tala om den ofantliga tröttheten.

Men nu känner jag att jag har tagit mig igenom allt det där och kommer att ta mig igenom det som kommer. Vilket har jag gjort att jag kan se solen bakom molnen. Kontakten med patienter samtidigt som jag växer starkare i mig själv och av mina erfarenheter, har gett mig en inblick i hur det kommer vara i framtiden... Hur jag kommer vara i framtiden.

Och när jag småspringer där i kulverten, sen till ronden (igen!), med den vita rocken fladdrande bakom mig, eller när jag tar fram mitt stetoskop för att lyssna på en patients hjärta och med rutin (någon form av rutin i a f) dikterar en inskrivning... Då! Då känns det sådär pirrigt i magen och jag vet med säkerhet. Jag vet att det här är vad jag vill. Jag befinner mig i mitt rätta element när jag tar mig fram i kulverten på väg mot nästa erfarenhet som ska göra mig till en bättre läkare. Och plötsligt framstår ett liv som matematiker inte lika fascinerande som att få se en av totalt 53 primära njurcarcinoider i världen.

Tace kare!

För övrigt...

vill jag påminna om min andra blogg med noveller och annat ihopskrivet. Tackar ytterst för Eran konstruktiva kritik. Vänliga hälsningar!

Comming to conclusion...

Nu är det beslutat... Tidigare visste jag inte vad syftet med denna blogg var. Mest för att testa. Men nu har jag kommit fram till vad den ska handla om. Den ska behandla mitt liv som läkarkandidat i Uppsala. Så! Då var det bestämt.

Fast det kan inte bara handla om det. Eller? Äsch, jag ska i a f göra den här bloggen mkt intressantare. Eller försöka.

Dagens punkter:
1) Jag är helt aaaaaaw angående min handledare. En fantastiskt liten grek som liknar Mr Bean, rör sig som Mr Bean och stundom pratar som Mr Bean. Vilket gör det otroligt svårt att ta honom på allvar när han delar med sig av sitt stora hav av kunskap.
En annan fantastisk egenskap han har är att han behandlar en som en riktig kollega. Tittar på röntgenbilder med en och analyserar svar på blodprover tillsammans med en. LYSSNAR till teorier man har och nickar medhållande när man har rätt och är ivrig att förklara när man inte riktig cyklar på rätt väg. Cred till bra handledare!

2) Idag hände världens häftigaste grej. Jag fick träffa 1 av väldigt få patienter med en viss sjukdom som är suuuuuuperovanlig (så ovanlig att t o m ovannämnda handledare blev lite excited över patienten). Kan man vara mer diffus för att inte bryta mot sekretesslagen?

3) Patienten ifråga var inte medveten om vilken diagnos DEN *host* SEKRETESS *host* hade.
När jag såg lite konfunderad ut, förklarade DEN att DEN inte VILL veta. Vilket fick mig att tänka efter lite... Vem har sagt att man behöver veta? Vad tjänar det till att veta vad man lider av? Framförallt när ens sjukdom är dödlig? Man kommer ju att dö i vilket fall som helst, eller?
Men samtidigt kände jag att jag själv kanske skulle vilja veta vad som gäller. Vilken grund jag står på och vad jag har att förvänta mig från framtiden. Jag vill kunna planera min framtid. Men jag antar att det är det som gäller, somliga vill planera sina dagar och andra tar dem som de kommer. Och jag undrar, jag... Isn't ignorance really a bliss, when you come to think about it?

Sköt om er!

Den själviska människans tackbön...

Gud jag har så mkt att tacka för...som att
- Jag vet hur känslan av mättnad är, när jag kunde ha haft svårt att finna mat för dagen.
- Jag kan sitta och lyssna till vacker musik, när bombande och gråt kunde vara enda bakgrundsljuden till mitt liv.
- Ett av mina största problem den här veckan var att min mobil gick sönder, när det kunde ha varit hela mitt liv som krashat samman.
- Jag glömmer stänga av kranen, andra har svårt att finna rent vatten att släcka sin törst med.
- Jag har haft semester, andra har inte ens ett jobb till att börja med.
- Jag är omgiven av människor som älskar mig, tänk om jag var utan.
- Jag har ont i magen, det är i a f inte livshotande.
- Mina närmaste vänner är dem jag inte har sett på evigheter och dem är många, vad är annars riktig vänskap?
-Jag har allt detta och ändå klagar jag. Det finns dem som tackar Dig dagen lång, för det lilla dem har. Jag har kommit mkt, mkt lindrigt undan.

I detta ögonblick av frid i mitt liv, inser jag vidden av Din kärlek till mig. Jag förtjänar den inte.

Israel hotar att attackera Iran...

Give me a break! Lägg av! Skämtar ni med mig? Nä, nufan är det nog!!!

Är det bara jag eller blir även andra människor på denna jord lessa på denna situation? Från konflikt till konflikt... när ska detta elände sluta egentligen? Är planen verkligen att utplåna mänskligheten och all lycka i världen? För i s f är vi på god väg.

Just nu känns det som att planen är att starta ett nytt krig i mellanöstern, enbart så USA kan ha en anledning att stanna kvar där och härja fritt som the savages dem är. Irak är förlorat, Palestina är hopplöst, Sudan/Darfur var det ingen som brydde sig om, och Libanon-konflikten senast löste sig, för att inte tala om Syrien som vill fredsförhandla (attans! hörde man från the white house). Nu är det dags för nästa projekt... vad skulle det kunna vara... *tänk Bush, tänk Olmert*

"Dem där jävla Iranierna... Vad säger du om att bomba dem? Dem har ju också en massa olja och andra attraktioner och resurser. Nå Bushy-boy? Vad säger du?" "Smart min sötnos, Olmert. Jättesmart! Du är ett geni... Kom ska jag muta dig med ännu mer pengar. Lilla gubben." *Gullgull* Så måste det ha låtit i sängkammaren hos Bush och Olmert. För jag kan inte tänka mig att man genom att föra ett intelligent samtal kommer fram till något sådant vanvett, som att utsätta Mellanöstern för ännu ett krig.

Det komiska är att andra länder hakar på dessa galningars nycker och svängar. Vi nickar och suckar "Bad, bad Iran." Inte den minsta reflektion över dels sådant agerande och även konsekvenserna. Tycka vad man vill om Mellanösterns ledare (avskyvärda t ex? billiga? ingen skam i kroppen? några förslag från mitt håll här.) men att ens avsky går ut över människor som redan har det sämre ställt en genomsnittet (då det alltid bara är folket som drabbas)...

Någonstans i hjärnbarken måste det fyras av nervsignaler om att det varken är etiskt eller strategiskt korrekt. Strategiskt oklokt eftersom att man om man pressar ett folk kontinuerligt under en längre period, dels väcker man och föder hat och dels riskerar man att denna massa av människor till slut rasar över en... en självmordsbombare idag, vem vet hur många imorgon. Nog för att de stora massorna idag håller tyst (nej "jihadisterna" räknas inte till de stora massorna - äv om media och Bush administrationen bl a vill få det att framstå som så), men idag har dem fortfarande något att förlora. Imorgon kan en israelisk bomb ta halva släkten inklusive hela ens familj. Den människan som genomgår något sådant har inget längre att förlora. Efter en tid är det för många som inte har något att förlora - då kommer vi tala om oroligheter i Mellanöstern.

Låt oss utgå ifrån att Iran har kärnvapen eller planer på att tillverka sådana. Varför inte? Vilket snille har kommit fram till att det är säkrare att galningar som Bush och Olmert har kärnvapen, än att Iran har det? Vem har startat flest krig av dessa två läger? Tänkte väl det.
Dessutom borde vi med skam i kroppen applådera åt något sådant. Tänk vilket skifte i maktbalansen som skulle ske i Mellanöstern! Och kanske skulle de stackars fattiga, eländiga människorna i Palestina, Irak, Afghanistan... vem vet - kanske även Darfur - få lite andrum, när Israel och USA måste tänka sig för två gånger innan varje steg. Tänk bara! (Fast de stackarna i Palestina och Darfur lär nog aldrig få någon paus. Ibland verkar det som att vissa människor blev till för att utstå elände.)

Det mest idealiska vore om alla länder i världen gjorde sig av med alla kärnvapen och man skippade det där med internationell politik. Vi kör lite sverige-style... undvik grannen och sköt ditt eget. Vi kanske t o m inte riktigt är mogna för globalisering och förflyttning mellan gränserna, vi kanske ska bygga murar mellan länderna. Ni vet, som man gör med småbarn som bråkar. Man skiljer dem åt och så får dem gå upp på varsitt rum och inte lämna det förrän de är mogna nog att säga förlåt och bli vänner igen.

Nä hörrni, vare sig Iran har kärnvapen eller inte, borde hela jordens befolkning resa sig upp på en gång och utbrista: Nu är det nog! Ingen vill ha mer krig. Ge upp för fan och låt oss leva i fred.
Fast vi i väst, vi som har starkast röster kanske inte riktigt inser vidden av det som sker utanför våra väggar. Än så länge har vi råd och tid att oroa oss för om vi hinner ut på fredag kväll eller inte och när Systemet stänger.