Liv och Död...

Svårt blir det att första livet när man jobbar som läkare. Vi lär oss olika algorithmer, regler, kriterier o s v. Men ingen har hittills lärt oss vem hamnar på the wrong side in the gene pool. Två kontraster i veckan:

1. 90+ år, storrökare sedan 70 år tillbaka, någon hjärtinfarkt men piggare än dig och mig. Jag lyssnar på lungorna och patienten undrar såklart vad jag hör. Hur ska jag förklara mindre bronkiella andningsljud? Allt som allt låter det bra vilket jag berättar. "Skönt att höra, då kan jag fortsätta röka."

2. 60-65 år, rökare betydligt kortare tid och har en allvarligaste stadiet av KOL, en sjukdom som i de allra flesta fall orsakas av rökning. Det betyder att livet är begränsat till sängen och lite syrgas, för ger man för mkt slår man ut andningsreflexerna.

Hur förklarar man det här för en patient/random människa som är ung? Allvarligheten i det hela? En människa som varken har KOL eller hjärtinfarkt? Jättesvårt! Är inte Gud och har heller ingen spåkula. Men de flesta människor har inte så perfekta gener som i 1, kanske inte heller så dåliga som i 2. Men vad vet vi? Varför ta riskerna? Majoriteten av människor ligger ju där mitt emellan och reagerar på något sätt på rökning oftas KOL av olika allvarlighetsgrad. Jag kan komma på så mycket annat jag vill göra med mitt liv än att ligga på en bädd mina sista år, och lämna livet way too early bara för att inhalera gift stora delen av mina dagar.

Jag dömmer inte de generationer som kommer in med sina sjukdomar idag, sjukdomar till följd av rökning. De visste inte bättre och det är en drog som alla andra, fast legal och svår att sluta med. Men min generation? Vi som vet bättre? Som fick veta sanningen om giftpinnarna till slut?

Detta yrke är så bisarrt ibland. Ibland förstår man inte hur saker blir som de blir. Hur duktig och påläst man än är. Ta inga risker, simma lugnt! Man kan ha kul på vägen ändå.

Slog rekordet dörr till läkarexpedition imorse! 14 minuter!!! :O Cyklade som en galning. Cyklade om verksamhetschefen för neurokirurgen, kändes tryggt med tanke på att risken för att jag skulle vara med om en cykelolycka utan hjälm växte exponentiellt med varje tramptag, då har jag neurokirurg på plats direkt. Övervägde cykelhjälm en millesekund, men så nåt mi.


Svarade på telefon på läkarexp, en överläkare som sökte en läkare (min kollega) om överflytt av en pat. Förklarar att det är min kollega, jag kan oxå svara om pat. "Nej, det var en LÄKARE (med betoning) som ville rapportera över en pat." Fördomar.nu? Och då hade han inte ens sett mig! :p

Och idag är det "Yay OBAMACARE!". Cheers!

Livet som AT-läkare

Det blev ackis till slut. AT-läkaren anmäler sig. Tänkte försöka hålla er uppdaterade om hur livet på akademiska ser ut idag.

Igår var jag medicinjour på akuten. Har varit lite kluven inför att vara på akuten. Jag hatade det ganska mycket i början, hade det inte varit för min underbara bakjour första veckorna. Men sen kom jag in i det, folk började känna igen mig och jag började känna igen folk. Idag har det faktiskt blivit roligt... faktiskt. 

Igår var en perfekt dag. Ni vet, när man har ganska mycket att göra men ändå så att man hinner avsluta det man gör. Det är en lyx inom svensk sjukvård. 

En sak som dock inte är perfekt (och det handlar nog inte bara om akademiska, så är det nog överallt) är att vara ung tjej, i synnerhet ung kvinnlig läkare idag. Är så trött på att alltid jobba i uppförsbacke. Idiotstämpeln direkt. Exv. blir det oftast krock med äldre sjuksköterskor och undersköterskor, som tycker att det är svårt att lilla jag ska säga åt dem vad de ska göra. De har ju gjort på sitt sätt i 20 år. Det är mkt lättare för en killa att komma och domdera. Det är tråkigt, huvudsakligen då det blir så jobbig stämning och allt tar så jävla mkt längre tid när man ska förklara sig varje minut för man blir ifrågasatt i tid och otid. 

Som läkare på akademiska, utanför neurokirurgens trygga dörrar, råder en mycket spänd stämning mellan olika läkare, läkare och sjuksköterskor, sjuksköterskor och undersköterskor o.s.v. Politikerna har fått som dem vill. Plötsligt, trots vårt stora antal, är vi en svag personalgrupp - sjukvårdspersonalen på akademiska. vi ställs mot varandra genom att politker försämrar allas arbetsmiljö. Det allra mest tråkiga är att vi faller för det. Man inser inte att alla jobbar vi med samma projekt (patienten) men har olika arbetsuppgifter. Om jag som läkare slutar göra en viss uppgift då måste alla andra få ta konsekvenserna. Om jag som sjuksköterska inför en ny rutin som underlättar för mig utan att tänka på konsekvenserna för min uska, då står jag där ensam utan en uska (hon har bytt till ett bättre jobb) och har plötsligt åter dubbla arbetsuppgifter. 

Jag skyller på den äldre generationen. De lär oss att det är skillnad mellan oss i värde, inpräntar bilden av hierarkin inom sjukvården i våra hjärnor - så till den grad att vi slutar kunna se att vi faktiskt ror samma båt. 

My two cents. Nu blire färskpotatis och rökt lax. Älska sommar i Sverige.  

Embarrassing moments...

Jag är inte någon enorm miljövän eller ett fan av gröna "tree hugging bunnies" som min social sciences lärare gillade att benämna dem. Men jag skulla aldrig, ALDRIG, ALDRIG NÅGONSIN, (!!!) kasta något ute i naturen. Från islamundersvisningen minns jag en del men inget har satt sig fast så hårt i min hippocampus som en hadith som säger "att ta bort skräp från marken är en god gärning", eller något i den stilen. Nu kanske folk som känner mig skrattar åt mig. Jag är inte jääääääättereligiös, men om jag ser skräp ute i naturen som inte är föööör äckligt brukar jag faktiskt plocka upp det och kasta det i närmaste soptunna. Jag skulle aldrig drömma om att spotta ut mitt tuggummi på marken så att inte stackars små fåglar tror det är mat och sätter det i halsen (har de en sådan?) och dör. Och jag håller hellre mitt godispapper eller näsduk än att kasta det när ingen ser i närmaste buske. Och jag bara avskyr att folk kan tycka det är okej att kasta ciggfimp runt sig ute på marken, som om det är helt normalt. Allt för att jag alltid tror att Allah tittar ner på just mig och dömmer mig för att jag är en dålig människa som smutsar ner kring mig. 

Så varför berättar jag hur fantastiskt bra jag är? Ni vet hur man ibland gör saker som man aldrig annars gör? För en gångs skull bestämmer man sig för att göra något fel, lata sig, fula sig... Trots att man normalt aldrig gör så? Och ni vet hur man ALLTID, ALLTID!!!, blir ertappad just då? När absolut ingen befinner sig inom en mils radie ens när man gör något bra, men just den enda gången man gör fel då! Då banne mig, finns någon ALLTID där. 

Jag åt en banan och tog en promenad kring sjukhuset med en vän, men jag minns inte vem. Kan ha varit L. Det var den första vackra vårdagen och jag läste internmedicin. När jag är klar med min banan håller jag skalet i handen och går vidare med planen att kasta skalet i närmsta soptunna när jag hittar den (remember! Naturen är helig!). Jag går och går och det hade börjat bli kladdigt i handen av bananen. Plötsligt, från jag vet inte var, slår mig som en meteorit, den dumma idén att bara kasta bananskalet i någon buske. Vilket jag gör. Och så skrattar jag till min vän och skojar: Att det är kompost ju, till slut bryts det ner! Hö hö hö!

GISSA OM INTE EN LÄKARE/HANDLEDARE JUST I DENNA SEKUND AV IDIOTI DÅ PASSERAR?! OCH SER MIG?! OCH SKÄLLER UT MIG?! Och tycker att jag ska plocka upp bananskalet!!! Av ren skam och förtvivlan och framförallt raseri över att det aldrig slår fel - man blir alltid fångad in action när man gör något fel, alltid! - så vägrar jag! Jag vet inte om det var hyperkalemin som talade eller vad... men jag betedde mig som en fjortonåring. Jag insåg väl hur fånigt det skulle låta om jag berättade att detta var första gången - så då blev jag istället bara oförskämd! 

Jag skäms fortfarande över detta beteende och jag förstår fortfarande inte vad som flög i mig denna korta stund i mitt liv. Och varje gång jag har passerat denne läkare nu när jag jobbar på samma sjukhus, måste jag titta ner i golvet av rädsla att våra blickar ska mötas hastigast och han skulle känna igen mig som bananskalskastarfjortonårsarslet. PINSAMT!

Har lånat denna bild från nätet, so don't sue me! :P

Följande skor är nu mina...

Beställde dessa fina bebisar i rött! Jag älskar dem! Har en fin svart vadlång klänning i rak modell som jag tänker ha till. Mmm fint fint. Har även beställt snygga stövletter med höööög klack! Amazing. Lägger upp bilder så fort jag får skorna. :)