Embarrassing moments...

Jag är inte någon enorm miljövän eller ett fan av gröna "tree hugging bunnies" som min social sciences lärare gillade att benämna dem. Men jag skulla aldrig, ALDRIG, ALDRIG NÅGONSIN, (!!!) kasta något ute i naturen. Från islamundersvisningen minns jag en del men inget har satt sig fast så hårt i min hippocampus som en hadith som säger "att ta bort skräp från marken är en god gärning", eller något i den stilen. Nu kanske folk som känner mig skrattar åt mig. Jag är inte jääääääättereligiös, men om jag ser skräp ute i naturen som inte är föööör äckligt brukar jag faktiskt plocka upp det och kasta det i närmaste soptunna. Jag skulle aldrig drömma om att spotta ut mitt tuggummi på marken så att inte stackars små fåglar tror det är mat och sätter det i halsen (har de en sådan?) och dör. Och jag håller hellre mitt godispapper eller näsduk än att kasta det när ingen ser i närmaste buske. Och jag bara avskyr att folk kan tycka det är okej att kasta ciggfimp runt sig ute på marken, som om det är helt normalt. Allt för att jag alltid tror att Allah tittar ner på just mig och dömmer mig för att jag är en dålig människa som smutsar ner kring mig. 

Så varför berättar jag hur fantastiskt bra jag är? Ni vet hur man ibland gör saker som man aldrig annars gör? För en gångs skull bestämmer man sig för att göra något fel, lata sig, fula sig... Trots att man normalt aldrig gör så? Och ni vet hur man ALLTID, ALLTID!!!, blir ertappad just då? När absolut ingen befinner sig inom en mils radie ens när man gör något bra, men just den enda gången man gör fel då! Då banne mig, finns någon ALLTID där. 

Jag åt en banan och tog en promenad kring sjukhuset med en vän, men jag minns inte vem. Kan ha varit L. Det var den första vackra vårdagen och jag läste internmedicin. När jag är klar med min banan håller jag skalet i handen och går vidare med planen att kasta skalet i närmsta soptunna när jag hittar den (remember! Naturen är helig!). Jag går och går och det hade börjat bli kladdigt i handen av bananen. Plötsligt, från jag vet inte var, slår mig som en meteorit, den dumma idén att bara kasta bananskalet i någon buske. Vilket jag gör. Och så skrattar jag till min vän och skojar: Att det är kompost ju, till slut bryts det ner! Hö hö hö!

GISSA OM INTE EN LÄKARE/HANDLEDARE JUST I DENNA SEKUND AV IDIOTI DÅ PASSERAR?! OCH SER MIG?! OCH SKÄLLER UT MIG?! Och tycker att jag ska plocka upp bananskalet!!! Av ren skam och förtvivlan och framförallt raseri över att det aldrig slår fel - man blir alltid fångad in action när man gör något fel, alltid! - så vägrar jag! Jag vet inte om det var hyperkalemin som talade eller vad... men jag betedde mig som en fjortonåring. Jag insåg väl hur fånigt det skulle låta om jag berättade att detta var första gången - så då blev jag istället bara oförskämd! 

Jag skäms fortfarande över detta beteende och jag förstår fortfarande inte vad som flög i mig denna korta stund i mitt liv. Och varje gång jag har passerat denne läkare nu när jag jobbar på samma sjukhus, måste jag titta ner i golvet av rädsla att våra blickar ska mötas hastigast och han skulle känna igen mig som bananskalskastarfjortonårsarslet. PINSAMT!

Har lånat denna bild från nätet, so don't sue me! :P

Day almost from hell...

Att hålla sig vaken under en måndags-röntgenrond är inte så lätt som det låter (och då låter det inte lätt). Lägg till att jag har bytt team till det tråkiga hjärntumör-teamet (hoppas ingen av team 1:orna läser) från det underbara ryggteamet!
Och jag är helt grön på det mesta, och min jättekirurgiska epikris (= pat har symptom, opererades, pat lever fortfarande) blev totalsågad... Plötsligt ska man skriva med ALLT! Och det är ju så himla tråkigt och det blir så mkt TEXT!
Och när man tänker att nu ska man hem och ta det lugnt och inte tänka på nåt... då hittar man en påminnelsefaktura på sin interneträkning - som eg ska gå via autogiro! Poängen med autogiro är ju att det ska sköta sig självt, och gör det inte det ska väl systemet fånga upp det INNAN det blir aktuellt med påminnelseavgiften, och så ska det rapporteras till kunden. Kan man tycka. Och vilja förmedla till kundtjänst. MEN ACK NEJ! KUNDTJÄNST HAR JU STÄNGT! ÅÅÅÅÅÅH, blir så trött på människor.

Tur är väl att man kan hetsäta pannkakor när man är ledsen...

Through sickness and health...?

Vad gör att vissa par växer isär i samband med sjukdom och motgång, medan andra relationer förstärks i banden? Vad får en man att separera med sin fru efter ett besked om terminal sjukdom? Vad får ett ogift par att binda sig än mer vid varandra, genom äktenskapet, i samma situation?

Sjukdom kan ställa allt på sin spets. Jag dömer ingen. För hur skulle jag agera?

Zzzz...

Suck... kan inte sova. Men är sååååå trött....
Imorgon blir det lite träning och lite Stockholm med finfina tjejer för att fira världens sötaste kinapuff, Elle!
Men först måste jag få en BLUND. :(

Ungefär så ser jag ut just nu. Fast i rosa volangnattlinne med spetskanter och svarta små hjärtan på. Och utan skägg. :P

Om kebabpizzor och teknik...

Nu har jag 500 kcal kvar att äta idag... Och jag är dödssugen på en kebabpizza... Men hur vet man hur många kalorier en kebabpizza innehåller?

Det är också något jag älskar... Min Google Chrome och Internet i största allmänhet. Jag sökte helt enkelt.

Copyright någon annan. Tack för lånet. 

Enligt flera källor innehåller en kebabpizza ca 200 kcal per 100 g. Vilket leder till nästa fråga. Hur mycket väger en kebabpizza? Enklast vore att faktiskt väga en kebabpizza själv. Men eftersom det är ganska omöjligt (i den här stan i a f) att köpa en köksvåg kl 20 så fick jag även söka på det på internet. Och det verkar som att majoriteten av de som vägt sina pizzor (jepp, det finns det ett antal som gjort och publicerat sina resultat på internet har di oxå) så väger en kebabpizza mellan 400-500 g. 


Summa summarum: Om jag äter en halv kebabpizza à 250 g och 200 kcal per 100 g så blir det .... (miniräknaren fram...) = 500 kcal!!! Vilket i sin tur innebär: Jag kan äta kebabpizza ikväll!


Nu återstår dock problemet med att palla iväg arslet för att köpa en. Promenad kanske? 

Phew!

Mmmmmmhmmmmm. Fan vad duktig jag vart då, helt plötsligt, bas'där. :D

Äjfåååån... och vagina.

I just <3 My iphone!
Nu har jag installerat en högteknisk och avancerad stegräknare (endast 15 SEK) med en pacer (takthållare? Kommer verkligen inte på vad det heter på svenska!), en kaloriräknare som innehåller alla tänkbara produkter och aktiviteter (for free!) och så spotify premium som är värd varenda krona av de 99 den kostar i månaden. Så nu har det varit hur kul och lätt som helst att gå överallt! Hur jag kommer upp (man måste ju vakna så mycket tidigare)?

Att komma upp på morgnarna har inte varit något större problem eftersom jag har en ny app som heter Sleep cycle alarm (7 SEK). Sjukt bra och effektiv. Den väcker dig när du är som mest lättväckt. Och det roliga är att man faktiskt hoppar upp som om man aldrig har sovit. Inte alls trött eller med sömnen i ögonen. Och så registrerar den hur mycket man rört sig (indirekt mått på hur djupt man sover) under natten. Som ni kan se på bilden nedan så sov jag lugnt och skönt stora delar av natten.

Nu ska jag bege mig till fots till sjukhuset och gynmottagningen för att stirra in i vaginor i tre timmar. Äckligt och jag tycker verkligen inte om det här... Har inga som helst ambitioner att utföra gynpalpationer och ska göra mitt yttersta för att undvika det hela kursen. Blääääääääää!

Tenta och åter tenta

Jahapp! Då skrev man näst näst sista tentan. Kursen var BUP och själva tentan var flummig, men vad kan man förvänta sig av en kurs som inleds med en monolog om skattebekymren en professor på uppsala universitet har. Men jag är inte bitter. Sen har jag också lärt mig en hel del, bl à att alltid misstänka barnmisshandel om barnet är förstoppat och pappan pratar mer än mamman. Vilken otur bara att jag faktiskt har svårt för att komma ihåg saker jag lär mig på psyk. Så dumma jag kommer fortsätta göra en mass aonödigt som att ta en bra anamnes och ett status, innan jag dämmer folk.

Man skulle kunna tro att jag uppdaterar min blogg två dar i rad för att det är tentatider, men se där. Så är dg inte, utan jag har faktiskt en sån där "äjfån får" (jepp, "fåret" är viktigt för det är ett diskret sätt att säga "jag har nåt som inte du har och jag är så jävla cool och bra"). Vilket gör att jag faktiskt kan ligga på sängen och utan något extrajobb faktiskt skriva lite innan jag somnar.

Och nu till det viktigaste. Jag har upptäckt boten mot tentaångest... Och det är... Taramtaraaaaaaa... SÖMN!!! Det är faktiskt så. Inget stesolid, inget mera plugg, inga lugna tankar. Utan helt enkelt kravla sig fram till ens säng, slänga sig under täcket och landa i en skön fosterställning, vagga sig till sömns. Det är som om ångesten aldrig funnits. Ja, fram tills man har vaknat då. :p

Mmmmmmm.... sova.... mmmm.... min säng....

Okej, nu vet jag varför jag inte hinner med så mkt efter jobbet. Jag sitter i en timme och lyssnar på... .... ... Jag vill verkligen inte erkänna det. :$ Ok då, JUSTIN BIEBER! Asså bara hans namn är för löjligt. Men han är så söt och väcker moderskänslor inom mig. Och hans låtar är ganska catchy ändå. Inte för att jag för mitt liv skulle ladda ner någon och ha i min mp3.

Idag började jag min placering på gastrologen. Jag kan då säga att om man tror att polisen är den som handskas med samhällets baksida så har man fel. Samhällets baksida hamnar på en dödsbädd på gastro. Det här samhället är förstört. Och det är ingen som vågar eller bryr sig om att ta upp det. Man behandlar bara den ena akoholhepatiten efter den andra. Och sopar undan bevisen under närmsta sjukhussäng. Ett diskret och finkänsligt diktat senare och man låtsas som att nästa alkoholhepatit är den första av sitt slag och patienter med alkoholdemens bara ökar. När ska vi inse att vissa människor är sjuka. Och deras sjukdom kallas kort och gott alkohol. I en kultur där alla SKA dricka sig fulla vid varje möjliga tillfälle, är det många som INTE KLARAR AV att dricka sig fulla, utan att BETALA PRISET HÖGT.

Bara för att vi andra kan gå på våra ben utan problem, behöver det inte betyda att alla de få som inte kan det, ska anpassa sig till våra villkor. Vi har handikapp-parkeringar överallt. Men en man med alkoholproblem kan ändå köpa ut hur mycket alkohol som helst, till den dagen han hittas somnolent och andningsdeprimerad (kanske med lite inslag av hallucinationer) på en parkbänk.

And so the story came to an end...

...or just began. Meet Dr Khalil. I've been working for two weeks now as a doctor. I don't know what to tell you. Well, there's one question you all have in mind and I can tell you the answer immediately. No, I haven't killed any patient. Yet. :P

I was so scared to begin. But someone dear to me reminded me that there's a first time to everything. So even to working as a doctor. I changed my mind and went to work afterall, even though I could feel my pulse in my throat, I was cold-sweating, hadn't slept the whole night. Even my stomach was telling me how wrong it all felt. But then you are thrown into work and you forget that you thought you were gonna die. And then the great feeling hits you. You are finally there doing what you love doing most!

Although it didn't change as quickly as that. There were two or three days when I felt like I was the worst doctor ever. The chief of doctors happened to be the doctor where I worked. From the way he treated me and demanded of me I felt that there's a level I should be at and that I couldn't reach. But then one day he suddenly tells me that I have impressed him very much with my work, that I learn quickly and that I am brave and so on...

I was so happy my eyes teared in front of him. Which is very embarrassing. But I had never had a lower self-confidence before, and suddenly he tells me my work is perfect! At that moment I hated him!

But I must tell you my work is not entirely perfect. And since I promised Linda to share the downs of my journey, here they come:

- I didn't dare to give the daily dosage of Warfarin to a patient that had just gonna trough heart surgery cause she had taken out the lung-drainage the same day and I was afraid she would bleed from all her wounds. Next day her PK-test said 1,2. Ouch! :P

- I was gonna send home a STEMI-patient (heart infarction) without any follow-up. I thought it was handled by the secretaries. Apparently not. Oops again!

- I sent home two old men with the same name and exchanged their medicines and prescriptions. It was a lot of calling around to get the right drugs to the right pharmacy! :P

I'll tell you more later. Now I have to get ready for England - Germany. Since Italy was out, I now have one favourite left and that is Germany!