Liv och Död...

Svårt blir det att första livet när man jobbar som läkare. Vi lär oss olika algorithmer, regler, kriterier o s v. Men ingen har hittills lärt oss vem hamnar på the wrong side in the gene pool. Två kontraster i veckan:

1. 90+ år, storrökare sedan 70 år tillbaka, någon hjärtinfarkt men piggare än dig och mig. Jag lyssnar på lungorna och patienten undrar såklart vad jag hör. Hur ska jag förklara mindre bronkiella andningsljud? Allt som allt låter det bra vilket jag berättar. "Skönt att höra, då kan jag fortsätta röka."

2. 60-65 år, rökare betydligt kortare tid och har en allvarligaste stadiet av KOL, en sjukdom som i de allra flesta fall orsakas av rökning. Det betyder att livet är begränsat till sängen och lite syrgas, för ger man för mkt slår man ut andningsreflexerna.

Hur förklarar man det här för en patient/random människa som är ung? Allvarligheten i det hela? En människa som varken har KOL eller hjärtinfarkt? Jättesvårt! Är inte Gud och har heller ingen spåkula. Men de flesta människor har inte så perfekta gener som i 1, kanske inte heller så dåliga som i 2. Men vad vet vi? Varför ta riskerna? Majoriteten av människor ligger ju där mitt emellan och reagerar på något sätt på rökning oftas KOL av olika allvarlighetsgrad. Jag kan komma på så mycket annat jag vill göra med mitt liv än att ligga på en bädd mina sista år, och lämna livet way too early bara för att inhalera gift stora delen av mina dagar.

Jag dömmer inte de generationer som kommer in med sina sjukdomar idag, sjukdomar till följd av rökning. De visste inte bättre och det är en drog som alla andra, fast legal och svår att sluta med. Men min generation? Vi som vet bättre? Som fick veta sanningen om giftpinnarna till slut?

Detta yrke är så bisarrt ibland. Ibland förstår man inte hur saker blir som de blir. Hur duktig och påläst man än är. Ta inga risker, simma lugnt! Man kan ha kul på vägen ändå.

Livet som AT-läkare

Det blev ackis till slut. AT-läkaren anmäler sig. Tänkte försöka hålla er uppdaterade om hur livet på akademiska ser ut idag.

Igår var jag medicinjour på akuten. Har varit lite kluven inför att vara på akuten. Jag hatade det ganska mycket i början, hade det inte varit för min underbara bakjour första veckorna. Men sen kom jag in i det, folk började känna igen mig och jag började känna igen folk. Idag har det faktiskt blivit roligt... faktiskt. 

Igår var en perfekt dag. Ni vet, när man har ganska mycket att göra men ändå så att man hinner avsluta det man gör. Det är en lyx inom svensk sjukvård. 

En sak som dock inte är perfekt (och det handlar nog inte bara om akademiska, så är det nog överallt) är att vara ung tjej, i synnerhet ung kvinnlig läkare idag. Är så trött på att alltid jobba i uppförsbacke. Idiotstämpeln direkt. Exv. blir det oftast krock med äldre sjuksköterskor och undersköterskor, som tycker att det är svårt att lilla jag ska säga åt dem vad de ska göra. De har ju gjort på sitt sätt i 20 år. Det är mkt lättare för en killa att komma och domdera. Det är tråkigt, huvudsakligen då det blir så jobbig stämning och allt tar så jävla mkt längre tid när man ska förklara sig varje minut för man blir ifrågasatt i tid och otid. 

Som läkare på akademiska, utanför neurokirurgens trygga dörrar, råder en mycket spänd stämning mellan olika läkare, läkare och sjuksköterskor, sjuksköterskor och undersköterskor o.s.v. Politikerna har fått som dem vill. Plötsligt, trots vårt stora antal, är vi en svag personalgrupp - sjukvårdspersonalen på akademiska. vi ställs mot varandra genom att politker försämrar allas arbetsmiljö. Det allra mest tråkiga är att vi faller för det. Man inser inte att alla jobbar vi med samma projekt (patienten) men har olika arbetsuppgifter. Om jag som läkare slutar göra en viss uppgift då måste alla andra få ta konsekvenserna. Om jag som sjuksköterska inför en ny rutin som underlättar för mig utan att tänka på konsekvenserna för min uska, då står jag där ensam utan en uska (hon har bytt till ett bättre jobb) och har plötsligt åter dubbla arbetsuppgifter. 

Jag skyller på den äldre generationen. De lär oss att det är skillnad mellan oss i värde, inpräntar bilden av hierarkin inom sjukvården i våra hjärnor - så till den grad att vi slutar kunna se att vi faktiskt ror samma båt. 

My two cents. Nu blire färskpotatis och rökt lax. Älska sommar i Sverige.  

Hej, neurokirurgjour...

Iiiiiiiiih! Har varit neurokirurgjour nu i dryga veckan. Det är mig de ringer och ber om neurokirurgisk hjälp. :P Det har varit helt fantastiskt, men förra veckan äv. väldigt utmattande.

Känslan är obeskrivligt obehaglig att ha en patient med en svår hjärnblödning som behöver akut neurokirurgisk vård på något sjukhus ute i regionen, men som man inte kan ta hit pga platsbrist. Man ringer till alla andra kliniker i landet som äv de inte har platser heller. Och det känns hela tiden som att bomben tickar - vilken sekund som helst kan den bli medvetslös. Och det är inte så att vi inte har fysiska platser, utan vi har inte tillräckligt med resurser och bemanning till dessa platser. Sjuksköterskorna och undersköterskorna som ställer upp och jobbar dubbla pass och sex och sju dagar i rad har varit klippor, men nu kan man inte beordra in fler människor. Ja, det finns ju alltid den personal som är på semester (!)... men det känns inte så roligt att kalla in dem.

Samtidigt hör man på nyheterna att alliansen har tagit 1 miljard kronor från biståndsbudgeten och re-allocated the resources till.... *trumvirvel*... finansdepartementet!!! Nä, inte trodde ni att sjukvården skulle få pengarna?! Nej, sjukvården låter vi haverera så att vi sen kan klaga på att det är en statlig inrättning som inte fungerar som den ska pga att den är STATLIG (usch! vad kommunistiskt!) och sen kan vi privatisera skitet och slippa bry oss om att erbjuda svenska invånare högklassig vård till mkt förmånliga priser. Utan snart blir det att man helt enkelt får dö om man inte fick det där hotshot-jobbet med saftiga lönen och samtidigt drabbas av cancer.

Så det är alltså finansdepartementet som behöver den miljarden. Sjukvården beläggs istället med straffavgift för överbeläggningar och de kliniker som inte lever upp till kömiljarden får avdrag på redan knappa resurser. Samtidigt ska man spara inom sjukvården. Jag har aldrig förstått begreppet spara inom sjukvården. Hur kan man spara på vård till sjuka människor?! Jag förstår att man kanske inte ska fika 3 miljarder gånger per dag. Så långt är jag med. Men när det kommer direktiv från landstinget att vi ska operera mera och samtidigt inte vårda patienterna lika länge på avdelningarna... SOM OM DET ÄR VI SOM ÄR DE HÖGRE MAKTER SOM BESTÄMMER ÖVER FOLKS HÄLSA!! (Inte för att någon läkare vill men...) Vi RÅÅÅÅÅR inte över hur många människor som insjuknar i operabla tumörer eller att en hjärna kräver i alla fall några dagars observation efter en blödning eller en operation innan det är safe case att kicka människan ut på gatan igen utan att den börjar krampa på bussen eller att det ska rinna hjärnvätska ur örat när den sitter på restaurang.

Ni anar att jobbet inom landstinget har gjort mig bitter, va? Jag avskyr landstinget. En misslyckad affär som styrs av människor utan någon som helst verklighetsförankring till hur det ser ut "på golvet" inom hälso- och sjukvården i Sverige. Jag tror inte jag kommer att jobba resterande 40 år i Sverige. Det är ett helvete att jobba under de förutsättningar som finns idag, så det blir väl till att ta min kompetens sen när jag är specialist och dra utomlands. Och samtidigt blir jag ledsen för att det är svenska folket som låtit det gå så långt. Som inte säger ifrån och sätter ner foten och kräver en basal rättighet - rätten till en värdig vård. Istället prioriterar vi att få en tusenlapp extra i plånboken - som sen ändå ryker lika fort som den trillar in pga inflation och förhöjda a-kasseavgifter etc. Men jag hoppas att medelklassen snart inser att äv de kan bli sjuka en dag.

Day almost from hell...

Att hålla sig vaken under en måndags-röntgenrond är inte så lätt som det låter (och då låter det inte lätt). Lägg till att jag har bytt team till det tråkiga hjärntumör-teamet (hoppas ingen av team 1:orna läser) från det underbara ryggteamet!
Och jag är helt grön på det mesta, och min jättekirurgiska epikris (= pat har symptom, opererades, pat lever fortfarande) blev totalsågad... Plötsligt ska man skriva med ALLT! Och det är ju så himla tråkigt och det blir så mkt TEXT!
Och när man tänker att nu ska man hem och ta det lugnt och inte tänka på nåt... då hittar man en påminnelsefaktura på sin interneträkning - som eg ska gå via autogiro! Poängen med autogiro är ju att det ska sköta sig självt, och gör det inte det ska väl systemet fånga upp det INNAN det blir aktuellt med påminnelseavgiften, och så ska det rapporteras till kunden. Kan man tycka. Och vilja förmedla till kundtjänst. MEN ACK NEJ! KUNDTJÄNST HAR JU STÄNGT! ÅÅÅÅÅÅH, blir så trött på människor.

Tur är väl att man kan hetsäta pannkakor när man är ledsen...

Okej, nu vet jag varför jag inte hinner med så mkt efter jobbet. Jag sitter i en timme och lyssnar på... .... ... Jag vill verkligen inte erkänna det. :$ Ok då, JUSTIN BIEBER! Asså bara hans namn är för löjligt. Men han är så söt och väcker moderskänslor inom mig. Och hans låtar är ganska catchy ändå. Inte för att jag för mitt liv skulle ladda ner någon och ha i min mp3.

Idag började jag min placering på gastrologen. Jag kan då säga att om man tror att polisen är den som handskas med samhällets baksida så har man fel. Samhällets baksida hamnar på en dödsbädd på gastro. Det här samhället är förstört. Och det är ingen som vågar eller bryr sig om att ta upp det. Man behandlar bara den ena akoholhepatiten efter den andra. Och sopar undan bevisen under närmsta sjukhussäng. Ett diskret och finkänsligt diktat senare och man låtsas som att nästa alkoholhepatit är den första av sitt slag och patienter med alkoholdemens bara ökar. När ska vi inse att vissa människor är sjuka. Och deras sjukdom kallas kort och gott alkohol. I en kultur där alla SKA dricka sig fulla vid varje möjliga tillfälle, är det många som INTE KLARAR AV att dricka sig fulla, utan att BETALA PRISET HÖGT.

Bara för att vi andra kan gå på våra ben utan problem, behöver det inte betyda att alla de få som inte kan det, ska anpassa sig till våra villkor. Vi har handikapp-parkeringar överallt. Men en man med alkoholproblem kan ändå köpa ut hur mycket alkohol som helst, till den dagen han hittas somnolent och andningsdeprimerad (kanske med lite inslag av hallucinationer) på en parkbänk.

Whoooaaaa!

Ok, så här är det. Jag skulle vara duktig i sommar. Jag skulle blogga ordentligt, skriva färdigt projektarbetet, träna hårt, skriva mina noveller, läsa en massa... SÅ MKT SOM SKULLE HINNAS MED! Men jag har inte orkat. Jobbet bränner ut mig. Jobbar övertid 1 timme, 1,5 i princip varje dag! Pendlar hem. Lagar mat. Duschar. Och sen är den dagen över. Jag förstår inte hur andra människor pallar. Vad går dem på? Biogasbränsle?!

Iaf, i stora drag har jag mest jobbat. Varit i Malmö några svängar och haft det bra, men sen jobbat lite mer. Nu låter det som att jag klagar på själva jobbet. Men det gör jag inte. Fy fan vad kul. Jag tror aldrig jag har trivts så väl med att göra något. Faktiskt! Det är på något sätt väldigt oglamoröst, men på ett annat helt magiskt. Att sätta in en akutbehandling och plötsligt se hur din akuta hjärtsvikt gå

r från RLS 2 till kontaktbar och skämta med dig, bara på några minuter. Det är magi!

Sen har jag haft turen att gå med så duktiga läkare som alla på ett eller annat sätt varit väldigt pedagogiska och lärt mig en massa. Och att samtidigt få beröm är ju en jävla sporre att komma tillbaka till jobbet veckan därpå och visa att "Det du såg av mig förra veckan... Det var INGENTING mot vad jag kan egentligen!". Många ser läkaryrket som något fint, glammig och statusfyllt. Men det är det inte. Vi har sämst arbetstider, går tunga jourer, träffar bara sjuka människor och de flesta av våra patienter är alltid missnöjda med att vi inte gör mer (dock inte äldre som man kan göra mer för - de är tacksamma för allt!). Vi har mest hand om äckliga saker som bajs, kiss, spott, blod etc. Men trots allt det där (eller kanske just därför :P) så är det här världens roligaste yrke! För man gör verkligen en skillnad!

Den här helgen har jag iaf tagit det lungt. Varit på Halmstads vackra stadsbibliotek

och lånat bl a The portrait of a Lady och Lady Chatterley's Lover, shoppat, tagit sköna promenader, målat tånaglarna, epilerat bena och mycket annat avslappnande. (Ok, epilerat bena är kanske inte så avslappnande medans man gör det, men det är skönt efter att det är gjort. :P)

Toodles!

And so the story came to an end...

...or just began. Meet Dr Khalil. I've been working for two weeks now as a doctor. I don't know what to tell you. Well, there's one question you all have in mind and I can tell you the answer immediately. No, I haven't killed any patient. Yet. :P

I was so scared to begin. But someone dear to me reminded me that there's a first time to everything. So even to working as a doctor. I changed my mind and went to work afterall, even though I could feel my pulse in my throat, I was cold-sweating, hadn't slept the whole night. Even my stomach was telling me how wrong it all felt. But then you are thrown into work and you forget that you thought you were gonna die. And then the great feeling hits you. You are finally there doing what you love doing most!

Although it didn't change as quickly as that. There were two or three days when I felt like I was the worst doctor ever. The chief of doctors happened to be the doctor where I worked. From the way he treated me and demanded of me I felt that there's a level I should be at and that I couldn't reach. But then one day he suddenly tells me that I have impressed him very much with my work, that I learn quickly and that I am brave and so on...

I was so happy my eyes teared in front of him. Which is very embarrassing. But I had never had a lower self-confidence before, and suddenly he tells me my work is perfect! At that moment I hated him!

But I must tell you my work is not entirely perfect. And since I promised Linda to share the downs of my journey, here they come:

- I didn't dare to give the daily dosage of Warfarin to a patient that had just gonna trough heart surgery cause she had taken out the lung-drainage the same day and I was afraid she would bleed from all her wounds. Next day her PK-test said 1,2. Ouch! :P

- I was gonna send home a STEMI-patient (heart infarction) without any follow-up. I thought it was handled by the secretaries. Apparently not. Oops again!

- I sent home two old men with the same name and exchanged their medicines and prescriptions. It was a lot of calling around to get the right drugs to the right pharmacy! :P

I'll tell you more later. Now I have to get ready for England - Germany. Since Italy was out, I now have one favourite left and that is Germany!