Om kärlek or whatever...

Jag läste en artikel av Aftonbladet om kärleksinvandring. Jag kommer nu skriva lite om mina egna och personliga tankar om en aspekt på ämnet.

Jag tror att världen är så enkel att man väljer sin kärlekspartner utifrån sina behov. Så enkelt är det. Mer eller mindre, såklart. Men jag kommer ihåg en gång när jag satt med en tjej i min korridor från Bangladesh och vi diskuterade förhållanden och våra kulturer. Den här tjejen var läkare och läste sin masters i Sverige. Hon kom från en välbärgad familj och hade haft en hel del friheter som andra kvinnor i hennes land inte kunnat drömma om (bl a flytta till ett land långt bort och så liberalt som Sverige, alldeles ensam). Jag kommer ihåg att hon under samtalet suckade och sa att jag hade sådan tur som var född i det här landet och att om hon vore mig skulle hon gifta sig med en svensk man. Jag blev nästan lite störd faktiskt och tänkte varför det?! Det finns ju säkert många Bangladeshiska män som är bra män. Jag sa faktiskt också det att jag inte är intresserad av svenska män och har svårt att se mig själv i ett förhållande med en.

Det var inte förrän långt senare som jag insåg att hon suktade efter att fylla vissa behov hon hade och jag hade helt andra behov. För henne innebar en svensk man frihet - för trots att hon var så frigjord så är ju allt relativt. Hon hade fortfarande ett kulturellt järngrepp om sig. För en ung kvinna som rest och sett världen och är så upplyst och beläst, så inser hon att världen har mer att bjuda på och det blir svårt för henne att acceptera en så ologisk och kanske i viss mån förnedrande situation. Egentligen var hon precis som mig fast i en annan sits. Och då insåg jag hur hon kände. För tanken på att jag skulle leva hennes liv var outhärdlig. Att varje dag, trots 25+ år behöva ringa hem till pappa, inte kunna ha killkompisar och inte ha så mycket inflytande över med vem och när hon ska gifta sig... Vilken frustration för en kvinna som kan tänka själv!

Men det var hennes verklighet, så hon skulle nog mycket väl kunnat uppskatta en svensk man. Men jag, då? Varför har jag sällan attraherats av svenska män eller ett förhållande med en (Dolph Lundgren exkl. såklart!)?
Nej, det är faktiskt inte förtryck. Det är att jag har andra behov.

Jag är en självständig, välutbildad och liberal kvinna från Mellanöstern. Jag kommer från en kultur där visst, en hel del kulturella könsskillnader råder men inga som jag inte kunnat acceptera. Jag har rätt att välja vilken kille jag ska gifta mig med, men mina föräldrar har också något att säga till om. Oftast är det som våra föräldrar kräver att han har en god utbildning, kommer från en bra familj (inget kriminellt etc) och har goda värderingar. Hans goda värderingar innebär inte att han ska misshandla mig till döds om jag säger emot honom, utan att han respekterar vikten av ett gott förhållanden till sin familj, att respektera sin fru och hennes familj, kunna uppfostra sina barn till goda medborgare och ta hand om sina föräldrar på äldre dar. Så ser samhällsstrukturen ut för oss.

Vad jag söker hos en man återspeglar också båda mina kulturarv - det svenska och det arabiska. Som svensk söker jag egenskaper hos min man som att han respekterar mig som en individ, har min liberala livssyn eller iaf respekterar den. Han ska vara mig jämlik i arbete, hushållsarbete och i barnuppfostran samt andra rättigheter och skyldigheter. Han ska respektera att han nu gifter sig med en kvinna med egen vilja, som kan tänka för sig själv och som kan ta ansvar för sig själv.
Mina arabiska rötter gör dock att jag söker annat också. Jag skulle exempelvis aldrig finna mig i att en kille som bjuder ut mig förutsätter att vi delar restaurangnota. Är det för att jag vill bli försörjd? Nej, det är för att jag är uppvuxen med ena foten i en värld där detta betyder en förnedring. Att han iaf erbjuder sig att betala säger bara att han vill visa uppskattning, inte förtrycka mig. Jag tycker även exempelvis att det är fint att han iaf utgår ifrån att han tar allt ansvar. Inte för att jag skulle tillåta det i praktiken, men även där spelar min bakgrund roll för även det är ett tecken på uppskattning i vår kultur.

Som M en gång (ganska ofint eg.) sa: "Ni har mens en gång i månaden, blöder och har ont. Halva er tid är ni ledsna pga alla hormoner. Allt detta för att ni ska föda oss våra barn. Och när ni väl sen föder barnen krävs det att ni först klämmer ut dem ur ett litet hål med all den smärta som tillkommer. Och sen ska ungjäveln ammas i minst sexmånader och då kan ni inte göra annat så ni får sitta hemma och glo på TV och alla vet ju att på dagarna så finns inga roliga program. Och inte nog med att ni ska gå igenom det här, ni ska gå igenom det flera gånger! Och så ska ni stå ut med lustande, äckliga, håriga män som stinker svett och tänker på sex i tid och otid. Och vad gör jag med mitt liv? Jobbar? Det gör du också. Då är det minsta jag kan göra att försörja dig så du kan göra något roligt med dina pengar!"

(När jag ändå insisterade på att vi skulle dela allt, tyckte han att vi kunde driva det steget längre och låta honom vara hemmaman, så kunde han se på fotboll hela dagarna. Min kirurg-lön skulle ändå räcka utan att han jobbar.)

Med det sagt så betyder det inte att svenska män inte är bra män eller inte bryr sig osv. Men den svenska kulturen är byggd på ett särskilt sätt som inte ser till mina behov. Jag är en människa som älskar att bli bortskämd och få uppmärksamhet. Jag skulle kunna gifta mig med en svensk, men jag finner ju allt jag söker hos de män från mellanöstern jag har träffat. De kan se till mina behov utan att det är konstigt. Därför har jag inte behovet av att söka mig till en svensk man.
Men det är också det roliga med kärleken. Att vi kan aldrig egentligen ställa in oss på något - ibland bestämmer den åt oss och vem vet vad som händer med livet... Och då faller min teori och alla andra teorier...