I am stronger

You can try to break me and hurt me and use your force against me. But my strength lies in that no matter how much you try, or how hurt I am or how hard it is to rise again, I still do it. And I stand there, in front of you, a reminder of your pathetic self and all your weaknesses.

Om kärlek or whatever...

Jag läste en artikel av Aftonbladet om kärleksinvandring. Jag kommer nu skriva lite om mina egna och personliga tankar om en aspekt på ämnet.

Jag tror att världen är så enkel att man väljer sin kärlekspartner utifrån sina behov. Så enkelt är det. Mer eller mindre, såklart. Men jag kommer ihåg en gång när jag satt med en tjej i min korridor från Bangladesh och vi diskuterade förhållanden och våra kulturer. Den här tjejen var läkare och läste sin masters i Sverige. Hon kom från en välbärgad familj och hade haft en hel del friheter som andra kvinnor i hennes land inte kunnat drömma om (bl a flytta till ett land långt bort och så liberalt som Sverige, alldeles ensam). Jag kommer ihåg att hon under samtalet suckade och sa att jag hade sådan tur som var född i det här landet och att om hon vore mig skulle hon gifta sig med en svensk man. Jag blev nästan lite störd faktiskt och tänkte varför det?! Det finns ju säkert många Bangladeshiska män som är bra män. Jag sa faktiskt också det att jag inte är intresserad av svenska män och har svårt att se mig själv i ett förhållande med en.

Det var inte förrän långt senare som jag insåg att hon suktade efter att fylla vissa behov hon hade och jag hade helt andra behov. För henne innebar en svensk man frihet - för trots att hon var så frigjord så är ju allt relativt. Hon hade fortfarande ett kulturellt järngrepp om sig. För en ung kvinna som rest och sett världen och är så upplyst och beläst, så inser hon att världen har mer att bjuda på och det blir svårt för henne att acceptera en så ologisk och kanske i viss mån förnedrande situation. Egentligen var hon precis som mig fast i en annan sits. Och då insåg jag hur hon kände. För tanken på att jag skulle leva hennes liv var outhärdlig. Att varje dag, trots 25+ år behöva ringa hem till pappa, inte kunna ha killkompisar och inte ha så mycket inflytande över med vem och när hon ska gifta sig... Vilken frustration för en kvinna som kan tänka själv!

Men det var hennes verklighet, så hon skulle nog mycket väl kunnat uppskatta en svensk man. Men jag, då? Varför har jag sällan attraherats av svenska män eller ett förhållande med en (Dolph Lundgren exkl. såklart!)?
Nej, det är faktiskt inte förtryck. Det är att jag har andra behov.

Jag är en självständig, välutbildad och liberal kvinna från Mellanöstern. Jag kommer från en kultur där visst, en hel del kulturella könsskillnader råder men inga som jag inte kunnat acceptera. Jag har rätt att välja vilken kille jag ska gifta mig med, men mina föräldrar har också något att säga till om. Oftast är det som våra föräldrar kräver att han har en god utbildning, kommer från en bra familj (inget kriminellt etc) och har goda värderingar. Hans goda värderingar innebär inte att han ska misshandla mig till döds om jag säger emot honom, utan att han respekterar vikten av ett gott förhållanden till sin familj, att respektera sin fru och hennes familj, kunna uppfostra sina barn till goda medborgare och ta hand om sina föräldrar på äldre dar. Så ser samhällsstrukturen ut för oss.

Vad jag söker hos en man återspeglar också båda mina kulturarv - det svenska och det arabiska. Som svensk söker jag egenskaper hos min man som att han respekterar mig som en individ, har min liberala livssyn eller iaf respekterar den. Han ska vara mig jämlik i arbete, hushållsarbete och i barnuppfostran samt andra rättigheter och skyldigheter. Han ska respektera att han nu gifter sig med en kvinna med egen vilja, som kan tänka för sig själv och som kan ta ansvar för sig själv.
Mina arabiska rötter gör dock att jag söker annat också. Jag skulle exempelvis aldrig finna mig i att en kille som bjuder ut mig förutsätter att vi delar restaurangnota. Är det för att jag vill bli försörjd? Nej, det är för att jag är uppvuxen med ena foten i en värld där detta betyder en förnedring. Att han iaf erbjuder sig att betala säger bara att han vill visa uppskattning, inte förtrycka mig. Jag tycker även exempelvis att det är fint att han iaf utgår ifrån att han tar allt ansvar. Inte för att jag skulle tillåta det i praktiken, men även där spelar min bakgrund roll för även det är ett tecken på uppskattning i vår kultur.

Som M en gång (ganska ofint eg.) sa: "Ni har mens en gång i månaden, blöder och har ont. Halva er tid är ni ledsna pga alla hormoner. Allt detta för att ni ska föda oss våra barn. Och när ni väl sen föder barnen krävs det att ni först klämmer ut dem ur ett litet hål med all den smärta som tillkommer. Och sen ska ungjäveln ammas i minst sexmånader och då kan ni inte göra annat så ni får sitta hemma och glo på TV och alla vet ju att på dagarna så finns inga roliga program. Och inte nog med att ni ska gå igenom det här, ni ska gå igenom det flera gånger! Och så ska ni stå ut med lustande, äckliga, håriga män som stinker svett och tänker på sex i tid och otid. Och vad gör jag med mitt liv? Jobbar? Det gör du också. Då är det minsta jag kan göra att försörja dig så du kan göra något roligt med dina pengar!"

(När jag ändå insisterade på att vi skulle dela allt, tyckte han att vi kunde driva det steget längre och låta honom vara hemmaman, så kunde han se på fotboll hela dagarna. Min kirurg-lön skulle ändå räcka utan att han jobbar.)

Med det sagt så betyder det inte att svenska män inte är bra män eller inte bryr sig osv. Men den svenska kulturen är byggd på ett särskilt sätt som inte ser till mina behov. Jag är en människa som älskar att bli bortskämd och få uppmärksamhet. Jag skulle kunna gifta mig med en svensk, men jag finner ju allt jag söker hos de män från mellanöstern jag har träffat. De kan se till mina behov utan att det är konstigt. Därför har jag inte behovet av att söka mig till en svensk man.
Men det är också det roliga med kärleken. Att vi kan aldrig egentligen ställa in oss på något - ibland bestämmer den åt oss och vem vet vad som händer med livet... Och då faller min teori och alla andra teorier...

Om tentor...

Okej, idag skrev jag min nästsista tenta (pediatrik), och jag är glad att ha fått det överstökat. Men jag vet inte riktigt hur det känns. Vissa tentor känner men "Aaa? Men varför inte? Det här kanske gick!" eller "Shit, måste hem och plugga till omtentan!". Men idag kände jag lite "Whaaaaaaaat?!". Hänger ni med? Med andra ord så kanske det gick för jag menar jag har ändå lärt mig en hel del och jag kände igen allt. Menvä vad fan frågaäär dem om egentligen? Minst hälften var irrelevant! (Ex. Taxhonans och st bernardhundens parning och avkomma.)

Jag på barnakuten...:
Oj, du hyperventilerar! Och är cyanotisk. Och quincke ödem har du också. Men eeeeeeh, jag vet inte vad jag ska göra för att rädda ditt liv. Men harni hund hemma?!" och så en flashig blinkning på det!

Men sen har jag faktiskt inte lagt ner den mängd tid på att plugga till den här kursen. Det är i princip en kurs om allt man har lärt sig senaste 3 åren fast ur ett BARNperspektiv. Vet ni när jag på allvar började plugga till tentan? 1.5 dagar innan.

Kommer sakna att tentaplugga vid L&B's köksbord, efter sista tentan...

En sak som har slagit mig är, förutom den stora meteoriten från skyn som gjort mig så här dum, det faktum att om jag klarade tentan idag och så har jag en sista i december. Nästa blir inte förrän om 3 år!!! Och då tänker jag såhär: Hur kan man blicka framåt? Planera sin vardag? För hittills har allt kretsat runt tentan och hela ens liv plsneras utifrån när lästa tentadatum är? Vad ska jag fylla mina vardagar med nu om inte jag har en tenta?



Kan det vara separationsångest från skolbänken då? Den har ju ändå funnits där för mig sedan 7 åå! En trygghet i vardagen, jag visste alltid var jag var på väg med mitt liv. Suck, det här med att bli vuxen är inte så roligt alla gånger. Och framförallt måste jag erkänna att jag redan nu blir nostalgisk när jag tänker tillbaka på alla tentaperioder och ångesten och bmcs ruttna,unkna lukt och Ls kalla kök och... Ja. Bittersweet memories. :)
Sköt om er!

Om människor...

Jag är trött på falska människor. Jag är det. Jag är för den delen också trött på ryggradslösa människor, svaga människor och människor som man aldrig kan räkna med. Människor man kallar sina vänner men man har hela tiden en känsla av att de kanske inte är det. Eller människor är beredda att dumpa en för minsta lilla, inte för att de är onda utan för att de är svaga människor. Och dessa svaga människor gör mig kanske mer illamående än falska människor. En människa du vet är ond eller är falsk vet du i a f vart du har, men en svag människa vänder kappan efter vinden och du kan aldrig bli en vänskapens och relationernas metereolog.

Så vad gör man i sådana situationer? Vem ska man lita på och vem ska man inte lita på? Ska man lita på någon alls? Ska man fortsätta vara cynisk och förstörd och bitter på att ingen är vad den utger sig för att vara?

Det värsta måste nog ändå vara känslan av att inte kunna räkna med någon i din omgivning. Känslan av att vara strandsatt på en öde ö omgiven av ett lömskt hav av ondska och feghet långt bort från de människor som alltid funnits där för dig. Långt bort från de människor som gång på gång visat att de är att räkna med.

Häromdagen fick jag höra att jag fick skylla mig själv för att jag inte ansträngde mig nog för att vara en del av en grupp människor jag inte har mycket till övers för. Tydligen anser människor som man räknar som ens vänner att man ska ändra på sig själv för att bli accepterad av ett gäng osympatiska människor som man faktiskt inte tycker om. Då blir man besviken på människor. Är det verkligen så jävla viktigt? Att så många som möjligt accepterar en på bekostnad av ens självrespekt? Har det verkligen gått så långt att människor inte längre anser det hederligt att man vågar gå mot strömmen för att man tycker det? Är man verkligen en sämre människa för att man står för vad man tycker och känner, och kanske väljer att ha mindre människor som "accepterar" en, istället för att ljuga för sig själv varje morgon och vara falsk? Jag förstår mig verkligen i te på denna värld längre.

Men visst jag kanske framstår som en kuf, den som är annorlunda, den som är hardheaded och envisas med dumma pinciper. Men jag kan iaf stå för allt jag gör och jag kan titta mig i spegeln varje morgon och faktiskt se den jag vill vara, inte rövslickaren som andra format.

I slutändan så förlorar den falske och den svage och den ärlige står som en segrare. Jag vågade tro på mig själv, vara mig själv, se mig själv och respektera mig själv. Jag var ärlig! Vem är DU?

När, var, vem?!

Till mina tjejer för att ni inspirerar mig…
Jag vänder blad, rattar bort. Jag dör inombords varje gång. Jag är hopplösheten när den när sömnlösheten. Jag mår illa. Vad är det jag ser? Vad är det jag hör? Hur kunde det sluta så här?
Jag vill skrika dig i ansiktet. Jag vill ruska om dig, Moder Jord. Vakna upp! Ser du inte?! Känner du inte? Skakar du inte av arméns klackar som taktfast springer över din yta? Mår du inte illa av oss?  Jag vill spy över dig! Jag vill spy över mig.
Smutsigt är mitt kött, äckligt är mitt blod. Jag blundar, slutar lyssna och nynnar till internationalen. Låtsas det är år… En tid som aldrig fanns, inser jag ganska snart och min naivitet hånler mig rakt i mitt fula tryne. Jag vill duscha bort alla stämplar, skrubba bort vem jag är, vad jag är, vad jag gör. Men internationalen fanns aldrig, har aldrig funnits. Du är lika smutsig, som igår.
Min egen broder dömer mig! Definierar mig, identifierar mig, kategoriserar mig, ställer mig mot väggen. “Du är” och han pekar med hela handen! SLUTA BRODER! Broder, vem är DU? Vad gör du? Vem är din syster? Varför ska jag vara vem? Sluta broder! Sluta syster! Låt oss sluta vara vem och bara vara här. Älska mig. Dö inte för mig. Tala för min rätt.
Stå i mina klackar, kryp innanför mitt skinn, titta genom mina linser. Visst är det lite suddigt men, det är inte synfelet. Det är kaoset. Det är det här jag ser. Ser du nu vad jag ser? Förstår du nu varför jag blir arg? Om jag såg vad du såg, skulle jag fortsätta se likadant? Skulle du också ha ditt kaos?
Min själ är gruppvåldtagen. Den hade för kort kjol. OK DÅ, DIN JÄVLA SKIT! Jag är muslim! Är du nöjd nu? Spotta på mig, sparka på mig då! Det är inte ditt fel. Min broder sa kafera. Min broder, min syster… mina räddare, min förbannelse. Allah, vi behöver dig. Jag orkar inte det här längre. Jag vill inte finna mig i vad du har planerat för mig. Jag älskar dig, men lämna mig i fred. Jag är för svag. Mina axlar tyngs alltför mycket. Huvudet knappt över ytan. Jag börjar andas Moder Jord. Inget syre i mina lungor. Smutsigt är mitt blod. Jag är döende. Är det här slutet?

Är det här början?