Hej, neurokirurgjour...

Iiiiiiiiih! Har varit neurokirurgjour nu i dryga veckan. Det är mig de ringer och ber om neurokirurgisk hjälp. :P Det har varit helt fantastiskt, men förra veckan äv. väldigt utmattande.

Känslan är obeskrivligt obehaglig att ha en patient med en svår hjärnblödning som behöver akut neurokirurgisk vård på något sjukhus ute i regionen, men som man inte kan ta hit pga platsbrist. Man ringer till alla andra kliniker i landet som äv de inte har platser heller. Och det känns hela tiden som att bomben tickar - vilken sekund som helst kan den bli medvetslös. Och det är inte så att vi inte har fysiska platser, utan vi har inte tillräckligt med resurser och bemanning till dessa platser. Sjuksköterskorna och undersköterskorna som ställer upp och jobbar dubbla pass och sex och sju dagar i rad har varit klippor, men nu kan man inte beordra in fler människor. Ja, det finns ju alltid den personal som är på semester (!)... men det känns inte så roligt att kalla in dem.

Samtidigt hör man på nyheterna att alliansen har tagit 1 miljard kronor från biståndsbudgeten och re-allocated the resources till.... *trumvirvel*... finansdepartementet!!! Nä, inte trodde ni att sjukvården skulle få pengarna?! Nej, sjukvården låter vi haverera så att vi sen kan klaga på att det är en statlig inrättning som inte fungerar som den ska pga att den är STATLIG (usch! vad kommunistiskt!) och sen kan vi privatisera skitet och slippa bry oss om att erbjuda svenska invånare högklassig vård till mkt förmånliga priser. Utan snart blir det att man helt enkelt får dö om man inte fick det där hotshot-jobbet med saftiga lönen och samtidigt drabbas av cancer.

Så det är alltså finansdepartementet som behöver den miljarden. Sjukvården beläggs istället med straffavgift för överbeläggningar och de kliniker som inte lever upp till kömiljarden får avdrag på redan knappa resurser. Samtidigt ska man spara inom sjukvården. Jag har aldrig förstått begreppet spara inom sjukvården. Hur kan man spara på vård till sjuka människor?! Jag förstår att man kanske inte ska fika 3 miljarder gånger per dag. Så långt är jag med. Men när det kommer direktiv från landstinget att vi ska operera mera och samtidigt inte vårda patienterna lika länge på avdelningarna... SOM OM DET ÄR VI SOM ÄR DE HÖGRE MAKTER SOM BESTÄMMER ÖVER FOLKS HÄLSA!! (Inte för att någon läkare vill men...) Vi RÅÅÅÅÅR inte över hur många människor som insjuknar i operabla tumörer eller att en hjärna kräver i alla fall några dagars observation efter en blödning eller en operation innan det är safe case att kicka människan ut på gatan igen utan att den börjar krampa på bussen eller att det ska rinna hjärnvätska ur örat när den sitter på restaurang.

Ni anar att jobbet inom landstinget har gjort mig bitter, va? Jag avskyr landstinget. En misslyckad affär som styrs av människor utan någon som helst verklighetsförankring till hur det ser ut "på golvet" inom hälso- och sjukvården i Sverige. Jag tror inte jag kommer att jobba resterande 40 år i Sverige. Det är ett helvete att jobba under de förutsättningar som finns idag, så det blir väl till att ta min kompetens sen när jag är specialist och dra utomlands. Och samtidigt blir jag ledsen för att det är svenska folket som låtit det gå så långt. Som inte säger ifrån och sätter ner foten och kräver en basal rättighet - rätten till en värdig vård. Istället prioriterar vi att få en tusenlapp extra i plånboken - som sen ändå ryker lika fort som den trillar in pga inflation och förhöjda a-kasseavgifter etc. Men jag hoppas att medelklassen snart inser att äv de kan bli sjuka en dag.