En konstig dag...

Det känns konstigt. Michael Jackson är död. Michael Jackson är begravd. No more. Like he never was. Jag kan inte hävda att jag är ett hardcore MJ-fan. Men det är kanske för att Michael Jackson var ett självklart inslag i min uppväxt. Michael bara fanns där. Hans musik... den bara var där. Den var om inte annat självklar. Det känns som om jag alltid kunnat nynna till Billie Jean, Heal the world, Thriller, Bad... Jag kan inte ens erinra om när jag lärde mig känna igen dem, såg dem för första gången på tv, hörde från första ton att det var MJ.

Michael bara fanns, och nu finns han inte mer. Det som jag kan känna är jobbigt, är inte att han är död. Han var sjuk och döden är frid och vila. Det är nog en självisk känsla av att jag är gammal. Som att en del av mitt liv är förbi. Jag har upplevt Michael Jackson från första stund i mitt liv och nu är han död. Och med honom dog en del av min barndom.

Jag kommer ihåg en engelsklektion när vi läste ett avsnitt i skolboken om Elvis Presley. Vår engelska-lärarinna delade med sig av ett minne om sin far som lyssnade till radion och grät. När hon frågade varför hennes pappa grät sa han: "Kungen är död."
Undra vad min engelska och musiklärare kände när hon hörde att The King of Pop is Dead?
Jag tror att Michael Jackson var och kommer alltid vara så stor att jag kommer behöva berätta för mina barn om var jag var när jag fick reda på att han hade gått bort. Precis som han var en av de gemensamma minnen och människor mellan mig och min mamma, tror jag på att hans storhet kommer att förena även mig och mina barn.

Really Michael, Gone too soon. RIP

Dagens citat:

På föreläsning:
Föreläsare: Det här funkar inte. Jag föreläste för T6 idag och är lite trött. Men det är ju inte T6's fel ändå.
Emil: Vi skyller gärna på T6 ändå. Allt är deras fel.
Jag: Så var det det här med soliradi...solirari, so-li-da-ri-tet!
Emil: Vad är det?
Jag: Jag vet inte. Jag kunde ju inte ens uttala det.

På Facebook:
Johanna: Undrar om det är min plugghjärna som luktar bränt eller något annat?
Jag: Du måste ha använt den för att den ska lukta bränt... Så jag skulle kolla ugnen eller strykjärnet först. ;P

Till Shalia...

Hmmm... om du läser detta vill jag säga att den där svarta grejen som cyklade förbi och hejade glatt och entusiastiskt och till och med vinkade som ett fån... det var jag. Och om du inte vet vad i helsike jag pratar om så har jag i a f sett till att en vilt främmande människa fått sig ett gott skratt åt tönten som hälsar på människor hon inte känner.

Normalt är min princip att jag inte hälsar först. Jag är bara urusel på ansikten. Och det är inte personligt, men jag har noll fokus. Min hjärna är alltid så upptagen med en massa strunt så jag ser inte det jag ser. Därför väntar jag till människor som känner mig hälsar för att inte hälsa på en massa fel. När man har klinisk praktik så kommer man hela tiden till nya platser och träffar nya människor. Och eftersom två veckor är en för kort stund för att jag ska lära känna igen människor så hälsar jag på alla som kommer i min väg och börjar alltid med standardfrasen: "Det här är säkert inte första gången vi hälsar men jag är urusel på ansikten, Fattema, läkarkandidat." Och så mitt charmigaste leende på det för att inte verka urdryg. Där hälsar man hellre en gång för mkt än gör en syrra arg. Arga syrror är inte att leka med...

Idag har jag hela tiden funderat på det här med valet. Jag är ganska så politiskt intresserad så jag vet vem jag ska rösta på och så. Men tänkte testa funktionen på www.aftonbladet.se och se vad jag får. Vet ni?! Dem tyckte jag ska rösta på junilistan, kd, SvD!!!! och moderaterna. Eeeeeh, jag visste inte att man var rasistisk kristen fascist med generellt jättedålig finanspolitik bara för att man tycker att immigrations-, familje-, vård-, utbildnings- och utrikespolitiska frågor är viktiga! Visste ni det?! Nej fan, hade folkpartiet liberalerna varit vad de var en gång i tiden, när partiet uppstod hade dem varit mitt klara val, för jag är nog socialist-liberal om nåt. Men nu får det istället bli socialdemokraterna bara för att dem är mest åt det håll jag lutar av alla.

(HHHHHHHHHHHHHHHHHHH! NOOOOOOOOOOO?! Hon skrev vad hon ska rösta på! *alla svenskar tappar andan i ren förtvivlan över att jag faktiskt vågar säga högt och stå för mina politiska åsikter* :P)

Slutligen vill jag bara skriva att jag träffade ett stort gäng tjejer på BMC idag som tydligen följer min blogg (kan det vara tack vare Shalias PR? :P). Jättetrevliga var dem. Och vill därför säga att jag tycker det är jättekul att det finns dem som tycker att min blogg är bra. Så det här är till er: *vink, vink*.
Fortsätt gärna läs och kommentera så mkt ni vill, ställ gärna frågor och det var kul att träffa er idag för nu kommer jag tänka på er när jag latar mig med skrivandet. Jättekul med pepp! :D

Ska försöka plugga lite nu... Jag har gjort allt för att skjuta på det, men nu finns ingen återvändo. :P
Ha det bästast i världen!

Gaaaah!!!

Gaaaah! GAAAAAAAAAAAAAAH!!!!
Tentaångest - var ääääääär du?! Kom till mig och rädda mig från fördärvet.

Smått hektisk början på veckan med traumaföreläsningar från tidig förmiddag till sen eftermiddag. Trauma är aaaaaaaaskul och jag blir helt till mig av extas när jag tänker på att det där är också något jag kan göra i framtiden. Men som alltid, så har föreläsare en tendens att göra allt trevligt till ett olidligt helvete och den förbannelsen har även inkluderat traumaföreläsningar.

Vilket för mina tankar till det här med föreläsningar. Jag förstår inte hur folk tänker när dem gör sina PPP (power point presentationer). Det är förskräckligt dålig kvalitet på föreläsningar och framförallt läkare på Akademiska (och troligtvis alla andra universitetssjukhus runtom i detta bananformade land) har en tendens att inte ha någon som helst distans till sitt område av expertis. Visst är det möjligt att klämma in alla studier om per rectum (finger i stjärten) på en slide... Men det behöver inte betyda att man SKAAAAA göra det.

Jag ser på läkarprogrammet som en grundutbildning i medicin, som ska utbilda människor i att bli bra AT-läkare/Läk-vik... Alltså lära oss vad vi absolut inte får missa, alla vanliga sjukdomar och deras behandling, samt var vi ska vända oss för vidare handläggning och/eller kunskap om ett tillstånd. Jag vill kunna ta hand om en patient som kommer in med en akut hjärtsvikt på akuten i nån by ut i bushen och skiter fullständig i hur många procent av patienter som skiter för sällan som ökar risken att få akut hjärtsvikt med 3,78% (nu hoppas jag att det är ett insignifikant samband mellan dessa två faktorer). Skulle, Gud förbjude, jag få för mig att det är information som skulle berika mitt yrkesliv (och kanske privatliv) så räcker det med att jag vet var jag kan slå upp denna livräddande (NOT!) info.

F ö så väntar jag på att tentaångesten ska slå in så jag kan börja plugga. Men ack, nej. Inte här inte. Ingen ångest, ingen panik. Bara apati. Måste faktiskt för en gångs skull erkänna att jag känner mig inte sååååååå orolig inför mina bristfälliga kunskaper inom kirurgin för det känns ändå som om jag har ett ungefärligt grepp om ämnet (TACK GODE ALLAH för kliniska placeringar! Vad skulle jag gjort utan dem?!). Mindre säker känner jag mig inför ortopedin som är för stor och inte lika intressant. :S Suck. Alltid ska det vara något.

Nu ska jag fortsätta min procrastination och hämta min tvätt.
Världen kan vara en underbar plats, vill jag slutligen hälsa och ler maniskt mot skärmen.

Puss o kram!

Vakna till ljuv sång...

tio minuter efter att man gått och lagt sig, mitt i natten kan vara rätt störande. Men men, de tjugotalet herrar som stod nere på gården sjöng vackra vårvisor och trots sena/tidiga timmen hade de en liten men hänförd publik. För att få bekräftat att jag inte drömde spelade jag in ett litet klipp och ska ladda upp det snart när jag orkar.

När de var klara försökte jag somna om men det gick sisådär. Sången fick mig att tänka på en person (helt utan något klart samband), och jag var då såklart tvungen att delge personen detta via sms. Klockan 03.40... Stackars människa som måste lida för min mentala ohälsa. Informationen var dock tydligen uppskattad, något som glädjer mig, så här när jag inte är lika sömnbristig. Det kunde annars ha slutat illa.

Idag har jag gjort allt för att inte sätta igång med kirurgtentaplugget, och det har återigen visat sig att procrastination är min självklara talang. Jag har tränat, ätit x flera, lekt Idol (en favoritprocrastination-sysselsättning), läst Sydsvenskan och The Guardian... Ja ni, procrastination är min talang, som sagt. Därför ska jag upprepa gårdagens lyckade försök och gömma datorn i garderoben. Efter att jag skrivit färdigt det här.

För övrigt händer inte så mkt med mitt liv just nu mer än att jag försöker stirra min basilika och koriander växt till tillväxt och att jag klurar på en novell om min mormor. :)

Solen skiner ute och jag ska nu sätta igång med att plugga. Puss på er!