So, this blog is goin international. Or just english, due to requests from several places in the world. Now, it was a while ago I did IB, so my english is not the best in the world. Therefore! Any mistakes you find here you can blame on... Google Translate. :P
Sooooooo, mmmmmmm... First week of psychiatry-training is over. THANK YOU, LORD IN HEAVEN! These weeks have been painful! I could be politically correct or empathetic or whatever and go like: "Pooooor old, autistic, depressed, suicidal people. I really care about what you feel and want you to TALK to me. Let me help you."
But I should be honest with you - I FRANKLY JUST DON'T CARE! Do you have anything that needs to be sliced away? A tumour perhaps?
Everybody have emotions. :O And worst of all is they need to talk. I hate talking about emotions (if I'm not high on eostrogen that is, which doesn't happen that often). Here's a scenario of how misplaced I am at psych:
Patient comes in and all parts are seated. Quite for seconds, then psychiatrist asks how the patient feelsThe patient either bursts out in tears or shrug their shoulders (Now really? You came all the way here so you could shrug your shoulders?) By the shrugging I loose control and my eyelids start lifting weights. To be clear on this, if i am not taking part in any activity requiring energy and oxygen I am lowered in state of conciousness to a sleeping state. Me bye bye. Gutten nacht, auf wiedersen, aurevoir, bon soir... just gone with the wind.
And the problem is that the more I try to overcome this problem, by really focusing on what's said, the sleepier I get! So every session ends with me nodding of fatigue to the extent I almost snore. And every ****ing time my supervisors see me. Luckily, they have still not mentioned it.
Positive: My supervisor who is very cool, the selfnamed surgeon of psych and the pali dude who works there! yay!
Aaaaaaaah. There are few things in life I really enjoy. Coffee, food, shopping, men AND sleeeeeeeeep! Ah! Sleep is so good I wanna kiss it, bite it, eat it, play with it and hug it... and kiss it again. It's so good I could marry it. And let it have an open relationship with me. As long as it comes back to me every night. I'd buy sleep gifts and shower it in compliments. And scream I love it from the roof of a Flogsta high-buildning.
Not that I am tryin to make any associations between me and Sleeping Beauty:P
Visar inlägg med etikett läkarprogrammet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett läkarprogrammet. Visa alla inlägg
torsdag 15 oktober 2009
lördag 23 maj 2009
Vakna till ljuv sång...
tio minuter efter att man gått och lagt sig, mitt i natten kan vara rätt störande. Men men, de tjugotalet herrar som stod nere på gården sjöng vackra vårvisor och trots sena/tidiga timmen hade de en liten men hänförd publik. För att få bekräftat att jag inte drömde spelade jag in ett litet klipp och ska ladda upp det snart när jag orkar.
När de var klara försökte jag somna om men det gick sisådär. Sången fick mig att tänka på en person (helt utan något klart samband), och jag var då såklart tvungen att delge personen detta via sms. Klockan 03.40... Stackars människa som måste lida för min mentala ohälsa. Informationen var dock tydligen uppskattad, något som glädjer mig, så här när jag inte är lika sömnbristig. Det kunde annars ha slutat illa.
Idag har jag gjort allt för att inte sätta igång med kirurgtentaplugget, och det har återigen visat sig att procrastination är min självklara talang. Jag har tränat, ätit x flera, lekt Idol (en favoritprocrastination-sysselsättning), läst Sydsvenskan och The Guardian... Ja ni, procrastination är min talang, som sagt. Därför ska jag upprepa gårdagens lyckade försök och gömma datorn i garderoben. Efter att jag skrivit färdigt det här.
För övrigt händer inte så mkt med mitt liv just nu mer än att jag försöker stirra min basilika och koriander växt till tillväxt och att jag klurar på en novell om min mormor. :)
Solen skiner ute och jag ska nu sätta igång med att plugga. Puss på er!
När de var klara försökte jag somna om men det gick sisådär. Sången fick mig att tänka på en person (helt utan något klart samband), och jag var då såklart tvungen att delge personen detta via sms. Klockan 03.40... Stackars människa som måste lida för min mentala ohälsa. Informationen var dock tydligen uppskattad, något som glädjer mig, så här när jag inte är lika sömnbristig. Det kunde annars ha slutat illa.
Idag har jag gjort allt för att inte sätta igång med kirurgtentaplugget, och det har återigen visat sig att procrastination är min självklara talang. Jag har tränat, ätit x flera, lekt Idol (en favoritprocrastination-sysselsättning), läst Sydsvenskan och The Guardian... Ja ni, procrastination är min talang, som sagt. Därför ska jag upprepa gårdagens lyckade försök och gömma datorn i garderoben. Efter att jag skrivit färdigt det här.
För övrigt händer inte så mkt med mitt liv just nu mer än att jag försöker stirra min basilika och koriander växt till tillväxt och att jag klurar på en novell om min mormor. :)
Solen skiner ute och jag ska nu sätta igång med att plugga. Puss på er!
torsdag 21 maj 2009
Jag älskar det jag gör.
Trots en stundande tentamen i kirurgi, ortopedi och anestesi - så känner jag en frid med mitt liv just nu. Igår avslutades terminens sista placering - på endokrin och bröstkirurgen. Så vad är lämpligare idag än att återblicka till den gångna terminen som jag spenderat med det absolut mest fantastiska jag vet... Kirurgi.
Redan när anestesin började och jag stod vid huvudändan vid små operationer som prostatahyvlingar till större operationer som gått till den medicinska historien som stordåd, kliade det i fingrarna och jag blev många gånger hänförd och många andra gånger nästan rörd till tårar över skönheten med just kirurgi och i helhet medicin. Det var med stor iver som jag såg framemot resten av terminen och förhoppningsvis resten av min framtida karriär.
Första gången jag fick "scrub in" minns jag så tydligt. Det var så mäktigt, bara det att få stå intill urologen (som för övrigt var riktigt duktig och riktigt snygg!) och tvätta mig högtidligt och ffa nitiskt. In i salen och be om 6,5-handskar och en rock. Bli påklädd av en sjuksköterska och undersköterska (det krävs väldigt mycket arbetskraft för att klä på en kirurg - det visste ni inte va?). Att därefter få röra det heliga och sterila operationsområdet - UTAN att op-syrran får en smärre hjärtinfarkt! Just första gången var något stort. Men det var högtidligt alla andra gånger också. När alla var där kunde nefrektomin sätta igång. Efter det gick jag hem, satt på soffan i rummet jag fick bo i i Eskilstuna och bara låta allt sjunka in.
Resan började då och jag har under hela tiden varit med om så mkt underbart, fantastiskt och stort. Och allra viktigast har jag träffat så många människor som gjort ett sådant intryck på mig och som alla peppat mig att göra det jag vill allra helst här i livet - att bli kirurg.
På urologen i Eskilstuna hade jag en handledare som var en sådan fantastisk människa. Så varm och vänlig och duktig. Han hade bott i Sverige i 13 år och var redan färdig specialist, pratade flytande svenska och på väg att bli överläkare! Men av allt det där (och att han hade byggt ett helt rum till sitt hus med egna händer, from scratch) var det en sak som gjorde mest intryck... hans ödmjukhet och hans engagemang i sina patienter!
En annan människa som gjorde ett stort intryck, som fick mig att känna att som henne vill jag bli när jag blir stor, var en kvinnlig professor vid thoraxkirurgen, som heter Elisabeth Ståhle. Vilken kvinna! Så duktig, så kaxig! Så bra. Jag vet inte var jag ska börja. För mig går hon bara att beskriva med följande: Kvinnor kan, och kvinnor kan det grymt bra!
Det var många kvinnor framförallt som påverkade mig under terminens gång. En annan fantastisk kvinna var Marianne Beausang-Linder. Tidigare chef över plastikkirurgen på KI och numera bröstkirurg på Akademiska sjukhuset. Jag fick äran att ta del av hennes livsresa sammanfattad (och bara sammanfattningen var grym!). När jag satt där och lyssnade undrade jag för mig själv "Var får hon all denna kraft ifrån?!" Och var hon än får den ifrån - må den aldrig sina! För det är precis kvinnor som denna fantastiska kirurg som världen behöver. Flerbarnsmamma, chef över en klinik till stor del bestående av manliga kirurger, privat klinik... ja, vad gjorde hon inte?! Vilken inspiration hon är för alla oss tjejer som drömmer stort. Och vilken distans hon hade till sitt liv och vilken förståelse för sina patienter.
Så många kvinnor som tagit ödet i sina händer, mosat sönder det och stampat på det! För dessa kvinnor fanns ingen tid för ödet och turen och slumpen. Dem tog sina liv i egna händer. Drömde om mästerverk och utträttade storslagna verk! Dem gav mig hopp och inspiration om att jag en dag kan få leva min dröm och vara precis den jag vill vara. Kirurg. Dem visade mig att man inte får låta något knäcka en. Dem hade lyckats i en tid när kvinnor fick bevisa dubbelt så mkt som män - dem hade bevisat trippelt!
Nu när denna termin snart är över, tittar jag tillbaka på den och njuter av denna korta resa. Tänk vad en människa kan få uppleva i sitt liv. Jag ser tillbaka på de senaste 1,5 åren och tänker för mig själv att jag har hittat rätt. Det här är det jag vill göra resten av mitt liv. Det här är mäktigt, stort och det här klarar jag av. Viktigast av allt för mig är att jag en dag kan få göra människors liv om än lite bättre. Då är det väl bara passande att jag om 1,5 år är läkare, eller hur?! ;)
Ha en bra dag.
Redan när anestesin började och jag stod vid huvudändan vid små operationer som prostatahyvlingar till större operationer som gått till den medicinska historien som stordåd, kliade det i fingrarna och jag blev många gånger hänförd och många andra gånger nästan rörd till tårar över skönheten med just kirurgi och i helhet medicin. Det var med stor iver som jag såg framemot resten av terminen och förhoppningsvis resten av min framtida karriär.
Första gången jag fick "scrub in" minns jag så tydligt. Det var så mäktigt, bara det att få stå intill urologen (som för övrigt var riktigt duktig och riktigt snygg!) och tvätta mig högtidligt och ffa nitiskt. In i salen och be om 6,5-handskar och en rock. Bli påklädd av en sjuksköterska och undersköterska (det krävs väldigt mycket arbetskraft för att klä på en kirurg - det visste ni inte va?). Att därefter få röra det heliga och sterila operationsområdet - UTAN att op-syrran får en smärre hjärtinfarkt! Just första gången var något stort. Men det var högtidligt alla andra gånger också. När alla var där kunde nefrektomin sätta igång. Efter det gick jag hem, satt på soffan i rummet jag fick bo i i Eskilstuna och bara låta allt sjunka in.
Resan började då och jag har under hela tiden varit med om så mkt underbart, fantastiskt och stort. Och allra viktigast har jag träffat så många människor som gjort ett sådant intryck på mig och som alla peppat mig att göra det jag vill allra helst här i livet - att bli kirurg.
På urologen i Eskilstuna hade jag en handledare som var en sådan fantastisk människa. Så varm och vänlig och duktig. Han hade bott i Sverige i 13 år och var redan färdig specialist, pratade flytande svenska och på väg att bli överläkare! Men av allt det där (och att han hade byggt ett helt rum till sitt hus med egna händer, from scratch) var det en sak som gjorde mest intryck... hans ödmjukhet och hans engagemang i sina patienter!
En annan människa som gjorde ett stort intryck, som fick mig att känna att som henne vill jag bli när jag blir stor, var en kvinnlig professor vid thoraxkirurgen, som heter Elisabeth Ståhle. Vilken kvinna! Så duktig, så kaxig! Så bra. Jag vet inte var jag ska börja. För mig går hon bara att beskriva med följande: Kvinnor kan, och kvinnor kan det grymt bra!
Det var många kvinnor framförallt som påverkade mig under terminens gång. En annan fantastisk kvinna var Marianne Beausang-Linder. Tidigare chef över plastikkirurgen på KI och numera bröstkirurg på Akademiska sjukhuset. Jag fick äran att ta del av hennes livsresa sammanfattad (och bara sammanfattningen var grym!). När jag satt där och lyssnade undrade jag för mig själv "Var får hon all denna kraft ifrån?!" Och var hon än får den ifrån - må den aldrig sina! För det är precis kvinnor som denna fantastiska kirurg som världen behöver. Flerbarnsmamma, chef över en klinik till stor del bestående av manliga kirurger, privat klinik... ja, vad gjorde hon inte?! Vilken inspiration hon är för alla oss tjejer som drömmer stort. Och vilken distans hon hade till sitt liv och vilken förståelse för sina patienter.
Så många kvinnor som tagit ödet i sina händer, mosat sönder det och stampat på det! För dessa kvinnor fanns ingen tid för ödet och turen och slumpen. Dem tog sina liv i egna händer. Drömde om mästerverk och utträttade storslagna verk! Dem gav mig hopp och inspiration om att jag en dag kan få leva min dröm och vara precis den jag vill vara. Kirurg. Dem visade mig att man inte får låta något knäcka en. Dem hade lyckats i en tid när kvinnor fick bevisa dubbelt så mkt som män - dem hade bevisat trippelt!
Nu när denna termin snart är över, tittar jag tillbaka på den och njuter av denna korta resa. Tänk vad en människa kan få uppleva i sitt liv. Jag ser tillbaka på de senaste 1,5 åren och tänker för mig själv att jag har hittat rätt. Det här är det jag vill göra resten av mitt liv. Det här är mäktigt, stort och det här klarar jag av. Viktigast av allt för mig är att jag en dag kan få göra människors liv om än lite bättre. Då är det väl bara passande att jag om 1,5 år är läkare, eller hur?! ;)
Ha en bra dag.
fredag 21 november 2008
ONDA MÄNNISKA... ELAKA FANSKAP!
Jag har en vag känsla, men en känsla ändå - av att människan var skapt till att springa näck i en skog, jaga älg, laga en god gryta på den och ha hett, ångande sex med en stark hane som kan skydda en och fixa käk åt ens avkomma.
Och INTE till att lägga näsan i blöt angående sådant som njuren. Gud, den allsmäktige, den barmhärtige, tog redan från början på sig ansvaret att ha kunskapen och att sköta sådant som njure och andra organ och allt annat för den delen. Men likförbannat skulle människan lägga sig i. Nu får vi skylla oss själv, för Han var tydlig när han sade:
"Ät inte utav frukten från detta jävla träd!"
Och INTE till att lägga näsan i blöt angående sådant som njuren. Gud, den allsmäktige, den barmhärtige, tog redan från början på sig ansvaret att ha kunskapen och att sköta sådant som njure och andra organ och allt annat för den delen. Men likförbannat skulle människan lägga sig i. Nu får vi skylla oss själv, för Han var tydlig när han sade:
"Ät inte utav frukten från detta jävla träd!"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
