Om människor...

Jag är trött på falska människor. Jag är det. Jag är för den delen också trött på ryggradslösa människor, svaga människor och människor som man aldrig kan räkna med. Människor man kallar sina vänner men man har hela tiden en känsla av att de kanske inte är det. Eller människor är beredda att dumpa en för minsta lilla, inte för att de är onda utan för att de är svaga människor. Och dessa svaga människor gör mig kanske mer illamående än falska människor. En människa du vet är ond eller är falsk vet du i a f vart du har, men en svag människa vänder kappan efter vinden och du kan aldrig bli en vänskapens och relationernas metereolog.

Så vad gör man i sådana situationer? Vem ska man lita på och vem ska man inte lita på? Ska man lita på någon alls? Ska man fortsätta vara cynisk och förstörd och bitter på att ingen är vad den utger sig för att vara?

Det värsta måste nog ändå vara känslan av att inte kunna räkna med någon i din omgivning. Känslan av att vara strandsatt på en öde ö omgiven av ett lömskt hav av ondska och feghet långt bort från de människor som alltid funnits där för dig. Långt bort från de människor som gång på gång visat att de är att räkna med.

Häromdagen fick jag höra att jag fick skylla mig själv för att jag inte ansträngde mig nog för att vara en del av en grupp människor jag inte har mycket till övers för. Tydligen anser människor som man räknar som ens vänner att man ska ändra på sig själv för att bli accepterad av ett gäng osympatiska människor som man faktiskt inte tycker om. Då blir man besviken på människor. Är det verkligen så jävla viktigt? Att så många som möjligt accepterar en på bekostnad av ens självrespekt? Har det verkligen gått så långt att människor inte längre anser det hederligt att man vågar gå mot strömmen för att man tycker det? Är man verkligen en sämre människa för att man står för vad man tycker och känner, och kanske väljer att ha mindre människor som "accepterar" en, istället för att ljuga för sig själv varje morgon och vara falsk? Jag förstår mig verkligen i te på denna värld längre.

Men visst jag kanske framstår som en kuf, den som är annorlunda, den som är hardheaded och envisas med dumma pinciper. Men jag kan iaf stå för allt jag gör och jag kan titta mig i spegeln varje morgon och faktiskt se den jag vill vara, inte rövslickaren som andra format.

I slutändan så förlorar den falske och den svage och den ärlige står som en segrare. Jag vågade tro på mig själv, vara mig själv, se mig själv och respektera mig själv. Jag var ärlig! Vem är DU?