Jag älskar det jag gör.

Trots en stundande tentamen i kirurgi, ortopedi och anestesi - så känner jag en frid med mitt liv just nu. Igår avslutades terminens sista placering - på endokrin och bröstkirurgen. Så vad är lämpligare idag än att återblicka till den gångna terminen som jag spenderat med det absolut mest fantastiska jag vet... Kirurgi.

Redan när anestesin började och jag stod vid huvudändan vid små operationer som prostatahyvlingar till större operationer som gått till den medicinska historien som stordåd, kliade det i fingrarna och jag blev många gånger hänförd och många andra gånger nästan rörd till tårar över skönheten med just kirurgi och i helhet medicin. Det var med stor iver som jag såg framemot resten av terminen och förhoppningsvis resten av min framtida karriär.

Första gången jag fick "scrub in" minns jag så tydligt. Det var så mäktigt, bara det att få stå intill urologen (som för övrigt var riktigt duktig och riktigt snygg!) och tvätta mig högtidligt och ffa nitiskt. In i salen och be om 6,5-handskar och en rock. Bli påklädd av en sjuksköterska och undersköterska (det krävs väldigt mycket arbetskraft för att klä på en kirurg - det visste ni inte va?). Att därefter få röra det heliga och sterila operationsområdet - UTAN att op-syrran får en smärre hjärtinfarkt! Just första gången var något stort. Men det var högtidligt alla andra gånger också. När alla var där kunde nefrektomin sätta igång. Efter det gick jag hem, satt på soffan i rummet jag fick bo i i Eskilstuna och bara låta allt sjunka in.

Resan började då och jag har under hela tiden varit med om så mkt underbart, fantastiskt och stort. Och allra viktigast har jag träffat så många människor som gjort ett sådant intryck på mig och som alla peppat mig att göra det jag vill allra helst här i livet - att bli kirurg.
På urologen i Eskilstuna hade jag en handledare som var en sådan fantastisk människa. Så varm och vänlig och duktig. Han hade bott i Sverige i 13 år och var redan färdig specialist, pratade flytande svenska och på väg att bli överläkare! Men av allt det där (och att han hade byggt ett helt rum till sitt hus med egna händer, from scratch) var det en sak som gjorde mest intryck... hans ödmjukhet och hans engagemang i sina patienter!

En annan människa som gjorde ett stort intryck, som fick mig att känna att som henne vill jag bli när jag blir stor, var en kvinnlig professor vid thoraxkirurgen, som heter Elisabeth Ståhle. Vilken kvinna! Så duktig, så kaxig! Så bra. Jag vet inte var jag ska börja. För mig går hon bara att beskriva med följande: Kvinnor kan, och kvinnor kan det grymt bra!

Det var många kvinnor framförallt som påverkade mig under terminens gång. En annan fantastisk kvinna var Marianne Beausang-Linder. Tidigare chef över plastikkirurgen på KI och numera bröstkirurg på Akademiska sjukhuset. Jag fick äran att ta del av hennes livsresa sammanfattad (och bara sammanfattningen var grym!). När jag satt där och lyssnade undrade jag för mig själv "Var får hon all denna kraft ifrån?!" Och var hon än får den ifrån - må den aldrig sina! För det är precis kvinnor som denna fantastiska kirurg som världen behöver. Flerbarnsmamma, chef över en klinik till stor del bestående av manliga kirurger, privat klinik... ja, vad gjorde hon inte?! Vilken inspiration hon är för alla oss tjejer som drömmer stort. Och vilken distans hon hade till sitt liv och vilken förståelse för sina patienter.

Så många kvinnor som tagit ödet i sina händer, mosat sönder det och stampat på det! För dessa kvinnor fanns ingen tid för ödet och turen och slumpen. Dem tog sina liv i egna händer. Drömde om mästerverk och utträttade storslagna verk! Dem gav mig hopp och inspiration om att jag en dag kan få leva min dröm och vara precis den jag vill vara. Kirurg. Dem visade mig att man inte får låta något knäcka en. Dem hade lyckats i en tid när kvinnor fick bevisa dubbelt så mkt som män - dem hade bevisat trippelt!

Nu när denna termin snart är över, tittar jag tillbaka på den och njuter av denna korta resa. Tänk vad en människa kan få uppleva i sitt liv. Jag ser tillbaka på de senaste 1,5 åren och tänker för mig själv att jag har hittat rätt. Det här är det jag vill göra resten av mitt liv. Det här är mäktigt, stort och det här klarar jag av. Viktigast av allt för mig är att jag en dag kan få göra människors liv om än lite bättre. Då är det väl bara passande att jag om 1,5 år är läkare, eller hur?! ;)

Ha en bra dag.

När tjejer tittar på hockey...

Krister: "Aaaaj, tänk att få 100 kg muskler över en?! Fast nu när jag sa det så, lät det inte så tokigt..."

Dessutom kom vi alla fram till att vi ska blir idrottsläkare. Jag har redan paxat fotboll...:P

Att vara läkare är opolitiskt.

Vad menar jag med det? Jo, regeringen och i huvudsak migrationsminister Billström har planer på att stifta en lag som inskränker papperslösas rätt till sjukvård, om möjligt än mer. Det har ju som säkert bekant redan varit ett problem, att socialstyrelsen infört regler om hur asylsökande och papperslösa ska omhändertas... ett typ av status quo. Nu har detta status planerats att bli lag. En asylsökande eller en papperslös kan endast få behandling om de kan betala för det, och självklart snackar vi enorma summor här. Typ 30000 för en akut förlossning.

Poängen med denna lag är tydligen att markera för dessa människor som står utanför samhället, att ett avslag är ett avslag, på blodigt allvar. Och jag sätter mig inte emot migrationspolitik som sådan. Har man bestämt att man ska föra en viss typ av migrationspolitik, så kan jag tycka illa om den och sätta mig emot den principiellt. Men när politiken blir lag, är det min skyldighet att lyda under lagen. Vad som aldrig någonsin får ske, är att blanda in medicin och vård i politiken. Att politiken ska inskränka etiken och moralen inom detta yrke, där dessa två pelar är de enda som håller yrket högt och stadigt, är helt oacceptabelt! Det får inte ske! Att riskera människors liv är inte förenligt med läkaryrket eller med att rädda liv!

När en högt okunnig minister vill tvinga mig välja patienter, göra skillnad på mina patienter, då tycker jag att det är min skyldighet som läkare och som människa med moral att bryta mot lagen. För att det är min skyldighet att sätta människors välbefinnande och liv i första hand. Före vilka politiska ståndpunkter som må vara. När jag gör skillnad på människor som läkare då förlorar vi essensen av detta yrke... den essens som gör detta yrke så heligt. Att alla människor är lika värda och har lika rätt till ett värdigt liv. Ingen ska behöva lida en sjukdom om bot, lindring och tröst finns.

Någon gång står du där själv. Och då, då kommer du önska att någon satte ditt liv lika högt som du själv värderar det. Förhoppningsvis träffar du då en läkare med moral. Som vet att ditt liv kanske inte gör skillnad i det stora hela, och ditt liv kan kanske göra skada om det får fortsätta, men att du har rätt till det som vilken annan människa som helst. För någon gång står den läkaren själv där. I behov av någons nåd. Och då...

Enligt den läkarkod som detta land antagit och som hippokrates för tusentals år sedan skrev om får läkaren aldrig göra skillnad på sina patienter, aldrig avgöra vem som får leva eller dö, alltid göra sitt bästa och alltid bota, om ej möjligt lindra och om ej möjligt trösta. Det finns en anledning till att just detta yrke är så beroende av denna höga moral. Det är för att det räddar liv och att detta yrke annars skulle dött ut för mycket länge sedan.

Jag vill avsluta med några kloka muslimska ord: "Den som tar ett enda människoliv har tagit livet av hela mänskligheten, och den som räddar ett enda människoliv har räddat hela mänskligheten." Den dagen en läkare står inför ett dilemma om att ta eller rädda liv, har vi kommit steget närmare utplånandet av mänskligheten.