Livet som AT-läkare

Det blev ackis till slut. AT-läkaren anmäler sig. Tänkte försöka hålla er uppdaterade om hur livet på akademiska ser ut idag.

Igår var jag medicinjour på akuten. Har varit lite kluven inför att vara på akuten. Jag hatade det ganska mycket i början, hade det inte varit för min underbara bakjour första veckorna. Men sen kom jag in i det, folk började känna igen mig och jag började känna igen folk. Idag har det faktiskt blivit roligt... faktiskt. 

Igår var en perfekt dag. Ni vet, när man har ganska mycket att göra men ändå så att man hinner avsluta det man gör. Det är en lyx inom svensk sjukvård. 

En sak som dock inte är perfekt (och det handlar nog inte bara om akademiska, så är det nog överallt) är att vara ung tjej, i synnerhet ung kvinnlig läkare idag. Är så trött på att alltid jobba i uppförsbacke. Idiotstämpeln direkt. Exv. blir det oftast krock med äldre sjuksköterskor och undersköterskor, som tycker att det är svårt att lilla jag ska säga åt dem vad de ska göra. De har ju gjort på sitt sätt i 20 år. Det är mkt lättare för en killa att komma och domdera. Det är tråkigt, huvudsakligen då det blir så jobbig stämning och allt tar så jävla mkt längre tid när man ska förklara sig varje minut för man blir ifrågasatt i tid och otid. 

Som läkare på akademiska, utanför neurokirurgens trygga dörrar, råder en mycket spänd stämning mellan olika läkare, läkare och sjuksköterskor, sjuksköterskor och undersköterskor o.s.v. Politikerna har fått som dem vill. Plötsligt, trots vårt stora antal, är vi en svag personalgrupp - sjukvårdspersonalen på akademiska. vi ställs mot varandra genom att politker försämrar allas arbetsmiljö. Det allra mest tråkiga är att vi faller för det. Man inser inte att alla jobbar vi med samma projekt (patienten) men har olika arbetsuppgifter. Om jag som läkare slutar göra en viss uppgift då måste alla andra få ta konsekvenserna. Om jag som sjuksköterska inför en ny rutin som underlättar för mig utan att tänka på konsekvenserna för min uska, då står jag där ensam utan en uska (hon har bytt till ett bättre jobb) och har plötsligt åter dubbla arbetsuppgifter. 

Jag skyller på den äldre generationen. De lär oss att det är skillnad mellan oss i värde, inpräntar bilden av hierarkin inom sjukvården i våra hjärnor - så till den grad att vi slutar kunna se att vi faktiskt ror samma båt. 

My two cents. Nu blire färskpotatis och rökt lax. Älska sommar i Sverige.  

Embarrassing moments...

Jag är inte någon enorm miljövän eller ett fan av gröna "tree hugging bunnies" som min social sciences lärare gillade att benämna dem. Men jag skulla aldrig, ALDRIG, ALDRIG NÅGONSIN, (!!!) kasta något ute i naturen. Från islamundersvisningen minns jag en del men inget har satt sig fast så hårt i min hippocampus som en hadith som säger "att ta bort skräp från marken är en god gärning", eller något i den stilen. Nu kanske folk som känner mig skrattar åt mig. Jag är inte jääääääättereligiös, men om jag ser skräp ute i naturen som inte är föööör äckligt brukar jag faktiskt plocka upp det och kasta det i närmaste soptunna. Jag skulle aldrig drömma om att spotta ut mitt tuggummi på marken så att inte stackars små fåglar tror det är mat och sätter det i halsen (har de en sådan?) och dör. Och jag håller hellre mitt godispapper eller näsduk än att kasta det när ingen ser i närmaste buske. Och jag bara avskyr att folk kan tycka det är okej att kasta ciggfimp runt sig ute på marken, som om det är helt normalt. Allt för att jag alltid tror att Allah tittar ner på just mig och dömmer mig för att jag är en dålig människa som smutsar ner kring mig. 

Så varför berättar jag hur fantastiskt bra jag är? Ni vet hur man ibland gör saker som man aldrig annars gör? För en gångs skull bestämmer man sig för att göra något fel, lata sig, fula sig... Trots att man normalt aldrig gör så? Och ni vet hur man ALLTID, ALLTID!!!, blir ertappad just då? När absolut ingen befinner sig inom en mils radie ens när man gör något bra, men just den enda gången man gör fel då! Då banne mig, finns någon ALLTID där. 

Jag åt en banan och tog en promenad kring sjukhuset med en vän, men jag minns inte vem. Kan ha varit L. Det var den första vackra vårdagen och jag läste internmedicin. När jag är klar med min banan håller jag skalet i handen och går vidare med planen att kasta skalet i närmsta soptunna när jag hittar den (remember! Naturen är helig!). Jag går och går och det hade börjat bli kladdigt i handen av bananen. Plötsligt, från jag vet inte var, slår mig som en meteorit, den dumma idén att bara kasta bananskalet i någon buske. Vilket jag gör. Och så skrattar jag till min vän och skojar: Att det är kompost ju, till slut bryts det ner! Hö hö hö!

GISSA OM INTE EN LÄKARE/HANDLEDARE JUST I DENNA SEKUND AV IDIOTI DÅ PASSERAR?! OCH SER MIG?! OCH SKÄLLER UT MIG?! Och tycker att jag ska plocka upp bananskalet!!! Av ren skam och förtvivlan och framförallt raseri över att det aldrig slår fel - man blir alltid fångad in action när man gör något fel, alltid! - så vägrar jag! Jag vet inte om det var hyperkalemin som talade eller vad... men jag betedde mig som en fjortonåring. Jag insåg väl hur fånigt det skulle låta om jag berättade att detta var första gången - så då blev jag istället bara oförskämd! 

Jag skäms fortfarande över detta beteende och jag förstår fortfarande inte vad som flög i mig denna korta stund i mitt liv. Och varje gång jag har passerat denne läkare nu när jag jobbar på samma sjukhus, måste jag titta ner i golvet av rädsla att våra blickar ska mötas hastigast och han skulle känna igen mig som bananskalskastarfjortonårsarslet. PINSAMT!

Har lånat denna bild från nätet, so don't sue me! :P

Följande skor är nu mina...

Beställde dessa fina bebisar i rött! Jag älskar dem! Har en fin svart vadlång klänning i rak modell som jag tänker ha till. Mmm fint fint. Har även beställt snygga stövletter med höööög klack! Amazing. Lägger upp bilder så fort jag får skorna. :)

Hej, neurokirurgjour...

Iiiiiiiiih! Har varit neurokirurgjour nu i dryga veckan. Det är mig de ringer och ber om neurokirurgisk hjälp. :P Det har varit helt fantastiskt, men förra veckan äv. väldigt utmattande.

Känslan är obeskrivligt obehaglig att ha en patient med en svår hjärnblödning som behöver akut neurokirurgisk vård på något sjukhus ute i regionen, men som man inte kan ta hit pga platsbrist. Man ringer till alla andra kliniker i landet som äv de inte har platser heller. Och det känns hela tiden som att bomben tickar - vilken sekund som helst kan den bli medvetslös. Och det är inte så att vi inte har fysiska platser, utan vi har inte tillräckligt med resurser och bemanning till dessa platser. Sjuksköterskorna och undersköterskorna som ställer upp och jobbar dubbla pass och sex och sju dagar i rad har varit klippor, men nu kan man inte beordra in fler människor. Ja, det finns ju alltid den personal som är på semester (!)... men det känns inte så roligt att kalla in dem.

Samtidigt hör man på nyheterna att alliansen har tagit 1 miljard kronor från biståndsbudgeten och re-allocated the resources till.... *trumvirvel*... finansdepartementet!!! Nä, inte trodde ni att sjukvården skulle få pengarna?! Nej, sjukvården låter vi haverera så att vi sen kan klaga på att det är en statlig inrättning som inte fungerar som den ska pga att den är STATLIG (usch! vad kommunistiskt!) och sen kan vi privatisera skitet och slippa bry oss om att erbjuda svenska invånare högklassig vård till mkt förmånliga priser. Utan snart blir det att man helt enkelt får dö om man inte fick det där hotshot-jobbet med saftiga lönen och samtidigt drabbas av cancer.

Så det är alltså finansdepartementet som behöver den miljarden. Sjukvården beläggs istället med straffavgift för överbeläggningar och de kliniker som inte lever upp till kömiljarden får avdrag på redan knappa resurser. Samtidigt ska man spara inom sjukvården. Jag har aldrig förstått begreppet spara inom sjukvården. Hur kan man spara på vård till sjuka människor?! Jag förstår att man kanske inte ska fika 3 miljarder gånger per dag. Så långt är jag med. Men när det kommer direktiv från landstinget att vi ska operera mera och samtidigt inte vårda patienterna lika länge på avdelningarna... SOM OM DET ÄR VI SOM ÄR DE HÖGRE MAKTER SOM BESTÄMMER ÖVER FOLKS HÄLSA!! (Inte för att någon läkare vill men...) Vi RÅÅÅÅÅR inte över hur många människor som insjuknar i operabla tumörer eller att en hjärna kräver i alla fall några dagars observation efter en blödning eller en operation innan det är safe case att kicka människan ut på gatan igen utan att den börjar krampa på bussen eller att det ska rinna hjärnvätska ur örat när den sitter på restaurang.

Ni anar att jobbet inom landstinget har gjort mig bitter, va? Jag avskyr landstinget. En misslyckad affär som styrs av människor utan någon som helst verklighetsförankring till hur det ser ut "på golvet" inom hälso- och sjukvården i Sverige. Jag tror inte jag kommer att jobba resterande 40 år i Sverige. Det är ett helvete att jobba under de förutsättningar som finns idag, så det blir väl till att ta min kompetens sen när jag är specialist och dra utomlands. Och samtidigt blir jag ledsen för att det är svenska folket som låtit det gå så långt. Som inte säger ifrån och sätter ner foten och kräver en basal rättighet - rätten till en värdig vård. Istället prioriterar vi att få en tusenlapp extra i plånboken - som sen ändå ryker lika fort som den trillar in pga inflation och förhöjda a-kasseavgifter etc. Men jag hoppas att medelklassen snart inser att äv de kan bli sjuka en dag.

Om människor...

Läkare, börja ta oss patienter på allvar

Tre tips till mänskligheten:
 Vill du att läkare ska ägna dig mer tid och utföra omfattande utredningar varje gång du har ont i magen?

1.Sluta rösta på alliansen så vi får mer pengar och resurser till er patienter.
2. Sluta söka akuten för förkylningar, vårdcentraler för allmänna hälsokontroller när du inte har symptom och sluta vägra utskrivning trots att läkare har gjort en medicinsk bedömning att du är färdigbehandlad. Då får vi mer tid över till de som behöver tiden mest.
3. Sluta klaga och börja stötta. Då gör ni sjukvårdspersonalens liv och jobb mkt lättare och mindre stressigt.