När, var, vem?!

Till mina tjejer för att ni inspirerar mig…
Jag vänder blad, rattar bort. Jag dör inombords varje gång. Jag är hopplösheten när den när sömnlösheten. Jag mår illa. Vad är det jag ser? Vad är det jag hör? Hur kunde det sluta så här?
Jag vill skrika dig i ansiktet. Jag vill ruska om dig, Moder Jord. Vakna upp! Ser du inte?! Känner du inte? Skakar du inte av arméns klackar som taktfast springer över din yta? Mår du inte illa av oss?  Jag vill spy över dig! Jag vill spy över mig.
Smutsigt är mitt kött, äckligt är mitt blod. Jag blundar, slutar lyssna och nynnar till internationalen. Låtsas det är år… En tid som aldrig fanns, inser jag ganska snart och min naivitet hånler mig rakt i mitt fula tryne. Jag vill duscha bort alla stämplar, skrubba bort vem jag är, vad jag är, vad jag gör. Men internationalen fanns aldrig, har aldrig funnits. Du är lika smutsig, som igår.
Min egen broder dömer mig! Definierar mig, identifierar mig, kategoriserar mig, ställer mig mot väggen. “Du är” och han pekar med hela handen! SLUTA BRODER! Broder, vem är DU? Vad gör du? Vem är din syster? Varför ska jag vara vem? Sluta broder! Sluta syster! Låt oss sluta vara vem och bara vara här. Älska mig. Dö inte för mig. Tala för min rätt.
Stå i mina klackar, kryp innanför mitt skinn, titta genom mina linser. Visst är det lite suddigt men, det är inte synfelet. Det är kaoset. Det är det här jag ser. Ser du nu vad jag ser? Förstår du nu varför jag blir arg? Om jag såg vad du såg, skulle jag fortsätta se likadant? Skulle du också ha ditt kaos?
Min själ är gruppvåldtagen. Den hade för kort kjol. OK DÅ, DIN JÄVLA SKIT! Jag är muslim! Är du nöjd nu? Spotta på mig, sparka på mig då! Det är inte ditt fel. Min broder sa kafera. Min broder, min syster… mina räddare, min förbannelse. Allah, vi behöver dig. Jag orkar inte det här längre. Jag vill inte finna mig i vad du har planerat för mig. Jag älskar dig, men lämna mig i fred. Jag är för svag. Mina axlar tyngs alltför mycket. Huvudet knappt över ytan. Jag börjar andas Moder Jord. Inget syre i mina lungor. Smutsigt är mitt blod. Jag är döende. Är det här slutet?

Är det här början?