Superwoman... ROFL!

Läs det här och njut av en historia om starka kvinnor! Kickass brud!

Åh, Rosengård...

Rosengård brinner. Och nu brinner källarmoskén.

Ja, alla mina kära svenska vänner har frågat. *ler* Det brukar vara så. Någon docka ställer till bekymmer i något arabiskt land som jag inte har någon anknytning till, och direkt har icke-araber läst/hört om det och vill ha min kvalificerade analys av situationen i mina hemtrakter... Först reagerar jag lite förstrött: "Malmö?" :S. Sen inser jag, dem menar Kuwait eller var det nu var. Jag har i detta läge två val... Antingen att vänligt förklara att jag inte ens kan peka ut landet på en karta och har därför inte riktigt den sakliga bakgrund som berättigar mig till en analys av situationen. Eller så kan jag, i dessa mina vänners och bekantas okunskap, utnyttja deras stereotypning för egen njutning. Ja, jag är en ond människa (det kanske förklaras av att jag är muslim...)

Då brukar jag dra till med något skämt där jag driver med araber, muslimer, svenskar, väst och allt och alla. Och mina vänner blir helt till sig av denna fräcka humor som bara jag har rätt och helig åtkomst till av min sociala status som invandrad muslim... Och jag bara storflinar inombords av glädje över deras uppsyn när de ser frälsta ut över att jag uttrycker de fördomar om "oss" - den homogena arabiska, muslimska massan - dem egentligen har men inte själva vågot sätta ord på. Innebär det att jag bekräftar deras fördommar och därmed häller olja på glöden? Ja. Men jag kan inte låta bli för det är så jävla kul varje gång. (Och f ö vad gäller att jag är invandrare så har jag aldrig vandrat in i landet över Sveriges gränser, kanske åkt bil eller flygit hem från semestern. Jag FÖDDES här.)

Många sådana händelser föranleder att min omgivning frågar mig om min åsikt vad gäller situationen. Så sent var det angående källarmoskén i Rosengård. För känsliga läsare som vill behålla deras bild av mig som witty arab, muslim från Malmös förorter, råder jag er att sluta läsa här.

För er andra, jag kan ju då berätta att jag i hela mitt liv besökt Limhamn tusen fler ggr än Rosengård. För er som kommer från Malmö: ni vet hur mkt invandrarstatus det är på det. För er andra kan jag berätta: ingen alls. Därutöver, av mina nära vänner i Malmö är en ryss, en rumän, en kines, och ett flertal svenskar. Av de jag umgås med i Malmö är... enbart de som är mina släktingar som är araber. I Rosengård känner jag några, varav de jag känner mest är släktingar, näst mest är en familj som vi träffar nårra gånger om året. Det är the extent of my relationship to Rosetown som den så smakligt kallas för på engelska.

Men bara för att, så ska jag ändå försöka mig på en analys av situationen. Varning! Det kan bli lite för seriöst för er som läst så långt men ändå vill fortsätta se mig som en witty arab och muslim. Med all rätt, wahabister är i mina ögon hemska människor - ignoranta, trångsynta och helt jävla piss! Att dem sen håller till i en källarmoské och lär ut och indoktrinerar intet ont anande, oskyldiga, unga själar i en trångsynt ideologi som i flera århundraden lyckats förvränga varenda vänligt ord vår profet kommit med i fredens och välviljans namn till att tjäna endast och enbart män. Det är farligt, hemskt och riktigt motbjudande i mina ögon.

Denna konflikt handlar dock inte om wahabister och en källarmoské. Den handlar om något mycket större. Något som man mycket lätt som medelsvensson i sitt radhus i Lomma, bakom en datorskärm, kan sitta och uttrycka sig om, men som man måste ha upplevt för att förstå djupet av. Nämligen segregationen. Det skär i hjärtat på mig när den starkaste reaktionen över nedstängningen av källarmoskén kommer från ungdomar som alla uttrycker som farhåga: "Var ska vi ta vägen nu?" Det är beklämmande att dessa ungdomar känner sig tryggare i en källarmoské bland wahabbister än ute i det svenska samhället. Det föredrar en källarlokal för de känner sig hemma där, än att hänga på en fritidsgård.

Hade det varit vuxna hade jag haft en helt annan förståelse för att de lockas av denna extrema grupp muslimer som lär ut en ideologi som är alien till den svenska normen på så många plan. De känner sig som hemma. "Extremt, javisst. Men de är mer välkomnande än svenskarna. Med svenskar blir det bara en tryckt stämning när jag kommer med min slöja/mitt skägg." Lika barn, leka bäst. Men de som kommer sakna källarmoskén, det är... ungdomar! Det är Sveriges framtid. Framtida ingenjörer, läkare, bagare, politiker, musiker. Dessa känner sig mer lockade av wahabisterna och deras källarmoské än att hålla till på en fritidsgård.

Vems fel är det då? Många kan tycka att det är föräldrarnas. Nej, det är det inte. Som min pappa alltid sa: "Föräldrarna har en liten roll i människans uppväxt. Den största ansvarar samhället för." Jag har, ofta via mellanpart men ändå, hört om hur dessa ungdomar hamnar i källarmoskén till slut. Det finns inget annat att göra. Nu skrattar ni och tänker att menar denna tjej helt allvar när hon säger att lite biljardspel i någon fritidslokal skulle rädda själen på dessa "nya svenskar"? Och jag tittar er envist i ögon (virtuellt) som bara jag kan och säger lungt: "Ja."

Hur vet jag det då? Det kan jag berätta. Jag kommer från ett annat område i Malmö, som ge det bara några år till kommer bli värre än rosengård. När jag först växte upp där var vi i princip den enda utländska familjen i området. Det var ett fint område, sådär som bara ett område på tidigt 90-tal kunde vara. Men med tiden började invandrare flytta dit, och i takt började svenskar flytta därifrån och i takt med det började satsningarna på området avklinga och idag har området drabbats av en våg tung kriminalitet. När jag var liten kunde vi springa ute på gården till tidiga morgontimmar (om vi hade fått lov av föräldrarna), och i varannan hörna fanns en fritidslokal med aktiviteter för alla åldrar. Det fanns många muslimer... men aldrig någon tanke om att gå hos en wahabist och lära sig om Islam. Vi behövde, vi hade annat att göra. Men allteftersom sjönk Svensson-skyltarantalet på brevlådorna och många av dessa fritidsgårdar fick läggas ner... vi fick inte några pengar till slut från kommunen. Och samtidigt började de uttråkade ungdomarna bilda sina gatugäng. Var det föräldrarnas fel? Du kan inte tvinga ditt barn till livstids husarrest och ingen förälder vill ha sitt barn rännandes på gatorna höga på hasch och jagade av polis.

För en som växte upp och såg både livet som invandrare i den svenska idyllen, såg den svenska flykten från idyllen som snabbt omvandlades till ännu ett segregerat område och som upplevde vår skolas förfall då vår rektor gång på gång handfallen fick utbrista att det inte fanns pengar till pennor (ja, vi fick två pennor per termin - vi ombads alltså skriva mindre än gmsnittssvensken för kommunen ansåg inte att vi förtjänade mer) kan jag bara subjektivt bedömma situationen i Rosengård.

Att det blir segregerat är förstås helt normalt eg, ett naturfenomen. Det är därför, anser jag, politikernas uppgift att motverka segregationen. Sätt folk i arbete för fan! Uppmärksamma diskriminering p g a religion, etnicitet och kön (fatta vilken nitlott man dragit som muslimsk arabisk kvinna?!) och motarbeta den aktivt! Skapa en dialog mellan människor. Mina föräldrars generation invandrare mottogs väl för det är det egentliga svenska sättet. Svenskar är vänliga och snudd på förtjusta i det exotiska. De lärde sig språket och fick jobb och mycket hjälp. Men då detta ansågs vara det enda riktiga, tog man det för givet och man lurade sig själv att med ökad invandring så skulle svenskarna fortsätta vara vänliga. Men med ökad invandring uppstår självklart problem, krockar och konflikter och där glömde politikerna detta naturfenomen. De vaggade sig själv i en tro att vänligheten är bottenlös. Men nej, ingen vänlighet i världen kan lösa en kulturkrock. Arbete och aktiv intergration kan.

På samma sätt, ska det inte finnas ungdomar i dagens Sverige som föredrar att spendera sin ungdom i en fuktskadad källarmoské när de egentligen ska ha en fotbollsplan att spela boll på, eller en fritidsgård att ha biljardturneringar i när det är kallt ute. Det är denna totala nonchalans mot dessa "invandrarområden" - segregationens tickande bomber - som skapar kulturkrockar och gängkravaller och brinnande containrar. Dessa är människor med förmågor, som ska fångas upp på dagis och tas om hand med vördnad som de sköra små fågelungar de är till den dag då de kan släppas upp på Sveriges himmel och färga den med de skimrande färger deras fjädrar bjuder på. Inte fångas upp av vare sig wahabister eller livets ordare eller sverigedemokrater! Det är våra blattekids from the hood som ska göra Sverige till ett föredömme för alla världens nationer! Det är i Sverige med våra fantastiska förutsättningar för ett underbart öppet och fördomsfritt samhälle som etnicitet, religion och kön inte ska spela någon roll - på riktigt! Det ska vara lika roligt att leva här ändå.

Jag har haft möjligheten att älska Sverige för jag föddes vid rätt tidpunkt, men lär de yngre invandrarna att också älska Sverige. Integrera dem... med kärlek och inte med föreläsningar om att dem inte får vara som dem är och måste bli riktiga Svensson. För man kan vara muslim och arab OCH SVENSK. Man måste bara lära sig lateralt tänkande. Man måste lära sig att satsa på invandrare. Ungdomar från förorten ska känna att de har en CHANS! De ska skriva hur mycket de vill! Och istället för att kosta på sig en ny idrottsarena ska man kanske satsa på en roligare skola och en bättre fritid för dessa ungdomar. Man ska stödja föräldrarna i deras kamp om sina barn och det ska inte finnas utrymme för extrema grupper av alla slag att stjäla våra ungdomar ifrån oss! Precis som man skulle göra med "svenska" ungdomar i ett "svenskt" område.

Till svars för min generations bristande engagemang

"Var kommer du ifrån?"
"Förlåt?" Jag blev lite chockad över att han ställde denna fråga. Det är sällan folk gör innan jag säger vad jag heter, eller driver med araber eller svenskar eller båda... Tecken på att jag inte är svensk. Jag vet att jag inte ser svensk ut. Men jag ser inte ut som något eg.
"Vilket land kommer du ifrån?"
"Jag är palestinier. Eller mina föräldrar är palestinier. Men jag är född här. Men jag är iaf palestinier..." Samma långa svar varje gång. För jag vet inte riktigt hundra procentigt vad svaret på hans fråga är. Eller jag vet. Men hur förklarar jag det?
"Jag tänkte det," log han och nickade mot min Palestinasjal som jag hade runt halsen.
Jag skrattade, den är så en del av mig att jag inte tänker på den.
"Åh, i min ungdom..." Han tystnade lite och log för sig själv åt ungdomens minnen. "I min ungdom, då demonstrerade vi ständigt för Palestina. Vänsterrörelsen, du vet. Det var i Chile på 60-talet, och känslor brann starkt och vi unga över heeeeeela (han har en spansktalandes sätt att betona ord) världen kände en gemenskap och solidaritet med varandra. Nu? Nada! Alla tänker jag, jag, jag... Ingen tänker vi, vi, vi. Det är synd för det är ni unga som kan ändra. Vi gamla, vi har redan kämpat våra krig, störtat våra korrumperade regeringar, vi har redan demonstrerat för dem fattiga, dem svaga, dem utsatta. Ni borde vara de nya krafterna. Men tyvärr, dagens generation brinner inte för andra människor. Några stycken brinner för djur, men vääääääldigt få brinner för sina medmänniskor. Det måste vara imperialismen!"
Nu tändes än glimt i hans ögon när hans vänstersympatiska känslor och hjärta vaknade till liv. När han talade slungades han kanske tillbaka till en demonstration för Palestinas rätt eller mot USAs krig i Vietnam. Något fick en lidelse att brinna i hans blick.
"Vet du? I Sverige... inga klasskillnader än. Men dem kommer. Dem kommer. Vad studerar du till?"
"Läkare."
"Aaah, fantastic! Min dotter är barnpsykolog. När du blir äldre, du kommer ha barn. Dina barn kommer vara överklass för deras mamma kommer att vara rik. Dem kommer inte kunna gå på gatan, för dem kommer ha saker som andra svenskar inte har... En billig jacka kan dem bli mördade för, en mobil, två hundra kronor. Det kommer att finnas barn - tio, elva, maximum tolv år som bildar gatugäng. Dem har inget annat sätt att överleva än på kriminalitet. Det är klasskillnaderna, dem gör så med människor. Jag har levt tillräckligt länge för att se många exempel på det. Där imperialismen börjar bestämma, då blir det så. Visst låter det hemskt?!
Och det, min vän..." Nu hade han ett snett leende, och pekade på mig. Det plingade från en klocka när två killar kom in, han nickade mot dem och fortsatte till mig: "... är bara ni som kan göra något åt. Det är bara ni unga, friska, starka som har kraft och energi och ungdomens mod för att ändra på!"
Nu skrattade han: "Men ni har tyvärr levt ett skyddat liv, ett liv utan bekymmer, i en bubbla. Trots all globalisering har andra människor aldrig varit längre bort. Era kärleksbekymmer är sååååå mkt större än fattiga barns hunger eller korruptionen i tredje världens regeringar. Men du har nog inga kärleksbekymmer," sa han med en blinkning.

Jag skrattade, frågade vad han ville ha för lagningen (de två killarna som kommit in började bli otåliga) betalde och tackade för pratstunden. Tog min cykel och gick.
Två veckor senare och jag har inte glömt hans monolog. Det oroar mig att han kanske har rätt. Jag börjar ivrigt kräva att mina medungdomar visar engagemang, demonstrerar, gör uppror och störtar korrumperade regeringar. ELLER BARA HAR EN ÅSIKT! "Visst bryr vi oss!" vill jag tillbaka och berätta för honom.
Och då läser jag det här... Tycka vad man vill om våld (och Gud ska veta att jag inte alls stöder det), men det känns lite varmt i själen att ungdomar reser sig upp mot korruption, mot orättvisor. Att även 2008 kan ett gäng ungdomar så brinna för deras medmänniskors rätt att de störtar en regering. Dem har ju iofs inte störtat den, men den regeringen måste snart inse sitt stora misslyckande och avgå.

ONDA MÄNNISKA... ELAKA FANSKAP!

Jag har en vag känsla, men en känsla ändå - av att människan var skapt till att springa näck i en skog, jaga älg, laga en god gryta på den och ha hett, ångande sex med en stark hane som kan skydda en och fixa käk åt ens avkomma.
Och INTE till att lägga näsan i blöt angående sådant som njuren. Gud, den allsmäktige, den barmhärtige, tog redan från början på sig ansvaret att ha kunskapen och att sköta sådant som njure och andra organ och allt annat för den delen. Men likförbannat skulle människan lägga sig i. Nu får vi skylla oss själv, för Han var tydlig när han sade:
"Ät inte utav frukten från detta jävla träd!"

Tentaångest...

Tyvärr var det alltför längesen man hade tenta, vilket nu lagom till inläsningen inför Internmedicintentan innebär att man inte riktigt känner den ångest, stress och hysteri som ska leda en genom tunneln, till den andra sidan. Den "tentan-är-över" sidan.

Att jag inte känner någon ångest, ger mig ångest. Dels p g a det moln av ineffektivitet och vagus-påslag som tynger min himmel. Men även p g a att det känns fel. Jag blir förvirrad och vet inte riktigt vad som försiggår när jag tio dagar innan INTERNMEDICINTENTAN, fortfarande känner mig lugn!

Så, jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag fortsätter med att sega mig igenom mina dagar, blogga, chatta på msn och modifiera mitt pluggschema för var dag som går, för att plugg ackummulerar sig. Ja, just ja. Jag bakar också.

Ibland vill man bara.... *gnisslar tänder*

I helgen gick jag en akutjour... på akuten, då. En av mina patienter kom in för bröstsmärta, vilket är vanligt. Och medan jag tog anamnes kom det fram att min patient hade använt Viagra kvällen innan, och hade generellt använt det ofta på senaste tiden. (Kan då hos vissa människor utlösa bröstsmärtor.) Inget mig emot. Och så pratar vi lite till och han berättar att hans erektionsbesvär, som är en konsekvens av hans canceroperation, var svårare att få besked om än cancerbeskedet.
Då tittar han lite försiktigt på mig. Jag nickar, för jag förstår honom helt. Att man har cancer är svårt att få höra. Att ens livskvalitet kommer vara piss under tiden, det är snäppet värre kan jag tänka mig. Huvudsaken är inte att man lever i bemärkelsen att man andas, utan att man LEVER. Sex hör till livskvaliten. Innan jag hinner förklara att jag förstår honom precis, släpper han kommentaren som får mig att bli något förbannad.
"Fast ja. Det kanske är svårt att förstå om man är kvinna. Det är väl en mansgrej."

Ursäkta? Hörde jag dig rätt? Jag är normalt ingen manshatande feminist som letar efter minsta tecken till könsfördomar för att lägga fram mina monologer om genusperspektiv och -frågor etc. Verkligen inte. Och jag är ganska tolerant mot fördomar från människor som inte har tillräckligt med erfarenhet för att ha hunnit göra sig av med dem. En gammal, dement tant på 96 som tror att alla läkare är män och alla sjuksköterskor är kvinnor stör inte mig. Och jag bryr mig inte ens om att försöka argumentera om det.

Men vad jag inte tolererar är att en medelålders man, inte bara gör sin sexualitet superior över kvinnans. Nej, han driver det steget längre och hävdar att sexualitet generellt är ett manligt attribut! Att det hör till mannens livskvalitet, medan kvinnan kan tänka sig att leva utan sex bara hon får leva. Då undrar jag som vad? Som älskad moder, god livskamrat, aktad hustru... madrass?

Hur kan man vara vid sina sinnens fulla bruk och på rent allvar hävda att sexualitet, det är en mansgrej? Kvinnor är också sexuella varelser... remember? Det är ett faktum som krävs rent evolutionärt för att arten ska växa. Liksom!

Denna händelse fick mig att tänka på en kommentar jag hört en gång när någon frågade en tjej om hon tänker på sex. Generellt. Den här mannen var betydligt yngre. Vilket gör hela situationen ännu mer absurd. Jag vet inte med er. Men jag blir mörkrädd när man i våra generationer fortfarande associerar sexualitet med manlighet. Varför skulle en tjej i sina bästa dagar inte tänka på sex? Är inte det en njutning som hör till kvinnans liv också? Då skrattade den här tjejen och sa: "Vad tror du jag är? Ett helgon? En nunna?" och han tittar konfunderad och svarar med all uppriktighet: "Ja. Ni tjejer har ju inte sex bara för att ha sex."

Mycket möjligt att det är som denne unge herre tror. Att vi är mer reserverade när det gäller att skaffa oss könssjukdomar. Men det behöver absolut inte betyda att kvinnor är mer reserverade när det gäller sex generellt. Kvinnor tänker på sex och fantiserar i lika stor utsträckning som män. Blir kroppsligt attraherade av män. Och behöver absolut inte ett äktenskapskontrakt för att studera möjligheterna till lite rumlande i halmen med en attraktiv man. Kom det som en chock?

Ett klassiskt argument är att män behöver sex mer än kvinnor. Jag har även hört det otroligt korkade argumentet att män kan få ont om dem inte får ett antal utlösningar per viss period. Ett gäng äldre damer satt en dag och diskuterade på bordet bredvid på ett café att dem tyckte att porr var kvinnoförnedrande, men dem förstod också att män sökte sig till porr. Dem hade nämligen i sin natur ett behov av sex, som kvinnor inte har.

Allt detta är skitsnack. Det hela handlar bara om att män förväntas gå omkring och vara mer upphetsade än kvinnor - och är argument för att en man ska komma undan med mycket skit. Kvinnor blir också upphetsade av mycket. Hur kommer det sig att dem är mer sällan inblandade i sexuella trakasserier än män? Varför hör man sällan om kvinnor som våldtagit en lättklädd, berusad ung man? Varför finns det fortfarande ingen porrindustri för kvinnor? Just ja, för idag är ett resultat av det patriarkala igår, där männen skyddar varandras ryggar.

Och när kvinnor säger så om andra kvinnor, undrar man: "Känner dessa damer till en annan ställning än madrassen (i folkmun även kallad missionärställning)?"

Nej, fan. Det är dags att vi för en gångs skull lär oss bejaka kvinnan som en sexuell varelse. Det är inte acceptabelt att det hör till mindre allvarliga symptom att en kvinna förlorar sin libido i samband med sjukdom, medan mannen ska ha behandling anpassad efter sitt sexualliv. Det är inte acceptabelt att man än idag tror att det är mannen som ska lead the way i sängkammaren, för han är mer sexuell. Sexuallivet är en del av livet för båda kön. Det hör till livskvalitet för båda. Och jag tror inte det finns många kvinnor som skulle vilja fortsätta leva ett liv utan sex.

The art of failing procrastination...

It's official. Jag är en misslyckad procrastinator... Eller kanske en för bra procrastinator, nästan som en autoimmun sjukdom när immunsvaret är fööööör bra helt enkelt. Jag har varit ledig nu i två dagar för att jag känt mig lite hängig och i stort behov av vila. Ni vet, den där förkylningen som varken blossar ut eller släpper en. Den bara finns där och lurar. Men vilar jag? Nej, jag hittar 10 x 10E6 saker att göra istället för att ligga i sängen och dricka te och bara lyssna till din gata (trots total IQ-befrielse - ingen kan anklaga Din Gata för att vara varken intellektuellt eller intelligent - så hjälper den mig att känna mig som i mitt älskade Malmö.).

Jag har diskat... 3 ggr! Jag har bläddrat i Internmedicinboken! Alltså, inget pluggblädder utan meningslöst och ångestframkallande bläddrande. Jag har lagat potatisgratäng (förlåt krister, men jag kunde inte låta bli... Jag är en skit! Jag vet!) och lasagne och bakat morotskaka (nej, vågen har inte sagt ifrån än).

Hör på den här då: Jag har skrivit rent recept i min nya receptbok!!! :O Liksom, det kommer ju säkert att kurera min icke-existerande förkylning (men som ändå finns där).
Jag har också sjungit... Eller mer gallskrikit med falsk röst till Kanye Wests Love Lockdown och försökt sätta jävla första versen. Jag kan inte komma upp i tonerna så att det låter rätt. Jag har i samma veva sökt till Idol 2009, fått höra att jag är den bästa som någonsin sökt, att jag har världens coolaste röst och att jag är helt fantastisk som både ska bli läkare och superstjärna. Jag tackade blygt och tog emot den exklusiva och enda biljetten som berättigar en att gå direkt till finalen i Globen, där kungen och drottningen kommer närvara.

Jag har oxå undersökt min hudkostym (don't ask) och försökt leta efter tecken till psoriasis - ja, jag kände att det börjar bli dags för en ny diagnos. Jag har även legat i en trekvart och försökt komma ihåg kopplingen mellan S-ferritin och S-järn. Jag har fortfarande inte riktigt orkat att kola upp det i lämplig litteratur - internmedicinboken ligger på skrivbordet och jag ligger i sängen. Orka!

Och nu sitter jag och bloggar... om helt meningslösa grejer. Ingen vila än.

På tal om meningslöst så kommer helt meningslös fakta om mig.

Effektivaste väckarsignalen: J. Timberlakes Lovestoned - Det går inte ens att snooza till den. Man måste bara upp för att stänga av skitet! (den var bra ända till tio morgnar efter att jag använt den som väckarsignal)

K-brunnar: Jag tror inte på dem men kan inte låta bli att testa ändå.

A-brunnar: TROR PÅ DEM! Är man född fredagen den trettonde och har min otur tar man inga risker.

Jag brukar drömma om att jag röker, och jag mår aldrig så bra som när jag röker i mina drömmar. Värt att tillägga är att jag aldrig rökt i mitt vanliga liv.

Jag har precis skickat en hälsning till min lillasyrra, Hanan, som jag äskar så otroligt mkt, och skrytit lite on national radio för hennes skull. Och ja, jag skickade via Din Gata. Mmm. Lågt, efter vad jag tidigare skrev men jag tycker ju om kanalen ändå. :P

VAFAN! Nu får det vara nog. Nu ska jag iväg och sova. Eller nåt.

Ps. Min patient med misstänkt IBD frågar om jag tror hon har dåligt immunförsvar för hon blir sjuk så ofta och det gjorde henne så orolig att hon ville spy. Ja... vad svarar man på det?

... och så var det den öppna rasismen som finns i USA

(och andra delar av världen)...

McCain notably toned down his rhetoric during a sweep through Minnesota, responding to one woman who called Obama an Arab: "No, ma'am. No, ma'am. He is a decent family man, citizen, that I just happen to have disagreements with on fundamental issues."
(From the article "John McCain tones down high-risk negative campaign" at the guardian.co.uk 13-10-2008

So, does this mean that Obama cannot be an Arab cause he is a decent family man? How on earth is that toning down your rethorics? Excuse me, this might come as a shock to all of you who believe otherwise, but Arab men are very capable of being decent family men. Surprised? Well, you should not be. Actually, it's even the rule, not the exception.

I assure you that I, as a arab find myself more decent than many non-arabs. Not judging anyone. But you have to realize that, just because you feel your race is superior to all the rest, it doesnt give you the right to disrespect the other races. Cause, believe it or not, but their races are felt as being the superior in their own perception of the world.

So, please anyone sharing this stupid, open kind of racism. Get yourself an internet connection, google a worldmap and realize that YOU are just a tiny, stupid thing on the face of this earth. Get perspective... Seriously.

PR kan orsaka ett chocktillstånd hos vissa individer.

Per rectum... Jag skulle berätta om en text jag läste om en läkare som vill "stoppa ett finger i arslet på varje 60-åring i Sverige"... Och då börjar jag med att förklara varför man gör PR och om coloncancer.
Plötsligt utbrister min syster: Stoppar man ett finger i rumpan på patienter?! Fan vad ni är perversa ni läkare?
(Jo, fast man gör det för att det är ett lätt...)
LÄTT?! DET ÄR JU PERVERST!!
(Jo, fast det tar inte..)
Men seriöst, det måste finnas ett annat sätt att ta reda på om en patient har cancer. Men det är säkert ni läkare som gör så för att ni vill vara elaka!
(Jo, röntgen fast det är inte så ekono...)
Vafan! Jag vill inte ens tänka på vad mina pengar till alla dessa cancerkampanjer används till! Vad hände med cancerforskning?
(Jo, fast om man hittar nåt...)
Hittar nåt?! Klart ni hittar nåt! Bajs. Jävla svin!
(Men Nana, tänk på vad...)
Jag vill inte ens tänka på det! Stackars patienter, inte nog med att ens läkare tror man har cancer. Han stoppar oxå ett finger upp i röven på en!

Då hade jag skrattat så mkt åt min systers reaktion att jag inte kunde andas längre och tårarna bara rann. Ibland glömmer man att alla man pratar med inte behöver vara läkarstudenter/läkare.

Moving Mountains...

I have this song on repeat. So far, I haven't had the interest of penetrating the lyrics any deeper. All I hear is this single line: "Moving Mountains".

Gud, hur har jag haft energin att ta mig genom allt? Var har jag fått styrkan från? Och ibland undrar jag: Är det straffet för att man är en överlevare - a true surviver? Och den viktigaste frågan av dem alla - hur länge kommer jag överleva?

Jag ska bli läkare... Jag kommer inte ge upp förrän jag är läkare. Förrän jag nått mitt mål! Och då, då kommer jag stanna upp en kort stund. Ta ett djupt andetag och le stort för mig själv... Låta mig omslutas av glädjeruset av att ha nått mållinjen. Sen tar jag nästa djupa andetag och fortsätter loppet. And I'll keep on moving mountains. Och försöka finna den styrka som krävs.

It's like moving mountains...

Att pierca sig och på akuten...

Okej, jag har verkligen haft en urge att få pierca mig i tungan. Det är skiiiiiitsnyggt enligt min mening. När jag kom till jobbet i helgen och en jobbarkompis hade sin fina piercing i tungan, då blev dessa känslor så mycket starkare och jag har nästan, bara nästan varit på väg att börja utreda möjligheterna till detta i Uppsala. Men bara för att få hjälp på vägen, ffa mentalt men även rent praktiskt så frågar jag människor i min omgivning om jag ska genomgå något sådant som att pierca mig i tungan... Då får jag följande svar:

• NEJ! DET ÄR JU SKITÄCKLIGT! (Varför?) DET ÄR BARA DET!
• Det är porrigt! I vissa fall kan det vara bra med porrigt, men inte om man ska bli läkare.
• Nej!
• Du kommer läspa... Nej, först kommer du ha en tjock och äcklig tunga i två veckor och sen blir den infekterad och sen sväljer du bakterierna och döööööör.... Och sen om du inte dör så kommer du läspa.
• Det är fööör ghetto...
• Det är fjortisvarning. Sånt gjorde man när man var fjortis.
• Det är bara inte du. Du är en duktig flicka.
• Du kommer få fullt av såna där, du vet.. Bakterier i munnen. (Jag brydde mig inte ens om att förklara...)
• Varför det gumman? Är du... ledsen?
• Min ena syster: Fan vad grymt! Och så visar du den till Baba! Fan vad arg han skulle bli.
• Min andra syster: NEJ! Vill du att baba ska mörda dig?!
• Baba: Vill du att jag ska mörda dig?!?! (Och nåt om fula och dåliga flickor och piercingar i tungan.)
• Mama (tar sig för hjärtat): Om du gör det är du inte min dotter och jag vet inte vem du är.

Så, det verkar inte finnas några positiva åsikter om mig och en piercing i tungan... Jag kanske får låta bli ändå. Börja röka istället! Jag och Linda blir som hon där Ger-Lena, som springer ut varje rast och leker skorsten!

***

Igår var akuten lugn (BOOOOORING) förutom på en etylintox som jämrade sig om att hon inte skulle dricka mer och att hon ville ha sina föräldrar! (Jag själv skulle inte vilja att mina föräldrar ser mig i ett sådant tillstånd, men men...)

Handledarna var bra. Handledare ett var väldigt pedagogisk... Vääääääldigt pedagogisk och på ett (omedvetet) förolämpande vis förklarade vad simvastatin används till... Kan det vara mitt babyface och smink som gör att folk tror jag är helt IQ-befriad? Kan det?! Men jag fick en stjärna i alla fall. :D

Handledare 2 var asgryyyyyyyyyym! Det var direkt getting to business. Inget förmildrande eller vänligt bemötande, utan kandidat ett tar det fallet och två det andra. Vi fick t o m ta emot patienter i akutrummet... liksom!! Sen att hon kom från Malmö... JAAAAAA! Vi hade så otroligt kul åt uppsalas stora torg! Och båda fick äntligen vädra ut sitt undangömda hat för denna skitstad! Jag vill bli som henne när jag blir stor...

Och så hade jag världens gulligaste patient som försäkrade mig om att jag skulle bli en underbar läkare. Han vet, han har två läkarbarn. ;)

Och så insåg jag hur tacksamma patienter med nedsatt At och demens är när det gäller anamnes... Det är inget att ta där, vilket gör att allt blir så smidigare. Är dem dessutom sängliggande, slipper man ändå hålla på med en massa trams-neurologi... Och jag satte min första pneumoni diagnos! Härliga tider...

Professionalism...

Jag har stött på många människor de senaste åren som tyckt att känslor är visst förenligt med professionalism inom läkaryrket. Man ska kunna gråta och öppet visa känslor i kontakten med en patient. Man ska vara på samma nivå som patienten.

Modernt tänkande i all ära. Men jag är då av en annan uppfattning. Jag menar såklart inte att en läkare ska bete sig som ett as, vara en översittare och kall som is. Men det finns en professionell hållning som är viktigt att ha i tanken.

När en patient söker vård, för de flesta åkommor, är det viktigt att inse patientens sårbarhet. Ett exempel är om man får in en misshandlad kvinna till akuten. Den fråga man kan ställa sig är om man som läkare har rätt att då bli arg inför den här personen? Trots att det är en självklarhet att vilken människa som helst skulle bli arg i en sådan situation.

Vad jag menar då är att nej, det finns inte rum för läkaren i en sådan situation att visa så starka känslor som ilska eller vrede. Man vet nämligen inte var patienten står då. Vad känner denna patient just nu? Är den arg? Är den förvirrad? Är den rädd? Känner den skuld? Och framförallt - Vad är patientens behov just nu.

Under inga som helst förhållanden, anser jag då, får en läkare trycka på en massa känslor på en patient, innan man vet var patienten står. Dessutom ser jag patientläkarmötet som ett möte där patienten och dens behov samt känslor står i fokus. Då tycker jag att det är fel av läkaren att flytta detta fokus till sig själv.

Den riktiga professionella hållningen är att acceptera sina känslor och ge uttryck för dem, men aldrig inför en patient. Det kan låta hemskt, och med dagens moderna idéer om att alla är lika kanske jag låter sanslös. Men när man är läkare, är man bara människa om det är till fördel för patienten. En stor del av yrket handlar om att ha kontroll. Och i många situationer man möter som läkare gäller det att finnas där, en klippa. Inte kall, men inte opålitlig som ett stöd heller.

Jag vet inte. Anledningen att jag tar upp det här är att jag har sett det misskötas alltför många gånger. Jag har sett dem som genom att inte på något som helst vis patientens känslor och på det sätt gjort dem obefintliga och flyttat fokus från patienten. Men även sett de läkare som tar ut sina känslor över patienten vilket är lika oacceptabelt för då har man också förflyttat fokus från patienten och patientens känslor.

Själv ser jag inte det som svårt, och en liten miss någon gång är inte hela världen. Dessutom får det väl komma med erfarenheten att man lär sig läsa av en patient och på vilket känslomässigt plan man kan möta den. Men till dess att man inte kommit så långt, tycker jag att det är vår plikt att ta det säkra före det osäkra. För en gångs skull propagerar jag för det så svenska knyta näven i fickan, lämna rummet en stund och viska "Jädrrrrrra kärrrrring!" i ett hörn. Ohörbart, omärkbart.

Eller har jag fel?

Tata!

Att småspringa fram i kulverten...

Under de senaste veckorna har jag kommit fram till en fantastiskt befriande slutsats. Att jag valt rätt väg i livet.

Att söka till Läkarprogrammet var egentligen en självklarhet. Inte enbart på grund av den stora passion jag känner för yrkesrollen som läkare, utan även för att jag inte kunde tänka mig annat. Det fanns egentligen inte något annat som intresserade mig. Jo, kanske chemical engineering, men det var lite för specifikt för att jag med min ambivalens skulle våga ta det steget att inrikta mig så pass. Endast 18 år gammal. Så här i efterhand är även matematik något jag hade kunnat tänka mig att fortsätta med. Men även det var för clear-cut för att utgöra ett val som skulle påverka hela resten av min framtid. Så läkare fick det bli.

Det fantastiska med det här yrket är att det är så brett. Och för en människa som mig, som tycker om att utvecklas i mina roller i livet är det perfekt. Genom hela utbildningen och i ens framtida karriärsliv tar man småsteg -kanske inte myrsteg men inga elefantsteg heller- för att utveckla sin yrkesroll så att den passar en som person. Man mognar med yrket.

På tal om mognad så känner jag att jag har haft tur som kom in så ung, 18 år gammal. Vid 18 är man mogen nog att veta i vilken riktning man vill börja gå och man har ungefär ett hum om vart man vill komma. Men man har fortfarande inte mognat i sin personlighet så pass att man kan avgöra var man kommer stå om tio år. Därför har möjligheten till småsteg under dessa tre år resulterat i en mognad av min personlighet och samtidigt har dessa småsteg varit ett resultat av denna mognad. It's a give and take situation och jag har varit lätt att forma...

Trots min kärlek kan jag inte påstå att jag varit bombsäker åren igenom. Nej, jag har inte tyckt att det varit det bästa jag gjort hela tiden och ja, tanken på att hoppa av och bli hemmafru har nog lekts med i mitt huvud. Jag kan inte sätta fingret riktigt på vad det jobbigaste har varit. Det var en palett av problem som jag stötte på under denna tid.

Till att börja med var frånvaron av klinisk undervisning ett stort problem, ffa då det innebar mycket teori. Och inte vilken teori som helst utan en massa cellbiologi bl a. Inte det roligaste jag visste och bortsett från Anatomi, Patologi, Histologi och Immunologi var det nog en enda pina alla dessa år att ta sig upp på morgonen och behöva släpa sig till en föreläsning om ett Shh (Sonic the Hedgehog -proteinet). Inte det minsta motiverande.

Därutöver var det faktum att jag vantrivdes i denna håla som påstod sig vara Sveriges fjärde största stad, inte mycket till hjälp. Jag hade lämnat vänner och familj och en stad jag växt upp i och älskade för läkarprogrammet. Och det var inte sällan jag upplevde att Läkarprogrammet hade tagit ifrån mig de käraste sakerna i mitt liv. För att inte tala om den ofantliga tröttheten.

Men nu känner jag att jag har tagit mig igenom allt det där och kommer att ta mig igenom det som kommer. Vilket har jag gjort att jag kan se solen bakom molnen. Kontakten med patienter samtidigt som jag växer starkare i mig själv och av mina erfarenheter, har gett mig en inblick i hur det kommer vara i framtiden... Hur jag kommer vara i framtiden.

Och när jag småspringer där i kulverten, sen till ronden (igen!), med den vita rocken fladdrande bakom mig, eller när jag tar fram mitt stetoskop för att lyssna på en patients hjärta och med rutin (någon form av rutin i a f) dikterar en inskrivning... Då! Då känns det sådär pirrigt i magen och jag vet med säkerhet. Jag vet att det här är vad jag vill. Jag befinner mig i mitt rätta element när jag tar mig fram i kulverten på väg mot nästa erfarenhet som ska göra mig till en bättre läkare. Och plötsligt framstår ett liv som matematiker inte lika fascinerande som att få se en av totalt 53 primära njurcarcinoider i världen.

Tace kare!

För övrigt...

vill jag påminna om min andra blogg med noveller och annat ihopskrivet. Tackar ytterst för Eran konstruktiva kritik. Vänliga hälsningar!

Comming to conclusion...

Nu är det beslutat... Tidigare visste jag inte vad syftet med denna blogg var. Mest för att testa. Men nu har jag kommit fram till vad den ska handla om. Den ska behandla mitt liv som läkarkandidat i Uppsala. Så! Då var det bestämt.

Fast det kan inte bara handla om det. Eller? Äsch, jag ska i a f göra den här bloggen mkt intressantare. Eller försöka.

Dagens punkter:
1) Jag är helt aaaaaaw angående min handledare. En fantastiskt liten grek som liknar Mr Bean, rör sig som Mr Bean och stundom pratar som Mr Bean. Vilket gör det otroligt svårt att ta honom på allvar när han delar med sig av sitt stora hav av kunskap.
En annan fantastisk egenskap han har är att han behandlar en som en riktig kollega. Tittar på röntgenbilder med en och analyserar svar på blodprover tillsammans med en. LYSSNAR till teorier man har och nickar medhållande när man har rätt och är ivrig att förklara när man inte riktig cyklar på rätt väg. Cred till bra handledare!

2) Idag hände världens häftigaste grej. Jag fick träffa 1 av väldigt få patienter med en viss sjukdom som är suuuuuuperovanlig (så ovanlig att t o m ovannämnda handledare blev lite excited över patienten). Kan man vara mer diffus för att inte bryta mot sekretesslagen?

3) Patienten ifråga var inte medveten om vilken diagnos DEN *host* SEKRETESS *host* hade.
När jag såg lite konfunderad ut, förklarade DEN att DEN inte VILL veta. Vilket fick mig att tänka efter lite... Vem har sagt att man behöver veta? Vad tjänar det till att veta vad man lider av? Framförallt när ens sjukdom är dödlig? Man kommer ju att dö i vilket fall som helst, eller?
Men samtidigt kände jag att jag själv kanske skulle vilja veta vad som gäller. Vilken grund jag står på och vad jag har att förvänta mig från framtiden. Jag vill kunna planera min framtid. Men jag antar att det är det som gäller, somliga vill planera sina dagar och andra tar dem som de kommer. Och jag undrar, jag... Isn't ignorance really a bliss, when you come to think about it?

Sköt om er!

Den själviska människans tackbön...

Gud jag har så mkt att tacka för...som att
- Jag vet hur känslan av mättnad är, när jag kunde ha haft svårt att finna mat för dagen.
- Jag kan sitta och lyssna till vacker musik, när bombande och gråt kunde vara enda bakgrundsljuden till mitt liv.
- Ett av mina största problem den här veckan var att min mobil gick sönder, när det kunde ha varit hela mitt liv som krashat samman.
- Jag glömmer stänga av kranen, andra har svårt att finna rent vatten att släcka sin törst med.
- Jag har haft semester, andra har inte ens ett jobb till att börja med.
- Jag är omgiven av människor som älskar mig, tänk om jag var utan.
- Jag har ont i magen, det är i a f inte livshotande.
- Mina närmaste vänner är dem jag inte har sett på evigheter och dem är många, vad är annars riktig vänskap?
-Jag har allt detta och ändå klagar jag. Det finns dem som tackar Dig dagen lång, för det lilla dem har. Jag har kommit mkt, mkt lindrigt undan.

I detta ögonblick av frid i mitt liv, inser jag vidden av Din kärlek till mig. Jag förtjänar den inte.

Israel hotar att attackera Iran...

Give me a break! Lägg av! Skämtar ni med mig? Nä, nufan är det nog!!!

Är det bara jag eller blir även andra människor på denna jord lessa på denna situation? Från konflikt till konflikt... när ska detta elände sluta egentligen? Är planen verkligen att utplåna mänskligheten och all lycka i världen? För i s f är vi på god väg.

Just nu känns det som att planen är att starta ett nytt krig i mellanöstern, enbart så USA kan ha en anledning att stanna kvar där och härja fritt som the savages dem är. Irak är förlorat, Palestina är hopplöst, Sudan/Darfur var det ingen som brydde sig om, och Libanon-konflikten senast löste sig, för att inte tala om Syrien som vill fredsförhandla (attans! hörde man från the white house). Nu är det dags för nästa projekt... vad skulle det kunna vara... *tänk Bush, tänk Olmert*

"Dem där jävla Iranierna... Vad säger du om att bomba dem? Dem har ju också en massa olja och andra attraktioner och resurser. Nå Bushy-boy? Vad säger du?" "Smart min sötnos, Olmert. Jättesmart! Du är ett geni... Kom ska jag muta dig med ännu mer pengar. Lilla gubben." *Gullgull* Så måste det ha låtit i sängkammaren hos Bush och Olmert. För jag kan inte tänka mig att man genom att föra ett intelligent samtal kommer fram till något sådant vanvett, som att utsätta Mellanöstern för ännu ett krig.

Det komiska är att andra länder hakar på dessa galningars nycker och svängar. Vi nickar och suckar "Bad, bad Iran." Inte den minsta reflektion över dels sådant agerande och även konsekvenserna. Tycka vad man vill om Mellanösterns ledare (avskyvärda t ex? billiga? ingen skam i kroppen? några förslag från mitt håll här.) men att ens avsky går ut över människor som redan har det sämre ställt en genomsnittet (då det alltid bara är folket som drabbas)...

Någonstans i hjärnbarken måste det fyras av nervsignaler om att det varken är etiskt eller strategiskt korrekt. Strategiskt oklokt eftersom att man om man pressar ett folk kontinuerligt under en längre period, dels väcker man och föder hat och dels riskerar man att denna massa av människor till slut rasar över en... en självmordsbombare idag, vem vet hur många imorgon. Nog för att de stora massorna idag håller tyst (nej "jihadisterna" räknas inte till de stora massorna - äv om media och Bush administrationen bl a vill få det att framstå som så), men idag har dem fortfarande något att förlora. Imorgon kan en israelisk bomb ta halva släkten inklusive hela ens familj. Den människan som genomgår något sådant har inget längre att förlora. Efter en tid är det för många som inte har något att förlora - då kommer vi tala om oroligheter i Mellanöstern.

Låt oss utgå ifrån att Iran har kärnvapen eller planer på att tillverka sådana. Varför inte? Vilket snille har kommit fram till att det är säkrare att galningar som Bush och Olmert har kärnvapen, än att Iran har det? Vem har startat flest krig av dessa två läger? Tänkte väl det.
Dessutom borde vi med skam i kroppen applådera åt något sådant. Tänk vilket skifte i maktbalansen som skulle ske i Mellanöstern! Och kanske skulle de stackars fattiga, eländiga människorna i Palestina, Irak, Afghanistan... vem vet - kanske även Darfur - få lite andrum, när Israel och USA måste tänka sig för två gånger innan varje steg. Tänk bara! (Fast de stackarna i Palestina och Darfur lär nog aldrig få någon paus. Ibland verkar det som att vissa människor blev till för att utstå elände.)

Det mest idealiska vore om alla länder i världen gjorde sig av med alla kärnvapen och man skippade det där med internationell politik. Vi kör lite sverige-style... undvik grannen och sköt ditt eget. Vi kanske t o m inte riktigt är mogna för globalisering och förflyttning mellan gränserna, vi kanske ska bygga murar mellan länderna. Ni vet, som man gör med småbarn som bråkar. Man skiljer dem åt och så får dem gå upp på varsitt rum och inte lämna det förrän de är mogna nog att säga förlåt och bli vänner igen.

Nä hörrni, vare sig Iran har kärnvapen eller inte, borde hela jordens befolkning resa sig upp på en gång och utbrista: Nu är det nog! Ingen vill ha mer krig. Ge upp för fan och låt oss leva i fred.
Fast vi i väst, vi som har starkast röster kanske inte riktigt inser vidden av det som sker utanför våra väggar. Än så länge har vi råd och tid att oroa oss för om vi hinner ut på fredag kväll eller inte och när Systemet stänger.

När tjejer tittar på hockey...

Krister: "Aaaaj, tänk att få 100 kg muskler över en?! Fast nu när jag sa det så, lät det inte så tokigt..."

Dessutom kom vi alla fram till att vi ska blir idrottsläkare. Jag har redan paxat fotboll...:P

Ssk-strejken

Det här är min åsikt primitivt uttryckt:

GE DEM MER PENGAR FÖR FAN! Så kan alla återgå till sina normala liv och vi kan sova lungt och fridfullt om nätterna, vetandes att våra kära syrror är nöjda och glada och kommer ta väl hand om oss om vi skulle drabbas av en akut hjärtinfarkt i sömnen!

OCH SÅ KAN JAG FÅ JOBBA IGEN!!! EN ANNAN HAR RÄKNINGAR I SOMMAR!!!
Arrrrrrrrrgh!

Att vara läkare är opolitiskt.

Vad menar jag med det? Jo, regeringen och i huvudsak migrationsminister Billström har planer på att stifta en lag som inskränker papperslösas rätt till sjukvård, om möjligt än mer. Det har ju som säkert bekant redan varit ett problem, att socialstyrelsen infört regler om hur asylsökande och papperslösa ska omhändertas... ett typ av status quo. Nu har detta status planerats att bli lag. En asylsökande eller en papperslös kan endast få behandling om de kan betala för det, och självklart snackar vi enorma summor här. Typ 30000 för en akut förlossning.

Poängen med denna lag är tydligen att markera för dessa människor som står utanför samhället, att ett avslag är ett avslag, på blodigt allvar. Och jag sätter mig inte emot migrationspolitik som sådan. Har man bestämt att man ska föra en viss typ av migrationspolitik, så kan jag tycka illa om den och sätta mig emot den principiellt. Men när politiken blir lag, är det min skyldighet att lyda under lagen. Vad som aldrig någonsin får ske, är att blanda in medicin och vård i politiken. Att politiken ska inskränka etiken och moralen inom detta yrke, där dessa två pelar är de enda som håller yrket högt och stadigt, är helt oacceptabelt! Det får inte ske! Att riskera människors liv är inte förenligt med läkaryrket eller med att rädda liv!

När en högt okunnig minister vill tvinga mig välja patienter, göra skillnad på mina patienter, då tycker jag att det är min skyldighet som läkare och som människa med moral att bryta mot lagen. För att det är min skyldighet att sätta människors välbefinnande och liv i första hand. Före vilka politiska ståndpunkter som må vara. När jag gör skillnad på människor som läkare då förlorar vi essensen av detta yrke... den essens som gör detta yrke så heligt. Att alla människor är lika värda och har lika rätt till ett värdigt liv. Ingen ska behöva lida en sjukdom om bot, lindring och tröst finns.

Någon gång står du där själv. Och då, då kommer du önska att någon satte ditt liv lika högt som du själv värderar det. Förhoppningsvis träffar du då en läkare med moral. Som vet att ditt liv kanske inte gör skillnad i det stora hela, och ditt liv kan kanske göra skada om det får fortsätta, men att du har rätt till det som vilken annan människa som helst. För någon gång står den läkaren själv där. I behov av någons nåd. Och då...

Enligt den läkarkod som detta land antagit och som hippokrates för tusentals år sedan skrev om får läkaren aldrig göra skillnad på sina patienter, aldrig avgöra vem som får leva eller dö, alltid göra sitt bästa och alltid bota, om ej möjligt lindra och om ej möjligt trösta. Det finns en anledning till att just detta yrke är så beroende av denna höga moral. Det är för att det räddar liv och att detta yrke annars skulle dött ut för mycket länge sedan.

Jag vill avsluta med några kloka muslimska ord: "Den som tar ett enda människoliv har tagit livet av hela mänskligheten, och den som räddar ett enda människoliv har räddat hela mänskligheten." Den dagen en läkare står inför ett dilemma om att ta eller rädda liv, har vi kommit steget närmare utplånandet av mänskligheten.

Ännu ett nonsens inlägg...

---istället för att plugga, "sjöng" jag och Johanna på msn:


fatoma - Je ne veut que toi, Amir. säger:
BUT - NOW- There's noooooooooooooooowhere to hide
Johanna säger:
SINCE YOU PUSHED MY LOVE ASIIIIIIIIIIIIIDEEEEE
fatoma - Je ne veut que toi, Amir. säger:
I'm HOPLESSLY devoteeeeeeeeeeeeeeed to yoooooooooouuuuuuuuu

Oh, Addison! Om jag ändå vore du...

Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!
Addison kommer tillbaka till Greys Anatomy och jag måste vänta tills imorgon innan jag kan se avsnittet! Blir så himla arg. Vill se nu! Vill vill vill!

Kate Walsh - jag älskar dig!

Samvetet.

Klicka här och titta! Sänk ljudet eller stäng av det helt. Men titta. Titta noga och se. Se vad som händer. Se vad som får lov att ske. Detta årtusende. Tredje milleniet har redan inletts och detta är fortfarande en vardag för mitt folk och mina människor.

Det tar inte lång, inte lång tid innan mina tårar börjar rinna ner för kinderna. Jag vet inte vad som gjorde mest ont. Att detta sker och har fått lov att ske av alla oss som så innerligt stödjer alla mänskliga rättigheter som kan tänkas finnas? Eller att detta sopas under mattan? Sopas och så trampar man lite på högen, just in case. Huvudsaken är att ingen får se eller höra. Att dessa människors röster förblir ohörda.

Det smärtar i mig när jag ser dessa bilder. Det smärtar i mig att våra samveten har utplånats. Att det inte gör ont i någon av oss. Vad har tagit åt mänskligheten, när vi inte känner med varandra?!

Jag kommer ihåg under anatomin i höstas. Jag stod i källaren och dissikerade ansiktet på vårt lik. Det var mot slutet av månaden och hittills hade jag tagit det hela ganska väl. Jag är ganska duktig på att stålsätta mig, stänga av alla känslor och bara anpassa mig till extrema situationer. Och just idag, var jag som duktigast. Jag stod och hackade och bankade på en död kvinnas ansikte och inte det minsta kände jag.

Det var då det slog mig. Att jag inte kände något. Att jag hade slutat vara människa för länge, länge sen. Och jag släpper skalpell och pincett och ställer mig i ett hörn och gråter. Gråter över att jag inte är människa längre, att jag var så kall och att jag hade förlorat alla mina känslor. Allt det som gjorde mig till människa... och nu var jag inte ens det. Den dagen fick jag gå hem och be en bön till Gud, om att förlåta mig och leda mig tillbaka till den rätta vägen.

Den uppgivenhet som jag då kände är inget i jämförelse med när jag ser den lilla flickan som slänger sig på sandhögen och gråter över sin familjs döda kroppar. När jag ser den unge mannen som får elektriska stötar genom sin kropp och ligger i kramper på golvet. Det lilla barn som plockas ur ruinerna efter massakern i byn Qana i Libanon, bara så sent som för två år sedan.

Vad har hänt med oss när vi tillåter oss sluta känna? När vi tillåter oss att leva i tystnad? När vi tillåter våra samveten ruttna i egoismens och feghetens dunkla rum?

Det här är glatt...

Det sägs att jag är för arg, för frustrerad. Och visst kan det te sig så, om man läser min blogg. För jag delar sällan med mig av mina glädjeämnen. Jag finner inspiration i starka känslor, och den som upplever starka känslor av glädje och tillfredställelse (okej, inte den tillfredställelsen :P) hela tiden, får gärna slå mig en signal och berätta hur dem gör.
Sen att jag är drama queen, kanske förvärrar vissa tillstånd (det kan många dela med sig sina erfarenheter av till intresserade).

Men idag, by accident, läste jag en artikel i the guardian. Den handlade om spaniens nya regering. Som till stor del bestod av kvinnor. Jag, om någon, är emot kvotering av kvinnor. Jag tycker inte man är bra för att man är kvinna. Man är bra för att man är bra. Men att läsa att Spaniens försvarsminister är gravid i sjunde månad, det får mig att dra lite extra mkt på munnen. Det gör mig riktigt glad, lycklig. Ger mig hopp om framtiden. Ger mig hopp om att en dag, en vacker dag - kan man vara både kvinna och ha en karriär. På riktigt. Utan att det ska vara en prestation som skrivs om i tidningar och görs reportage om i TV. Att det ska vara lika naturligt som familjefader och president.

Sådana fantastiska händelser händer sällan. Därför är det sällan jag har något glatt att skriva. Men när det väl händer kan ni förvänta er att jag skriver om det. ;)

Sköt om er.

Ps. Jag är definitivt inte en arg feminist! :P

Efter att ha jobbat natt lör och sön + sön kväll...

... på kardiologen ställer vår klass frågan:
Klass: "När kan man höra en tredje hjärtton?"
Fattema: "Eeeeh... assååå... efter andra...?"
Klass: "Näääh?! Det märks verkligen inte att du inte har sovit bra i helgen!"

Ps. Jag vet svaret! Var bara trött!!!

Höjden på idioti...

...trodde jag var nådd den dagen Bush blev vald åter en gång. Men så häromdagen läste jag och hörde människor diskutera jämställdhet. Och hur jämställdheten i ett förhållande lider när man skaffar barn. Bl a var det någon idiot som kallade sig för författare som sa att hon hade ammat i en månad för att sedan gå över till flaska... annars var det inte jämställt. Vad hon menade var i princip: "Varför ska jag amma, är det bara för att jag är kvinna?" och "Jag har rätt till min frihet trots att jag fått ett barn och därför ska pappan vara mer inblandad, hence flaskan."



Ursäkta mig alla ni frihetskämpar som håller jämställdhetens fana högt, högt i det blå. Så högt att ni inte riktigt uppfattar den. Låt oss driva ert argument ytterliggare ett steg. Varför ska ni vara gravida under 9 månader. 9 månader går ni runt och är stora, feta och inte det minsta åtråvärda. Det är morning illness och det är frossande i mat ni tidigare inte visste fanns. Det är köp av en helt ny (och inte ssk snygg) garderob och många sjukdagar från jobbet (om ni ens orkar ta er dit). För att inte tala om sura uppstötningar och alla sparkar.
Jag tycker då att vi kan lösa det problemet genom att avlägsna foster, livmoder och moderkaka och navelsträng och alla andra tillbehör efter 4,5 månader. OCH!... Transplantera allt till mannen. Han måste ju också bidra med nåt. Jämställdheten ska inte behöva lida, bara för att man väljer att skaffa barn.

Och hörni! När vi ändå håller på... Varför kan vi inte göra som så att vi på nåt sätt lyckas plantera in en äggstock i mannen och en livmoder. Så kan ju befruktningen ske där! Så kan mannen ta sin share och bidra i de kommande, säg... 3000 år? Med att oroa sig för att bli gravid eller inte. Det tycker jag att vi gör.

Om det nu är så himla oönskat att skaffa barn, om man verkligen känner att det skulle beröva en ens frihet... Man kanske skulle låta bli då. Låt inte ditt barn lida för den idioti som du lider av. Att du ammar har inget med jämställdhet att göra, det är en biologisk funktion som fyller ett väldigt gott syfte. Om du ändå känner att du är den som får ta hårdast på att du fött barn, så är det inte ammandet och naturen det är fel på... Du kanske ska se dig om efter en ny, ansvarsfull man som vet att bidra med hjälp UTAN att du och ditt barn behöver förlora den kärlek och närhet (för att inte nämna goda hälsa) som ammandet är förknippat med.

När barn ska lida av vuxnas jämställdhets-hysteri... Då har vi hamnat på fel spår. Jämställdhet är inte att mannen och kvinnan gör saker dem inte är skapta för eller att man gör precis likadant. Jämställdhet är respekten för att alla är olika men lika viktiga, för att detta samhälle ska funka. Att en kvinna inte ska behöva känna att hon har mindre frihet och sämre ställt enbart för att hon råkat hamna i den grupp som fått lotten att bli gravida. Vi kanske ska försöka koncentrera oss på att kämpa för kvinnors rätt till att bli väl behandlade och omhändertagna och vördade av samhället, för att de har en så viktig uppgift som att föda barn.

För att skapa jämställdhet i samhället ska vi kvinnor först sluta sätta käppar i hjulen för oss själva. Vi ska vara stolta över att vi är kvinnor och hylla oss själv. Först när vi är bekväma i vår kvinnlighet kan vi sätta krav på männen, att visa oss den respekt och uppskattning vi förtjänar. Men inte innan vi har visat oss själva den.

Och så var lunga över...

Hur vet man att Fatoma mår bra? Hon dansar medan hon plockar ut en Findus Kyckling Béarnaise från micron. Hur vet man att hon är sur? För hon skriker åt sig själv efter att ha spillt ut ett glas juice medan hon dansade. Och så sparkar hon på kylskåpet... och nu sitter hon och lider med en ömmande tå. Ja, livet leker för Fatoma...*host*

Nu har jag varit på lunga i en vecka och igår avslutades placeringen. Helt fantastiskt! Våra handledare var jätteduktiga och vi kände absolut inte av T5:ornas närvaro. :P Och så fick jag två komplimanger av mina handledare.

• Komplimang 1: Min handledare frågade om jag hade blå ögon mitt under en förklaring av kronisk bronkit och behandling. Och jag svarar att nej, de är gröna men brukar skifta färg. Då förklarar han att han älskar gröna ögon och så återgick han till behandling av kronisk bronkit.
• Komplimang 2: En annan läkare viskar till mig under en rond inne hos en patient om jag har någon förstorad thyroidea. Jag svarar nej. Då frågar hon om jag har thyreoidit. Och jag börjar kallsvettas och svarar nej och undrar varför denna fråga. Och då svarar hon att hon undrade om jag hade Graves eller bara stora, vackra ögon. Typiskt läkare, alltid utgå ifrån att den framför sig är sjuk!

Och till alla som undrade idag, jag plockade fram min dammiga våg och kollade ifall det ni hade märkt var rätt. Jag har faktiskt gått ner 8, 5 kg sen januari! Gissa om jag blev chockad?! :O Aja, alla Ulf-pass lönar sig tydligen.

Ulf, ja! I onsdags var jag där och hade precis smällt i mig en portion av ris och kycklinggryta. Och jag är lite sen så jag kommer precis när dem börjar springa, och med en överfylld gaster och hiatusbråck börjar jag springa som en galning för att impa på honom. När passet var över ville jag bara hem och spy, men mer än det var det faktiskt inte så farligt... men jag var definitivt inte Sveriges starkaste kvinna.

Så, snart ska jag iväg och jobba natt och så jobbar jag imorgon natt och söndag kväll. Så det lär nog bli tätt med bloggande följande nätter i a f. ;)

Ps. Det är så jävla kul att deklarera!!! Min mamma spräckte dock min bubbla, det var bara kul första gången för då får man så mkt tillbaka. Tack mamma, du är en klippa.

Pss. Jag måste komma på ett sätt att fjäska för Johannas farsa för att få låna bilen så att Louise kan köra när jag flyttar. Det minsta jag kan göra för lilla lollo. :P

Summer and no job.

Det stämmer, det stämmer. Jag har inget jobb denna sommar. Eller, inget riktigt jobb. Eller ingen säkerställd lön för juni, juli och augusti. Och till en början blev jag förkrossad efter att ha fått reda på sådana förödande nyheter. (Okej, mkt kan ha berot på ökande progesteron nivåer i mitt blod, men vi kan låtsas. ;P) Ringde min mamma och grät ut i ren hysteri. Blev uppringd av farsan på kvällen och jag grät en skvätt (*host* floood *host*) till.

Trots något så emotionellt för en så skör person som jag var då (PMS, hostig och snorig) så kände jag att nånstans i bakhuvudet fanns det några lyckoneuron som fyrade av transmittorer kors och tvärs, mer än normalt (frekvens > 0). Nu har jag faktiskt insett att jag mer än gärna kan tänka mig att slappa en hel sommar. Jag har ju jobbat lite under terminen och så har mina föräldrar lovat att hjälpa. Så eg. kan jag bara luta mig tillbaka och chilla. OCH GUD VAD JAG LÄNGTAR!!!

Har varit så orkeslös hela året så jag ska sova ut varje dag, när jag vaknar packa ner några böcker och en matlåda och sitta i glasdelen av Stadsbiblan för att plugga lite för och hinna ikapp. Välja den soligaste platsen och börja läsa. Och på kvällen träffa alla mina underbara vänner jag inte har sett så mycket av på snart ett år. Och bara njuta av världens bästa stad, Malmö.

Så vad som i början verkade bli en katastrof, visade sig eg. vara bättre än vad jag hade planerat för. Men det innebär lite extra mkt att göra under terminen. Många kvällar och nätters arbete på diverse avdelningar, äv. 30 E som jag inte tycker så värst mkt om. :P

Häromdagen, var jag ute på en promenad med Johanna. På vägen stötte vi på herr Bambi med Fru. Rådjur är dem sötaste djuren som finns och här i norra Sverige (DET ÄR NORR FÖR MIG!) är det tydligen normalt att dem går så där fritt i folks trädgårdar och bland höghusen. Det kan i o f s bero på att Flogsta ligger på tidigare skogsmark. Men ändå... Aja, bifogar några pose-bilder på paret Bambi.

Ps. VÄRLDENS BÄSTA SERIE GREY'S ANATOMY BÖRJAR SÄNDA OM FEMDAGAR IGEN!!! Jag älskar livet! :D:D:D

Sveriges Starkaste Kvinna... nästan.

Jag, mina kära vänner tillhör den skara människor i detta avlånga land, som idag lyckades gå på ett friskis-medelpass utan att bli det minsta trött...TROTS(!) en vecka i Malmö (läs: mkt onyttig mat, mkt slappande, mkt sovande, mkt bil... ja, mkt soffpotatis) plus en veckas sjukdom (läs: alternerande sängliggande och auskultation på vårdcentral)!!! Jag rockar!!!



Okej, kondisen var något försämrad och därmed inte så mkt att skryta med. Däremot var styrkan kvar, precis som förr. Det var så härligt att komma ända ner till golvet för att sedan utan svårigheter pumpa mig själv upp igen. Jag älskar friskis (ja, jag skäms något så otroligt).

Sommartid

Idag har det varit världens skönaste dag. Den första dagen när man känner att våren är här. Helt fantastiskt. Det var helt gudomligt att flyga fram mellan bilarna, på min livsfarliga cykel (eg. är det ju jag som är en trafikfara).



När jag kom till jobbet idag fick jag mig en rejäl chock. Calici!!! Jag som trodde jag hade kommit lindrigt undan den här vintern, som jobbat så mycket och ändå undvikit sjukan. Men idag, så här i slutet på perioden, hade vi en misstänkt calici. På en patient med stomi också. Ni kan säkert räkna ut resten av kvällen. Och just nu sitter jag och räknar ut när jag kommer bli sjuk med en inkubationstid på 12-48 h.

Något annat jag upptäckte var att jag fortfarande äcklas av stora mängder avföring, urin och kräkningar. Gissa om jag inte hade allt? *suck*

Ibland kan det hända saker som chockerar en. Det finns en person i min omgivning, låt kalla honom G. Om det är någon som någonsin försökt och verkligen lyckats stöta undan alla runt sig med ett väldigt asocialt sätt, så är det G. Men sånt biter tyvärr inte på mig, för jag dras till asociala, mystiska människor. Jag måste bara förstå dem, eller i alla fall lyckas bryta genom deras mystik för min envishets skull. Idag i a f lyckades jag föra en helt normal, social konversation med en massa småprat med denna G. Helt utan att jag var mitt vanliga jobbiga, blonda jag. Jag tvingade inte fram konversationen, utan den var helt frivillig från hans håll.

Som Linda sa: "När B dumpar mig för en juristbrutta ska jag fan i mig gifta mig med G."

Frustration och tvätt.

Inte klokt! Inte det minsta klokt!
Vi är tre höghus som delar på tio, mer eller mindre fungerande, tvättmaskiner. Vad är det första krav som ni skulle kunna tänka är ställa på alla oss som använder tvättstugan?
Renlighet?
Respekt?
Effektivetit?

Det är i a f det första jag tänker på och tycker är självklart! För annars blir det kaos, katastrof, helt ohanterbart. Och folk blir arga...
Och det är precis så det är i Flogstas tvättstugor. När man kommer in sitter där redan folk, socialiserar och väntar på att nån maskin ska bli ledig. Väntar på att slänga in alla kläder i ett stort hål i en stor låda med digitala siffror på och gå vidare med sina liv. Denna syn innebär såklart att jag måste vänta till dess att de har fått maskiner och nästa maskiner blir lediga... det blir ett evigt väntande, totalt ca 30 min och 39450 poäng på quadrapops med intermittenta sms-avbrott.
30 minuter av mitt liv sitter jag och väntar på att maskiner äntligen ska bli mina, mina att göra vad jag vill med. Stoppa en trosa i eller en hel butik. Blanda svart och vitt, eller sortera efter kulör. Helt upp till mig. Och dessa 39450 poäng nås och äntligen inträffar det. Två maskiner lediga. Jag slänger in min tvätt (helt självklart mkt väl sorterade efter kulör och tvättanvisning - annars blir det på käften av mamma) i två maskiner och doserar mitt tvättmedel och in med mitt Softlan Ultra Aroma Therapy sköljmedel med doft av Jasmine and bergamot. (REKOMMENDERAR!!!)
Samtidigt som jag håller på, blir en maskin klar och en blond-jävla-jag-är-helt-fantastisk-och-fräsch-en-lördag-morgon tjej börjar plocka ur tvätten för att ta maskinen. Och då blir jag vansinnig, men med en behärskad (och skräckinjagande våldtäktsmanlik pga förkylning) röst säger jag ifrån- att det där är min maskin för jag är inte klar och jag har väntat länge... mkt länge... i KÖN!
Då... blir hon ARG!!! Inte klokt. Tjejen blir arg för att hon inte får bryta dessa oskrivna lagar som alla i jävla flogsta känner till! Den som har väntat längst för en maskin måste först bli klar. Det här är Sverige, biaaaatch (eller mer svensk-vänligt: Jääädrrra kärring!). I Sverige tränger vi oss inte före i kön! (Okej, i Sverige säger vi inte ifrån heller, men den regeln får vi bryta.)

I hopp och tro om att det var det sista irritationsmomentet för denna tvättdag trallar jag hem. När jag kommer tillbaka är det dags att torka kläderna. För det krävs torktumlare och torkskåp. Inte en enda torktumlare är på och inte en enda är tom. VAFAN! Om ni ska torka era kläder kan ni väl hämta dem oxå! Eller?! För mkt begärt?!

Denna gång utan behärskning av mitt vansinne börjar jag riva ur kläder från torktumlare och slänga dem på tumlarna. När jag håller på med en tumlare kommer en tjej ner, och blir arg!! För att hennes kläder inte var torra! Och mumlar nåt åt mitt håll (när jag suspekt har kört in huvet i en annan tumlare och sliter kläder och slänger dem åt sidan). Ursäkta mig, är min tanke. Är du arg för att du inte ställde in torktumlaren rätt och för att dina kläder är lite fuktiga och för att du är sen och för att jag vill bli klar idag??? Är det så? Då så, tufft! Mina kläder kommer bli torra till skillnad från dina! Haaaaaha!

Men efter att retat gallan på en hel hord människor som kom ner och hittade deras kläder på diverse ställen utanför den tumlare dem var i, var min räd över torkskåpet betydligt lugnare. Jag vek kläderna fint och la dem åt sidan och hängde in mina kläder.

Hade alla varit effektiva - tvättat rätt och hämtat sina grejer i tid, och haft respekt, hade allt detta inte inträffat. Och det skulle vara mindre frustrerande att veta att man ska ner och tvätta idag. Och man skulle inte behöva ställa in reptilhjärnan på högläge och förbereda sig med tvättkorgar med uppfällbara knivar i sidorna... eller nåt.

Ps. Jag har inga renlighetskrav på studenterna i Flogsta.