lördag 18 april 2009

Att komma hem...

Det handlar inte om Malmö. Det handlar inte om min familj. Det handlar inte om en semester. Det handlar... om mig.

Alex, en av mina närmaste vänner, hade varit i Ryssland och när vi träffades under påsken hade hon mycket att berätta. Det var inte om Moskva och alla dess sevärdheter. Det handlade om något större, mäktigare. Det handlade om att komma hem.
Förra sommaren var jag i Libanon på semester. Jag skulle aldrig kunna tänka mig bo där. Jag är född och uppvuxen i Sverige. Jag är van vid livet i väst. Och det är mycket med Libanon som jag inte skulle klara av. Men precis som Alex, upplevde jag något magiskt, den tid jag var där. Jag var hemma. Jag är inte libanes, men där i detta land som jag besökt ett mkt fåtal gånger var jag hemma. En känsla som jag, trots mina 22 år på svensk jord, aldrig upplevt.

Att växa upp som invandrare är jobbigt. Inte traumatiskt, men ansträngande. Och man tror att ju mer integrerad i det svenska samhället man blir desto lättare blir det. Men nej, det blir bara jobbigare och jobbigare.
Jag har aldrig varit en i mängden, aldrig fått uppleva känslan av att vara normal. Osynlig. När jag som mest vill sjunka genom marken och vara obemärkt sticker jag ut. Bara i min egen lägenhet kan jag vara den jag är, och där - ensam i min lägenhet, är jag bara en förvirrad människa. Även när jag är ensam vet jag inte vem jag är.

Det är inte att jag är störst, bäst och vackrast som gör att jag sticker ut (det där är bara en bonus :P ). Det är det faktum att jag oftast är den enda som inte dricker alkohol. Det är det faktum att jag i 22 år alltid fått kolla efter om det är fläskkött i maten. Det är att bli tvungen att välja de vegetariska alternativen varje gång det serveras nåt med skinka i. Och nej! Quorn är inte gott! Det är det att min mamma bär slöja och att min pappa inte kan uttala "P" och säger "Bolis" istället för "Polis". Det är det faktum att ingen kan varken stava eller läsa mitt namn.

Det är att vara tvungen att hålla koll på alla jävla svenska högtider och vilka som firas och vilka som ingen bryr sig om och alla traditioner kring och skicka julkort, och köpa påskgodis och hålla tillbaka spyorna framkallade av sillen och stå ut med alla äckliga medelåldersgubbar som fått några nubbar för mkt. Men hur många vet vilka högtider jag firar?
Det är att försvara min religion minst tre gånger per dag. Det är att stå till svars för Osama bin Ladens videokassettband. Det är att aldrig bli förstådd för svenskar kan inte det där med ironi och sarkasm. Det är att ha tre språk i huvet och alltid säga fel. Folk skrattar åt mig då. Men det är inte för att jag inte kan svenska som jag uttalar fel. Det är för att jag ibland försöker säga ett ord på alla mina språk samtidigt. För att det blir kortslutning i min hjärna.

Det är att alltid bli beskylld för att man glömmer sina rötter av andra araber. Det är att hela tiden lugna ens föräldrar om att man inte glömt ens traditioner och värderingar. Att ha behövt dra varenda jävel till kompis släkthistoria. Det är oron i blicken hos min mamma när jag i vuxna dagar skaffar mig vänner hon inte känner igen (det går ju inte längre att fråga mig om släkthistorien). Det är det pinsamma med mina föräldrar som alltid insisterade på att bjuda hem mina lärare på middag. Det är uttryck som: "Man kan nästan inte tro att du inte är svensk." Dagar då jag kände mig som svenskast.

I Libanon, var alla någon som kände nån som kände mig. Man var aldrig en främling. På resturang var det bara att välja och vraka ur menyn. Det var att vara normal när man inte drack. Det var att alla underbara människor som pratade samma språk och förstod ens humor. Som man kunde diskutera politik med över ett glas chai - precis lika starkt och med mynta, som jag tycker om det.
I Libanon var det att kunna gå på marknaden och hitta zucchini, auberguiner, buRgul (inte bulgur!) och linser av alla slag och det var den normala maten. Det var värmen, den riktiga sommaren. Det var böneutropen fem gånger om dagen. Det var alla vänner och släktingar och grannar som knackade på dörren och kom in spontant... Inga almanackor. Det var att kunna ringa ett gäng kompisar och säga att man kommer och hämtar upp dem om en kvart för att vi ska dra till stranden. Och det var helt ok.

Folk där, dem var som mig. Även om jag ibland var konstig för dem - men jag behövde inte ändra på mig. Alla förstod ju att jag inte hade haft samma uppväxt och liv som dem. Även när jag var som konstigast var jag normal. Dem var spontana, impulsiva, pratade högt och var väldigt nära ett inbördeskrig varje gång dem diskuterade politik för att sedan skratta tillsammans över senaste snuskskämtet. Dem rörde varandra - jag har aldrig blivit kramad och pussad så mycket i mitt liv av vänner och släktingar som då. Folk där sa jag älskar dig till alla. Och dem lyckades med tre gester per yttrat ord. Man kunde nästan konversera uteslutet med händerna!

När jag och Alex diskuterade varandras upplevelser upptäckte vi hur fantastiskt lika dem hade varit. Vi hade varit vilse så länge - aldrig svenskar, aldrig arab/ryss. Aldrig vetat vem vi var. Men där... det spelade ingen roll. För ingen brydde sig. Ingen villa assimilera dig, eller integrera dig. Där var vi hemma och kunde vara just vad vi var - en jävla blandning av alla erfarenheter en människa är!

Till Alex.