I had this lively discussion about poverty and childlabour with A. With all respect to her feelings and opinions, but I can't help being amazed about such opinions. Not only expressed by her but by so many other white, middle class men and women of the western world.
As the world looks today I can't accept forbiding child-labour. It's a very selfish and naive view to think that we should prohibit poor, starving kids from working because they cannot have the standard of living of our kids. Mostly, many are critical of the working conditions of these poor kids. But I can't see how starving, homeless kids would have it any better on the streets. Okay, they work 12, 14 (and sometimes more hours) a day. But if they don't, would you pay for their antibiotics or food or clothes for their younger siblings? What are you afraid they will miss? Soccer practice?
I believe in free trade and I believe in that free trade and education is the answer to solving poverty. If you still wanna buy your Nike-sneakers, and at the same time are not willing to engage or even as a consumer by your free choice do something about these working conditions of children - then don't stand in the way of the development of these children and their countries. Don't let your bad conscience and guilt be an obstacle in their gaining of power, better life quality and eventually development.
I believe that when a kid today works he will gain experience and enough financial resources to be able to put his future kid through elementary school. This new generation will then have enough qualifications to have a better job and a slightly higher salary to be able to on one hand provide for next generations education up to maybe secondary highschool. But also, on the other hand provide for the elderly who gave him/her this chance. And the new generation might have a better chance at providing for their children to continue through higher education and then you have created a country that will develop and be independent of outer financial aid.
These educated generations will now know their rights, how the world looks like, demand for themselves better working conditions, better social security, will create and bring new technology to their countries and be able to allow investment on their conditions and so on.
Look at countries like India, China etc. They are now countries that play with the same conditions as any other developed countries in the world market. And they did it all by themselves all thanks to foreign investments in their countries and their willingness to allow and engage in free trade.
So, let the children work and instead of ruining their chances continue buying your Nike-sneakers and let them have a chance at buying the same one day. If you are not goin to engage in their struggle let them struggle alone, with a fair chance at actually getting somewhere.
lördag 5 december 2009
torsdag 15 oktober 2009
Testing, testing
So, this blog is goin international. Or just english, due to requests from several places in the world. Now, it was a while ago I did IB, so my english is not the best in the world. Therefore! Any mistakes you find here you can blame on... Google Translate. :P
Sooooooo, mmmmmmm... First week of psychiatry-training is over. THANK YOU, LORD IN HEAVEN! These weeks have been painful! I could be politically correct or empathetic or whatever and go like: "Pooooor old, autistic, depressed, suicidal people. I really care about what you feel and want you to TALK to me. Let me help you."
But I should be honest with you - I FRANKLY JUST DON'T CARE! Do you have anything that needs to be sliced away? A tumour perhaps?
Everybody have emotions. :O And worst of all is they need to talk. I hate talking about emotions (if I'm not high on eostrogen that is, which doesn't happen that often). Here's a scenario of how misplaced I am at psych:
Patient comes in and all parts are seated. Quite for seconds, then psychiatrist asks how the patient feelsThe patient either bursts out in tears or shrug their shoulders (Now really? You came all the way here so you could shrug your shoulders?) By the shrugging I loose control and my eyelids start lifting weights. To be clear on this, if i am not taking part in any activity requiring energy and oxygen I am lowered in state of conciousness to a sleeping state. Me bye bye. Gutten nacht, auf wiedersen, aurevoir, bon soir... just gone with the wind.
And the problem is that the more I try to overcome this problem, by really focusing on what's said, the sleepier I get! So every session ends with me nodding of fatigue to the extent I almost snore. And every ****ing time my supervisors see me. Luckily, they have still not mentioned it.
Positive: My supervisor who is very cool, the selfnamed surgeon of psych and the pali dude who works there! yay!
Aaaaaaaah. There are few things in life I really enjoy. Coffee, food, shopping, men AND sleeeeeeeeep! Ah! Sleep is so good I wanna kiss it, bite it, eat it, play with it and hug it... and kiss it again. It's so good I could marry it. And let it have an open relationship with me. As long as it comes back to me every night. I'd buy sleep gifts and shower it in compliments. And scream I love it from the roof of a Flogsta high-buildning.
Not that I am tryin to make any associations between me and Sleeping Beauty:P
Sooooooo, mmmmmmm... First week of psychiatry-training is over. THANK YOU, LORD IN HEAVEN! These weeks have been painful! I could be politically correct or empathetic or whatever and go like: "Pooooor old, autistic, depressed, suicidal people. I really care about what you feel and want you to TALK to me. Let me help you."
But I should be honest with you - I FRANKLY JUST DON'T CARE! Do you have anything that needs to be sliced away? A tumour perhaps?
Everybody have emotions. :O And worst of all is they need to talk. I hate talking about emotions (if I'm not high on eostrogen that is, which doesn't happen that often). Here's a scenario of how misplaced I am at psych:
Patient comes in and all parts are seated. Quite for seconds, then psychiatrist asks how the patient feelsThe patient either bursts out in tears or shrug their shoulders (Now really? You came all the way here so you could shrug your shoulders?) By the shrugging I loose control and my eyelids start lifting weights. To be clear on this, if i am not taking part in any activity requiring energy and oxygen I am lowered in state of conciousness to a sleeping state. Me bye bye. Gutten nacht, auf wiedersen, aurevoir, bon soir... just gone with the wind.
And the problem is that the more I try to overcome this problem, by really focusing on what's said, the sleepier I get! So every session ends with me nodding of fatigue to the extent I almost snore. And every ****ing time my supervisors see me. Luckily, they have still not mentioned it.
Positive: My supervisor who is very cool, the selfnamed surgeon of psych and the pali dude who works there! yay!
Aaaaaaaah. There are few things in life I really enjoy. Coffee, food, shopping, men AND sleeeeeeeeep! Ah! Sleep is so good I wanna kiss it, bite it, eat it, play with it and hug it... and kiss it again. It's so good I could marry it. And let it have an open relationship with me. As long as it comes back to me every night. I'd buy sleep gifts and shower it in compliments. And scream I love it from the roof of a Flogsta high-buildning.
Not that I am tryin to make any associations between me and Sleeping Beauty:P
söndag 11 oktober 2009
Helg igen
Shit pommes frites! I fredags hade jag min rättsmedicintenta och det gick - efter några hårresande ögonblick av fundersamhet från examinatorns håll - förvånansvärt bra.
Denna kurs har lett till följande:
1. Att jag fick bekräftat att världen är en precis lika suspekt plats med sjuka människor som jag misstänkt men förträngt.
2. Att kvinnor inte ska lämna sina hem för utanför kan dem bli våldtagna eller misshandlade, eller drogade och våldtagna, eller drogade och misshandlade, eller...
3. Att kvinnor inte ska stanna i hemmet för de kan bli våldtagna, eller misshandlade , eller misshandlade och sen våldtagna och inte att förglömma mördade med kökskniven pga tillgänglighet.
4. Val av vapen beror på tillgänglighet - alltså försöker människan alltid göra det mest dödliga av situationen.
5. Skaffa inte barn. De kan bli våldtagna, misshandlade etc.
6. Om du trodde att främligar är farligast, think twice! Det är oftast din partner... Om du är kvinna.
7. Om att du blir inget snyggt lik av att brännas till döds.
8. Teoretiskt så skulle man kunna dränka en människa, hoppa i och plocka upp liket, lägga människan i bakluckan på en bil och sen dränka bilen... Eller så var personen vid liv när den dränktes i bilen (som jag så långsökt tänkte)!
9. Världen är så jävla sjuk!! Och ingen förstår vad rättsmedicin är så jag har nu i några dagar gått en kurs i "CSI".
10. Autoerotik ska man inte hålla på med om man inte e 200% på att utrustningen funkar och om ingen kan höra ens skrik.
Men tentan gick då som tidigare nämnt bra. Vilket på nåt sätt är jävligt dåligt. Försök finn ett mönster:
Internmedicintenta - var för sjuk för att plugga. Fick bra poäng.
Kirurgtentan - skjöt upp på pluggandet till sista veckan. Sköt sen upp på pluggandet till sista dagen, vilket var en mycket dålig idé för hela den dagen var jag upptagen med annat. Fick ändå jättebra resultat, trots att jag eg mådde så dåligt att jag inte skulle ha skrivit tentan.
Samhällsmedicin - oklart resultat. Men kan berätta att mitt tentaplugg bestod av att lyssna till K som läste tentafrågor högt.
Radiologitentan - tror att det kan ha gått bra trots att jag (gissa vad jag ska skriva).
Rättsmedicintentan - klarade den med bra poäng trots sista natten plugg av halva kompendiet.
Summa summarum: Jag börjar bli för kaxig för mitt eget bästa och det är inte bra för jag stressar ju upp mig så sjukt inför varje tenta för jag postponar allt till sista sekund. Jag väntar spänt på min ulcusperforation alltså.
Annars har jag sovit bort två helger av mitt liv, hatar neuropsyk-kursen från djupet av min svarta själ och har nu börjat på mitt projektarbete inom bröstkirurgi. Livet ... eeeeh... leker? :S
onsdag 7 oktober 2009
den intellektuella eliten som ska ta över landet diskuterar
fatoma säger:
Regeringen har sänkt fribeloppet...
så vem ska vi träna skottskador på?
johanna säger:
nej fan!
inte för att jag är i närheten ändå men...
fatoma säger:
dem har sänkt fribeloppet för att öka lånet
Jag får inte ihop hur det skulle vara en bra grej
johanna säger:
fattig är man lik förbannat
ja det är ju mysko, moderater VILL väl att folk ska jobba?
fatoma säger:
Jag trodde oxå det
men sen dem började regera har dem ju varit mer socialistiska än vänsterpartiet
johanna säger:
förutom alla privatiseringar då
fatoma säger:
amen typ
johanna säger:
och FKs nya system (som visserligen kanske behövdes i viss mån...)
fatoma säger:
"ok, grabbar! Vi säljer apoteket, vi gör det svårare för studenter att dryga ut den lilla kassa dem får i lån, gör det skitsvårt att vara arbetslös i dessa tider av ekonomiskkris, vi tillåter tjuvlyssning på folks privata samtal och vi förbjuder ungdomarna att använda den teknik dem växte upp med. Det låter väl som en hyfsat bra plan, eller? Nej? Ok. Klubbat!"
johanna säger:
hahaha
fan tjuvlyssningsgrejen hade jag glömt, aargh
får man rösta dubbelt nästa val
fatoma säger:
jag tycker det... vi kan ju ringa till nån utomlands och lägga fram förslaget... Så kmr FRA att tjuvlyssna och e d grönt ljus så kommer inte säpo och hämtar dig i en svart pikebil från ulleråker
johanna säger:
hehe ja då vet jag
nä fan det här landet behöver något nytt
styrning av en liten intellektuell elit kanske
vad sägs om du och jag?
fatoma säger:
Shoot!
Eller bara att man följer konstitutionen Grundlagarna om frihet och sånt trams
johanna säger:
ja om vi ska vara såna
jag tycker vi kör på diktatur istället
fatoma säger:
diktatur låter faktiskt lite hemtrevligt för en arab som mig
kanske alla blattar kan assimileras
nu kopierar jag det vi sagt och publicerar som blogginlägg så slipper jag lägga fram alla dessa synpunkter igen
johanna säger:
haha det blir perfect. jag kan ta hand om inrikespolitiken om du fixar utrikes, starta inte alltför många krig bara
hehehe
Regeringen har sänkt fribeloppet...
så vem ska vi träna skottskador på?
johanna säger:
nej fan!
inte för att jag är i närheten ändå men...
fatoma säger:
dem har sänkt fribeloppet för att öka lånet
Jag får inte ihop hur det skulle vara en bra grej
johanna säger:
fattig är man lik förbannat
ja det är ju mysko, moderater VILL väl att folk ska jobba?
fatoma säger:
Jag trodde oxå det
men sen dem började regera har dem ju varit mer socialistiska än vänsterpartiet
johanna säger:
förutom alla privatiseringar då
fatoma säger:
amen typ
johanna säger:
och FKs nya system (som visserligen kanske behövdes i viss mån...)
fatoma säger:
"ok, grabbar! Vi säljer apoteket, vi gör det svårare för studenter att dryga ut den lilla kassa dem får i lån, gör det skitsvårt att vara arbetslös i dessa tider av ekonomiskkris, vi tillåter tjuvlyssning på folks privata samtal och vi förbjuder ungdomarna att använda den teknik dem växte upp med. Det låter väl som en hyfsat bra plan, eller? Nej? Ok. Klubbat!"
johanna säger:
hahaha
fan tjuvlyssningsgrejen hade jag glömt, aargh
får man rösta dubbelt nästa val
fatoma säger:
jag tycker det... vi kan ju ringa till nån utomlands och lägga fram förslaget... Så kmr FRA att tjuvlyssna och e d grönt ljus så kommer inte säpo och hämtar dig i en svart pikebil från ulleråker
johanna säger:
hehe ja då vet jag
nä fan det här landet behöver något nytt
styrning av en liten intellektuell elit kanske
vad sägs om du och jag?
fatoma säger:
Shoot!
Eller bara att man följer konstitutionen Grundlagarna om frihet och sånt trams
johanna säger:
ja om vi ska vara såna
jag tycker vi kör på diktatur istället
fatoma säger:
diktatur låter faktiskt lite hemtrevligt för en arab som mig
kanske alla blattar kan assimileras
nu kopierar jag det vi sagt och publicerar som blogginlägg så slipper jag lägga fram alla dessa synpunkter igen
johanna säger:
haha det blir perfect. jag kan ta hand om inrikespolitiken om du fixar utrikes, starta inte alltför många krig bara
hehehe
lördag 12 september 2009
Sluta tjata.
Nå, här kommer det ni alla väntat på och tjatat om. Denna bloggs kick off för höstterminen 09.
Okej, så det har varit sommar. Tanken var att efter diverse händelser i början på sommaren, så skulle jag vila. Enda problemet var dock att jag inte hade räknat med:
1. Mina föräldrar har inte förändrats, det är lika jobbigt att bo hemma hos människor som fortfarande ser på en som en 18-åring. Såklart i all välmening men det är ju inte så kul att behöva anpassa sig återigen efter sex-sju andra människor när man har levt ensam i dryga 4 åren.
2. Alla andra människor jobbar såklart. Det var ingen som orkade med mig eller kunde underhålla mig.
Därför bestämde jag mig för att avbryta min vila och sökte jobb på Avant Marketing - ett telefonförsäljar företag och jobbade som Anna Larsson. Jättekul att få prova på, men aldrig mer.
Höjdpunkterna från den tiden var
1. "Du har en jävligt sexig röst tjejen, och jag hade gärna köpt om det inte vore för att jag inte är intresserad." - Alkis-gubbe
2. Kund: "Känner du till Nix?" Jag: "Ja. Men känner du till att... (... det gäller inte företag du är kund hos)" "Fack jooooo!!!" (på riktig, äkta svengelska) Jag: Tystnad.... GAPSKRATT!!! ... Skip (han blir uppringd igen nästa dag :P)
3. Telefonsvarare: Lämna gärna ett meddelande efter tonen. *piiiiip* Kristina i bakgrunden väldigt högt: Skjuuuuuuuuuut mig! Jag: Gapskratt! Lägger på. (Till den som fick detta meddelande ber jag så förskräckligt mkt om ursäkt.)
Sex veckor senare var både jobb och sommarlov snart över. Jag går min sista dag på jobbet, och den dagen får jag kärt besök av min dotters/sons svärmor Ranja. Ranja är även den som står för sommarens i särklass roligaste felsägning:
Ranja knäcker ryggen.
Jag: Jag vill oxå kunna göra det!
Ranja: Be någon hjälpa dig. Det är enkelt. *beskriver hur man står med ryggarna mot varndra, armkrok etc...*
Hassona kommer in i köket.
Ranja: Eller hur Hassona är det skönt när man efter att ha tränat, man böjer sig fram samtidigt som någon tar en bakifrån och... Tystnad.
Jag: GAPSKRATT!!!
Nu är man då åter tillbaks i skolbänken för nionde terminen i rad. *stolt* Och detta innebär att man automatiskt kommer tillbaka till följande scenarion exv:
Medicinsk jurist pratar om papperslösa flyktingar i vården.
Fråga från en kursare: Får man polisanmäla papperslösa flyktingar om man blir tvungen att vårda dem på ett sjukhus där man jobbar?
Okej, så det har varit sommar. Tanken var att efter diverse händelser i början på sommaren, så skulle jag vila. Enda problemet var dock att jag inte hade räknat med:
1. Mina föräldrar har inte förändrats, det är lika jobbigt att bo hemma hos människor som fortfarande ser på en som en 18-åring. Såklart i all välmening men det är ju inte så kul att behöva anpassa sig återigen efter sex-sju andra människor när man har levt ensam i dryga 4 åren.
2. Alla andra människor jobbar såklart. Det var ingen som orkade med mig eller kunde underhålla mig.
Därför bestämde jag mig för att avbryta min vila och sökte jobb på Avant Marketing - ett telefonförsäljar företag och jobbade som Anna Larsson. Jättekul att få prova på, men aldrig mer.
Höjdpunkterna från den tiden var
1. "Du har en jävligt sexig röst tjejen, och jag hade gärna köpt om det inte vore för att jag inte är intresserad." - Alkis-gubbe
2. Kund: "Känner du till Nix?" Jag: "Ja. Men känner du till att... (... det gäller inte företag du är kund hos)" "Fack jooooo!!!" (på riktig, äkta svengelska) Jag: Tystnad.... GAPSKRATT!!! ... Skip (han blir uppringd igen nästa dag :P)
3. Telefonsvarare: Lämna gärna ett meddelande efter tonen. *piiiiip* Kristina i bakgrunden väldigt högt: Skjuuuuuuuuuut mig! Jag: Gapskratt! Lägger på. (Till den som fick detta meddelande ber jag så förskräckligt mkt om ursäkt.)
Sex veckor senare var både jobb och sommarlov snart över. Jag går min sista dag på jobbet, och den dagen får jag kärt besök av min dotters/sons svärmor Ranja. Ranja är även den som står för sommarens i särklass roligaste felsägning:
Ranja knäcker ryggen.
Jag: Jag vill oxå kunna göra det!
Ranja: Be någon hjälpa dig. Det är enkelt. *beskriver hur man står med ryggarna mot varndra, armkrok etc...*
Hassona kommer in i köket.
Ranja: Eller hur Hassona är det skönt när man efter att ha tränat, man böjer sig fram samtidigt som någon tar en bakifrån och... Tystnad.
Jag: GAPSKRATT!!!
Nu är man då åter tillbaks i skolbänken för nionde terminen i rad. *stolt* Och detta innebär att man automatiskt kommer tillbaka till följande scenarion exv:
Medicinsk jurist pratar om papperslösa flyktingar i vården.
Fråga från en kursare: Får man polisanmäla papperslösa flyktingar om man blir tvungen att vårda dem på ett sjukhus där man jobbar?
Sommarens flyktingbild! :P
Livet leker. Lek ni med det!
Ps. Jag rekomenderar trevlig läsning på mina vänners bloggar. Se spalt till vänster. :D
tisdag 7 juli 2009
En konstig dag...
Det känns konstigt. Michael Jackson är död. Michael Jackson är begravd. No more. Like he never was. Jag kan inte hävda att jag är ett hardcore MJ-fan. Men det är kanske för att Michael Jackson var ett självklart inslag i min uppväxt. Michael bara fanns där. Hans musik... den bara var där. Den var om inte annat självklar. Det känns som om jag alltid kunnat nynna till Billie Jean, Heal the world, Thriller, Bad... Jag kan inte ens erinra om när jag lärde mig känna igen dem, såg dem för första gången på tv, hörde från första ton att det var MJ.
Michael bara fanns, och nu finns han inte mer. Det som jag kan känna är jobbigt, är inte att han är död. Han var sjuk och döden är frid och vila. Det är nog en självisk känsla av att jag är gammal. Som att en del av mitt liv är förbi. Jag har upplevt Michael Jackson från första stund i mitt liv och nu är han död. Och med honom dog en del av min barndom.
Jag kommer ihåg en engelsklektion när vi läste ett avsnitt i skolboken om Elvis Presley. Vår engelska-lärarinna delade med sig av ett minne om sin far som lyssnade till radion och grät. När hon frågade varför hennes pappa grät sa han: "Kungen är död."
Undra vad min engelska och musiklärare kände när hon hörde att The King of Pop is Dead?
Jag tror att Michael Jackson var och kommer alltid vara så stor att jag kommer behöva berätta för mina barn om var jag var när jag fick reda på att han hade gått bort. Precis som han var en av de gemensamma minnen och människor mellan mig och min mamma, tror jag på att hans storhet kommer att förena även mig och mina barn.
Michael bara fanns, och nu finns han inte mer. Det som jag kan känna är jobbigt, är inte att han är död. Han var sjuk och döden är frid och vila. Det är nog en självisk känsla av att jag är gammal. Som att en del av mitt liv är förbi. Jag har upplevt Michael Jackson från första stund i mitt liv och nu är han död. Och med honom dog en del av min barndom.
Jag kommer ihåg en engelsklektion när vi läste ett avsnitt i skolboken om Elvis Presley. Vår engelska-lärarinna delade med sig av ett minne om sin far som lyssnade till radion och grät. När hon frågade varför hennes pappa grät sa han: "Kungen är död."
Undra vad min engelska och musiklärare kände när hon hörde att The King of Pop is Dead?
Jag tror att Michael Jackson var och kommer alltid vara så stor att jag kommer behöva berätta för mina barn om var jag var när jag fick reda på att han hade gått bort. Precis som han var en av de gemensamma minnen och människor mellan mig och min mamma, tror jag på att hans storhet kommer att förena även mig och mina barn.
Really Michael, Gone too soon. RIP
torsdag 28 maj 2009
Dagens citat:
På föreläsning:
Föreläsare: Det här funkar inte. Jag föreläste för T6 idag och är lite trött. Men det är ju inte T6's fel ändå.
Emil: Vi skyller gärna på T6 ändå. Allt är deras fel.
Jag: Så var det det här med soliradi...solirari, so-li-da-ri-tet!
Emil: Vad är det?
Jag: Jag vet inte. Jag kunde ju inte ens uttala det.
På Facebook:
Johanna: Undrar om det är min plugghjärna som luktar bränt eller något annat?
Jag: Du måste ha använt den för att den ska lukta bränt... Så jag skulle kolla ugnen eller strykjärnet först. ;P
Föreläsare: Det här funkar inte. Jag föreläste för T6 idag och är lite trött. Men det är ju inte T6's fel ändå.
Emil: Vi skyller gärna på T6 ändå. Allt är deras fel.
Jag: Så var det det här med soliradi...solirari, so-li-da-ri-tet!
Emil: Vad är det?
Jag: Jag vet inte. Jag kunde ju inte ens uttala det.
På Facebook:
Johanna: Undrar om det är min plugghjärna som luktar bränt eller något annat?
Jag: Du måste ha använt den för att den ska lukta bränt... Så jag skulle kolla ugnen eller strykjärnet först. ;P
Till Shalia...
Hmmm... om du läser detta vill jag säga att den där svarta grejen som cyklade förbi och hejade glatt och entusiastiskt och till och med vinkade som ett fån... det var jag. Och om du inte vet vad i helsike jag pratar om så har jag i a f sett till att en vilt främmande människa fått sig ett gott skratt åt tönten som hälsar på människor hon inte känner.
Normalt är min princip att jag inte hälsar först. Jag är bara urusel på ansikten. Och det är inte personligt, men jag har noll fokus. Min hjärna är alltid så upptagen med en massa strunt så jag ser inte det jag ser. Därför väntar jag till människor som känner mig hälsar för att inte hälsa på en massa fel. När man har klinisk praktik så kommer man hela tiden till nya platser och träffar nya människor. Och eftersom två veckor är en för kort stund för att jag ska lära känna igen människor så hälsar jag på alla som kommer i min väg och börjar alltid med standardfrasen: "Det här är säkert inte första gången vi hälsar men jag är urusel på ansikten, Fattema, läkarkandidat." Och så mitt charmigaste leende på det för att inte verka urdryg. Där hälsar man hellre en gång för mkt än gör en syrra arg. Arga syrror är inte att leka med...
Idag har jag hela tiden funderat på det här med valet. Jag är ganska så politiskt intresserad så jag vet vem jag ska rösta på och så. Men tänkte testa funktionen på www.aftonbladet.se och se vad jag får. Vet ni?! Dem tyckte jag ska rösta på junilistan, kd, SvD!!!! och moderaterna. Eeeeeh, jag visste inte att man var rasistisk kristen fascist med generellt jättedålig finanspolitik bara för att man tycker att immigrations-, familje-, vård-, utbildnings- och utrikespolitiska frågor är viktiga! Visste ni det?! Nej fan, hade folkpartiet liberalerna varit vad de var en gång i tiden, när partiet uppstod hade dem varit mitt klara val, för jag är nog socialist-liberal om nåt. Men nu får det istället bli socialdemokraterna bara för att dem är mest åt det håll jag lutar av alla.
(HHHHHHHHHHHHHHHHHHH! NOOOOOOOOOOO?! Hon skrev vad hon ska rösta på! *alla svenskar tappar andan i ren förtvivlan över att jag faktiskt vågar säga högt och stå för mina politiska åsikter* :P)
Slutligen vill jag bara skriva att jag träffade ett stort gäng tjejer på BMC idag som tydligen följer min blogg (kan det vara tack vare Shalias PR? :P). Jättetrevliga var dem. Och vill därför säga att jag tycker det är jättekul att det finns dem som tycker att min blogg är bra. Så det här är till er: *vink, vink*.
Fortsätt gärna läs och kommentera så mkt ni vill, ställ gärna frågor och det var kul att träffa er idag för nu kommer jag tänka på er när jag latar mig med skrivandet. Jättekul med pepp! :D
Ska försöka plugga lite nu... Jag har gjort allt för att skjuta på det, men nu finns ingen återvändo. :P
Ha det bästast i världen!
Normalt är min princip att jag inte hälsar först. Jag är bara urusel på ansikten. Och det är inte personligt, men jag har noll fokus. Min hjärna är alltid så upptagen med en massa strunt så jag ser inte det jag ser. Därför väntar jag till människor som känner mig hälsar för att inte hälsa på en massa fel. När man har klinisk praktik så kommer man hela tiden till nya platser och träffar nya människor. Och eftersom två veckor är en för kort stund för att jag ska lära känna igen människor så hälsar jag på alla som kommer i min väg och börjar alltid med standardfrasen: "Det här är säkert inte första gången vi hälsar men jag är urusel på ansikten, Fattema, läkarkandidat." Och så mitt charmigaste leende på det för att inte verka urdryg. Där hälsar man hellre en gång för mkt än gör en syrra arg. Arga syrror är inte att leka med...
Idag har jag hela tiden funderat på det här med valet. Jag är ganska så politiskt intresserad så jag vet vem jag ska rösta på och så. Men tänkte testa funktionen på www.aftonbladet.se och se vad jag får. Vet ni?! Dem tyckte jag ska rösta på junilistan, kd, SvD!!!! och moderaterna. Eeeeeh, jag visste inte att man var rasistisk kristen fascist med generellt jättedålig finanspolitik bara för att man tycker att immigrations-, familje-, vård-, utbildnings- och utrikespolitiska frågor är viktiga! Visste ni det?! Nej fan, hade folkpartiet liberalerna varit vad de var en gång i tiden, när partiet uppstod hade dem varit mitt klara val, för jag är nog socialist-liberal om nåt. Men nu får det istället bli socialdemokraterna bara för att dem är mest åt det håll jag lutar av alla.
(HHHHHHHHHHHHHHHHHHH! NOOOOOOOOOOO?! Hon skrev vad hon ska rösta på! *alla svenskar tappar andan i ren förtvivlan över att jag faktiskt vågar säga högt och stå för mina politiska åsikter* :P)
Slutligen vill jag bara skriva att jag träffade ett stort gäng tjejer på BMC idag som tydligen följer min blogg (kan det vara tack vare Shalias PR? :P). Jättetrevliga var dem. Och vill därför säga att jag tycker det är jättekul att det finns dem som tycker att min blogg är bra. Så det här är till er: *vink, vink*.
Fortsätt gärna läs och kommentera så mkt ni vill, ställ gärna frågor och det var kul att träffa er idag för nu kommer jag tänka på er när jag latar mig med skrivandet. Jättekul med pepp! :D
Ska försöka plugga lite nu... Jag har gjort allt för att skjuta på det, men nu finns ingen återvändo. :P
Ha det bästast i världen!
tisdag 26 maj 2009
Gaaaah!!!
Gaaaah! GAAAAAAAAAAAAAAH!!!!
Tentaångest - var ääääääär du?! Kom till mig och rädda mig från fördärvet.
Smått hektisk början på veckan med traumaföreläsningar från tidig förmiddag till sen eftermiddag. Trauma är aaaaaaaaskul och jag blir helt till mig av extas när jag tänker på att det där är också något jag kan göra i framtiden. Men som alltid, så har föreläsare en tendens att göra allt trevligt till ett olidligt helvete och den förbannelsen har även inkluderat traumaföreläsningar.
Vilket för mina tankar till det här med föreläsningar. Jag förstår inte hur folk tänker när dem gör sina PPP (power point presentationer). Det är förskräckligt dålig kvalitet på föreläsningar och framförallt läkare på Akademiska (och troligtvis alla andra universitetssjukhus runtom i detta bananformade land) har en tendens att inte ha någon som helst distans till sitt område av expertis. Visst är det möjligt att klämma in alla studier om per rectum (finger i stjärten) på en slide... Men det behöver inte betyda att man SKAAAAA göra det.
Jag ser på läkarprogrammet som en grundutbildning i medicin, som ska utbilda människor i att bli bra AT-läkare/Läk-vik... Alltså lära oss vad vi absolut inte får missa, alla vanliga sjukdomar och deras behandling, samt var vi ska vända oss för vidare handläggning och/eller kunskap om ett tillstånd. Jag vill kunna ta hand om en patient som kommer in med en akut hjärtsvikt på akuten i nån by ut i bushen och skiter fullständig i hur många procent av patienter som skiter för sällan som ökar risken att få akut hjärtsvikt med 3,78% (nu hoppas jag att det är ett insignifikant samband mellan dessa två faktorer). Skulle, Gud förbjude, jag få för mig att det är information som skulle berika mitt yrkesliv (och kanske privatliv) så räcker det med att jag vet var jag kan slå upp denna livräddande (NOT!) info.
F ö så väntar jag på att tentaångesten ska slå in så jag kan börja plugga. Men ack, nej. Inte här inte. Ingen ångest, ingen panik. Bara apati. Måste faktiskt för en gångs skull erkänna att jag känner mig inte sååååååå orolig inför mina bristfälliga kunskaper inom kirurgin för det känns ändå som om jag har ett ungefärligt grepp om ämnet (TACK GODE ALLAH för kliniska placeringar! Vad skulle jag gjort utan dem?!). Mindre säker känner jag mig inför ortopedin som är för stor och inte lika intressant. :S Suck. Alltid ska det vara något.
Nu ska jag fortsätta min procrastination och hämta min tvätt.
Världen kan vara en underbar plats, vill jag slutligen hälsa och ler maniskt mot skärmen.
Puss o kram!
Tentaångest - var ääääääär du?! Kom till mig och rädda mig från fördärvet.
Smått hektisk början på veckan med traumaföreläsningar från tidig förmiddag till sen eftermiddag. Trauma är aaaaaaaaskul och jag blir helt till mig av extas när jag tänker på att det där är också något jag kan göra i framtiden. Men som alltid, så har föreläsare en tendens att göra allt trevligt till ett olidligt helvete och den förbannelsen har även inkluderat traumaföreläsningar.
Vilket för mina tankar till det här med föreläsningar. Jag förstår inte hur folk tänker när dem gör sina PPP (power point presentationer). Det är förskräckligt dålig kvalitet på föreläsningar och framförallt läkare på Akademiska (och troligtvis alla andra universitetssjukhus runtom i detta bananformade land) har en tendens att inte ha någon som helst distans till sitt område av expertis. Visst är det möjligt att klämma in alla studier om per rectum (finger i stjärten) på en slide... Men det behöver inte betyda att man SKAAAAA göra det.
Jag ser på läkarprogrammet som en grundutbildning i medicin, som ska utbilda människor i att bli bra AT-läkare/Läk-vik... Alltså lära oss vad vi absolut inte får missa, alla vanliga sjukdomar och deras behandling, samt var vi ska vända oss för vidare handläggning och/eller kunskap om ett tillstånd. Jag vill kunna ta hand om en patient som kommer in med en akut hjärtsvikt på akuten i nån by ut i bushen och skiter fullständig i hur många procent av patienter som skiter för sällan som ökar risken att få akut hjärtsvikt med 3,78% (nu hoppas jag att det är ett insignifikant samband mellan dessa två faktorer). Skulle, Gud förbjude, jag få för mig att det är information som skulle berika mitt yrkesliv (och kanske privatliv) så räcker det med att jag vet var jag kan slå upp denna livräddande (NOT!) info.
F ö så väntar jag på att tentaångesten ska slå in så jag kan börja plugga. Men ack, nej. Inte här inte. Ingen ångest, ingen panik. Bara apati. Måste faktiskt för en gångs skull erkänna att jag känner mig inte sååååååå orolig inför mina bristfälliga kunskaper inom kirurgin för det känns ändå som om jag har ett ungefärligt grepp om ämnet (TACK GODE ALLAH för kliniska placeringar! Vad skulle jag gjort utan dem?!). Mindre säker känner jag mig inför ortopedin som är för stor och inte lika intressant. :S Suck. Alltid ska det vara något.
Nu ska jag fortsätta min procrastination och hämta min tvätt.
Världen kan vara en underbar plats, vill jag slutligen hälsa och ler maniskt mot skärmen.
Puss o kram!
lördag 23 maj 2009
Vakna till ljuv sång...
tio minuter efter att man gått och lagt sig, mitt i natten kan vara rätt störande. Men men, de tjugotalet herrar som stod nere på gården sjöng vackra vårvisor och trots sena/tidiga timmen hade de en liten men hänförd publik. För att få bekräftat att jag inte drömde spelade jag in ett litet klipp och ska ladda upp det snart när jag orkar.
När de var klara försökte jag somna om men det gick sisådär. Sången fick mig att tänka på en person (helt utan något klart samband), och jag var då såklart tvungen att delge personen detta via sms. Klockan 03.40... Stackars människa som måste lida för min mentala ohälsa. Informationen var dock tydligen uppskattad, något som glädjer mig, så här när jag inte är lika sömnbristig. Det kunde annars ha slutat illa.
Idag har jag gjort allt för att inte sätta igång med kirurgtentaplugget, och det har återigen visat sig att procrastination är min självklara talang. Jag har tränat, ätit x flera, lekt Idol (en favoritprocrastination-sysselsättning), läst Sydsvenskan och The Guardian... Ja ni, procrastination är min talang, som sagt. Därför ska jag upprepa gårdagens lyckade försök och gömma datorn i garderoben. Efter att jag skrivit färdigt det här.
För övrigt händer inte så mkt med mitt liv just nu mer än att jag försöker stirra min basilika och koriander växt till tillväxt och att jag klurar på en novell om min mormor. :)
Solen skiner ute och jag ska nu sätta igång med att plugga. Puss på er!
När de var klara försökte jag somna om men det gick sisådär. Sången fick mig att tänka på en person (helt utan något klart samband), och jag var då såklart tvungen att delge personen detta via sms. Klockan 03.40... Stackars människa som måste lida för min mentala ohälsa. Informationen var dock tydligen uppskattad, något som glädjer mig, så här när jag inte är lika sömnbristig. Det kunde annars ha slutat illa.
Idag har jag gjort allt för att inte sätta igång med kirurgtentaplugget, och det har återigen visat sig att procrastination är min självklara talang. Jag har tränat, ätit x flera, lekt Idol (en favoritprocrastination-sysselsättning), läst Sydsvenskan och The Guardian... Ja ni, procrastination är min talang, som sagt. Därför ska jag upprepa gårdagens lyckade försök och gömma datorn i garderoben. Efter att jag skrivit färdigt det här.
För övrigt händer inte så mkt med mitt liv just nu mer än att jag försöker stirra min basilika och koriander växt till tillväxt och att jag klurar på en novell om min mormor. :)
Solen skiner ute och jag ska nu sätta igång med att plugga. Puss på er!
torsdag 21 maj 2009
Jag älskar det jag gör.
Trots en stundande tentamen i kirurgi, ortopedi och anestesi - så känner jag en frid med mitt liv just nu. Igår avslutades terminens sista placering - på endokrin och bröstkirurgen. Så vad är lämpligare idag än att återblicka till den gångna terminen som jag spenderat med det absolut mest fantastiska jag vet... Kirurgi.
Redan när anestesin började och jag stod vid huvudändan vid små operationer som prostatahyvlingar till större operationer som gått till den medicinska historien som stordåd, kliade det i fingrarna och jag blev många gånger hänförd och många andra gånger nästan rörd till tårar över skönheten med just kirurgi och i helhet medicin. Det var med stor iver som jag såg framemot resten av terminen och förhoppningsvis resten av min framtida karriär.
Första gången jag fick "scrub in" minns jag så tydligt. Det var så mäktigt, bara det att få stå intill urologen (som för övrigt var riktigt duktig och riktigt snygg!) och tvätta mig högtidligt och ffa nitiskt. In i salen och be om 6,5-handskar och en rock. Bli påklädd av en sjuksköterska och undersköterska (det krävs väldigt mycket arbetskraft för att klä på en kirurg - det visste ni inte va?). Att därefter få röra det heliga och sterila operationsområdet - UTAN att op-syrran får en smärre hjärtinfarkt! Just första gången var något stort. Men det var högtidligt alla andra gånger också. När alla var där kunde nefrektomin sätta igång. Efter det gick jag hem, satt på soffan i rummet jag fick bo i i Eskilstuna och bara låta allt sjunka in.
Resan började då och jag har under hela tiden varit med om så mkt underbart, fantastiskt och stort. Och allra viktigast har jag träffat så många människor som gjort ett sådant intryck på mig och som alla peppat mig att göra det jag vill allra helst här i livet - att bli kirurg.
På urologen i Eskilstuna hade jag en handledare som var en sådan fantastisk människa. Så varm och vänlig och duktig. Han hade bott i Sverige i 13 år och var redan färdig specialist, pratade flytande svenska och på väg att bli överläkare! Men av allt det där (och att han hade byggt ett helt rum till sitt hus med egna händer, from scratch) var det en sak som gjorde mest intryck... hans ödmjukhet och hans engagemang i sina patienter!
En annan människa som gjorde ett stort intryck, som fick mig att känna att som henne vill jag bli när jag blir stor, var en kvinnlig professor vid thoraxkirurgen, som heter Elisabeth Ståhle. Vilken kvinna! Så duktig, så kaxig! Så bra. Jag vet inte var jag ska börja. För mig går hon bara att beskriva med följande: Kvinnor kan, och kvinnor kan det grymt bra!
Det var många kvinnor framförallt som påverkade mig under terminens gång. En annan fantastisk kvinna var Marianne Beausang-Linder. Tidigare chef över plastikkirurgen på KI och numera bröstkirurg på Akademiska sjukhuset. Jag fick äran att ta del av hennes livsresa sammanfattad (och bara sammanfattningen var grym!). När jag satt där och lyssnade undrade jag för mig själv "Var får hon all denna kraft ifrån?!" Och var hon än får den ifrån - må den aldrig sina! För det är precis kvinnor som denna fantastiska kirurg som världen behöver. Flerbarnsmamma, chef över en klinik till stor del bestående av manliga kirurger, privat klinik... ja, vad gjorde hon inte?! Vilken inspiration hon är för alla oss tjejer som drömmer stort. Och vilken distans hon hade till sitt liv och vilken förståelse för sina patienter.
Så många kvinnor som tagit ödet i sina händer, mosat sönder det och stampat på det! För dessa kvinnor fanns ingen tid för ödet och turen och slumpen. Dem tog sina liv i egna händer. Drömde om mästerverk och utträttade storslagna verk! Dem gav mig hopp och inspiration om att jag en dag kan få leva min dröm och vara precis den jag vill vara. Kirurg. Dem visade mig att man inte får låta något knäcka en. Dem hade lyckats i en tid när kvinnor fick bevisa dubbelt så mkt som män - dem hade bevisat trippelt!
Nu när denna termin snart är över, tittar jag tillbaka på den och njuter av denna korta resa. Tänk vad en människa kan få uppleva i sitt liv. Jag ser tillbaka på de senaste 1,5 åren och tänker för mig själv att jag har hittat rätt. Det här är det jag vill göra resten av mitt liv. Det här är mäktigt, stort och det här klarar jag av. Viktigast av allt för mig är att jag en dag kan få göra människors liv om än lite bättre. Då är det väl bara passande att jag om 1,5 år är läkare, eller hur?! ;)
Ha en bra dag.
Redan när anestesin började och jag stod vid huvudändan vid små operationer som prostatahyvlingar till större operationer som gått till den medicinska historien som stordåd, kliade det i fingrarna och jag blev många gånger hänförd och många andra gånger nästan rörd till tårar över skönheten med just kirurgi och i helhet medicin. Det var med stor iver som jag såg framemot resten av terminen och förhoppningsvis resten av min framtida karriär.
Första gången jag fick "scrub in" minns jag så tydligt. Det var så mäktigt, bara det att få stå intill urologen (som för övrigt var riktigt duktig och riktigt snygg!) och tvätta mig högtidligt och ffa nitiskt. In i salen och be om 6,5-handskar och en rock. Bli påklädd av en sjuksköterska och undersköterska (det krävs väldigt mycket arbetskraft för att klä på en kirurg - det visste ni inte va?). Att därefter få röra det heliga och sterila operationsområdet - UTAN att op-syrran får en smärre hjärtinfarkt! Just första gången var något stort. Men det var högtidligt alla andra gånger också. När alla var där kunde nefrektomin sätta igång. Efter det gick jag hem, satt på soffan i rummet jag fick bo i i Eskilstuna och bara låta allt sjunka in.
Resan började då och jag har under hela tiden varit med om så mkt underbart, fantastiskt och stort. Och allra viktigast har jag träffat så många människor som gjort ett sådant intryck på mig och som alla peppat mig att göra det jag vill allra helst här i livet - att bli kirurg.
På urologen i Eskilstuna hade jag en handledare som var en sådan fantastisk människa. Så varm och vänlig och duktig. Han hade bott i Sverige i 13 år och var redan färdig specialist, pratade flytande svenska och på väg att bli överläkare! Men av allt det där (och att han hade byggt ett helt rum till sitt hus med egna händer, from scratch) var det en sak som gjorde mest intryck... hans ödmjukhet och hans engagemang i sina patienter!
En annan människa som gjorde ett stort intryck, som fick mig att känna att som henne vill jag bli när jag blir stor, var en kvinnlig professor vid thoraxkirurgen, som heter Elisabeth Ståhle. Vilken kvinna! Så duktig, så kaxig! Så bra. Jag vet inte var jag ska börja. För mig går hon bara att beskriva med följande: Kvinnor kan, och kvinnor kan det grymt bra!
Det var många kvinnor framförallt som påverkade mig under terminens gång. En annan fantastisk kvinna var Marianne Beausang-Linder. Tidigare chef över plastikkirurgen på KI och numera bröstkirurg på Akademiska sjukhuset. Jag fick äran att ta del av hennes livsresa sammanfattad (och bara sammanfattningen var grym!). När jag satt där och lyssnade undrade jag för mig själv "Var får hon all denna kraft ifrån?!" Och var hon än får den ifrån - må den aldrig sina! För det är precis kvinnor som denna fantastiska kirurg som världen behöver. Flerbarnsmamma, chef över en klinik till stor del bestående av manliga kirurger, privat klinik... ja, vad gjorde hon inte?! Vilken inspiration hon är för alla oss tjejer som drömmer stort. Och vilken distans hon hade till sitt liv och vilken förståelse för sina patienter.
Så många kvinnor som tagit ödet i sina händer, mosat sönder det och stampat på det! För dessa kvinnor fanns ingen tid för ödet och turen och slumpen. Dem tog sina liv i egna händer. Drömde om mästerverk och utträttade storslagna verk! Dem gav mig hopp och inspiration om att jag en dag kan få leva min dröm och vara precis den jag vill vara. Kirurg. Dem visade mig att man inte får låta något knäcka en. Dem hade lyckats i en tid när kvinnor fick bevisa dubbelt så mkt som män - dem hade bevisat trippelt!
Nu när denna termin snart är över, tittar jag tillbaka på den och njuter av denna korta resa. Tänk vad en människa kan få uppleva i sitt liv. Jag ser tillbaka på de senaste 1,5 åren och tänker för mig själv att jag har hittat rätt. Det här är det jag vill göra resten av mitt liv. Det här är mäktigt, stort och det här klarar jag av. Viktigast av allt för mig är att jag en dag kan få göra människors liv om än lite bättre. Då är det väl bara passande att jag om 1,5 år är läkare, eller hur?! ;)
Ha en bra dag.
söndag 3 maj 2009
Att söka till läkarprogrammet.
Jag läser då termin 8 på läkarprogrammet i Uppsala och har då "gjort det här" ett tag nu. Jag tänkte därför berätta lite om hur jag hamnade här och i en senare del om att läsa till läkare i Uppsala.
Jag kan börja lite om min bakgrund. Jag är ursprungligen från Malmö och läste på Malmö Borgarskola ett program som heter International Baccalaureate - kort IB. Utbildningen är - som namnet antyder internationell och därför sker all undervisning på engelska (franska eller spanska i länder där dessa språk är officiella). I Sverige sker undervisningen på engelska. Man läser först ett Pre-IB år som egentligen inte ingår i själva programmet men som i Sverige finns med för att gymnasieutbildningar ska vara treåriga.
Man får välja sex; minst två språk, matematik i valfri svårighetsgrad, ett naturämne och ett samhällsorienterat ämne. Har man särskilda skäl kan man få läsa in ett irregular diploma, dvs att man inte följer den mallen utan väljer fritt. Särskilda skäl kan vara att man behöver flera naturämnen för att komma in på önskad universitetsutbildning etc. Jag fick alltså då läsa ett irregular diploma för jag behövde alla naturvetenskapliga ämnen för att läsa medicin.
Jag tog examen med ett snitt som berättigade mig till medicinstudier i Sverige. Jag hade även sökt till universitet i England och fick bl a en intervju i Camebridge. Att få komma dit och gå på en intervju och träffa professorerna där var fantastiskt roligt! Definitivt en upplevelse jag får dela med mig av till mina barn och barnbarn. Dessutom hade jag sökt till Manchester och några andra ställen och fick en intervju i Manchester, men jag bestämde mig då för att "cancel my application" - eftersom jag kände att jag inte ville läsa vidare direkt efter gymnasiet och ville göra något roligt först.
Sista ansökningsdagen till universitet i Sverige, den terminen jag tog studenten, blev jag övertalad av min vän Steve att i a f testa att söka till läkarprogrammet här i Sverige, vilket jag lyckades göra en halvtimme innan dem la ner ansökningsfunktionen på VHS hemsida. Detta resulterade i en dåligt genomtänkt prioritering av val av lärosäten och utan att tänka mer på det begav jag mig iväg på en välförtjänt semester efter studenten.
Mot slutet av sommarlovet får jag reda på att jag kom in på läkarprogrammet i Uppsala (ända mot slutet av första termin på läkarprogrammet kunde jag inte peka ut Uppsala på en Sverigekarta). När jag kom hem igen från semestern hade jag en vecka på mig att fixa boende och annat viktigt inför en flytt till Uppsala. Om ni inte förstått det än tackade jag självklart ja till platsen - eftersom det var inte värt att ta risken att försöka en annan gång och inte komma in. Den 28:e augusti 2005 började jag alltså på läkarprogrammet i Uppsala.
Några tips som man kan tänka på om man vet med sig att man vill plugga här:
* Tänk noga igenom varför du vill läsa till läkare och sök därefter. Det här är en utbildning som kräver mycket motivation och inte desto mindre passion. Det finns många ute i landet vars enda dröm är att bli läkare, så söker man trots att man är osäker på om det är rätt riskerar man att "ta någon annans plats". Det betyder att man kommer in på programmet istället för någon som jättegärna vill läsa till läkare, sen inser man att den där osäkerheten berodde på att man inte eg vill läsa till läkare så mkt och man hoppar av efter en termin eller två på programmet. Detta betyder att alla dem som man konkurrerade ut vi intagningen inte får chansen till platsen man tog.
* Kolla upp praktisk information om de orter du söker till. Viktiga adresser och telefonnummer etc. Det kan handla om kontakt med försäkringskassan, att man letar upp olika bostadsbolag i staden och ställer sig i kö till lägenhet/korridorsrum redan i samband med att man söker. Visst kommer man inte komma att bo på alla ställen man söker till, men man kan ju alltid tacka nej till lägenheter man får erbjudanden om. Det är bättre att ha möjligheten att tacka nej än att stå utan boende. Annat som kan vara viktigt är att söka CSN tidigt. Fundera även på om du kommer att ha tid till att jobba extra då det för det mesta finns goda möjligheter till det som student - man får bara inte vara för kräsen. I s f kan man ju börja fundera på om man skulle kunna tjäna ihop så man slipper ta lån. Dessutom kan en tusing eller två extra i månaden behövas även om man tar fullt medel fr CSN om man vill kunna skämma bort sig lite extra ibland, eller ha över till roliga aktiviteter.
GLÖM INTE FÖRSÄKRING!!! Det kommer någon dag när man behöver den.
* Tänk på att alla städer inte har allt att bjuda på. Utövar du en särskild sport som du inte kan tänka dig att vara utan, kan det var viktigt att kolla upp sånt i förväg. Speciellt om man kommer från en storstad och ska läsa i en mindre stad. Själv tänkte jag inte så mkt på att alla städer inte är som Malmö och det kan ta tid att vänja sig vid att öppettiderna är kortare, vissa saker inte finns överallt eller överhuvudtaget, att trafikförbindelser inte går så ofta mm. Är sånt mkt viktigt ska man nog fundera på vart man söker då.
* Tänk på att med dagens internetkultur så är möjligheterna stora till att samla information. Ska man flytta hemifrån för första gången kan man aldrig vara för förberedd. Kolla därför upp på internet via exv diverse communities som exv facebook om det finns någon grupp eller förening som berättar om staden, universitetet etc. Eller en förening för nya studenter. Kolla upp information om nationerna och vad dem erbjuder för hjälp samt aktiviteter. Uppsala har ett mkt utvecklat nationsliv som man kan dra mkt nytta av men även nöje. :)
*CYKEL. Oavsett var du väljer att bo, men framförallt i Uppsala så köp en cykel. Det är smidigt, det är snabbt, det flexibelt och allra viktigast för en fattig student: förutom själva cykeln (om man inte redan har en) DET KOSTAR INGENTING. Det är även bra på så sätt att man slipper dem dåliga trafikförbindelser som finns i Uppsala och dåliga tider. Cykeln blir ens absolut bästa vän!
Jag kan börja lite om min bakgrund. Jag är ursprungligen från Malmö och läste på Malmö Borgarskola ett program som heter International Baccalaureate - kort IB. Utbildningen är - som namnet antyder internationell och därför sker all undervisning på engelska (franska eller spanska i länder där dessa språk är officiella). I Sverige sker undervisningen på engelska. Man läser först ett Pre-IB år som egentligen inte ingår i själva programmet men som i Sverige finns med för att gymnasieutbildningar ska vara treåriga.
Man får välja sex; minst två språk, matematik i valfri svårighetsgrad, ett naturämne och ett samhällsorienterat ämne. Har man särskilda skäl kan man få läsa in ett irregular diploma, dvs att man inte följer den mallen utan väljer fritt. Särskilda skäl kan vara att man behöver flera naturämnen för att komma in på önskad universitetsutbildning etc. Jag fick alltså då läsa ett irregular diploma för jag behövde alla naturvetenskapliga ämnen för att läsa medicin.
Jag tog examen med ett snitt som berättigade mig till medicinstudier i Sverige. Jag hade även sökt till universitet i England och fick bl a en intervju i Camebridge. Att få komma dit och gå på en intervju och träffa professorerna där var fantastiskt roligt! Definitivt en upplevelse jag får dela med mig av till mina barn och barnbarn. Dessutom hade jag sökt till Manchester och några andra ställen och fick en intervju i Manchester, men jag bestämde mig då för att "cancel my application" - eftersom jag kände att jag inte ville läsa vidare direkt efter gymnasiet och ville göra något roligt först.
Sista ansökningsdagen till universitet i Sverige, den terminen jag tog studenten, blev jag övertalad av min vän Steve att i a f testa att söka till läkarprogrammet här i Sverige, vilket jag lyckades göra en halvtimme innan dem la ner ansökningsfunktionen på VHS hemsida. Detta resulterade i en dåligt genomtänkt prioritering av val av lärosäten och utan att tänka mer på det begav jag mig iväg på en välförtjänt semester efter studenten.
Mot slutet av sommarlovet får jag reda på att jag kom in på läkarprogrammet i Uppsala (ända mot slutet av första termin på läkarprogrammet kunde jag inte peka ut Uppsala på en Sverigekarta). När jag kom hem igen från semestern hade jag en vecka på mig att fixa boende och annat viktigt inför en flytt till Uppsala. Om ni inte förstått det än tackade jag självklart ja till platsen - eftersom det var inte värt att ta risken att försöka en annan gång och inte komma in. Den 28:e augusti 2005 började jag alltså på läkarprogrammet i Uppsala.
Några tips som man kan tänka på om man vet med sig att man vill plugga här:
* Tänk noga igenom varför du vill läsa till läkare och sök därefter. Det här är en utbildning som kräver mycket motivation och inte desto mindre passion. Det finns många ute i landet vars enda dröm är att bli läkare, så söker man trots att man är osäker på om det är rätt riskerar man att "ta någon annans plats". Det betyder att man kommer in på programmet istället för någon som jättegärna vill läsa till läkare, sen inser man att den där osäkerheten berodde på att man inte eg vill läsa till läkare så mkt och man hoppar av efter en termin eller två på programmet. Detta betyder att alla dem som man konkurrerade ut vi intagningen inte får chansen till platsen man tog.
* Kolla upp praktisk information om de orter du söker till. Viktiga adresser och telefonnummer etc. Det kan handla om kontakt med försäkringskassan, att man letar upp olika bostadsbolag i staden och ställer sig i kö till lägenhet/korridorsrum redan i samband med att man söker. Visst kommer man inte komma att bo på alla ställen man söker till, men man kan ju alltid tacka nej till lägenheter man får erbjudanden om. Det är bättre att ha möjligheten att tacka nej än att stå utan boende. Annat som kan vara viktigt är att söka CSN tidigt. Fundera även på om du kommer att ha tid till att jobba extra då det för det mesta finns goda möjligheter till det som student - man får bara inte vara för kräsen. I s f kan man ju börja fundera på om man skulle kunna tjäna ihop så man slipper ta lån. Dessutom kan en tusing eller två extra i månaden behövas även om man tar fullt medel fr CSN om man vill kunna skämma bort sig lite extra ibland, eller ha över till roliga aktiviteter.
GLÖM INTE FÖRSÄKRING!!! Det kommer någon dag när man behöver den.
* Tänk på att alla städer inte har allt att bjuda på. Utövar du en särskild sport som du inte kan tänka dig att vara utan, kan det var viktigt att kolla upp sånt i förväg. Speciellt om man kommer från en storstad och ska läsa i en mindre stad. Själv tänkte jag inte så mkt på att alla städer inte är som Malmö och det kan ta tid att vänja sig vid att öppettiderna är kortare, vissa saker inte finns överallt eller överhuvudtaget, att trafikförbindelser inte går så ofta mm. Är sånt mkt viktigt ska man nog fundera på vart man söker då.
* Tänk på att med dagens internetkultur så är möjligheterna stora till att samla information. Ska man flytta hemifrån för första gången kan man aldrig vara för förberedd. Kolla därför upp på internet via exv diverse communities som exv facebook om det finns någon grupp eller förening som berättar om staden, universitetet etc. Eller en förening för nya studenter. Kolla upp information om nationerna och vad dem erbjuder för hjälp samt aktiviteter. Uppsala har ett mkt utvecklat nationsliv som man kan dra mkt nytta av men även nöje. :)
*CYKEL. Oavsett var du väljer att bo, men framförallt i Uppsala så köp en cykel. Det är smidigt, det är snabbt, det flexibelt och allra viktigast för en fattig student: förutom själva cykeln (om man inte redan har en) DET KOSTAR INGENTING. Det är även bra på så sätt att man slipper dem dåliga trafikförbindelser som finns i Uppsala och dåliga tider. Cykeln blir ens absolut bästa vän!
lördag 18 april 2009
Att komma hem...
Det handlar inte om Malmö. Det handlar inte om min familj. Det handlar inte om en semester. Det handlar... om mig.
Alex, en av mina närmaste vänner, hade varit i Ryssland och när vi träffades under påsken hade hon mycket att berätta. Det var inte om Moskva och alla dess sevärdheter. Det handlade om något större, mäktigare. Det handlade om att komma hem.
Förra sommaren var jag i Libanon på semester. Jag skulle aldrig kunna tänka mig bo där. Jag är född och uppvuxen i Sverige. Jag är van vid livet i väst. Och det är mycket med Libanon som jag inte skulle klara av. Men precis som Alex, upplevde jag något magiskt, den tid jag var där. Jag var hemma. Jag är inte libanes, men där i detta land som jag besökt ett mkt fåtal gånger var jag hemma. En känsla som jag, trots mina 22 år på svensk jord, aldrig upplevt.
Att växa upp som invandrare är jobbigt. Inte traumatiskt, men ansträngande. Och man tror att ju mer integrerad i det svenska samhället man blir desto lättare blir det. Men nej, det blir bara jobbigare och jobbigare.
Jag har aldrig varit en i mängden, aldrig fått uppleva känslan av att vara normal. Osynlig. När jag som mest vill sjunka genom marken och vara obemärkt sticker jag ut. Bara i min egen lägenhet kan jag vara den jag är, och där - ensam i min lägenhet, är jag bara en förvirrad människa. Även när jag är ensam vet jag inte vem jag är.
Det är inte att jag är störst, bäst och vackrast som gör att jag sticker ut (det där är bara en bonus :P ). Det är det faktum att jag oftast är den enda som inte dricker alkohol. Det är det faktum att jag i 22 år alltid fått kolla efter om det är fläskkött i maten. Det är att bli tvungen att välja de vegetariska alternativen varje gång det serveras nåt med skinka i. Och nej! Quorn är inte gott! Det är det att min mamma bär slöja och att min pappa inte kan uttala "P" och säger "Bolis" istället för "Polis". Det är det faktum att ingen kan varken stava eller läsa mitt namn.
Det är att vara tvungen att hålla koll på alla jävla svenska högtider och vilka som firas och vilka som ingen bryr sig om och alla traditioner kring och skicka julkort, och köpa påskgodis och hålla tillbaka spyorna framkallade av sillen och stå ut med alla äckliga medelåldersgubbar som fått några nubbar för mkt. Men hur många vet vilka högtider jag firar?
Det är att försvara min religion minst tre gånger per dag. Det är att stå till svars för Osama bin Ladens videokassettband. Det är att aldrig bli förstådd för svenskar kan inte det där med ironi och sarkasm. Det är att ha tre språk i huvet och alltid säga fel. Folk skrattar åt mig då. Men det är inte för att jag inte kan svenska som jag uttalar fel. Det är för att jag ibland försöker säga ett ord på alla mina språk samtidigt. För att det blir kortslutning i min hjärna.
Det är att alltid bli beskylld för att man glömmer sina rötter av andra araber. Det är att hela tiden lugna ens föräldrar om att man inte glömt ens traditioner och värderingar. Att ha behövt dra varenda jävel till kompis släkthistoria. Det är oron i blicken hos min mamma när jag i vuxna dagar skaffar mig vänner hon inte känner igen (det går ju inte längre att fråga mig om släkthistorien). Det är det pinsamma med mina föräldrar som alltid insisterade på att bjuda hem mina lärare på middag. Det är uttryck som: "Man kan nästan inte tro att du inte är svensk." Dagar då jag kände mig som svenskast.
I Libanon, var alla någon som kände nån som kände mig. Man var aldrig en främling. På resturang var det bara att välja och vraka ur menyn. Det var att vara normal när man inte drack. Det var att alla underbara människor som pratade samma språk och förstod ens humor. Som man kunde diskutera politik med över ett glas chai - precis lika starkt och med mynta, som jag tycker om det.
I Libanon var det att kunna gå på marknaden och hitta zucchini, auberguiner, buRgul (inte bulgur!) och linser av alla slag och det var den normala maten. Det var värmen, den riktiga sommaren. Det var böneutropen fem gånger om dagen. Det var alla vänner och släktingar och grannar som knackade på dörren och kom in spontant... Inga almanackor. Det var att kunna ringa ett gäng kompisar och säga att man kommer och hämtar upp dem om en kvart för att vi ska dra till stranden. Och det var helt ok.
Folk där, dem var som mig. Även om jag ibland var konstig för dem - men jag behövde inte ändra på mig. Alla förstod ju att jag inte hade haft samma uppväxt och liv som dem. Även när jag var som konstigast var jag normal. Dem var spontana, impulsiva, pratade högt och var väldigt nära ett inbördeskrig varje gång dem diskuterade politik för att sedan skratta tillsammans över senaste snuskskämtet. Dem rörde varandra - jag har aldrig blivit kramad och pussad så mycket i mitt liv av vänner och släktingar som då. Folk där sa jag älskar dig till alla. Och dem lyckades med tre gester per yttrat ord. Man kunde nästan konversera uteslutet med händerna!
När jag och Alex diskuterade varandras upplevelser upptäckte vi hur fantastiskt lika dem hade varit. Vi hade varit vilse så länge - aldrig svenskar, aldrig arab/ryss. Aldrig vetat vem vi var. Men där... det spelade ingen roll. För ingen brydde sig. Ingen villa assimilera dig, eller integrera dig. Där var vi hemma och kunde vara just vad vi var - en jävla blandning av alla erfarenheter en människa är!
Till Alex.
Alex, en av mina närmaste vänner, hade varit i Ryssland och när vi träffades under påsken hade hon mycket att berätta. Det var inte om Moskva och alla dess sevärdheter. Det handlade om något större, mäktigare. Det handlade om att komma hem.
Förra sommaren var jag i Libanon på semester. Jag skulle aldrig kunna tänka mig bo där. Jag är född och uppvuxen i Sverige. Jag är van vid livet i väst. Och det är mycket med Libanon som jag inte skulle klara av. Men precis som Alex, upplevde jag något magiskt, den tid jag var där. Jag var hemma. Jag är inte libanes, men där i detta land som jag besökt ett mkt fåtal gånger var jag hemma. En känsla som jag, trots mina 22 år på svensk jord, aldrig upplevt.
Att växa upp som invandrare är jobbigt. Inte traumatiskt, men ansträngande. Och man tror att ju mer integrerad i det svenska samhället man blir desto lättare blir det. Men nej, det blir bara jobbigare och jobbigare.
Jag har aldrig varit en i mängden, aldrig fått uppleva känslan av att vara normal. Osynlig. När jag som mest vill sjunka genom marken och vara obemärkt sticker jag ut. Bara i min egen lägenhet kan jag vara den jag är, och där - ensam i min lägenhet, är jag bara en förvirrad människa. Även när jag är ensam vet jag inte vem jag är.
Det är inte att jag är störst, bäst och vackrast som gör att jag sticker ut (det där är bara en bonus :P ). Det är det faktum att jag oftast är den enda som inte dricker alkohol. Det är det faktum att jag i 22 år alltid fått kolla efter om det är fläskkött i maten. Det är att bli tvungen att välja de vegetariska alternativen varje gång det serveras nåt med skinka i. Och nej! Quorn är inte gott! Det är det att min mamma bär slöja och att min pappa inte kan uttala "P" och säger "Bolis" istället för "Polis". Det är det faktum att ingen kan varken stava eller läsa mitt namn.
Det är att vara tvungen att hålla koll på alla jävla svenska högtider och vilka som firas och vilka som ingen bryr sig om och alla traditioner kring och skicka julkort, och köpa påskgodis och hålla tillbaka spyorna framkallade av sillen och stå ut med alla äckliga medelåldersgubbar som fått några nubbar för mkt. Men hur många vet vilka högtider jag firar?
Det är att försvara min religion minst tre gånger per dag. Det är att stå till svars för Osama bin Ladens videokassettband. Det är att aldrig bli förstådd för svenskar kan inte det där med ironi och sarkasm. Det är att ha tre språk i huvet och alltid säga fel. Folk skrattar åt mig då. Men det är inte för att jag inte kan svenska som jag uttalar fel. Det är för att jag ibland försöker säga ett ord på alla mina språk samtidigt. För att det blir kortslutning i min hjärna.
Det är att alltid bli beskylld för att man glömmer sina rötter av andra araber. Det är att hela tiden lugna ens föräldrar om att man inte glömt ens traditioner och värderingar. Att ha behövt dra varenda jävel till kompis släkthistoria. Det är oron i blicken hos min mamma när jag i vuxna dagar skaffar mig vänner hon inte känner igen (det går ju inte längre att fråga mig om släkthistorien). Det är det pinsamma med mina föräldrar som alltid insisterade på att bjuda hem mina lärare på middag. Det är uttryck som: "Man kan nästan inte tro att du inte är svensk." Dagar då jag kände mig som svenskast.
I Libanon, var alla någon som kände nån som kände mig. Man var aldrig en främling. På resturang var det bara att välja och vraka ur menyn. Det var att vara normal när man inte drack. Det var att alla underbara människor som pratade samma språk och förstod ens humor. Som man kunde diskutera politik med över ett glas chai - precis lika starkt och med mynta, som jag tycker om det.
I Libanon var det att kunna gå på marknaden och hitta zucchini, auberguiner, buRgul (inte bulgur!) och linser av alla slag och det var den normala maten. Det var värmen, den riktiga sommaren. Det var böneutropen fem gånger om dagen. Det var alla vänner och släktingar och grannar som knackade på dörren och kom in spontant... Inga almanackor. Det var att kunna ringa ett gäng kompisar och säga att man kommer och hämtar upp dem om en kvart för att vi ska dra till stranden. Och det var helt ok.
Folk där, dem var som mig. Även om jag ibland var konstig för dem - men jag behövde inte ändra på mig. Alla förstod ju att jag inte hade haft samma uppväxt och liv som dem. Även när jag var som konstigast var jag normal. Dem var spontana, impulsiva, pratade högt och var väldigt nära ett inbördeskrig varje gång dem diskuterade politik för att sedan skratta tillsammans över senaste snuskskämtet. Dem rörde varandra - jag har aldrig blivit kramad och pussad så mycket i mitt liv av vänner och släktingar som då. Folk där sa jag älskar dig till alla. Och dem lyckades med tre gester per yttrat ord. Man kunde nästan konversera uteslutet med händerna!
När jag och Alex diskuterade varandras upplevelser upptäckte vi hur fantastiskt lika dem hade varit. Vi hade varit vilse så länge - aldrig svenskar, aldrig arab/ryss. Aldrig vetat vem vi var. Men där... det spelade ingen roll. För ingen brydde sig. Ingen villa assimilera dig, eller integrera dig. Där var vi hemma och kunde vara just vad vi var - en jävla blandning av alla erfarenheter en människa är!
Till Alex.
söndag 22 mars 2009
Ond värld
Igår hände något absolut förskräckligt och förkastligt. En katastrof i min lilla och obetydliga vardag. Min cykel blev stulen! Jag ställde cykeln utanför jobbet, på Akademiska, och låste bak och fram som jag alltid gör och gick upp till jobbet. Väl där slet jag som ett djur, ett monster! Och jag fick en patient som var helt hopplös och hade råkat hitta larmknappen. Inget medicinskt behövde den här patienten hjälp med, men jag fick ändå springa fram och tillbaka och spänna skor och dra på lakan och släcka och nej, tända ljuset... Helt hopplöst. Sista minuterna på skiftet gjorde jag något väldigt oetiskt och svarade inte på ringningarna från patientens sal. Det fick nattpersonalen göra.
När jag kommer ner för att äntligen cykla hem, vilket innebär att jag är hemma om max en kvart upptäcker jag att min cykel är borta. Min första reaktion var att jag gapskrattade upp mot himlen i ett försök att fråga: "Skojar Du med mig?! Tycker du verkligen att det här är rätt tillfälle att driva med mig om något sådant som en cykelstöld?" När jag inte fick något svar som skulle betyda i stil med: "Hahaha, jag skojade bara. Här har du den." insåg jag på riktigt vad som hade hänt och en känsla av orättvisa och hopplöshet sköljde över mig. För att inte tala om den förbannade tröttheten. Jag började stortjuta som ett barn... utanför sjukhuset klockan tio på kvällen. Efter att ha irrat runt och letat efter den ett tag ringer jag min syster och gråter och beställer sen taxi hem. Ingen chans i helvete att jag skulle ta mig genom centrum såhär dags bland alla medelålders fulla dräggel efter en Bandy SM-final!
Det värsta med stölden var inte förlusten av cykeln som den, utan framförallt orättvisan och det låga i en sådan handling.
1. Jag är en fattig student. Jag hade jobbat hårt för att tjäna pengarna så att jag kunde köpa en fin och bra cykel. Vet tjuven hur många ringningar jag svarat på, hur många händer jag hållit i tider av dödångest, hur många blöjor jag bytt m.m. för att kunna spara ihop till den cykeln? Den var det första stora köp jag gjorde med pengar jag jobbat för. Ingen hjälp av någon. Vet tjuven hur jag i 15 minusgrader cyklade hem hela vägen från Boländerna med min nyköpta cykel? Hur jag föll ihop när jag stod på benen efter att ha hoppat av cykeln hemma, för jag kunde inte känna dem av kylan?
2. Det här är MIN cykel som JAG betalat för. Hur vågar någon tro att den har den rättigheten att ta ifrån mig något som är mitt?! Har man själv inte råd med en cykel får man helt enkelt gå, som jag blir tvungen att göra nu fram till jag bråkat färdigt med polis och försäkringsbolag och fått ut en ny!
3. Och så var det försäkringsbolaget, ja! En av mina första tankar var: "Fan! Nu måste jag bråka med hela systemet!" Men jag vill inte bråka egentligen. Allt jag ville ha var min cykel tillbaka så jag kunde cykla hem och ta en dusch och soooooooova. Men nej, det är absurdt hur man inte nog har blivit bestulen utan måste kämpa mot hela systemet för att man blivit bestulen, på en jävla cykel!!! Medan tjuven går fri, säljer min cykel och går vidare till nästa offer.
4. Vem är så ful att stjäla en cykel från ett sjukhusområde, en lördagkväll?! Vilken idiot som helst borde inse att cyklar på sjukhuset en lördagkväll står där för att det är folk som offrat helg och ledighet för att göra livet lite drägligare för några behövande. Och majoriteten av den gruppen människor är uskor eller sskor... VI TJÄNAR INTE SÅ JÄVLA MKT ATT VI HAR RÅD ATT BLI BESTULNA!!!
Ååååh, jag kan komma på en miljon anledningar till, till varför det här är så orättvist! Men allt jag vill säga till den som stal min cykel (om han nu ens kan läsa - jävla analfabet som inte kan skaffa sig ett hederligt jobb som alla oss andra!) är att jag hoppas min cykel gör precis som den brukar göra ibland, och kedjan hoppar när du cyklar i full fart i en nerförsbacke. Jag är ingen sådan som önskar någon skada, men just i det här fallet gör jag gladeligen ett undantag. Det kanske bara var en cykel, men den jäveln lyckades förstöra hela min kväll och hela kommande vecka eller två! Den jäveln fick mig att GRÅTA när jag redan hade haft det jobbigt hela dagen. FAN TA DIG, TJUVJÄVEL!
När jag kommer ner för att äntligen cykla hem, vilket innebär att jag är hemma om max en kvart upptäcker jag att min cykel är borta. Min första reaktion var att jag gapskrattade upp mot himlen i ett försök att fråga: "Skojar Du med mig?! Tycker du verkligen att det här är rätt tillfälle att driva med mig om något sådant som en cykelstöld?" När jag inte fick något svar som skulle betyda i stil med: "Hahaha, jag skojade bara. Här har du den." insåg jag på riktigt vad som hade hänt och en känsla av orättvisa och hopplöshet sköljde över mig. För att inte tala om den förbannade tröttheten. Jag började stortjuta som ett barn... utanför sjukhuset klockan tio på kvällen. Efter att ha irrat runt och letat efter den ett tag ringer jag min syster och gråter och beställer sen taxi hem. Ingen chans i helvete att jag skulle ta mig genom centrum såhär dags bland alla medelålders fulla dräggel efter en Bandy SM-final!
Det värsta med stölden var inte förlusten av cykeln som den, utan framförallt orättvisan och det låga i en sådan handling.
1. Jag är en fattig student. Jag hade jobbat hårt för att tjäna pengarna så att jag kunde köpa en fin och bra cykel. Vet tjuven hur många ringningar jag svarat på, hur många händer jag hållit i tider av dödångest, hur många blöjor jag bytt m.m. för att kunna spara ihop till den cykeln? Den var det första stora köp jag gjorde med pengar jag jobbat för. Ingen hjälp av någon. Vet tjuven hur jag i 15 minusgrader cyklade hem hela vägen från Boländerna med min nyköpta cykel? Hur jag föll ihop när jag stod på benen efter att ha hoppat av cykeln hemma, för jag kunde inte känna dem av kylan?
2. Det här är MIN cykel som JAG betalat för. Hur vågar någon tro att den har den rättigheten att ta ifrån mig något som är mitt?! Har man själv inte råd med en cykel får man helt enkelt gå, som jag blir tvungen att göra nu fram till jag bråkat färdigt med polis och försäkringsbolag och fått ut en ny!
3. Och så var det försäkringsbolaget, ja! En av mina första tankar var: "Fan! Nu måste jag bråka med hela systemet!" Men jag vill inte bråka egentligen. Allt jag ville ha var min cykel tillbaka så jag kunde cykla hem och ta en dusch och soooooooova. Men nej, det är absurdt hur man inte nog har blivit bestulen utan måste kämpa mot hela systemet för att man blivit bestulen, på en jävla cykel!!! Medan tjuven går fri, säljer min cykel och går vidare till nästa offer.
4. Vem är så ful att stjäla en cykel från ett sjukhusområde, en lördagkväll?! Vilken idiot som helst borde inse att cyklar på sjukhuset en lördagkväll står där för att det är folk som offrat helg och ledighet för att göra livet lite drägligare för några behövande. Och majoriteten av den gruppen människor är uskor eller sskor... VI TJÄNAR INTE SÅ JÄVLA MKT ATT VI HAR RÅD ATT BLI BESTULNA!!!
Ååååh, jag kan komma på en miljon anledningar till, till varför det här är så orättvist! Men allt jag vill säga till den som stal min cykel (om han nu ens kan läsa - jävla analfabet som inte kan skaffa sig ett hederligt jobb som alla oss andra!) är att jag hoppas min cykel gör precis som den brukar göra ibland, och kedjan hoppar när du cyklar i full fart i en nerförsbacke. Jag är ingen sådan som önskar någon skada, men just i det här fallet gör jag gladeligen ett undantag. Det kanske bara var en cykel, men den jäveln lyckades förstöra hela min kväll och hela kommande vecka eller två! Den jäveln fick mig att GRÅTA när jag redan hade haft det jobbigt hela dagen. FAN TA DIG, TJUVJÄVEL!
fredag 6 mars 2009
Narkosläkaren häktad för dråp.
Jag tänkte först skriva om en dag som kandidat när jag läser det här och det här.
Så här följer mitt resonemang: Läkare är som alla andra, människor. Det finns de av dem som är ena rötägg och det finns dem som är änglar. Det finns de som är superduktiga på sina jobb och de som helt enkelt suger. Men i slutändan är dem människor och kapabla av att begå misstag.
Jag har många gånger uttryckt min starka avsky mot människor som har ett krimillt förflutet och som söker sig (och tas in!!!) på läkarprogrammet. Att man ens har nerverna och mage att kräva tillit från patienter, när man för några år sedan fann det lämpligt att ta en annan människas liv eller våldta ett barn... Det är beyond my comprehension.
Jag tycker under inga som helst omständigheter att det motsatta (att man begår ett brott först när man är läkare) är att försvara. Återigen handlar det om patienters tilltro och hopp till hela läkarkåren, som får stå på spel. Om fallet med denna narkosläkare verkar vara sant, om det visar sig att hon är skyldig till att ha berövat ett litet barn livet, ska hon straffas som alla andra människor. Och det förtjänar hon, oavsett intentioner! I Sverige är det än idag olagligt att beröva någon livet oavsett anledning.
Men!!! Det som gör mig nästan illamående är hur just detta fall har handlagts! Dels det att läkaren utan förvarning blir upphämtad PÅ JOBBET, inför kollegor och patienter. Om det visar sig att läkaren är oskyldig i slutändan, kommer dessa människor fortfarande se hur stora polisklädda män/kvinnor släpar iväg med henne, varje gång hon ska behandla något barn. Vad hände med ordet diskret? Råkade de plötsligt falla ur ordlistan hos rättsväsendet? Kunde man inte hämtat henne några timmar tidigare när hon fortfarande var i hemmet? Man undrar verkligen vad tanken var bakom detta anhållande. Kan det vara för att jävlas? Jag ser då ingen lämplig förklaring till att en människa blir upphämtad på jobbet av polis, inför kollegor och kunder p g a MISSTANKAR!
En annan sak är att det har varit så offentligt alltihop. Media har glupskat i denna nyhet, utan hänsyn till vilken skada denna läkare, avdelning med personal, patienter, hela läkarkåren och VÅRDEN kommer att ta p g a sådant respektlöst agerande. Och att man skriver i bildtexten i princip: "Titta, där gömmer hon sig bakom sin advokat." Ja, men lämna henne ifred!!! Än är det inga bevis mot henne. Det är på misstankar som grund varför hon sitter där, så behandla henne med den respekt ni vill bli bemötta med den dag jag drar er inför rätta för att ni är journalistikens avskum! Jag förstår att Aftonbladet så gärna vill rapportera om sanningen (HAHAHAHAHA!!!), men än finns ingen sanning. Än finns inga bevis. Folket har ännu ingen rätt att få veta något, då inget finns att veta.
En annan grej som gör mig tokig är att läkaren häktas för att inga bevis ska kunna undanröjas... Typ vilka bevis? Jag har för mig att man inte ens kan radera i patientjournalsystem. Enbart makulera - av juridiska skäl. Dessutom antar jag att åklagaren har journalen till fullt förfogande, och journalen är den dokumentation och det bevismaterial som kan berätta om vad som hände den dagen. Så vad mer finns det att undanröja? Tiopentalflaskan som användes då? PVK som man på ett CSI-sätt kan gnugga en bomullstuss i och på så sätt få bevis för att spärra denna doktor på livstid? Eller något DNA-spår i något hörn i MRT-salen? Seriöst!!!
Sist är man rädd att för att läkaren kan påverka undesköterskan som ska vittna i fallet. Jobbar man inom vården är man väldigt lojal mot ens kollegor - man utsätts dagligen för situationer när man måste hålla ihop för att systemet inte ska kollapsa. Sjukvården är den arbetsplats där, alla inte kan dra åt varsitt håll för liv och välbefinnande av oskyldiga står på spel. Men!! Vår främsta lojalitet har, är och kommer alltid vara gentemot patienten! För det är i slutändan för patienten vi jobbar. Man kan inte utgå ifrån att denna undersköterska kommer begå mened, bara för att risken finns. Därför att chansen att han/hon är en hederlig, professionell person som sätter sina patienters säkerhet i främsta rummet är mycket större.
Jag förstår inte när Sverige blev ett land där man är skyldig till motsatsen är bevisad. Jag kommer ihåg förstå lektionen med Matt McGee i svensk lag och rätt. Han skrev stort över tavlan att inför lagen är man alltid oskyldig till motsatsen är bevisad! Eller hade han kanske fel?
Så här följer mitt resonemang: Läkare är som alla andra, människor. Det finns de av dem som är ena rötägg och det finns dem som är änglar. Det finns de som är superduktiga på sina jobb och de som helt enkelt suger. Men i slutändan är dem människor och kapabla av att begå misstag.
Jag har många gånger uttryckt min starka avsky mot människor som har ett krimillt förflutet och som söker sig (och tas in!!!) på läkarprogrammet. Att man ens har nerverna och mage att kräva tillit från patienter, när man för några år sedan fann det lämpligt att ta en annan människas liv eller våldta ett barn... Det är beyond my comprehension.
Jag tycker under inga som helst omständigheter att det motsatta (att man begår ett brott först när man är läkare) är att försvara. Återigen handlar det om patienters tilltro och hopp till hela läkarkåren, som får stå på spel. Om fallet med denna narkosläkare verkar vara sant, om det visar sig att hon är skyldig till att ha berövat ett litet barn livet, ska hon straffas som alla andra människor. Och det förtjänar hon, oavsett intentioner! I Sverige är det än idag olagligt att beröva någon livet oavsett anledning.
Men!!! Det som gör mig nästan illamående är hur just detta fall har handlagts! Dels det att läkaren utan förvarning blir upphämtad PÅ JOBBET, inför kollegor och patienter. Om det visar sig att läkaren är oskyldig i slutändan, kommer dessa människor fortfarande se hur stora polisklädda män/kvinnor släpar iväg med henne, varje gång hon ska behandla något barn. Vad hände med ordet diskret? Råkade de plötsligt falla ur ordlistan hos rättsväsendet? Kunde man inte hämtat henne några timmar tidigare när hon fortfarande var i hemmet? Man undrar verkligen vad tanken var bakom detta anhållande. Kan det vara för att jävlas? Jag ser då ingen lämplig förklaring till att en människa blir upphämtad på jobbet av polis, inför kollegor och kunder p g a MISSTANKAR!
En annan sak är att det har varit så offentligt alltihop. Media har glupskat i denna nyhet, utan hänsyn till vilken skada denna läkare, avdelning med personal, patienter, hela läkarkåren och VÅRDEN kommer att ta p g a sådant respektlöst agerande. Och att man skriver i bildtexten i princip: "Titta, där gömmer hon sig bakom sin advokat." Ja, men lämna henne ifred!!! Än är det inga bevis mot henne. Det är på misstankar som grund varför hon sitter där, så behandla henne med den respekt ni vill bli bemötta med den dag jag drar er inför rätta för att ni är journalistikens avskum! Jag förstår att Aftonbladet så gärna vill rapportera om sanningen (HAHAHAHAHA!!!), men än finns ingen sanning. Än finns inga bevis. Folket har ännu ingen rätt att få veta något, då inget finns att veta.
En annan grej som gör mig tokig är att läkaren häktas för att inga bevis ska kunna undanröjas... Typ vilka bevis? Jag har för mig att man inte ens kan radera i patientjournalsystem. Enbart makulera - av juridiska skäl. Dessutom antar jag att åklagaren har journalen till fullt förfogande, och journalen är den dokumentation och det bevismaterial som kan berätta om vad som hände den dagen. Så vad mer finns det att undanröja? Tiopentalflaskan som användes då? PVK som man på ett CSI-sätt kan gnugga en bomullstuss i och på så sätt få bevis för att spärra denna doktor på livstid? Eller något DNA-spår i något hörn i MRT-salen? Seriöst!!!
Sist är man rädd att för att läkaren kan påverka undesköterskan som ska vittna i fallet. Jobbar man inom vården är man väldigt lojal mot ens kollegor - man utsätts dagligen för situationer när man måste hålla ihop för att systemet inte ska kollapsa. Sjukvården är den arbetsplats där, alla inte kan dra åt varsitt håll för liv och välbefinnande av oskyldiga står på spel. Men!! Vår främsta lojalitet har, är och kommer alltid vara gentemot patienten! För det är i slutändan för patienten vi jobbar. Man kan inte utgå ifrån att denna undersköterska kommer begå mened, bara för att risken finns. Därför att chansen att han/hon är en hederlig, professionell person som sätter sina patienters säkerhet i främsta rummet är mycket större.
Jag förstår inte när Sverige blev ett land där man är skyldig till motsatsen är bevisad. Jag kommer ihåg förstå lektionen med Matt McGee i svensk lag och rätt. Han skrev stort över tavlan att inför lagen är man alltid oskyldig till motsatsen är bevisad! Eller hade han kanske fel?
Datajournalsystem
ÖL1: "Det här med papperslösa remisser... tanken är ju god. Och det hade funkat väldigt bra om alla var samlade under en och samma rubrik."
ÖL2: "En rubrik som...'Remisser' t ex."
Nej, nu måste jag kila iväg till ännu en dag som ortoped. Jag kanske ska berätta om hur en kandis dag ser ut i nästa inlägg.
Tata!
ÖL2: "En rubrik som...'Remisser' t ex."
Nej, nu måste jag kila iväg till ännu en dag som ortoped. Jag kanske ska berätta om hur en kandis dag ser ut i nästa inlägg.
Tata!
söndag 22 februari 2009
Lindas blogg
Läs gärna min kloka vän, Lindas blogg (länk till vä), där hon den 16:e februari skriver om Knutby-dramat på Tv4.
Hon summerar i princip vad jag tycker om det. Väldigt kloka ord. Man mår illa av hur mkt tittarsiffror kan tänja på etikens gränser inom journalistik i dagens samhälle.
(Gud, vad jag är negativ idag! Har ingen någon rolig historia att dela med sig av?)
Hon summerar i princip vad jag tycker om det. Väldigt kloka ord. Man mår illa av hur mkt tittarsiffror kan tänja på etikens gränser inom journalistik i dagens samhälle.
(Gud, vad jag är negativ idag! Har ingen någon rolig historia att dela med sig av?)
Året är 2009
Året är 2009, och jag är nyss fyllda 22 år.
Jag är en människa som älskar barn, och vill såklart ha egna någon gång i framtiden. Men året 2009, inlett med ett fasansfullt krig (som berörde extramycket då släktingar var utsatta) och en ekonomisk kris, och nu återblomstringen av ett guerilla krig i Grekland, Sri Lanka och många andra ställen... Naturkatastrofer i Australien och isarna som smälter...
Allt detta har skapat en rädsla inom mig. Jag vill så gärna ha barn, men vad är det för värld jag föder dem till? En värld full av hat, ondska och förstörelse. Är det rätt av mig att utsätta oskyldiga människor för det?
Det här är en läskig tanke som förföljt mig ett tag. Men jag är en egoist och kommer såklart skaffa barn när den rätta tiden är inne - mest för att tillfredställa mitt östrogenhaltiga sinne.
Cyniker som jag är ser det bara ut att gå utför. Som om vi förlorat vår reaktionsförmåga, vår överlevnadsinstinkt, lever vi vidare i samma mönster. Försöker vi göra något, drar alla i repet åt sitt håll... Ingen tänker tanken att vi kanske får börja dra åt samma håll för långsiktiga förändringar. Ingen sitter sig ner och funderar över vart detta hat och all denna ondska leder oss. Vad kommer vår tillvaro vara värd, efter att vi gjort som vi vill? När vår tillvaro är ett enda mörker, fyllt av förstörelse, av förfall?
Jag önskar er en trevlig söndag eftermiddag.
Jag är en människa som älskar barn, och vill såklart ha egna någon gång i framtiden. Men året 2009, inlett med ett fasansfullt krig (som berörde extramycket då släktingar var utsatta) och en ekonomisk kris, och nu återblomstringen av ett guerilla krig i Grekland, Sri Lanka och många andra ställen... Naturkatastrofer i Australien och isarna som smälter...
Allt detta har skapat en rädsla inom mig. Jag vill så gärna ha barn, men vad är det för värld jag föder dem till? En värld full av hat, ondska och förstörelse. Är det rätt av mig att utsätta oskyldiga människor för det?
Det här är en läskig tanke som förföljt mig ett tag. Men jag är en egoist och kommer såklart skaffa barn när den rätta tiden är inne - mest för att tillfredställa mitt östrogenhaltiga sinne.
Cyniker som jag är ser det bara ut att gå utför. Som om vi förlorat vår reaktionsförmåga, vår överlevnadsinstinkt, lever vi vidare i samma mönster. Försöker vi göra något, drar alla i repet åt sitt håll... Ingen tänker tanken att vi kanske får börja dra åt samma håll för långsiktiga förändringar. Ingen sitter sig ner och funderar över vart detta hat och all denna ondska leder oss. Vad kommer vår tillvaro vara värd, efter att vi gjort som vi vill? När vår tillvaro är ett enda mörker, fyllt av förstörelse, av förfall?
Jag önskar er en trevlig söndag eftermiddag.
fredag 23 januari 2009
First Writing Since
...
one more person ask me if i knew the hijackers.
one more motherfucker ask me what navy my brother is in.one more person assume no arabs or muslims were killed.
one more person assume they know me, or that i represent a people.
or that a people represent an evil.
or that evil is as simple as aflag and words on a page.
...
Wow, Suheir Hammad summerade lite mitt liv, med detta stycke ur First Writing Since.
one more person ask me if i knew the hijackers.
one more motherfucker ask me what navy my brother is in.one more person assume no arabs or muslims were killed.
one more person assume they know me, or that i represent a people.
or that a people represent an evil.
or that evil is as simple as aflag and words on a page.
...
Wow, Suheir Hammad summerade lite mitt liv, med detta stycke ur First Writing Since.
tisdag 13 januari 2009
Kriget i Palestina är inget religiöst krig!
Tydligen händer det inte mycket annat i världen just nu, då kriget i Gaza får full coverage i media. Missförstå mig rätt, med all rätt. Men! Vissa höga profiler i den "Muslimska" världen (finns den ens?) åker snålskjuts på den tid i rampljuset barn som ligger runt sin döda mamma får.
Ett exempel är de flera som ska representera the British Muslim community, brittiska muslimer, som flera gånger gått ut i media med att händelserna i Gaza kommer att elda upp muslimer i väst till radikalism och det är inget dem kan göra åt det. (Ed Husain, en brittisk muslimsk lord, tyckte att det var oundvikligt att muslimer skulle reagera och kanske våldsamt, men var negativ till en "arms embargo" mot Israel - man kan ju då ställa sig frågan i vilken marknad han har placerat sina pengar).
Till alla som planerar att spränga sig i tunnelbanor bland oskyldiga civila vill jag bara säga en sak och det är att ni skulle kunna eldas upp till terrorism av en tomat! Ni är inte muslimer, har aldrig varit och kommer aldrig bli det! Ni talar inte för mig, eller för min pappa eller en muslimsk indonesier eller för någon mer än ignoranta, hatande människor som er själva.
Jag är palestinier och stolt sådan. Jag är muslim och stolt sådan. Och varken det ena eller det andra gör mig så hatisk att jag vill spränga mig själv bland oskyldiga människor. Har ni s k radikala muslimer någonsin läst den heliga koranen? Vad var det första ordet som Mohammed (pbuh) lärde sig? Var det "mord"? Var det "hat"? Nej, det var "Iqra'a" eller "Läs". Allah har respekt för ordets makt! Läs och skriv och använd Ordet för att belysa de orättvisor som sker i Gaza, inte för att det är ett religiöst krig utan för att det är en orättvisa. För att ni inte skulle vilja se något liknande ske gentemot era kristna eller judiska bröder och systrar. Vi är alla Adams barn.
Vilken är den största Jihad av dem alla? "An taqoula kalemate haq fee wajhe zalem." eller "Att yttra ett rättvisans ord i ansiktet på en förtryckare!" Återigen. Ordet! Allah har respekt för ordets makt.
Ingen har någon Guda-given rätt att attackera synagogor i väst eller fysiskt attackera en jude, för att folket i Gaza massakreras av Israeler. Ni har inte hysts ut ur ert land, ni har inte blivit förtryckta, ni har inte fått ert hem stulet ifrån er och era kvinnor och barn har inte blivit måltavlor för testning av ny militär teknik. Det har palestinier. Ni har ingen rätt till självförsvar, palestinier har. Palestinierna är inte inblandade i ett krig för att det är en kul hobby att se sina barn, kvinnor och äldre massakreras. Kriget har tvingat sig på dem. De utkämpar ett krig mot en ockupationsmakt. Inte en religiös fiende. En politisk fiende. De har attackerats direkt, inte ni. Ni har endast rätt att använda ordet! Stöd palestinierna i deras kamp med ordet. Säg det, skriv det, sjung det!
Men tro inte för allt i världen att ni har monopol på ilskan över det som sker i Palestina, alla människor med skam i kroppen är lika arga. Men ingen rättfärdigar våldsamma handlingar med sin ilska, för det är ociviliserat och omoraliskt! Ju mer ni stjäl av den uppmärksamhet palestiniernas kamp äntligen har fått, för att göra idiotiska uttlanden om ilska och hämnd av "muslimer" i väst, desto mer kommer ni göra för att förstöra för palestinierna. Människor i väst har äntligen fått nog och insett att det är palestinierna som är de lidande offren. Det stödet kommer inte vara länge, när folk börjar associera vår kamp med muslimers ilska och illdåd i väst. Kriget i Palestina är inte ett Islams krig.
Är det bästa dessa s k muslimer, som Allah har gett makt, har att göra att elda på okunniga, ignoranta idioters hat i Islams namn, så får ni göra det i erat namn. Tala inte för alla oss andra normala, fredliga muslimer. Tala inte i Islams namn. Palestinier vill inte ha med er att göra. Muslimer vill inte ha med er att göra. Islam vill inte ha med er att göra!
Ett exempel är de flera som ska representera the British Muslim community, brittiska muslimer, som flera gånger gått ut i media med att händelserna i Gaza kommer att elda upp muslimer i väst till radikalism och det är inget dem kan göra åt det. (Ed Husain, en brittisk muslimsk lord, tyckte att det var oundvikligt att muslimer skulle reagera och kanske våldsamt, men var negativ till en "arms embargo" mot Israel - man kan ju då ställa sig frågan i vilken marknad han har placerat sina pengar).
Till alla som planerar att spränga sig i tunnelbanor bland oskyldiga civila vill jag bara säga en sak och det är att ni skulle kunna eldas upp till terrorism av en tomat! Ni är inte muslimer, har aldrig varit och kommer aldrig bli det! Ni talar inte för mig, eller för min pappa eller en muslimsk indonesier eller för någon mer än ignoranta, hatande människor som er själva.
Jag är palestinier och stolt sådan. Jag är muslim och stolt sådan. Och varken det ena eller det andra gör mig så hatisk att jag vill spränga mig själv bland oskyldiga människor. Har ni s k radikala muslimer någonsin läst den heliga koranen? Vad var det första ordet som Mohammed (pbuh) lärde sig? Var det "mord"? Var det "hat"? Nej, det var "Iqra'a" eller "Läs". Allah har respekt för ordets makt! Läs och skriv och använd Ordet för att belysa de orättvisor som sker i Gaza, inte för att det är ett religiöst krig utan för att det är en orättvisa. För att ni inte skulle vilja se något liknande ske gentemot era kristna eller judiska bröder och systrar. Vi är alla Adams barn.
Vilken är den största Jihad av dem alla? "An taqoula kalemate haq fee wajhe zalem." eller "Att yttra ett rättvisans ord i ansiktet på en förtryckare!" Återigen. Ordet! Allah har respekt för ordets makt.
Ingen har någon Guda-given rätt att attackera synagogor i väst eller fysiskt attackera en jude, för att folket i Gaza massakreras av Israeler. Ni har inte hysts ut ur ert land, ni har inte blivit förtryckta, ni har inte fått ert hem stulet ifrån er och era kvinnor och barn har inte blivit måltavlor för testning av ny militär teknik. Det har palestinier. Ni har ingen rätt till självförsvar, palestinier har. Palestinierna är inte inblandade i ett krig för att det är en kul hobby att se sina barn, kvinnor och äldre massakreras. Kriget har tvingat sig på dem. De utkämpar ett krig mot en ockupationsmakt. Inte en religiös fiende. En politisk fiende. De har attackerats direkt, inte ni. Ni har endast rätt att använda ordet! Stöd palestinierna i deras kamp med ordet. Säg det, skriv det, sjung det!
Men tro inte för allt i världen att ni har monopol på ilskan över det som sker i Palestina, alla människor med skam i kroppen är lika arga. Men ingen rättfärdigar våldsamma handlingar med sin ilska, för det är ociviliserat och omoraliskt! Ju mer ni stjäl av den uppmärksamhet palestiniernas kamp äntligen har fått, för att göra idiotiska uttlanden om ilska och hämnd av "muslimer" i väst, desto mer kommer ni göra för att förstöra för palestinierna. Människor i väst har äntligen fått nog och insett att det är palestinierna som är de lidande offren. Det stödet kommer inte vara länge, när folk börjar associera vår kamp med muslimers ilska och illdåd i väst. Kriget i Palestina är inte ett Islams krig.
Är det bästa dessa s k muslimer, som Allah har gett makt, har att göra att elda på okunniga, ignoranta idioters hat i Islams namn, så får ni göra det i erat namn. Tala inte för alla oss andra normala, fredliga muslimer. Tala inte i Islams namn. Palestinier vill inte ha med er att göra. Muslimer vill inte ha med er att göra. Islam vill inte ha med er att göra!
tisdag 6 januari 2009
Gaza - etnisk rensning
Många vill veta vad jag tycker. Men av respekt för mina bröder och systrar i Gaza, vägrar jag skriva något nu. Det kommer inte göra varken mina åsikter eller deras lidande rättvisa nog. När jag trodde jag var som mest objektiv, sprängde sionisterna FN-skolor i vilka flera tusen palestinier hade tagit skydd.
Det finns tider då man ska tala och tider då man får vara tyst. För mig är detta ett ypperligt tillfälle to shut the hell up. My opinions are too advanced for the world to grasp. Av respekt, blir min enda gärning att jag ber en bön i mitt hjärta för dessa oskyldiga, att det snart är över.
Märk väl att min tystnad inte är den tystnad som våra regeringar har tillgripit. Det där är endast an act of cowardice.
Det finns tider då man ska tala och tider då man får vara tyst. För mig är detta ett ypperligt tillfälle to shut the hell up. My opinions are too advanced for the world to grasp. Av respekt, blir min enda gärning att jag ber en bön i mitt hjärta för dessa oskyldiga, att det snart är över.
Märk väl att min tystnad inte är den tystnad som våra regeringar har tillgripit. Det där är endast an act of cowardice.
lördag 3 januari 2009
Mina nyårslöften
Ja, då var det dags att offentliggöra mina nyårslöften, vars sole purpose är att bli brutna. Icke-hållna. En efter en. Bara sådär. Fräckt. Som om de aldrig så högtidligt svurits vid. Som varje år.
1. Träning - Jajaja, jag vet. Men den här gången blir det allvar. För jag.... daramdaraaaaa!!!!... ska börja springa. Det har jag lovat mig själv och Louise. Nu ska jag bara köpa löparskor och skaffa ett bättre Hb. Jag har mkt mkt mkt stora förhoppningar om ett normalt Hb, efter dessa jävla järninjektioner jag fått. För detta jävla illamående måste vara värt det!!! Kväljningar varannan dag, som får en att tro att hela tarmpaketet ska kräla sig uppför matstrupen måste fan betyda att det ger någon effekt! Annars ger jag upp och resort to mere sleeping. Hoppar av programmet, slutar jobba, lever på soc och sover bort mina dagar. Har jag inte energin så ska ingen kräva av mig att jag tar ansvar i samhället!
2. Räkna kalorier - Jag och Mir har redan börjat. Eller vi har börjat försöka. :P Men! Vi har satt ett mål och belöningen är mkt sporrande. 6000 kronors shopping i Sthlm...weeeiii! Så nu ska vi lyckas gå ner våra planerade -10 kg... Till sista maj. Det här kommer gå. Jag vet att jag lyckats innan och det är en vårtermin, så jag kommer att lyckas igen. För, skönheten med en vårtermin, är att oavsett vad som än händer, så blir det alltid bättre. Solen skiner bara mer. Sol = jag är glad = jag orkar = jag lyckas!
Och dissa inte räkna kalorier för rent logiskt är det det enda som funkar, om inte incomes < expenditures så blir det ingen viktnedgång. Oavsett vad man äter.
3. Projektarbete - innan ht 09 har startat måste jag bli klar med mitt projektarbete, vilket betyder att jag måste börja med det. Så på söndag inleds det hela när jag äntligen kontaktar min handledare.
4. Novellskrivandet - ska försöka ta upp det på allvar igen. Det får bli min avslappningsgrej. Så håll utkik på min andra blogg: http://www.mittskrivna.blogspot.com.
5. Körkort - NUFAN SMÄLLER DET! Jag ska gå en intensivkurs till sommaren och ska skaffa mig ett körkort. Hoppas jag. Nu får inget stå i vägen, varken jobb eller resor eller trötthet!!! Sen ska jag skaffa bil och ha i Uppsala. Så slipper man vara i behov av andra, varje gång man ska köpa nåt som väger mer än ett kilo från IKEA. :D Tack Johannas pappa, men nu får det vara nog.
6. Dansa/Sjunga - Jag ska utforska möjligheterna till att bli en prima ballerina/sångfågel i Uppsala. Allvarligt nu, jag känner att det är dags att man gör annat än plugga och träna på friskis. Jag är så jävla klumpig och alltid avis på människor som kan dansa riktig dans som folkdans, salsa, dabke...ni vet. Inte dirty dancing in the club...utan riktig dans. Så jag ska se om jag inte ska börja på något sånt och bli en förförisk rumba-dansare själv. Har någon några tips så drop a comment.
7. Latte - Jag ska bli lattens drottning! Jag ska börja dricka caffe latte, choco latte, cocochoco latte, chai latte... You name it! Det känns så sofistikerat att vara en latte människa. Och lattens värld är så stor. Och man ser alltid så himla "jag-har-en-åsikt-om-senaste-operan" ut när man beställer en latte, och sån vill jag oxå bli...
8. Självdisciplin - Jag måste bli en självdisciplinerad människa. Behöver inte förklara mer. Alla som känner mig vet precis vad det betyder. Här ingår att komma i tid.
9. Glädje - jag ska bli mindre witty och bitchig och negativ och mer... genuint glad.
JÄVLA PISS!! Nu snöar det ute... Och därmed har jag brutit löfte numero 9.
1. Träning - Jajaja, jag vet. Men den här gången blir det allvar. För jag.... daramdaraaaaa!!!!... ska börja springa. Det har jag lovat mig själv och Louise. Nu ska jag bara köpa löparskor och skaffa ett bättre Hb. Jag har mkt mkt mkt stora förhoppningar om ett normalt Hb, efter dessa jävla järninjektioner jag fått. För detta jävla illamående måste vara värt det!!! Kväljningar varannan dag, som får en att tro att hela tarmpaketet ska kräla sig uppför matstrupen måste fan betyda att det ger någon effekt! Annars ger jag upp och resort to mere sleeping. Hoppar av programmet, slutar jobba, lever på soc och sover bort mina dagar. Har jag inte energin så ska ingen kräva av mig att jag tar ansvar i samhället!
2. Räkna kalorier - Jag och Mir har redan börjat. Eller vi har börjat försöka. :P Men! Vi har satt ett mål och belöningen är mkt sporrande. 6000 kronors shopping i Sthlm...weeeiii! Så nu ska vi lyckas gå ner våra planerade -10 kg... Till sista maj. Det här kommer gå. Jag vet att jag lyckats innan och det är en vårtermin, så jag kommer att lyckas igen. För, skönheten med en vårtermin, är att oavsett vad som än händer, så blir det alltid bättre. Solen skiner bara mer. Sol = jag är glad = jag orkar = jag lyckas!
Och dissa inte räkna kalorier för rent logiskt är det det enda som funkar, om inte incomes < expenditures så blir det ingen viktnedgång. Oavsett vad man äter.
3. Projektarbete - innan ht 09 har startat måste jag bli klar med mitt projektarbete, vilket betyder att jag måste börja med det. Så på söndag inleds det hela när jag äntligen kontaktar min handledare.
4. Novellskrivandet - ska försöka ta upp det på allvar igen. Det får bli min avslappningsgrej. Så håll utkik på min andra blogg: http://www.mittskrivna.blogspot.com.
5. Körkort - NUFAN SMÄLLER DET! Jag ska gå en intensivkurs till sommaren och ska skaffa mig ett körkort. Hoppas jag. Nu får inget stå i vägen, varken jobb eller resor eller trötthet!!! Sen ska jag skaffa bil och ha i Uppsala. Så slipper man vara i behov av andra, varje gång man ska köpa nåt som väger mer än ett kilo från IKEA. :D Tack Johannas pappa, men nu får det vara nog.
6. Dansa/Sjunga - Jag ska utforska möjligheterna till att bli en prima ballerina/sångfågel i Uppsala. Allvarligt nu, jag känner att det är dags att man gör annat än plugga och träna på friskis. Jag är så jävla klumpig och alltid avis på människor som kan dansa riktig dans som folkdans, salsa, dabke...ni vet. Inte dirty dancing in the club...utan riktig dans. Så jag ska se om jag inte ska börja på något sånt och bli en förförisk rumba-dansare själv. Har någon några tips så drop a comment.
7. Latte - Jag ska bli lattens drottning! Jag ska börja dricka caffe latte, choco latte, cocochoco latte, chai latte... You name it! Det känns så sofistikerat att vara en latte människa. Och lattens värld är så stor. Och man ser alltid så himla "jag-har-en-åsikt-om-senaste-operan" ut när man beställer en latte, och sån vill jag oxå bli...
8. Självdisciplin - Jag måste bli en självdisciplinerad människa. Behöver inte förklara mer. Alla som känner mig vet precis vad det betyder. Här ingår att komma i tid.
9. Glädje - jag ska bli mindre witty och bitchig och negativ och mer... genuint glad.
JÄVLA PISS!! Nu snöar det ute... Och därmed har jag brutit löfte numero 9.
fredag 2 januari 2009
Nytt år... man börjar bli gammal.
Okej, så här har mitt jullov varit. Jobbat.
Lol! Inte riktigt så illa, men close to. Jag har jobbat alla storhelgsdagar plus nårra till. Och det var faktiskt skitkul, det har varit helt underbart med all personal. Bästaste! ;) Jag testade även ett nytt maraton, fyra dar i rad jobb varav tre var nätter. Helvete, 4:e dagen när jag cyklade hem på morgonen så kunde jag knappt andas. Bokstavligt, jag kunde inte andas när jag skulle lägga mig på sängen.
Vad mer har jag gjort? Umgåtts med lite folk. Men de var ju jobbarkompisar så det kanske inte räknas. :S
Nu till mitt nyårsfirande... Jag blev sjuk! Är inte det typiskt?! Jag låg med ont i halsen och rinnande näsa och frossa i sängen... och när klockan slog tolv masade jag mig ur sängen och kikade ut genom mitt fönster. Och saknade Malmös roliga fyrverkerier, för i Uppsala var dem....average. Tråkigt värre.
Men värst av allt med mitt "nyårsfirande"... är att det inte gjorda något att jag inte firade. JAG BÖRJAR BLI GAMMAL! Det var som vilken annan dag som helst! När vi diskuterade det dagen efter på jobbet (ja, jag cyklade iväg subfebril och med stickande känsla i halsen som om jag svalt häftstift för att bråka med patient 4:2), det var inte bara jag. Fast jag var yngst för att känna så.
Och det blev inte ens några nyårslöften. Men bara för gamla traditioners skull så får jag hitta på några till nästa inlägg. Men något med nyttig mat och mycket träning... och nykterhet. Fast jag är ju redan nykterist. Fan, jag kan inte sno andras nyårslöften! Hmmm, men kanske något om färdigt projektarbete. *thinking*
Jaha, men gott nytt 2009 på er alla! Ännu ett år.
Ps. När dem sa att jorden skulle gå under år 2000 hade dem kanske inte så fel. Världen har ju inte blivit en särskilt bättre plats sen dess.
Lol! Inte riktigt så illa, men close to. Jag har jobbat alla storhelgsdagar plus nårra till. Och det var faktiskt skitkul, det har varit helt underbart med all personal. Bästaste! ;) Jag testade även ett nytt maraton, fyra dar i rad jobb varav tre var nätter. Helvete, 4:e dagen när jag cyklade hem på morgonen så kunde jag knappt andas. Bokstavligt, jag kunde inte andas när jag skulle lägga mig på sängen.
Vad mer har jag gjort? Umgåtts med lite folk. Men de var ju jobbarkompisar så det kanske inte räknas. :S
Nu till mitt nyårsfirande... Jag blev sjuk! Är inte det typiskt?! Jag låg med ont i halsen och rinnande näsa och frossa i sängen... och när klockan slog tolv masade jag mig ur sängen och kikade ut genom mitt fönster. Och saknade Malmös roliga fyrverkerier, för i Uppsala var dem....average. Tråkigt värre.
Men värst av allt med mitt "nyårsfirande"... är att det inte gjorda något att jag inte firade. JAG BÖRJAR BLI GAMMAL! Det var som vilken annan dag som helst! När vi diskuterade det dagen efter på jobbet (ja, jag cyklade iväg subfebril och med stickande känsla i halsen som om jag svalt häftstift för att bråka med patient 4:2), det var inte bara jag. Fast jag var yngst för att känna så.
Och det blev inte ens några nyårslöften. Men bara för gamla traditioners skull så får jag hitta på några till nästa inlägg. Men något med nyttig mat och mycket träning... och nykterhet. Fast jag är ju redan nykterist. Fan, jag kan inte sno andras nyårslöften! Hmmm, men kanske något om färdigt projektarbete. *thinking*
Jaha, men gott nytt 2009 på er alla! Ännu ett år.
Ps. När dem sa att jorden skulle gå under år 2000 hade dem kanske inte så fel. Världen har ju inte blivit en särskilt bättre plats sen dess.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
