måndag 22 december 2008
söndag 21 december 2008
Åh, Rosengård...
Rosengård brinner. Och nu brinner källarmoskén.
Ja, alla mina kära svenska vänner har frågat. *ler* Det brukar vara så. Någon docka ställer till bekymmer i något arabiskt land som jag inte har någon anknytning till, och direkt har icke-araber läst/hört om det och vill ha min kvalificerade analys av situationen i mina hemtrakter... Först reagerar jag lite förstrött: "Malmö?" :S. Sen inser jag, dem menar Kuwait eller var det nu var. Jag har i detta läge två val... Antingen att vänligt förklara att jag inte ens kan peka ut landet på en karta och har därför inte riktigt den sakliga bakgrund som berättigar mig till en analys av situationen. Eller så kan jag, i dessa mina vänners och bekantas okunskap, utnyttja deras stereotypning för egen njutning. Ja, jag är en ond människa (det kanske förklaras av att jag är muslim...)
Då brukar jag dra till med något skämt där jag driver med araber, muslimer, svenskar, väst och allt och alla. Och mina vänner blir helt till sig av denna fräcka humor som bara jag har rätt och helig åtkomst till av min sociala status som invandrad muslim... Och jag bara storflinar inombords av glädje över deras uppsyn när de ser frälsta ut över att jag uttrycker de fördomar om "oss" - den homogena arabiska, muslimska massan - dem egentligen har men inte själva vågot sätta ord på. Innebär det att jag bekräftar deras fördommar och därmed häller olja på glöden? Ja. Men jag kan inte låta bli för det är så jävla kul varje gång. (Och f ö vad gäller att jag är invandrare så har jag aldrig vandrat in i landet över Sveriges gränser, kanske åkt bil eller flygit hem från semestern. Jag FÖDDES här.)
Många sådana händelser föranleder att min omgivning frågar mig om min åsikt vad gäller situationen. Så sent var det angående källarmoskén i Rosengård. För känsliga läsare som vill behålla deras bild av mig som witty arab, muslim från Malmös förorter, råder jag er att sluta läsa här.
För er andra, jag kan ju då berätta att jag i hela mitt liv besökt Limhamn tusen fler ggr än Rosengård. För er som kommer från Malmö: ni vet hur mkt invandrarstatus det är på det. För er andra kan jag berätta: ingen alls. Därutöver, av mina nära vänner i Malmö är en ryss, en rumän, en kines, och ett flertal svenskar. Av de jag umgås med i Malmö är... enbart de som är mina släktingar som är araber. I Rosengård känner jag några, varav de jag känner mest är släktingar, näst mest är en familj som vi träffar nårra gånger om året. Det är the extent of my relationship to Rosetown som den så smakligt kallas för på engelska.
Men bara för att, så ska jag ändå försöka mig på en analys av situationen. Varning! Det kan bli lite för seriöst för er som läst så långt men ändå vill fortsätta se mig som en witty arab och muslim. Med all rätt, wahabister är i mina ögon hemska människor - ignoranta, trångsynta och helt jävla piss! Att dem sen håller till i en källarmoské och lär ut och indoktrinerar intet ont anande, oskyldiga, unga själar i en trångsynt ideologi som i flera århundraden lyckats förvränga varenda vänligt ord vår profet kommit med i fredens och välviljans namn till att tjäna endast och enbart män. Det är farligt, hemskt och riktigt motbjudande i mina ögon.
Denna konflikt handlar dock inte om wahabister och en källarmoské. Den handlar om något mycket större. Något som man mycket lätt som medelsvensson i sitt radhus i Lomma, bakom en datorskärm, kan sitta och uttrycka sig om, men som man måste ha upplevt för att förstå djupet av. Nämligen segregationen. Det skär i hjärtat på mig när den starkaste reaktionen över nedstängningen av källarmoskén kommer från ungdomar som alla uttrycker som farhåga: "Var ska vi ta vägen nu?" Det är beklämmande att dessa ungdomar känner sig tryggare i en källarmoské bland wahabbister än ute i det svenska samhället. Det föredrar en källarlokal för de känner sig hemma där, än att hänga på en fritidsgård.
Hade det varit vuxna hade jag haft en helt annan förståelse för att de lockas av denna extrema grupp muslimer som lär ut en ideologi som är alien till den svenska normen på så många plan. De känner sig som hemma. "Extremt, javisst. Men de är mer välkomnande än svenskarna. Med svenskar blir det bara en tryckt stämning när jag kommer med min slöja/mitt skägg." Lika barn, leka bäst. Men de som kommer sakna källarmoskén, det är... ungdomar! Det är Sveriges framtid. Framtida ingenjörer, läkare, bagare, politiker, musiker. Dessa känner sig mer lockade av wahabisterna och deras källarmoské än att hålla till på en fritidsgård.
Vems fel är det då? Många kan tycka att det är föräldrarnas. Nej, det är det inte. Som min pappa alltid sa: "Föräldrarna har en liten roll i människans uppväxt. Den största ansvarar samhället för." Jag har, ofta via mellanpart men ändå, hört om hur dessa ungdomar hamnar i källarmoskén till slut. Det finns inget annat att göra. Nu skrattar ni och tänker att menar denna tjej helt allvar när hon säger att lite biljardspel i någon fritidslokal skulle rädda själen på dessa "nya svenskar"? Och jag tittar er envist i ögon (virtuellt) som bara jag kan och säger lungt: "Ja."
Hur vet jag det då? Det kan jag berätta. Jag kommer från ett annat område i Malmö, som ge det bara några år till kommer bli värre än rosengård. När jag först växte upp där var vi i princip den enda utländska familjen i området. Det var ett fint område, sådär som bara ett område på tidigt 90-tal kunde vara. Men med tiden började invandrare flytta dit, och i takt började svenskar flytta därifrån och i takt med det började satsningarna på området avklinga och idag har området drabbats av en våg tung kriminalitet. När jag var liten kunde vi springa ute på gården till tidiga morgontimmar (om vi hade fått lov av föräldrarna), och i varannan hörna fanns en fritidslokal med aktiviteter för alla åldrar. Det fanns många muslimer... men aldrig någon tanke om att gå hos en wahabist och lära sig om Islam. Vi behövde, vi hade annat att göra. Men allteftersom sjönk Svensson-skyltarantalet på brevlådorna och många av dessa fritidsgårdar fick läggas ner... vi fick inte några pengar till slut från kommunen. Och samtidigt började de uttråkade ungdomarna bilda sina gatugäng. Var det föräldrarnas fel? Du kan inte tvinga ditt barn till livstids husarrest och ingen förälder vill ha sitt barn rännandes på gatorna höga på hasch och jagade av polis.
För en som växte upp och såg både livet som invandrare i den svenska idyllen, såg den svenska flykten från idyllen som snabbt omvandlades till ännu ett segregerat område och som upplevde vår skolas förfall då vår rektor gång på gång handfallen fick utbrista att det inte fanns pengar till pennor (ja, vi fick två pennor per termin - vi ombads alltså skriva mindre än gmsnittssvensken för kommunen ansåg inte att vi förtjänade mer) kan jag bara subjektivt bedömma situationen i Rosengård.
Att det blir segregerat är förstås helt normalt eg, ett naturfenomen. Det är därför, anser jag, politikernas uppgift att motverka segregationen. Sätt folk i arbete för fan! Uppmärksamma diskriminering p g a religion, etnicitet och kön (fatta vilken nitlott man dragit som muslimsk arabisk kvinna?!) och motarbeta den aktivt! Skapa en dialog mellan människor. Mina föräldrars generation invandrare mottogs väl för det är det egentliga svenska sättet. Svenskar är vänliga och snudd på förtjusta i det exotiska. De lärde sig språket och fick jobb och mycket hjälp. Men då detta ansågs vara det enda riktiga, tog man det för givet och man lurade sig själv att med ökad invandring så skulle svenskarna fortsätta vara vänliga. Men med ökad invandring uppstår självklart problem, krockar och konflikter och där glömde politikerna detta naturfenomen. De vaggade sig själv i en tro att vänligheten är bottenlös. Men nej, ingen vänlighet i världen kan lösa en kulturkrock. Arbete och aktiv intergration kan.
På samma sätt, ska det inte finnas ungdomar i dagens Sverige som föredrar att spendera sin ungdom i en fuktskadad källarmoské när de egentligen ska ha en fotbollsplan att spela boll på, eller en fritidsgård att ha biljardturneringar i när det är kallt ute. Det är denna totala nonchalans mot dessa "invandrarområden" - segregationens tickande bomber - som skapar kulturkrockar och gängkravaller och brinnande containrar. Dessa är människor med förmågor, som ska fångas upp på dagis och tas om hand med vördnad som de sköra små fågelungar de är till den dag då de kan släppas upp på Sveriges himmel och färga den med de skimrande färger deras fjädrar bjuder på. Inte fångas upp av vare sig wahabister eller livets ordare eller sverigedemokrater! Det är våra blattekids from the hood som ska göra Sverige till ett föredömme för alla världens nationer! Det är i Sverige med våra fantastiska förutsättningar för ett underbart öppet och fördomsfritt samhälle som etnicitet, religion och kön inte ska spela någon roll - på riktigt! Det ska vara lika roligt att leva här ändå.
Jag har haft möjligheten att älska Sverige för jag föddes vid rätt tidpunkt, men lär de yngre invandrarna att också älska Sverige. Integrera dem... med kärlek och inte med föreläsningar om att dem inte får vara som dem är och måste bli riktiga Svensson. För man kan vara muslim och arab OCH SVENSK. Man måste bara lära sig lateralt tänkande. Man måste lära sig att satsa på invandrare. Ungdomar från förorten ska känna att de har en CHANS! De ska skriva hur mycket de vill! Och istället för att kosta på sig en ny idrottsarena ska man kanske satsa på en roligare skola och en bättre fritid för dessa ungdomar. Man ska stödja föräldrarna i deras kamp om sina barn och det ska inte finnas utrymme för extrema grupper av alla slag att stjäla våra ungdomar ifrån oss! Precis som man skulle göra med "svenska" ungdomar i ett "svenskt" område.
Ja, alla mina kära svenska vänner har frågat. *ler* Det brukar vara så. Någon docka ställer till bekymmer i något arabiskt land som jag inte har någon anknytning till, och direkt har icke-araber läst/hört om det och vill ha min kvalificerade analys av situationen i mina hemtrakter... Först reagerar jag lite förstrött: "Malmö?" :S. Sen inser jag, dem menar Kuwait eller var det nu var. Jag har i detta läge två val... Antingen att vänligt förklara att jag inte ens kan peka ut landet på en karta och har därför inte riktigt den sakliga bakgrund som berättigar mig till en analys av situationen. Eller så kan jag, i dessa mina vänners och bekantas okunskap, utnyttja deras stereotypning för egen njutning. Ja, jag är en ond människa (det kanske förklaras av att jag är muslim...)
Då brukar jag dra till med något skämt där jag driver med araber, muslimer, svenskar, väst och allt och alla. Och mina vänner blir helt till sig av denna fräcka humor som bara jag har rätt och helig åtkomst till av min sociala status som invandrad muslim... Och jag bara storflinar inombords av glädje över deras uppsyn när de ser frälsta ut över att jag uttrycker de fördomar om "oss" - den homogena arabiska, muslimska massan - dem egentligen har men inte själva vågot sätta ord på. Innebär det att jag bekräftar deras fördommar och därmed häller olja på glöden? Ja. Men jag kan inte låta bli för det är så jävla kul varje gång. (Och f ö vad gäller att jag är invandrare så har jag aldrig vandrat in i landet över Sveriges gränser, kanske åkt bil eller flygit hem från semestern. Jag FÖDDES här.)
Många sådana händelser föranleder att min omgivning frågar mig om min åsikt vad gäller situationen. Så sent var det angående källarmoskén i Rosengård. För känsliga läsare som vill behålla deras bild av mig som witty arab, muslim från Malmös förorter, råder jag er att sluta läsa här.
För er andra, jag kan ju då berätta att jag i hela mitt liv besökt Limhamn tusen fler ggr än Rosengård. För er som kommer från Malmö: ni vet hur mkt invandrarstatus det är på det. För er andra kan jag berätta: ingen alls. Därutöver, av mina nära vänner i Malmö är en ryss, en rumän, en kines, och ett flertal svenskar. Av de jag umgås med i Malmö är... enbart de som är mina släktingar som är araber. I Rosengård känner jag några, varav de jag känner mest är släktingar, näst mest är en familj som vi träffar nårra gånger om året. Det är the extent of my relationship to Rosetown som den så smakligt kallas för på engelska.
Men bara för att, så ska jag ändå försöka mig på en analys av situationen. Varning! Det kan bli lite för seriöst för er som läst så långt men ändå vill fortsätta se mig som en witty arab och muslim. Med all rätt, wahabister är i mina ögon hemska människor - ignoranta, trångsynta och helt jävla piss! Att dem sen håller till i en källarmoské och lär ut och indoktrinerar intet ont anande, oskyldiga, unga själar i en trångsynt ideologi som i flera århundraden lyckats förvränga varenda vänligt ord vår profet kommit med i fredens och välviljans namn till att tjäna endast och enbart män. Det är farligt, hemskt och riktigt motbjudande i mina ögon.
Denna konflikt handlar dock inte om wahabister och en källarmoské. Den handlar om något mycket större. Något som man mycket lätt som medelsvensson i sitt radhus i Lomma, bakom en datorskärm, kan sitta och uttrycka sig om, men som man måste ha upplevt för att förstå djupet av. Nämligen segregationen. Det skär i hjärtat på mig när den starkaste reaktionen över nedstängningen av källarmoskén kommer från ungdomar som alla uttrycker som farhåga: "Var ska vi ta vägen nu?" Det är beklämmande att dessa ungdomar känner sig tryggare i en källarmoské bland wahabbister än ute i det svenska samhället. Det föredrar en källarlokal för de känner sig hemma där, än att hänga på en fritidsgård.
Hade det varit vuxna hade jag haft en helt annan förståelse för att de lockas av denna extrema grupp muslimer som lär ut en ideologi som är alien till den svenska normen på så många plan. De känner sig som hemma. "Extremt, javisst. Men de är mer välkomnande än svenskarna. Med svenskar blir det bara en tryckt stämning när jag kommer med min slöja/mitt skägg." Lika barn, leka bäst. Men de som kommer sakna källarmoskén, det är... ungdomar! Det är Sveriges framtid. Framtida ingenjörer, läkare, bagare, politiker, musiker. Dessa känner sig mer lockade av wahabisterna och deras källarmoské än att hålla till på en fritidsgård.
Vems fel är det då? Många kan tycka att det är föräldrarnas. Nej, det är det inte. Som min pappa alltid sa: "Föräldrarna har en liten roll i människans uppväxt. Den största ansvarar samhället för." Jag har, ofta via mellanpart men ändå, hört om hur dessa ungdomar hamnar i källarmoskén till slut. Det finns inget annat att göra. Nu skrattar ni och tänker att menar denna tjej helt allvar när hon säger att lite biljardspel i någon fritidslokal skulle rädda själen på dessa "nya svenskar"? Och jag tittar er envist i ögon (virtuellt) som bara jag kan och säger lungt: "Ja."
Hur vet jag det då? Det kan jag berätta. Jag kommer från ett annat område i Malmö, som ge det bara några år till kommer bli värre än rosengård. När jag först växte upp där var vi i princip den enda utländska familjen i området. Det var ett fint område, sådär som bara ett område på tidigt 90-tal kunde vara. Men med tiden började invandrare flytta dit, och i takt började svenskar flytta därifrån och i takt med det började satsningarna på området avklinga och idag har området drabbats av en våg tung kriminalitet. När jag var liten kunde vi springa ute på gården till tidiga morgontimmar (om vi hade fått lov av föräldrarna), och i varannan hörna fanns en fritidslokal med aktiviteter för alla åldrar. Det fanns många muslimer... men aldrig någon tanke om att gå hos en wahabist och lära sig om Islam. Vi behövde, vi hade annat att göra. Men allteftersom sjönk Svensson-skyltarantalet på brevlådorna och många av dessa fritidsgårdar fick läggas ner... vi fick inte några pengar till slut från kommunen. Och samtidigt började de uttråkade ungdomarna bilda sina gatugäng. Var det föräldrarnas fel? Du kan inte tvinga ditt barn till livstids husarrest och ingen förälder vill ha sitt barn rännandes på gatorna höga på hasch och jagade av polis.
För en som växte upp och såg både livet som invandrare i den svenska idyllen, såg den svenska flykten från idyllen som snabbt omvandlades till ännu ett segregerat område och som upplevde vår skolas förfall då vår rektor gång på gång handfallen fick utbrista att det inte fanns pengar till pennor (ja, vi fick två pennor per termin - vi ombads alltså skriva mindre än gmsnittssvensken för kommunen ansåg inte att vi förtjänade mer) kan jag bara subjektivt bedömma situationen i Rosengård.
Att det blir segregerat är förstås helt normalt eg, ett naturfenomen. Det är därför, anser jag, politikernas uppgift att motverka segregationen. Sätt folk i arbete för fan! Uppmärksamma diskriminering p g a religion, etnicitet och kön (fatta vilken nitlott man dragit som muslimsk arabisk kvinna?!) och motarbeta den aktivt! Skapa en dialog mellan människor. Mina föräldrars generation invandrare mottogs väl för det är det egentliga svenska sättet. Svenskar är vänliga och snudd på förtjusta i det exotiska. De lärde sig språket och fick jobb och mycket hjälp. Men då detta ansågs vara det enda riktiga, tog man det för givet och man lurade sig själv att med ökad invandring så skulle svenskarna fortsätta vara vänliga. Men med ökad invandring uppstår självklart problem, krockar och konflikter och där glömde politikerna detta naturfenomen. De vaggade sig själv i en tro att vänligheten är bottenlös. Men nej, ingen vänlighet i världen kan lösa en kulturkrock. Arbete och aktiv intergration kan.
På samma sätt, ska det inte finnas ungdomar i dagens Sverige som föredrar att spendera sin ungdom i en fuktskadad källarmoské när de egentligen ska ha en fotbollsplan att spela boll på, eller en fritidsgård att ha biljardturneringar i när det är kallt ute. Det är denna totala nonchalans mot dessa "invandrarområden" - segregationens tickande bomber - som skapar kulturkrockar och gängkravaller och brinnande containrar. Dessa är människor med förmågor, som ska fångas upp på dagis och tas om hand med vördnad som de sköra små fågelungar de är till den dag då de kan släppas upp på Sveriges himmel och färga den med de skimrande färger deras fjädrar bjuder på. Inte fångas upp av vare sig wahabister eller livets ordare eller sverigedemokrater! Det är våra blattekids from the hood som ska göra Sverige till ett föredömme för alla världens nationer! Det är i Sverige med våra fantastiska förutsättningar för ett underbart öppet och fördomsfritt samhälle som etnicitet, religion och kön inte ska spela någon roll - på riktigt! Det ska vara lika roligt att leva här ändå.
Jag har haft möjligheten att älska Sverige för jag föddes vid rätt tidpunkt, men lär de yngre invandrarna att också älska Sverige. Integrera dem... med kärlek och inte med föreläsningar om att dem inte får vara som dem är och måste bli riktiga Svensson. För man kan vara muslim och arab OCH SVENSK. Man måste bara lära sig lateralt tänkande. Man måste lära sig att satsa på invandrare. Ungdomar från förorten ska känna att de har en CHANS! De ska skriva hur mycket de vill! Och istället för att kosta på sig en ny idrottsarena ska man kanske satsa på en roligare skola och en bättre fritid för dessa ungdomar. Man ska stödja föräldrarna i deras kamp om sina barn och det ska inte finnas utrymme för extrema grupper av alla slag att stjäla våra ungdomar ifrån oss! Precis som man skulle göra med "svenska" ungdomar i ett "svenskt" område.
måndag 8 december 2008
Till svars för min generations bristande engagemang
"Var kommer du ifrån?"
"Förlåt?" Jag blev lite chockad över att han ställde denna fråga. Det är sällan folk gör innan jag säger vad jag heter, eller driver med araber eller svenskar eller båda... Tecken på att jag inte är svensk. Jag vet att jag inte ser svensk ut. Men jag ser inte ut som något eg.
"Vilket land kommer du ifrån?"
"Jag är palestinier. Eller mina föräldrar är palestinier. Men jag är född här. Men jag är iaf palestinier..." Samma långa svar varje gång. För jag vet inte riktigt hundra procentigt vad svaret på hans fråga är. Eller jag vet. Men hur förklarar jag det?
"Jag tänkte det," log han och nickade mot min Palestinasjal som jag hade runt halsen.
Jag skrattade, den är så en del av mig att jag inte tänker på den.
"Åh, i min ungdom..." Han tystnade lite och log för sig själv åt ungdomens minnen. "I min ungdom, då demonstrerade vi ständigt för Palestina. Vänsterrörelsen, du vet. Det var i Chile på 60-talet, och känslor brann starkt och vi unga över heeeeeela (han har en spansktalandes sätt att betona ord) världen kände en gemenskap och solidaritet med varandra. Nu? Nada! Alla tänker jag, jag, jag... Ingen tänker vi, vi, vi. Det är synd för det är ni unga som kan ändra. Vi gamla, vi har redan kämpat våra krig, störtat våra korrumperade regeringar, vi har redan demonstrerat för dem fattiga, dem svaga, dem utsatta. Ni borde vara de nya krafterna. Men tyvärr, dagens generation brinner inte för andra människor. Några stycken brinner för djur, men vääääääldigt få brinner för sina medmänniskor. Det måste vara imperialismen!"
Nu tändes än glimt i hans ögon när hans vänstersympatiska känslor och hjärta vaknade till liv. När han talade slungades han kanske tillbaka till en demonstration för Palestinas rätt eller mot USAs krig i Vietnam. Något fick en lidelse att brinna i hans blick.
"Vet du? I Sverige... inga klasskillnader än. Men dem kommer. Dem kommer. Vad studerar du till?"
"Läkare."
"Aaah, fantastic! Min dotter är barnpsykolog. När du blir äldre, du kommer ha barn. Dina barn kommer vara överklass för deras mamma kommer att vara rik. Dem kommer inte kunna gå på gatan, för dem kommer ha saker som andra svenskar inte har... En billig jacka kan dem bli mördade för, en mobil, två hundra kronor. Det kommer att finnas barn - tio, elva, maximum tolv år som bildar gatugäng. Dem har inget annat sätt att överleva än på kriminalitet. Det är klasskillnaderna, dem gör så med människor. Jag har levt tillräckligt länge för att se många exempel på det. Där imperialismen börjar bestämma, då blir det så. Visst låter det hemskt?!
Och det, min vän..." Nu hade han ett snett leende, och pekade på mig. Det plingade från en klocka när två killar kom in, han nickade mot dem och fortsatte till mig: "... är bara ni som kan göra något åt. Det är bara ni unga, friska, starka som har kraft och energi och ungdomens mod för att ändra på!"
Nu skrattade han: "Men ni har tyvärr levt ett skyddat liv, ett liv utan bekymmer, i en bubbla. Trots all globalisering har andra människor aldrig varit längre bort. Era kärleksbekymmer är sååååå mkt större än fattiga barns hunger eller korruptionen i tredje världens regeringar. Men du har nog inga kärleksbekymmer," sa han med en blinkning.
Jag skrattade, frågade vad han ville ha för lagningen (de två killarna som kommit in började bli otåliga) betalde och tackade för pratstunden. Tog min cykel och gick.
Två veckor senare och jag har inte glömt hans monolog. Det oroar mig att han kanske har rätt. Jag börjar ivrigt kräva att mina medungdomar visar engagemang, demonstrerar, gör uppror och störtar korrumperade regeringar. ELLER BARA HAR EN ÅSIKT! "Visst bryr vi oss!" vill jag tillbaka och berätta för honom.
Och då läser jag det här... Tycka vad man vill om våld (och Gud ska veta att jag inte alls stöder det), men det känns lite varmt i själen att ungdomar reser sig upp mot korruption, mot orättvisor. Att även 2008 kan ett gäng ungdomar så brinna för deras medmänniskors rätt att de störtar en regering. Dem har ju iofs inte störtat den, men den regeringen måste snart inse sitt stora misslyckande och avgå.
"Förlåt?" Jag blev lite chockad över att han ställde denna fråga. Det är sällan folk gör innan jag säger vad jag heter, eller driver med araber eller svenskar eller båda... Tecken på att jag inte är svensk. Jag vet att jag inte ser svensk ut. Men jag ser inte ut som något eg.
"Vilket land kommer du ifrån?"
"Jag är palestinier. Eller mina föräldrar är palestinier. Men jag är född här. Men jag är iaf palestinier..." Samma långa svar varje gång. För jag vet inte riktigt hundra procentigt vad svaret på hans fråga är. Eller jag vet. Men hur förklarar jag det?
"Jag tänkte det," log han och nickade mot min Palestinasjal som jag hade runt halsen.
Jag skrattade, den är så en del av mig att jag inte tänker på den.
"Åh, i min ungdom..." Han tystnade lite och log för sig själv åt ungdomens minnen. "I min ungdom, då demonstrerade vi ständigt för Palestina. Vänsterrörelsen, du vet. Det var i Chile på 60-talet, och känslor brann starkt och vi unga över heeeeeela (han har en spansktalandes sätt att betona ord) världen kände en gemenskap och solidaritet med varandra. Nu? Nada! Alla tänker jag, jag, jag... Ingen tänker vi, vi, vi. Det är synd för det är ni unga som kan ändra. Vi gamla, vi har redan kämpat våra krig, störtat våra korrumperade regeringar, vi har redan demonstrerat för dem fattiga, dem svaga, dem utsatta. Ni borde vara de nya krafterna. Men tyvärr, dagens generation brinner inte för andra människor. Några stycken brinner för djur, men vääääääldigt få brinner för sina medmänniskor. Det måste vara imperialismen!"
Nu tändes än glimt i hans ögon när hans vänstersympatiska känslor och hjärta vaknade till liv. När han talade slungades han kanske tillbaka till en demonstration för Palestinas rätt eller mot USAs krig i Vietnam. Något fick en lidelse att brinna i hans blick.
"Vet du? I Sverige... inga klasskillnader än. Men dem kommer. Dem kommer. Vad studerar du till?"
"Läkare."
"Aaah, fantastic! Min dotter är barnpsykolog. När du blir äldre, du kommer ha barn. Dina barn kommer vara överklass för deras mamma kommer att vara rik. Dem kommer inte kunna gå på gatan, för dem kommer ha saker som andra svenskar inte har... En billig jacka kan dem bli mördade för, en mobil, två hundra kronor. Det kommer att finnas barn - tio, elva, maximum tolv år som bildar gatugäng. Dem har inget annat sätt att överleva än på kriminalitet. Det är klasskillnaderna, dem gör så med människor. Jag har levt tillräckligt länge för att se många exempel på det. Där imperialismen börjar bestämma, då blir det så. Visst låter det hemskt?!
Och det, min vän..." Nu hade han ett snett leende, och pekade på mig. Det plingade från en klocka när två killar kom in, han nickade mot dem och fortsatte till mig: "... är bara ni som kan göra något åt. Det är bara ni unga, friska, starka som har kraft och energi och ungdomens mod för att ändra på!"
Nu skrattade han: "Men ni har tyvärr levt ett skyddat liv, ett liv utan bekymmer, i en bubbla. Trots all globalisering har andra människor aldrig varit längre bort. Era kärleksbekymmer är sååååå mkt större än fattiga barns hunger eller korruptionen i tredje världens regeringar. Men du har nog inga kärleksbekymmer," sa han med en blinkning.
Jag skrattade, frågade vad han ville ha för lagningen (de två killarna som kommit in började bli otåliga) betalde och tackade för pratstunden. Tog min cykel och gick.
Två veckor senare och jag har inte glömt hans monolog. Det oroar mig att han kanske har rätt. Jag börjar ivrigt kräva att mina medungdomar visar engagemang, demonstrerar, gör uppror och störtar korrumperade regeringar. ELLER BARA HAR EN ÅSIKT! "Visst bryr vi oss!" vill jag tillbaka och berätta för honom.
Och då läser jag det här... Tycka vad man vill om våld (och Gud ska veta att jag inte alls stöder det), men det känns lite varmt i själen att ungdomar reser sig upp mot korruption, mot orättvisor. Att även 2008 kan ett gäng ungdomar så brinna för deras medmänniskors rätt att de störtar en regering. Dem har ju iofs inte störtat den, men den regeringen måste snart inse sitt stora misslyckande och avgå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
