Zzzz...

Suck... kan inte sova. Men är sååååå trött....
Imorgon blir det lite träning och lite Stockholm med finfina tjejer för att fira världens sötaste kinapuff, Elle!
Men först måste jag få en BLUND. :(

Ungefär så ser jag ut just nu. Fast i rosa volangnattlinne med spetskanter och svarta små hjärtan på. Och utan skägg. :P

Om kärlek or whatever...

Jag läste en artikel av Aftonbladet om kärleksinvandring. Jag kommer nu skriva lite om mina egna och personliga tankar om en aspekt på ämnet.

Jag tror att världen är så enkel att man väljer sin kärlekspartner utifrån sina behov. Så enkelt är det. Mer eller mindre, såklart. Men jag kommer ihåg en gång när jag satt med en tjej i min korridor från Bangladesh och vi diskuterade förhållanden och våra kulturer. Den här tjejen var läkare och läste sin masters i Sverige. Hon kom från en välbärgad familj och hade haft en hel del friheter som andra kvinnor i hennes land inte kunnat drömma om (bl a flytta till ett land långt bort och så liberalt som Sverige, alldeles ensam). Jag kommer ihåg att hon under samtalet suckade och sa att jag hade sådan tur som var född i det här landet och att om hon vore mig skulle hon gifta sig med en svensk man. Jag blev nästan lite störd faktiskt och tänkte varför det?! Det finns ju säkert många Bangladeshiska män som är bra män. Jag sa faktiskt också det att jag inte är intresserad av svenska män och har svårt att se mig själv i ett förhållande med en.

Det var inte förrän långt senare som jag insåg att hon suktade efter att fylla vissa behov hon hade och jag hade helt andra behov. För henne innebar en svensk man frihet - för trots att hon var så frigjord så är ju allt relativt. Hon hade fortfarande ett kulturellt järngrepp om sig. För en ung kvinna som rest och sett världen och är så upplyst och beläst, så inser hon att världen har mer att bjuda på och det blir svårt för henne att acceptera en så ologisk och kanske i viss mån förnedrande situation. Egentligen var hon precis som mig fast i en annan sits. Och då insåg jag hur hon kände. För tanken på att jag skulle leva hennes liv var outhärdlig. Att varje dag, trots 25+ år behöva ringa hem till pappa, inte kunna ha killkompisar och inte ha så mycket inflytande över med vem och när hon ska gifta sig... Vilken frustration för en kvinna som kan tänka själv!

Men det var hennes verklighet, så hon skulle nog mycket väl kunnat uppskatta en svensk man. Men jag, då? Varför har jag sällan attraherats av svenska män eller ett förhållande med en (Dolph Lundgren exkl. såklart!)?
Nej, det är faktiskt inte förtryck. Det är att jag har andra behov.

Jag är en självständig, välutbildad och liberal kvinna från Mellanöstern. Jag kommer från en kultur där visst, en hel del kulturella könsskillnader råder men inga som jag inte kunnat acceptera. Jag har rätt att välja vilken kille jag ska gifta mig med, men mina föräldrar har också något att säga till om. Oftast är det som våra föräldrar kräver att han har en god utbildning, kommer från en bra familj (inget kriminellt etc) och har goda värderingar. Hans goda värderingar innebär inte att han ska misshandla mig till döds om jag säger emot honom, utan att han respekterar vikten av ett gott förhållanden till sin familj, att respektera sin fru och hennes familj, kunna uppfostra sina barn till goda medborgare och ta hand om sina föräldrar på äldre dar. Så ser samhällsstrukturen ut för oss.

Vad jag söker hos en man återspeglar också båda mina kulturarv - det svenska och det arabiska. Som svensk söker jag egenskaper hos min man som att han respekterar mig som en individ, har min liberala livssyn eller iaf respekterar den. Han ska vara mig jämlik i arbete, hushållsarbete och i barnuppfostran samt andra rättigheter och skyldigheter. Han ska respektera att han nu gifter sig med en kvinna med egen vilja, som kan tänka för sig själv och som kan ta ansvar för sig själv.
Mina arabiska rötter gör dock att jag söker annat också. Jag skulle exempelvis aldrig finna mig i att en kille som bjuder ut mig förutsätter att vi delar restaurangnota. Är det för att jag vill bli försörjd? Nej, det är för att jag är uppvuxen med ena foten i en värld där detta betyder en förnedring. Att han iaf erbjuder sig att betala säger bara att han vill visa uppskattning, inte förtrycka mig. Jag tycker även exempelvis att det är fint att han iaf utgår ifrån att han tar allt ansvar. Inte för att jag skulle tillåta det i praktiken, men även där spelar min bakgrund roll för även det är ett tecken på uppskattning i vår kultur.

Som M en gång (ganska ofint eg.) sa: "Ni har mens en gång i månaden, blöder och har ont. Halva er tid är ni ledsna pga alla hormoner. Allt detta för att ni ska föda oss våra barn. Och när ni väl sen föder barnen krävs det att ni först klämmer ut dem ur ett litet hål med all den smärta som tillkommer. Och sen ska ungjäveln ammas i minst sexmånader och då kan ni inte göra annat så ni får sitta hemma och glo på TV och alla vet ju att på dagarna så finns inga roliga program. Och inte nog med att ni ska gå igenom det här, ni ska gå igenom det flera gånger! Och så ska ni stå ut med lustande, äckliga, håriga män som stinker svett och tänker på sex i tid och otid. Och vad gör jag med mitt liv? Jobbar? Det gör du också. Då är det minsta jag kan göra att försörja dig så du kan göra något roligt med dina pengar!"

(När jag ändå insisterade på att vi skulle dela allt, tyckte han att vi kunde driva det steget längre och låta honom vara hemmaman, så kunde han se på fotboll hela dagarna. Min kirurg-lön skulle ändå räcka utan att han jobbar.)

Med det sagt så betyder det inte att svenska män inte är bra män eller inte bryr sig osv. Men den svenska kulturen är byggd på ett särskilt sätt som inte ser till mina behov. Jag är en människa som älskar att bli bortskämd och få uppmärksamhet. Jag skulle kunna gifta mig med en svensk, men jag finner ju allt jag söker hos de män från mellanöstern jag har träffat. De kan se till mina behov utan att det är konstigt. Därför har jag inte behovet av att söka mig till en svensk man.
Men det är också det roliga med kärleken. Att vi kan aldrig egentligen ställa in oss på något - ibland bestämmer den åt oss och vem vet vad som händer med livet... Och då faller min teori och alla andra teorier...

Om kebabpizzor och teknik...

Nu har jag 500 kcal kvar att äta idag... Och jag är dödssugen på en kebabpizza... Men hur vet man hur många kalorier en kebabpizza innehåller?

Det är också något jag älskar... Min Google Chrome och Internet i största allmänhet. Jag sökte helt enkelt.

Copyright någon annan. Tack för lånet. 

Enligt flera källor innehåller en kebabpizza ca 200 kcal per 100 g. Vilket leder till nästa fråga. Hur mycket väger en kebabpizza? Enklast vore att faktiskt väga en kebabpizza själv. Men eftersom det är ganska omöjligt (i den här stan i a f) att köpa en köksvåg kl 20 så fick jag även söka på det på internet. Och det verkar som att majoriteten av de som vägt sina pizzor (jepp, det finns det ett antal som gjort och publicerat sina resultat på internet har di oxå) så väger en kebabpizza mellan 400-500 g. 


Summa summarum: Om jag äter en halv kebabpizza à 250 g och 200 kcal per 100 g så blir det .... (miniräknaren fram...) = 500 kcal!!! Vilket i sin tur innebär: Jag kan äta kebabpizza ikväll!


Nu återstår dock problemet med att palla iväg arslet för att köpa en. Promenad kanske? 

Phew!

Mmmmmmhmmmmm. Fan vad duktig jag vart då, helt plötsligt, bas'där. :D

Äjfåååån... och vagina.

I just <3 My iphone!
Nu har jag installerat en högteknisk och avancerad stegräknare (endast 15 SEK) med en pacer (takthållare? Kommer verkligen inte på vad det heter på svenska!), en kaloriräknare som innehåller alla tänkbara produkter och aktiviteter (for free!) och så spotify premium som är värd varenda krona av de 99 den kostar i månaden. Så nu har det varit hur kul och lätt som helst att gå överallt! Hur jag kommer upp (man måste ju vakna så mycket tidigare)?

Att komma upp på morgnarna har inte varit något större problem eftersom jag har en ny app som heter Sleep cycle alarm (7 SEK). Sjukt bra och effektiv. Den väcker dig när du är som mest lättväckt. Och det roliga är att man faktiskt hoppar upp som om man aldrig har sovit. Inte alls trött eller med sömnen i ögonen. Och så registrerar den hur mycket man rört sig (indirekt mått på hur djupt man sover) under natten. Som ni kan se på bilden nedan så sov jag lugnt och skönt stora delar av natten.

Nu ska jag bege mig till fots till sjukhuset och gynmottagningen för att stirra in i vaginor i tre timmar. Äckligt och jag tycker verkligen inte om det här... Har inga som helst ambitioner att utföra gynpalpationer och ska göra mitt yttersta för att undvika det hela kursen. Blääääääääää!

Saker ...

... jag har svårt för just nu:

1. Människor som tror dem äger världen. Kommer cirkus en kvart sent till en tentamen t ex och klampar HÖGLJUTT in och pratar HÖGLJUTT om såndant som togs upp av tentavakterna om man hade KOMMIT I TID! 


2. Manliga gynekologer med skev människosyn. 


3. Manliga gynekologer generellt. Varför detta intresse liksom? En kvinna kan i a f snacka om igenkänningsfaktorn. Annars är det ju ett helt värdelöst jobb, att titta kvinnor i underlivet hela dagarna. (Förutom en viss gynekolog som jag älskar. Men han är cool i a f och intresserad av kirurgin.)

4. Folk som alltid slänger med uttryck som "Ur juridisk synpunkt..." och "I lagen..." när man försöker rättfärdiga sådant som är direkt olagligt.

5. Människor som tycker man har jättebra meriter, bra referenser (tre CHEFER varav en är VERKSAMHETSCHEF  och en av sveriges främsta kardiologer och har en pappa som är superkänd kardiolog han med, för fan) men ändå inte har råd att anställa en. Hatar ekonomiska kriser.

6. Att jag inte har inspiration att skriva för tillfället. :(

7. Att skriva färdigt mitt jävla projektarbete.

8. En 1000%-ig ökning av kostnader för värmen. WHAT?! :S

9. Sverige - kallt, inskränkt, tråkigt, mörkt, blött.

10. Vuxenmobbning. Och att en förskräckligt ful människa mobbar min kropp... WHAT WHAT WHAT? Jag är fan SEEEEEEXIIIIG! Och det stör mig inte att hon anmärker på mina former, utan att hon är så FUL!

Så med andra ord:

JAG ÄR INTE BITTER. DET ÄR HELA VÄRLDEN SOM ÄR ETT JÄVLA RÖVHÅL!!!

Om tentor...

Okej, idag skrev jag min nästsista tenta (pediatrik), och jag är glad att ha fått det överstökat. Men jag vet inte riktigt hur det känns. Vissa tentor känner men "Aaa? Men varför inte? Det här kanske gick!" eller "Shit, måste hem och plugga till omtentan!". Men idag kände jag lite "Whaaaaaaaat?!". Hänger ni med? Med andra ord så kanske det gick för jag menar jag har ändå lärt mig en hel del och jag kände igen allt. Menvä vad fan frågaäär dem om egentligen? Minst hälften var irrelevant! (Ex. Taxhonans och st bernardhundens parning och avkomma.)

Jag på barnakuten...:
Oj, du hyperventilerar! Och är cyanotisk. Och quincke ödem har du också. Men eeeeeeh, jag vet inte vad jag ska göra för att rädda ditt liv. Men harni hund hemma?!" och så en flashig blinkning på det!

Men sen har jag faktiskt inte lagt ner den mängd tid på att plugga till den här kursen. Det är i princip en kurs om allt man har lärt sig senaste 3 åren fast ur ett BARNperspektiv. Vet ni när jag på allvar började plugga till tentan? 1.5 dagar innan.

Kommer sakna att tentaplugga vid L&B's köksbord, efter sista tentan...

En sak som har slagit mig är, förutom den stora meteoriten från skyn som gjort mig så här dum, det faktum att om jag klarade tentan idag och så har jag en sista i december. Nästa blir inte förrän om 3 år!!! Och då tänker jag såhär: Hur kan man blicka framåt? Planera sin vardag? För hittills har allt kretsat runt tentan och hela ens liv plsneras utifrån när lästa tentadatum är? Vad ska jag fylla mina vardagar med nu om inte jag har en tenta?



Kan det vara separationsångest från skolbänken då? Den har ju ändå funnits där för mig sedan 7 åå! En trygghet i vardagen, jag visste alltid var jag var på väg med mitt liv. Suck, det här med att bli vuxen är inte så roligt alla gånger. Och framförallt måste jag erkänna att jag redan nu blir nostalgisk när jag tänker tillbaka på alla tentaperioder och ångesten och bmcs ruttna,unkna lukt och Ls kalla kök och... Ja. Bittersweet memories. :)
Sköt om er!

När människor kan dölja sin identitet bakom ett smeknamn...

... väller rasismen fram. 

Må väl vara så att endast ca 5% av svenska befolkningen röstade på Sverigedemokraterna, men att sympatisörerna är betydligt fler går inte att missa. Jag valde att läsa 40 kommentarer på en av Aftonbladets ledare från igår ( http://www.aftonbladet.se/ledare/article7992398.ab ), om beskjutningarna i Malmö. Jag tar inte ställning till det som står i ledaren utan vad jag fann intressant var kommentarerna. De som jag räknat som främlingsfientliga är kommentarer som direkt uttryckt främlingsfientliga åsikter. De fanns dock en stor majoritet som mellan raderna anspelade på att beskjutningana går att förklara med antingen invandrarna själva som grupp eller invandringspolitiken och politikerna. De tyckte alltså att beskjutningarna hade sin förklaring, vilket jag rent subjektivt känner är rätt motbjudande. Men som sagt, så exkluderade jag dem från räkningen.

Antal som uttryckte direkt främlingsfientlighet: 15 av 40.

Exempel på kommentarer (inte alla inkluderade i räkningen): 

1.jefharn (man) skriver:

Det är väl någon som tröttnat på ligisterna som bränner och förstör allt i sin väg.

2. storfiskarnizze (man) slriver:

En normalbegåvad person inser snabbt att SD inte har ett dyft att göra med allt skjutande i Malmö. Staden är invaderad av kriminella som använder samma metoder som dom gjorde i sina hemländer, dvs mord och alla andra tänkbara våldshandlingar. Slöddret har bara bytt arena till oskuldesfulla Sverige. Som tack för vår gästfrihet.

3. tkatt (man) skriver:

Jo, jo! Finns det något som inte går att skylla på Sd? I det här fallet är det ju antagligen så att galningen reagerar just på den typ av problem som Sd säger sig vilja lösa. Det är väl snarare de som orsakat problemen som ska ställas till svars?

4. AlexanderX (man) skriver:

Saken är ju att även om det är en invandrarhatande nazist så är det ju tack vare den okontrollerade, kravlösa och huvudlösa invandringspolitiken vi för. Vill man att sådana här händelser inte ska hända i framtiden så ska man rösta på SD så vi får ett samhälle där invandrare måste integreras istället för det kravlösa samhälle vi har nu där de så kallade "utanförskapsområdena" är en naturlig konsekvens av den politik som förs.

Varför jag gjorde det här? Dels är det tenta snart, men det var även för egen del för jag ville ha siffror på vad jag såg. Och då tänkte jag att jag lika gärna kunde dela med mig.

Jag är fullt medveten om min bias - då jag själv är en invandrare (eller ja, själv invandrade jag till BB i Malmö från en livmoder, men livmodern hade transporterats över Svea rikes gräns från utlandet. Och det långt innan jag blev skapad. :P)

Tenta och åter tenta

Jahapp! Då skrev man näst näst sista tentan. Kursen var BUP och själva tentan var flummig, men vad kan man förvänta sig av en kurs som inleds med en monolog om skattebekymren en professor på uppsala universitet har. Men jag är inte bitter. Sen har jag också lärt mig en hel del, bl à att alltid misstänka barnmisshandel om barnet är förstoppat och pappan pratar mer än mamman. Vilken otur bara att jag faktiskt har svårt för att komma ihåg saker jag lär mig på psyk. Så dumma jag kommer fortsätta göra en mass aonödigt som att ta en bra anamnes och ett status, innan jag dämmer folk.

Man skulle kunna tro att jag uppdaterar min blogg två dar i rad för att det är tentatider, men se där. Så är dg inte, utan jag har faktiskt en sån där "äjfån får" (jepp, "fåret" är viktigt för det är ett diskret sätt att säga "jag har nåt som inte du har och jag är så jävla cool och bra"). Vilket gör att jag faktiskt kan ligga på sängen och utan något extrajobb faktiskt skriva lite innan jag somnar.

Och nu till det viktigaste. Jag har upptäckt boten mot tentaångest... Och det är... Taramtaraaaaaaa... SÖMN!!! Det är faktiskt så. Inget stesolid, inget mera plugg, inga lugna tankar. Utan helt enkelt kravla sig fram till ens säng, slänga sig under täcket och landa i en skön fosterställning, vagga sig till sömns. Det är som om ångesten aldrig funnits. Ja, fram tills man har vaknat då. :p

Mmmmmmm.... sova.... mmmm.... min säng....

Om människor...

Jag är trött på falska människor. Jag är det. Jag är för den delen också trött på ryggradslösa människor, svaga människor och människor som man aldrig kan räkna med. Människor man kallar sina vänner men man har hela tiden en känsla av att de kanske inte är det. Eller människor är beredda att dumpa en för minsta lilla, inte för att de är onda utan för att de är svaga människor. Och dessa svaga människor gör mig kanske mer illamående än falska människor. En människa du vet är ond eller är falsk vet du i a f vart du har, men en svag människa vänder kappan efter vinden och du kan aldrig bli en vänskapens och relationernas metereolog.

Så vad gör man i sådana situationer? Vem ska man lita på och vem ska man inte lita på? Ska man lita på någon alls? Ska man fortsätta vara cynisk och förstörd och bitter på att ingen är vad den utger sig för att vara?

Det värsta måste nog ändå vara känslan av att inte kunna räkna med någon i din omgivning. Känslan av att vara strandsatt på en öde ö omgiven av ett lömskt hav av ondska och feghet långt bort från de människor som alltid funnits där för dig. Långt bort från de människor som gång på gång visat att de är att räkna med.

Häromdagen fick jag höra att jag fick skylla mig själv för att jag inte ansträngde mig nog för att vara en del av en grupp människor jag inte har mycket till övers för. Tydligen anser människor som man räknar som ens vänner att man ska ändra på sig själv för att bli accepterad av ett gäng osympatiska människor som man faktiskt inte tycker om. Då blir man besviken på människor. Är det verkligen så jävla viktigt? Att så många som möjligt accepterar en på bekostnad av ens självrespekt? Har det verkligen gått så långt att människor inte längre anser det hederligt att man vågar gå mot strömmen för att man tycker det? Är man verkligen en sämre människa för att man står för vad man tycker och känner, och kanske väljer att ha mindre människor som "accepterar" en, istället för att ljuga för sig själv varje morgon och vara falsk? Jag förstår mig verkligen i te på denna värld längre.

Men visst jag kanske framstår som en kuf, den som är annorlunda, den som är hardheaded och envisas med dumma pinciper. Men jag kan iaf stå för allt jag gör och jag kan titta mig i spegeln varje morgon och faktiskt se den jag vill vara, inte rövslickaren som andra format.

I slutändan så förlorar den falske och den svage och den ärlige står som en segrare. Jag vågade tro på mig själv, vara mig själv, se mig själv och respektera mig själv. Jag var ärlig! Vem är DU?

När, var, vem?!

Till mina tjejer för att ni inspirerar mig…
Jag vänder blad, rattar bort. Jag dör inombords varje gång. Jag är hopplösheten när den när sömnlösheten. Jag mår illa. Vad är det jag ser? Vad är det jag hör? Hur kunde det sluta så här?
Jag vill skrika dig i ansiktet. Jag vill ruska om dig, Moder Jord. Vakna upp! Ser du inte?! Känner du inte? Skakar du inte av arméns klackar som taktfast springer över din yta? Mår du inte illa av oss?  Jag vill spy över dig! Jag vill spy över mig.
Smutsigt är mitt kött, äckligt är mitt blod. Jag blundar, slutar lyssna och nynnar till internationalen. Låtsas det är år… En tid som aldrig fanns, inser jag ganska snart och min naivitet hånler mig rakt i mitt fula tryne. Jag vill duscha bort alla stämplar, skrubba bort vem jag är, vad jag är, vad jag gör. Men internationalen fanns aldrig, har aldrig funnits. Du är lika smutsig, som igår.
Min egen broder dömer mig! Definierar mig, identifierar mig, kategoriserar mig, ställer mig mot väggen. “Du är” och han pekar med hela handen! SLUTA BRODER! Broder, vem är DU? Vad gör du? Vem är din syster? Varför ska jag vara vem? Sluta broder! Sluta syster! Låt oss sluta vara vem och bara vara här. Älska mig. Dö inte för mig. Tala för min rätt.
Stå i mina klackar, kryp innanför mitt skinn, titta genom mina linser. Visst är det lite suddigt men, det är inte synfelet. Det är kaoset. Det är det här jag ser. Ser du nu vad jag ser? Förstår du nu varför jag blir arg? Om jag såg vad du såg, skulle jag fortsätta se likadant? Skulle du också ha ditt kaos?
Min själ är gruppvåldtagen. Den hade för kort kjol. OK DÅ, DIN JÄVLA SKIT! Jag är muslim! Är du nöjd nu? Spotta på mig, sparka på mig då! Det är inte ditt fel. Min broder sa kafera. Min broder, min syster… mina räddare, min förbannelse. Allah, vi behöver dig. Jag orkar inte det här längre. Jag vill inte finna mig i vad du har planerat för mig. Jag älskar dig, men lämna mig i fred. Jag är för svag. Mina axlar tyngs alltför mycket. Huvudet knappt över ytan. Jag börjar andas Moder Jord. Inget syre i mina lungor. Smutsigt är mitt blod. Jag är döende. Är det här slutet?

Är det här början?

Okej, nu vet jag varför jag inte hinner med så mkt efter jobbet. Jag sitter i en timme och lyssnar på... .... ... Jag vill verkligen inte erkänna det. :$ Ok då, JUSTIN BIEBER! Asså bara hans namn är för löjligt. Men han är så söt och väcker moderskänslor inom mig. Och hans låtar är ganska catchy ändå. Inte för att jag för mitt liv skulle ladda ner någon och ha i min mp3.

Idag började jag min placering på gastrologen. Jag kan då säga att om man tror att polisen är den som handskas med samhällets baksida så har man fel. Samhällets baksida hamnar på en dödsbädd på gastro. Det här samhället är förstört. Och det är ingen som vågar eller bryr sig om att ta upp det. Man behandlar bara den ena akoholhepatiten efter den andra. Och sopar undan bevisen under närmsta sjukhussäng. Ett diskret och finkänsligt diktat senare och man låtsas som att nästa alkoholhepatit är den första av sitt slag och patienter med alkoholdemens bara ökar. När ska vi inse att vissa människor är sjuka. Och deras sjukdom kallas kort och gott alkohol. I en kultur där alla SKA dricka sig fulla vid varje möjliga tillfälle, är det många som INTE KLARAR AV att dricka sig fulla, utan att BETALA PRISET HÖGT.

Bara för att vi andra kan gå på våra ben utan problem, behöver det inte betyda att alla de få som inte kan det, ska anpassa sig till våra villkor. Vi har handikapp-parkeringar överallt. Men en man med alkoholproblem kan ändå köpa ut hur mycket alkohol som helst, till den dagen han hittas somnolent och andningsdeprimerad (kanske med lite inslag av hallucinationer) på en parkbänk.

Whoooaaaa!

Ok, så här är det. Jag skulle vara duktig i sommar. Jag skulle blogga ordentligt, skriva färdigt projektarbetet, träna hårt, skriva mina noveller, läsa en massa... SÅ MKT SOM SKULLE HINNAS MED! Men jag har inte orkat. Jobbet bränner ut mig. Jobbar övertid 1 timme, 1,5 i princip varje dag! Pendlar hem. Lagar mat. Duschar. Och sen är den dagen över. Jag förstår inte hur andra människor pallar. Vad går dem på? Biogasbränsle?!

Iaf, i stora drag har jag mest jobbat. Varit i Malmö några svängar och haft det bra, men sen jobbat lite mer. Nu låter det som att jag klagar på själva jobbet. Men det gör jag inte. Fy fan vad kul. Jag tror aldrig jag har trivts så väl med att göra något. Faktiskt! Det är på något sätt väldigt oglamoröst, men på ett annat helt magiskt. Att sätta in en akutbehandling och plötsligt se hur din akuta hjärtsvikt gå

r från RLS 2 till kontaktbar och skämta med dig, bara på några minuter. Det är magi!

Sen har jag haft turen att gå med så duktiga läkare som alla på ett eller annat sätt varit väldigt pedagogiska och lärt mig en massa. Och att samtidigt få beröm är ju en jävla sporre att komma tillbaka till jobbet veckan därpå och visa att "Det du såg av mig förra veckan... Det var INGENTING mot vad jag kan egentligen!". Många ser läkaryrket som något fint, glammig och statusfyllt. Men det är det inte. Vi har sämst arbetstider, går tunga jourer, träffar bara sjuka människor och de flesta av våra patienter är alltid missnöjda med att vi inte gör mer (dock inte äldre som man kan göra mer för - de är tacksamma för allt!). Vi har mest hand om äckliga saker som bajs, kiss, spott, blod etc. Men trots allt det där (eller kanske just därför :P) så är det här världens roligaste yrke! För man gör verkligen en skillnad!

Den här helgen har jag iaf tagit det lungt. Varit på Halmstads vackra stadsbibliotek

och lånat bl a The portrait of a Lady och Lady Chatterley's Lover, shoppat, tagit sköna promenader, målat tånaglarna, epilerat bena och mycket annat avslappnande. (Ok, epilerat bena är kanske inte så avslappnande medans man gör det, men det är skönt efter att det är gjort. :P)

Toodles!

And so the story came to an end...

...or just began. Meet Dr Khalil. I've been working for two weeks now as a doctor. I don't know what to tell you. Well, there's one question you all have in mind and I can tell you the answer immediately. No, I haven't killed any patient. Yet. :P

I was so scared to begin. But someone dear to me reminded me that there's a first time to everything. So even to working as a doctor. I changed my mind and went to work afterall, even though I could feel my pulse in my throat, I was cold-sweating, hadn't slept the whole night. Even my stomach was telling me how wrong it all felt. But then you are thrown into work and you forget that you thought you were gonna die. And then the great feeling hits you. You are finally there doing what you love doing most!

Although it didn't change as quickly as that. There were two or three days when I felt like I was the worst doctor ever. The chief of doctors happened to be the doctor where I worked. From the way he treated me and demanded of me I felt that there's a level I should be at and that I couldn't reach. But then one day he suddenly tells me that I have impressed him very much with my work, that I learn quickly and that I am brave and so on...

I was so happy my eyes teared in front of him. Which is very embarrassing. But I had never had a lower self-confidence before, and suddenly he tells me my work is perfect! At that moment I hated him!

But I must tell you my work is not entirely perfect. And since I promised Linda to share the downs of my journey, here they come:

- I didn't dare to give the daily dosage of Warfarin to a patient that had just gonna trough heart surgery cause she had taken out the lung-drainage the same day and I was afraid she would bleed from all her wounds. Next day her PK-test said 1,2. Ouch! :P

- I was gonna send home a STEMI-patient (heart infarction) without any follow-up. I thought it was handled by the secretaries. Apparently not. Oops again!

- I sent home two old men with the same name and exchanged their medicines and prescriptions. It was a lot of calling around to get the right drugs to the right pharmacy! :P

I'll tell you more later. Now I have to get ready for England - Germany. Since Italy was out, I now have one favourite left and that is Germany!

On centuries...

I wish I had been born 150 years ago. I think I would have been a lot happier. I would spend my days trying out different dresses and beautiful hats. I would attend one ball after another and be courted by handsome young gentlemen.

But mostly I would spend my time writing revolutionary novels about liberated women and removal of social classes - of course under false male pseudonyms. I would fight for women's rights to education, heritage, voting etc.

I would think I could save the world. I would speak freely of my opinions at social gatherings and with old fashioned men - just to provoke. People would see me as too liberal - and that would just bring joy to my soul. I would join underground political movements.

And what is most appealing to me is that trying to save the world wouldn't be something to criticize someone for. Nor would people in general accuse you of having opinions as if you are hurting the world by having something to say.

I don't know. Many times I really wish I hadn't been born in this era. Most of the time I feel misplaced, and many other times I feel like I won't be able to live long in this world. I don't understand, and it keeps on surprising me. Mostly, I'm not very content with it's surprises.

Nevertheless, I still feel joy in my heart days like yesterday and the days before. Yesterday I spent the whole day sitting in the sun in the company of nice friends, a good book and... ya, SUN! Moreover, last tuesday I went to Stockholm with my beautiful ladies A and L, we went wild on the shopping, the restaurant-visit and we laughed a few abs on Magnus Betnérs comedy show. I love!

Picture above: Vivien Leigh as Anna Karenina. Can you see me like that? A woman of the 19th century?

On the other hand…

This goes to those two guys that actually hit the dude… Thank you! Thank you very much for making sure that this moron gets more publicity. That his repulsive and loathsome art is now spread. Thank you for making sure that some B-so called artist now can spread gayporno of hairy dudes whom this idiot wants to link to our holy, beloved prophet.

Furthermore, I also want to thank you for attending the lecture from the very first beginning. Thank you so much for being there and helping the attendance rate to reach 250. I want to thank every one else who went, for that matter. I wanna thank you, even if you were only there to discuss and debate. Why? Does he deserve to be spoken to? Does he deserve to be recognized at all?  Do we even need his approval, as Muslims?

Now this idiot will publish worse things of our prophet. Who knows, maybe next will be our children, women, God… Such ignorant people have no limits. All they care about is publicity. So, thank you very much for helping him. If you really love your prophet don’t give these ignorant bastards the chance to humiliate him, to get to you. Can’t you see? They don’t care about Mohammen pbuh! They don’t care about Allah. Nor about Islam! All they want is a reason for your fury. Because we are easy to kick. We are already lying down. And since the Jews are not available anymore, and Russians don’t make up as big of a threat, Muslims are the easiest target. Thank you for making us an easier target. Thank you for helping everyone else kick and spit on us.

No, really thank you.

WHY CAN’T PEOPLE THINK!!!

On that asshole…

I refuse to type in his name, cause I refuse to give him more publicity. But it's the Swedish so called artist that drew the Mohammed-caricatures.

What I understand from the debate, that is going on in Sweden at the moment, is that he should have the right to carry on with his so called art and provocation, and if it was only about that then I will personally be the general of that army defending his rights. But, as I have understood from the debate and the supporters of this person, is that not only has he the right to provoke, but we should also applaud him for his art. We should all demand more of such provocative art.

So, basically, he is doing the Muslims a favour. The logic of the pro-artist cluster is that when he provokes the Muslim world, he not only forces them to think, but it's also necessary for the Muslims to learn not to feel humiliated by others' freedom of speech. I also read that many feel that more people need to humiliate the Muslim world, so that the Muslim world learns to "chill". So what this so called artist and the defenders of his so called art are saying, is that this looser is giving Muslims a course in anger management. 'Cause of course, the logic is simple. When you humiliate the most sacred thing in a persons life over and over and over again, he will calm down, start listening to you, learning from you and take on your culture, ideas and thoughts. Very logical.

Well, in that case I will start on a new painting of this artist screwing a dog. And if anyone, by any chance feels humiliated, I don't want your comments or death threats. Instead I ask you to come again in a few weeks, maybe then I have finished my next painting of homosexuals burning in hell. That these drawings are beside the point, lack any substance worth caring about and only are meant to point out already exposed categories in society and humiliate them, are just trivial facts.

All I'm trying to say is that if you want a debate with someone, or want someone to learn something from you then respect them first. If you wanna point out to a Muslim that his religion is wrong on many levels, by all means. Feel free to do that any time. Just don't draw a caricature of this Muslims sacred prophet and humiliate that Muslim and then pose with a sad face for Swedish tabloid magazines holding an ax - to then force this Muslim to not feel humiliated of what you have done. I believe communication is the key to all progress. But communication on the same condition for everyone involved - and respect is the foundation on which all communication shall rise. And yes, I know what respect is. Even though I stone women in my backyard, I want to enforce sharia laws in Sweden and I burn homosexuals for fun in my bathroom - becuase I'm a muslim.

All I'm saying is: Stop this cowardice. If you want to create a dialogue with someone do it with respect, say what you have to say and give the other side a chance. Regardless of who you are addressing.

Note! I appologize to anyone who got offended by this post. I have nothing against homosexuals, animals, Muslims, Swedes or whoever else I might have offended. Neither do I support any death threats against any artist of any kind. I hope you realize the aim of this article. And if you still feel offended, see it as exercise in anger management. ;P

On positivity…

According to A we should become more zone 3 (some Doris Lessing thing), i.e. happy, smiling, goodwilling people. I feel I’m all zone 3, except when I’m surrounded all the time with people from zone 4 (bad people from a bad place).

Like yesterday at a coffee shop while listening to A explain what she is reading right now and how we should try harder, a group of pubertal young guys spent the whole time we were sitting there blowing into their coke bottles, shouting or singing loudly, all in one voice. It took all my energy to not get up, take a random chair and smash it over the head of one of them.

I don’t mean to sound like an old, nagging lady… BUT TODAYS’ generations are sooooooooooooooooooooooooooooooooooooo RUDE!!! I would never have dreamed of doing anything that irritating in public, when I was their age! Never! So, I am all zone 3 and zen and harmony… Unfortunately, I live in a zone 4, though. Add self-diagnosed adult ADHD to that and you realize I will die in a heart-attack  by the end of next year.

I’m trying to be all this…

But everyone I seem to meet are just…

On natural disasters…

On Thursday evening I received a call from my sister saying it will be hard for her to come this weekend. When I ask her why she responds that it’s due to a volcanic eruption… on ICELAND. It took a few seconds for this response to sink in. First I thought she was kidding with me. Since I hadn’t checked any news the entire day, I had totally missed out about this horrible incident.

So, I ran to the online newspapers and ended up on Aftonbladet – a Swedish tabloid magazine. One article was about Icelanders fleeing their homes. What caused anger in me was an article not much further down stating: “The Andersson’s: We should have been bathing.” (Sry, couldn't find the link.) I didn’t know who to feel more sorry for;  the homeless, ash-covered Icelanders or the un-bathing Swedish middle-class family robbed of their vacation. *sarcasm*

I find it scary though that almost everyday one hears about natural disasters around the world. I have this theory that the earth is uneasy for the upcoming second big bang or something! OR… or… we could be heading towards a new pre-dinosaur time when all the earth were volcanic eruptions! Creepy! So creepy made me recycle both paper AND metal yesterday! *phew* Who knows what mother earth is trying to tell us…

Friday evening me and M were reminiscing old times and old times’ music. We ended up youtubing songs we remembered from years ago and the collection was very spread between many genre

from pop to RnB to hip hop and over many years.

To me they were beautiful years of young friendship, crushes, school, trips, fun… and the occasional teenage drama. :)

That good ol’ music, those good ol’ days!

On everyday life…

I bought a new computer btw, when I was in Malmö. An HP Mini. How was I so ignorant to the logic that a miniPC is the solution to all my computer-problems? It’s tiny and really portable! Not like my old computer, that I needed to rent a truck for, every time I wanted to move it from my desk to the kitchen table.

Which reminds me to tell, that sometime in January I woke up thinking I need a kitchen table. So, I got dressed quickly, took the bus out to IKEA and bought on impuls a kitchen table-set. In all this none-planning, I had forgotten to plan how to transport the kitchen table-set back home, since it weighed a smaller elephant.  I managed in the end, though, with much thanks to Johanna and the cab driver. :D

Another totally uninteresting thing for you to know is that I have got alot of spare-time. ALOT of sparetime. I don’t know what to do with it all. So, yeah… any suggestions? *project, woot, woooot, what project? Huh? Do I have a project? What?*

Oh! One last thing. When I flew back to Uppsala on Sunday, an incident happened at the plane that made me think alot. All of a sudden we could see the stewardesses run to a seat and they all dived in there, over a passenger. A minute later they announced in the speakers that an illness-incident had occured at the airplane and that they needed a doctor, nurse or anyone else medically knowledgeable. Eeeeeeeh, I felt. %¤&¤ I muttered.

I so hoped I was NOT included in the medically knowledgeable, with five years of education behind me! I don’t want my first case to be killing a patient over a few thousand feet in the air! So, I waited out the real doctors on the plane, because I figured there MUST BE a REAL doctor on the plane. Eventually, five minutes later, one doctor suddenly stepped forward (hesitantly, too hesitantly for being such an old doctor) and 15 minutes later another one joined! GAAAAAAAAAH! I’m still mad at you stupid doctors for waiting so long! Don’t become a doctor if you don’t wanna take responsibility! 

Oops, I forgot I’m all ZEN. AAAALL ZEEEEN! *grinding teeth*

On life…

It seems like the sun is here to stay for a longer period of time – could it be spring? Well, whatever it is IT’S GOOD AND I LOVE IT!
Another thing that feels good is my new schedule which has left me much spare time. So much spare time that I don’t know what to do with it all.

Lately I’ve been struck by how time flies by. Nana is graduating in June and Henno is 17 yrs old. Hebbo has a year left till secondary highschool and last week in Malmö I saw Ranosh, my little cousin that is almost as tall as me now and I almost cried. I remembered him being a tiny, little creature with wrinkled face and tiny, tiny hands – and the problem is I remember it as if it was yesterday.

I’m getting older. Things change. I have changed. I am not the 18 yr old that started medschool five yrs ago. Holding a scalpel and cutting through flesh is not a dream only, now it has also become a memory. My priorities are not the same, my friends are not the same, my dreams are not the same… I’ve changed, I’ve grown and I’m heading towards new goals in life.

I’ve started to like the new me. She looks better, talks better, walks better and is just great! I’m more confident today, I’ve learnt to stand up for myself and what I believe in. And what I believe in is myself. I’m a good person.I learnt that. I also learnt to select who’s opinions matter the most to me – about me. I’ve learnt that your true friends know all your weaknesses and laugh at them, because in the end they make you who you are and they love you for who you are!

Ok, so maybe me and my friends aren’t really this famous, but we’re still awesome! :P

On weather...

An arab pulls aside the curtain and looks out on a beautiful and sunny morning. Sun! she exclaims to herself and thinks it means warm enough to wear her woolstockings. When she finally finds herself outside she remembers that sun during a winterday in Sweden can only be a bad sign of immense cold.

Absolutely determined to stick to her CBT a la homemade and stay as happy and excuberant as can be she keeps on biking - despite the ache and resistance in her legs from the cold and sequelae of last days afro-dance session. Once again she thinks to herself: How wonderful and beautiful the world is. 2 minutes later she is on the ground, horizontal positon, 180 degrees rotation in her vertebral column on a crossing, a car circa 2 dm away and with the bag - heavy of books smashed to her face along with a bike which is totally in a place it shouldn't be. She keeps lying there for a minute thinking: I died with only ten months to go till my graduation. *sigh*

On freedom of faith

The shawarma-maker was prob a friend of someone who was a relative of someone who knew someone who knew someone who knew someone who was originally from Pakistan. And we all know that there are terrorists in pakistan. BAN THE SHAWARMA! (Can we please keep the kebab though?)

This was found on the following website: http://www.loonwatch.com/2009/12/ban-on-cemeteries/

On faith

It's been some time since last time I wrote an entry on this blog. But on friday evening I met some nice people who inspired me to continue again and who reminded me that I have so much to say to the world.

During these last few weeks of my life I have been going through a crucial phase of which I hope to find myself and my place at last. It's about faith.

As you all know by now i'm a Muslim. I've been a believer to some extent, but i'm definitely what you call a secular believer or Muslim. During my whole life there has been a struggle within me to which i have totally surrendered sometimes or tried to totally ignore sometimes. And all the time i have felt unease about the situation. It's been a constant fight within me about the two extremes: to believe or not to believe. Faith was either black or white. Either you believe and follow strictly every single word of whatever you choose to believe in or you just don't. I've always been told that you cannot believe in somethings of a faith and not other things of the same faith.

Usually I've chosen the I believe in Allah and the prophet (pbuh) - and the rest I cant really help. But lately I've made up my mind. Cause that did not work for me either. Because in times of hardship or joy I always turned to God. So obviously there was something more inside my lost soul. So I have been thinking. Why cant I just accept my faith the way it is expressed in me? Why do I insist on forcing beliefs and feelings upon myself?

So I have stopped and learnt to accept the way I am. I believe in Allah and I believe in the holy Quran. I live my life the way I see is best for me and a constant prayer on my lips is "Allah guide me to what benefits me and makes me good, and guide me away from what harms me and makes me a bad human being."

For what is Islam about? Islam is the religion of well manners and coexistence. It's about being a good human being, doing good and in the process giving yourself with heart and soul to God. And I try my best to be a good person and i try my best to be good. And God himself admits to the human weakness. I can't be perfect, but with the help of God i will be good.

This insight has given me the best spiritual experience ever, that of being at ease and feeling joy. I'm closer to God now, in my own special earthly way. But at least I pray for his acceptance. I bring him along, with every step i take on this journey till my body says " enough". And for the first time ever in my life I felt what you are supposed to feel when praying. The complete surrender and ease of soul that is the purpose of prayers. For the first time I smiled and didn't wanna rush through it.

And now I realize that who are people to judge me for how I choose to believe? And who are people to think they are better believers because they do what they do? When Allah himself was so content with me he gave me this marvelous experience of letting me closer to him in my prayers! So, all I have learnt is that no matter faith, the only thing you need is good intentions and you will be guided in life to become better, be it the "correct" way or any other way.