Samvetet.

Klicka här och titta! Sänk ljudet eller stäng av det helt. Men titta. Titta noga och se. Se vad som händer. Se vad som får lov att ske. Detta årtusende. Tredje milleniet har redan inletts och detta är fortfarande en vardag för mitt folk och mina människor.

Det tar inte lång, inte lång tid innan mina tårar börjar rinna ner för kinderna. Jag vet inte vad som gjorde mest ont. Att detta sker och har fått lov att ske av alla oss som så innerligt stödjer alla mänskliga rättigheter som kan tänkas finnas? Eller att detta sopas under mattan? Sopas och så trampar man lite på högen, just in case. Huvudsaken är att ingen får se eller höra. Att dessa människors röster förblir ohörda.

Det smärtar i mig när jag ser dessa bilder. Det smärtar i mig att våra samveten har utplånats. Att det inte gör ont i någon av oss. Vad har tagit åt mänskligheten, när vi inte känner med varandra?!

Jag kommer ihåg under anatomin i höstas. Jag stod i källaren och dissikerade ansiktet på vårt lik. Det var mot slutet av månaden och hittills hade jag tagit det hela ganska väl. Jag är ganska duktig på att stålsätta mig, stänga av alla känslor och bara anpassa mig till extrema situationer. Och just idag, var jag som duktigast. Jag stod och hackade och bankade på en död kvinnas ansikte och inte det minsta kände jag.

Det var då det slog mig. Att jag inte kände något. Att jag hade slutat vara människa för länge, länge sen. Och jag släpper skalpell och pincett och ställer mig i ett hörn och gråter. Gråter över att jag inte är människa längre, att jag var så kall och att jag hade förlorat alla mina känslor. Allt det som gjorde mig till människa... och nu var jag inte ens det. Den dagen fick jag gå hem och be en bön till Gud, om att förlåta mig och leda mig tillbaka till den rätta vägen.

Den uppgivenhet som jag då kände är inget i jämförelse med när jag ser den lilla flickan som slänger sig på sandhögen och gråter över sin familjs döda kroppar. När jag ser den unge mannen som får elektriska stötar genom sin kropp och ligger i kramper på golvet. Det lilla barn som plockas ur ruinerna efter massakern i byn Qana i Libanon, bara så sent som för två år sedan.

Vad har hänt med oss när vi tillåter oss sluta känna? När vi tillåter oss att leva i tystnad? När vi tillåter våra samveten ruttna i egoismens och feghetens dunkla rum?

Det här är glatt...

Det sägs att jag är för arg, för frustrerad. Och visst kan det te sig så, om man läser min blogg. För jag delar sällan med mig av mina glädjeämnen. Jag finner inspiration i starka känslor, och den som upplever starka känslor av glädje och tillfredställelse (okej, inte den tillfredställelsen :P) hela tiden, får gärna slå mig en signal och berätta hur dem gör.
Sen att jag är drama queen, kanske förvärrar vissa tillstånd (det kan många dela med sig sina erfarenheter av till intresserade).

Men idag, by accident, läste jag en artikel i the guardian. Den handlade om spaniens nya regering. Som till stor del bestod av kvinnor. Jag, om någon, är emot kvotering av kvinnor. Jag tycker inte man är bra för att man är kvinna. Man är bra för att man är bra. Men att läsa att Spaniens försvarsminister är gravid i sjunde månad, det får mig att dra lite extra mkt på munnen. Det gör mig riktigt glad, lycklig. Ger mig hopp om framtiden. Ger mig hopp om att en dag, en vacker dag - kan man vara både kvinna och ha en karriär. På riktigt. Utan att det ska vara en prestation som skrivs om i tidningar och görs reportage om i TV. Att det ska vara lika naturligt som familjefader och president.

Sådana fantastiska händelser händer sällan. Därför är det sällan jag har något glatt att skriva. Men när det väl händer kan ni förvänta er att jag skriver om det. ;)

Sköt om er.

Ps. Jag är definitivt inte en arg feminist! :P

Efter att ha jobbat natt lör och sön + sön kväll...

... på kardiologen ställer vår klass frågan:
Klass: "När kan man höra en tredje hjärtton?"
Fattema: "Eeeeh... assååå... efter andra...?"
Klass: "Näääh?! Det märks verkligen inte att du inte har sovit bra i helgen!"

Ps. Jag vet svaret! Var bara trött!!!

Höjden på idioti...

...trodde jag var nådd den dagen Bush blev vald åter en gång. Men så häromdagen läste jag och hörde människor diskutera jämställdhet. Och hur jämställdheten i ett förhållande lider när man skaffar barn. Bl a var det någon idiot som kallade sig för författare som sa att hon hade ammat i en månad för att sedan gå över till flaska... annars var det inte jämställt. Vad hon menade var i princip: "Varför ska jag amma, är det bara för att jag är kvinna?" och "Jag har rätt till min frihet trots att jag fått ett barn och därför ska pappan vara mer inblandad, hence flaskan."



Ursäkta mig alla ni frihetskämpar som håller jämställdhetens fana högt, högt i det blå. Så högt att ni inte riktigt uppfattar den. Låt oss driva ert argument ytterliggare ett steg. Varför ska ni vara gravida under 9 månader. 9 månader går ni runt och är stora, feta och inte det minsta åtråvärda. Det är morning illness och det är frossande i mat ni tidigare inte visste fanns. Det är köp av en helt ny (och inte ssk snygg) garderob och många sjukdagar från jobbet (om ni ens orkar ta er dit). För att inte tala om sura uppstötningar och alla sparkar.
Jag tycker då att vi kan lösa det problemet genom att avlägsna foster, livmoder och moderkaka och navelsträng och alla andra tillbehör efter 4,5 månader. OCH!... Transplantera allt till mannen. Han måste ju också bidra med nåt. Jämställdheten ska inte behöva lida, bara för att man väljer att skaffa barn.

Och hörni! När vi ändå håller på... Varför kan vi inte göra som så att vi på nåt sätt lyckas plantera in en äggstock i mannen och en livmoder. Så kan ju befruktningen ske där! Så kan mannen ta sin share och bidra i de kommande, säg... 3000 år? Med att oroa sig för att bli gravid eller inte. Det tycker jag att vi gör.

Om det nu är så himla oönskat att skaffa barn, om man verkligen känner att det skulle beröva en ens frihet... Man kanske skulle låta bli då. Låt inte ditt barn lida för den idioti som du lider av. Att du ammar har inget med jämställdhet att göra, det är en biologisk funktion som fyller ett väldigt gott syfte. Om du ändå känner att du är den som får ta hårdast på att du fött barn, så är det inte ammandet och naturen det är fel på... Du kanske ska se dig om efter en ny, ansvarsfull man som vet att bidra med hjälp UTAN att du och ditt barn behöver förlora den kärlek och närhet (för att inte nämna goda hälsa) som ammandet är förknippat med.

När barn ska lida av vuxnas jämställdhets-hysteri... Då har vi hamnat på fel spår. Jämställdhet är inte att mannen och kvinnan gör saker dem inte är skapta för eller att man gör precis likadant. Jämställdhet är respekten för att alla är olika men lika viktiga, för att detta samhälle ska funka. Att en kvinna inte ska behöva känna att hon har mindre frihet och sämre ställt enbart för att hon råkat hamna i den grupp som fått lotten att bli gravida. Vi kanske ska försöka koncentrera oss på att kämpa för kvinnors rätt till att bli väl behandlade och omhändertagna och vördade av samhället, för att de har en så viktig uppgift som att föda barn.

För att skapa jämställdhet i samhället ska vi kvinnor först sluta sätta käppar i hjulen för oss själva. Vi ska vara stolta över att vi är kvinnor och hylla oss själv. Först när vi är bekväma i vår kvinnlighet kan vi sätta krav på männen, att visa oss den respekt och uppskattning vi förtjänar. Men inte innan vi har visat oss själva den.

Och så var lunga över...

Hur vet man att Fatoma mår bra? Hon dansar medan hon plockar ut en Findus Kyckling Béarnaise från micron. Hur vet man att hon är sur? För hon skriker åt sig själv efter att ha spillt ut ett glas juice medan hon dansade. Och så sparkar hon på kylskåpet... och nu sitter hon och lider med en ömmande tå. Ja, livet leker för Fatoma...*host*

Nu har jag varit på lunga i en vecka och igår avslutades placeringen. Helt fantastiskt! Våra handledare var jätteduktiga och vi kände absolut inte av T5:ornas närvaro. :P Och så fick jag två komplimanger av mina handledare.

• Komplimang 1: Min handledare frågade om jag hade blå ögon mitt under en förklaring av kronisk bronkit och behandling. Och jag svarar att nej, de är gröna men brukar skifta färg. Då förklarar han att han älskar gröna ögon och så återgick han till behandling av kronisk bronkit.
• Komplimang 2: En annan läkare viskar till mig under en rond inne hos en patient om jag har någon förstorad thyroidea. Jag svarar nej. Då frågar hon om jag har thyreoidit. Och jag börjar kallsvettas och svarar nej och undrar varför denna fråga. Och då svarar hon att hon undrade om jag hade Graves eller bara stora, vackra ögon. Typiskt läkare, alltid utgå ifrån att den framför sig är sjuk!

Och till alla som undrade idag, jag plockade fram min dammiga våg och kollade ifall det ni hade märkt var rätt. Jag har faktiskt gått ner 8, 5 kg sen januari! Gissa om jag blev chockad?! :O Aja, alla Ulf-pass lönar sig tydligen.

Ulf, ja! I onsdags var jag där och hade precis smällt i mig en portion av ris och kycklinggryta. Och jag är lite sen så jag kommer precis när dem börjar springa, och med en överfylld gaster och hiatusbråck börjar jag springa som en galning för att impa på honom. När passet var över ville jag bara hem och spy, men mer än det var det faktiskt inte så farligt... men jag var definitivt inte Sveriges starkaste kvinna.

Så, snart ska jag iväg och jobba natt och så jobbar jag imorgon natt och söndag kväll. Så det lär nog bli tätt med bloggande följande nätter i a f. ;)

Ps. Det är så jävla kul att deklarera!!! Min mamma spräckte dock min bubbla, det var bara kul första gången för då får man så mkt tillbaka. Tack mamma, du är en klippa.

Pss. Jag måste komma på ett sätt att fjäska för Johannas farsa för att få låna bilen så att Louise kan köra när jag flyttar. Det minsta jag kan göra för lilla lollo. :P

Summer and no job.

Det stämmer, det stämmer. Jag har inget jobb denna sommar. Eller, inget riktigt jobb. Eller ingen säkerställd lön för juni, juli och augusti. Och till en början blev jag förkrossad efter att ha fått reda på sådana förödande nyheter. (Okej, mkt kan ha berot på ökande progesteron nivåer i mitt blod, men vi kan låtsas. ;P) Ringde min mamma och grät ut i ren hysteri. Blev uppringd av farsan på kvällen och jag grät en skvätt (*host* floood *host*) till.

Trots något så emotionellt för en så skör person som jag var då (PMS, hostig och snorig) så kände jag att nånstans i bakhuvudet fanns det några lyckoneuron som fyrade av transmittorer kors och tvärs, mer än normalt (frekvens > 0). Nu har jag faktiskt insett att jag mer än gärna kan tänka mig att slappa en hel sommar. Jag har ju jobbat lite under terminen och så har mina föräldrar lovat att hjälpa. Så eg. kan jag bara luta mig tillbaka och chilla. OCH GUD VAD JAG LÄNGTAR!!!

Har varit så orkeslös hela året så jag ska sova ut varje dag, när jag vaknar packa ner några böcker och en matlåda och sitta i glasdelen av Stadsbiblan för att plugga lite för och hinna ikapp. Välja den soligaste platsen och börja läsa. Och på kvällen träffa alla mina underbara vänner jag inte har sett så mycket av på snart ett år. Och bara njuta av världens bästa stad, Malmö.

Så vad som i början verkade bli en katastrof, visade sig eg. vara bättre än vad jag hade planerat för. Men det innebär lite extra mkt att göra under terminen. Många kvällar och nätters arbete på diverse avdelningar, äv. 30 E som jag inte tycker så värst mkt om. :P

Häromdagen, var jag ute på en promenad med Johanna. På vägen stötte vi på herr Bambi med Fru. Rådjur är dem sötaste djuren som finns och här i norra Sverige (DET ÄR NORR FÖR MIG!) är det tydligen normalt att dem går så där fritt i folks trädgårdar och bland höghusen. Det kan i o f s bero på att Flogsta ligger på tidigare skogsmark. Men ändå... Aja, bifogar några pose-bilder på paret Bambi.

Ps. VÄRLDENS BÄSTA SERIE GREY'S ANATOMY BÖRJAR SÄNDA OM FEMDAGAR IGEN!!! Jag älskar livet! :D:D:D

Sveriges Starkaste Kvinna... nästan.

Jag, mina kära vänner tillhör den skara människor i detta avlånga land, som idag lyckades gå på ett friskis-medelpass utan att bli det minsta trött...TROTS(!) en vecka i Malmö (läs: mkt onyttig mat, mkt slappande, mkt sovande, mkt bil... ja, mkt soffpotatis) plus en veckas sjukdom (läs: alternerande sängliggande och auskultation på vårdcentral)!!! Jag rockar!!!



Okej, kondisen var något försämrad och därmed inte så mkt att skryta med. Däremot var styrkan kvar, precis som förr. Det var så härligt att komma ända ner till golvet för att sedan utan svårigheter pumpa mig själv upp igen. Jag älskar friskis (ja, jag skäms något så otroligt).