Liv och Död...

Svårt blir det att första livet när man jobbar som läkare. Vi lär oss olika algorithmer, regler, kriterier o s v. Men ingen har hittills lärt oss vem hamnar på the wrong side in the gene pool. Två kontraster i veckan:

1. 90+ år, storrökare sedan 70 år tillbaka, någon hjärtinfarkt men piggare än dig och mig. Jag lyssnar på lungorna och patienten undrar såklart vad jag hör. Hur ska jag förklara mindre bronkiella andningsljud? Allt som allt låter det bra vilket jag berättar. "Skönt att höra, då kan jag fortsätta röka."

2. 60-65 år, rökare betydligt kortare tid och har en allvarligaste stadiet av KOL, en sjukdom som i de allra flesta fall orsakas av rökning. Det betyder att livet är begränsat till sängen och lite syrgas, för ger man för mkt slår man ut andningsreflexerna.

Hur förklarar man det här för en patient/random människa som är ung? Allvarligheten i det hela? En människa som varken har KOL eller hjärtinfarkt? Jättesvårt! Är inte Gud och har heller ingen spåkula. Men de flesta människor har inte så perfekta gener som i 1, kanske inte heller så dåliga som i 2. Men vad vet vi? Varför ta riskerna? Majoriteten av människor ligger ju där mitt emellan och reagerar på något sätt på rökning oftas KOL av olika allvarlighetsgrad. Jag kan komma på så mycket annat jag vill göra med mitt liv än att ligga på en bädd mina sista år, och lämna livet way too early bara för att inhalera gift stora delen av mina dagar.

Jag dömmer inte de generationer som kommer in med sina sjukdomar idag, sjukdomar till följd av rökning. De visste inte bättre och det är en drog som alla andra, fast legal och svår att sluta med. Men min generation? Vi som vet bättre? Som fick veta sanningen om giftpinnarna till slut?

Detta yrke är så bisarrt ibland. Ibland förstår man inte hur saker blir som de blir. Hur duktig och påläst man än är. Ta inga risker, simma lugnt! Man kan ha kul på vägen ändå.