På föreläsning:
Föreläsare: Det här funkar inte. Jag föreläste för T6 idag och är lite trött. Men det är ju inte T6's fel ändå.
Emil: Vi skyller gärna på T6 ändå. Allt är deras fel.
Jag: Så var det det här med soliradi...solirari, so-li-da-ri-tet!
Emil: Vad är det?
Jag: Jag vet inte. Jag kunde ju inte ens uttala det.
På Facebook:
Johanna: Undrar om det är min plugghjärna som luktar bränt eller något annat?
Jag: Du måste ha använt den för att den ska lukta bränt... Så jag skulle kolla ugnen eller strykjärnet först. ;P
torsdag 28 maj 2009
Till Shalia...
Hmmm... om du läser detta vill jag säga att den där svarta grejen som cyklade förbi och hejade glatt och entusiastiskt och till och med vinkade som ett fån... det var jag. Och om du inte vet vad i helsike jag pratar om så har jag i a f sett till att en vilt främmande människa fått sig ett gott skratt åt tönten som hälsar på människor hon inte känner.
Normalt är min princip att jag inte hälsar först. Jag är bara urusel på ansikten. Och det är inte personligt, men jag har noll fokus. Min hjärna är alltid så upptagen med en massa strunt så jag ser inte det jag ser. Därför väntar jag till människor som känner mig hälsar för att inte hälsa på en massa fel. När man har klinisk praktik så kommer man hela tiden till nya platser och träffar nya människor. Och eftersom två veckor är en för kort stund för att jag ska lära känna igen människor så hälsar jag på alla som kommer i min väg och börjar alltid med standardfrasen: "Det här är säkert inte första gången vi hälsar men jag är urusel på ansikten, Fattema, läkarkandidat." Och så mitt charmigaste leende på det för att inte verka urdryg. Där hälsar man hellre en gång för mkt än gör en syrra arg. Arga syrror är inte att leka med...
Idag har jag hela tiden funderat på det här med valet. Jag är ganska så politiskt intresserad så jag vet vem jag ska rösta på och så. Men tänkte testa funktionen på www.aftonbladet.se och se vad jag får. Vet ni?! Dem tyckte jag ska rösta på junilistan, kd, SvD!!!! och moderaterna. Eeeeeh, jag visste inte att man var rasistisk kristen fascist med generellt jättedålig finanspolitik bara för att man tycker att immigrations-, familje-, vård-, utbildnings- och utrikespolitiska frågor är viktiga! Visste ni det?! Nej fan, hade folkpartiet liberalerna varit vad de var en gång i tiden, när partiet uppstod hade dem varit mitt klara val, för jag är nog socialist-liberal om nåt. Men nu får det istället bli socialdemokraterna bara för att dem är mest åt det håll jag lutar av alla.
(HHHHHHHHHHHHHHHHHHH! NOOOOOOOOOOO?! Hon skrev vad hon ska rösta på! *alla svenskar tappar andan i ren förtvivlan över att jag faktiskt vågar säga högt och stå för mina politiska åsikter* :P)
Slutligen vill jag bara skriva att jag träffade ett stort gäng tjejer på BMC idag som tydligen följer min blogg (kan det vara tack vare Shalias PR? :P). Jättetrevliga var dem. Och vill därför säga att jag tycker det är jättekul att det finns dem som tycker att min blogg är bra. Så det här är till er: *vink, vink*.
Fortsätt gärna läs och kommentera så mkt ni vill, ställ gärna frågor och det var kul att träffa er idag för nu kommer jag tänka på er när jag latar mig med skrivandet. Jättekul med pepp! :D
Ska försöka plugga lite nu... Jag har gjort allt för att skjuta på det, men nu finns ingen återvändo. :P
Ha det bästast i världen!
Normalt är min princip att jag inte hälsar först. Jag är bara urusel på ansikten. Och det är inte personligt, men jag har noll fokus. Min hjärna är alltid så upptagen med en massa strunt så jag ser inte det jag ser. Därför väntar jag till människor som känner mig hälsar för att inte hälsa på en massa fel. När man har klinisk praktik så kommer man hela tiden till nya platser och träffar nya människor. Och eftersom två veckor är en för kort stund för att jag ska lära känna igen människor så hälsar jag på alla som kommer i min väg och börjar alltid med standardfrasen: "Det här är säkert inte första gången vi hälsar men jag är urusel på ansikten, Fattema, läkarkandidat." Och så mitt charmigaste leende på det för att inte verka urdryg. Där hälsar man hellre en gång för mkt än gör en syrra arg. Arga syrror är inte att leka med...
Idag har jag hela tiden funderat på det här med valet. Jag är ganska så politiskt intresserad så jag vet vem jag ska rösta på och så. Men tänkte testa funktionen på www.aftonbladet.se och se vad jag får. Vet ni?! Dem tyckte jag ska rösta på junilistan, kd, SvD!!!! och moderaterna. Eeeeeh, jag visste inte att man var rasistisk kristen fascist med generellt jättedålig finanspolitik bara för att man tycker att immigrations-, familje-, vård-, utbildnings- och utrikespolitiska frågor är viktiga! Visste ni det?! Nej fan, hade folkpartiet liberalerna varit vad de var en gång i tiden, när partiet uppstod hade dem varit mitt klara val, för jag är nog socialist-liberal om nåt. Men nu får det istället bli socialdemokraterna bara för att dem är mest åt det håll jag lutar av alla.
(HHHHHHHHHHHHHHHHHHH! NOOOOOOOOOOO?! Hon skrev vad hon ska rösta på! *alla svenskar tappar andan i ren förtvivlan över att jag faktiskt vågar säga högt och stå för mina politiska åsikter* :P)
Slutligen vill jag bara skriva att jag träffade ett stort gäng tjejer på BMC idag som tydligen följer min blogg (kan det vara tack vare Shalias PR? :P). Jättetrevliga var dem. Och vill därför säga att jag tycker det är jättekul att det finns dem som tycker att min blogg är bra. Så det här är till er: *vink, vink*.
Fortsätt gärna läs och kommentera så mkt ni vill, ställ gärna frågor och det var kul att träffa er idag för nu kommer jag tänka på er när jag latar mig med skrivandet. Jättekul med pepp! :D
Ska försöka plugga lite nu... Jag har gjort allt för att skjuta på det, men nu finns ingen återvändo. :P
Ha det bästast i världen!
tisdag 26 maj 2009
Gaaaah!!!
Gaaaah! GAAAAAAAAAAAAAAH!!!!
Tentaångest - var ääääääär du?! Kom till mig och rädda mig från fördärvet.
Smått hektisk början på veckan med traumaföreläsningar från tidig förmiddag till sen eftermiddag. Trauma är aaaaaaaaskul och jag blir helt till mig av extas när jag tänker på att det där är också något jag kan göra i framtiden. Men som alltid, så har föreläsare en tendens att göra allt trevligt till ett olidligt helvete och den förbannelsen har även inkluderat traumaföreläsningar.
Vilket för mina tankar till det här med föreläsningar. Jag förstår inte hur folk tänker när dem gör sina PPP (power point presentationer). Det är förskräckligt dålig kvalitet på föreläsningar och framförallt läkare på Akademiska (och troligtvis alla andra universitetssjukhus runtom i detta bananformade land) har en tendens att inte ha någon som helst distans till sitt område av expertis. Visst är det möjligt att klämma in alla studier om per rectum (finger i stjärten) på en slide... Men det behöver inte betyda att man SKAAAAA göra det.
Jag ser på läkarprogrammet som en grundutbildning i medicin, som ska utbilda människor i att bli bra AT-läkare/Läk-vik... Alltså lära oss vad vi absolut inte får missa, alla vanliga sjukdomar och deras behandling, samt var vi ska vända oss för vidare handläggning och/eller kunskap om ett tillstånd. Jag vill kunna ta hand om en patient som kommer in med en akut hjärtsvikt på akuten i nån by ut i bushen och skiter fullständig i hur många procent av patienter som skiter för sällan som ökar risken att få akut hjärtsvikt med 3,78% (nu hoppas jag att det är ett insignifikant samband mellan dessa två faktorer). Skulle, Gud förbjude, jag få för mig att det är information som skulle berika mitt yrkesliv (och kanske privatliv) så räcker det med att jag vet var jag kan slå upp denna livräddande (NOT!) info.
F ö så väntar jag på att tentaångesten ska slå in så jag kan börja plugga. Men ack, nej. Inte här inte. Ingen ångest, ingen panik. Bara apati. Måste faktiskt för en gångs skull erkänna att jag känner mig inte sååååååå orolig inför mina bristfälliga kunskaper inom kirurgin för det känns ändå som om jag har ett ungefärligt grepp om ämnet (TACK GODE ALLAH för kliniska placeringar! Vad skulle jag gjort utan dem?!). Mindre säker känner jag mig inför ortopedin som är för stor och inte lika intressant. :S Suck. Alltid ska det vara något.
Nu ska jag fortsätta min procrastination och hämta min tvätt.
Världen kan vara en underbar plats, vill jag slutligen hälsa och ler maniskt mot skärmen.
Puss o kram!
Tentaångest - var ääääääär du?! Kom till mig och rädda mig från fördärvet.
Smått hektisk början på veckan med traumaföreläsningar från tidig förmiddag till sen eftermiddag. Trauma är aaaaaaaaskul och jag blir helt till mig av extas när jag tänker på att det där är också något jag kan göra i framtiden. Men som alltid, så har föreläsare en tendens att göra allt trevligt till ett olidligt helvete och den förbannelsen har även inkluderat traumaföreläsningar.
Vilket för mina tankar till det här med föreläsningar. Jag förstår inte hur folk tänker när dem gör sina PPP (power point presentationer). Det är förskräckligt dålig kvalitet på föreläsningar och framförallt läkare på Akademiska (och troligtvis alla andra universitetssjukhus runtom i detta bananformade land) har en tendens att inte ha någon som helst distans till sitt område av expertis. Visst är det möjligt att klämma in alla studier om per rectum (finger i stjärten) på en slide... Men det behöver inte betyda att man SKAAAAA göra det.
Jag ser på läkarprogrammet som en grundutbildning i medicin, som ska utbilda människor i att bli bra AT-läkare/Läk-vik... Alltså lära oss vad vi absolut inte får missa, alla vanliga sjukdomar och deras behandling, samt var vi ska vända oss för vidare handläggning och/eller kunskap om ett tillstånd. Jag vill kunna ta hand om en patient som kommer in med en akut hjärtsvikt på akuten i nån by ut i bushen och skiter fullständig i hur många procent av patienter som skiter för sällan som ökar risken att få akut hjärtsvikt med 3,78% (nu hoppas jag att det är ett insignifikant samband mellan dessa två faktorer). Skulle, Gud förbjude, jag få för mig att det är information som skulle berika mitt yrkesliv (och kanske privatliv) så räcker det med att jag vet var jag kan slå upp denna livräddande (NOT!) info.
F ö så väntar jag på att tentaångesten ska slå in så jag kan börja plugga. Men ack, nej. Inte här inte. Ingen ångest, ingen panik. Bara apati. Måste faktiskt för en gångs skull erkänna att jag känner mig inte sååååååå orolig inför mina bristfälliga kunskaper inom kirurgin för det känns ändå som om jag har ett ungefärligt grepp om ämnet (TACK GODE ALLAH för kliniska placeringar! Vad skulle jag gjort utan dem?!). Mindre säker känner jag mig inför ortopedin som är för stor och inte lika intressant. :S Suck. Alltid ska det vara något.
Nu ska jag fortsätta min procrastination och hämta min tvätt.
Världen kan vara en underbar plats, vill jag slutligen hälsa och ler maniskt mot skärmen.
Puss o kram!
lördag 23 maj 2009
Vakna till ljuv sång...
tio minuter efter att man gått och lagt sig, mitt i natten kan vara rätt störande. Men men, de tjugotalet herrar som stod nere på gården sjöng vackra vårvisor och trots sena/tidiga timmen hade de en liten men hänförd publik. För att få bekräftat att jag inte drömde spelade jag in ett litet klipp och ska ladda upp det snart när jag orkar.
När de var klara försökte jag somna om men det gick sisådär. Sången fick mig att tänka på en person (helt utan något klart samband), och jag var då såklart tvungen att delge personen detta via sms. Klockan 03.40... Stackars människa som måste lida för min mentala ohälsa. Informationen var dock tydligen uppskattad, något som glädjer mig, så här när jag inte är lika sömnbristig. Det kunde annars ha slutat illa.
Idag har jag gjort allt för att inte sätta igång med kirurgtentaplugget, och det har återigen visat sig att procrastination är min självklara talang. Jag har tränat, ätit x flera, lekt Idol (en favoritprocrastination-sysselsättning), läst Sydsvenskan och The Guardian... Ja ni, procrastination är min talang, som sagt. Därför ska jag upprepa gårdagens lyckade försök och gömma datorn i garderoben. Efter att jag skrivit färdigt det här.
För övrigt händer inte så mkt med mitt liv just nu mer än att jag försöker stirra min basilika och koriander växt till tillväxt och att jag klurar på en novell om min mormor. :)
Solen skiner ute och jag ska nu sätta igång med att plugga. Puss på er!
När de var klara försökte jag somna om men det gick sisådär. Sången fick mig att tänka på en person (helt utan något klart samband), och jag var då såklart tvungen att delge personen detta via sms. Klockan 03.40... Stackars människa som måste lida för min mentala ohälsa. Informationen var dock tydligen uppskattad, något som glädjer mig, så här när jag inte är lika sömnbristig. Det kunde annars ha slutat illa.
Idag har jag gjort allt för att inte sätta igång med kirurgtentaplugget, och det har återigen visat sig att procrastination är min självklara talang. Jag har tränat, ätit x flera, lekt Idol (en favoritprocrastination-sysselsättning), läst Sydsvenskan och The Guardian... Ja ni, procrastination är min talang, som sagt. Därför ska jag upprepa gårdagens lyckade försök och gömma datorn i garderoben. Efter att jag skrivit färdigt det här.
För övrigt händer inte så mkt med mitt liv just nu mer än att jag försöker stirra min basilika och koriander växt till tillväxt och att jag klurar på en novell om min mormor. :)
Solen skiner ute och jag ska nu sätta igång med att plugga. Puss på er!
torsdag 21 maj 2009
Jag älskar det jag gör.
Trots en stundande tentamen i kirurgi, ortopedi och anestesi - så känner jag en frid med mitt liv just nu. Igår avslutades terminens sista placering - på endokrin och bröstkirurgen. Så vad är lämpligare idag än att återblicka till den gångna terminen som jag spenderat med det absolut mest fantastiska jag vet... Kirurgi.
Redan när anestesin började och jag stod vid huvudändan vid små operationer som prostatahyvlingar till större operationer som gått till den medicinska historien som stordåd, kliade det i fingrarna och jag blev många gånger hänförd och många andra gånger nästan rörd till tårar över skönheten med just kirurgi och i helhet medicin. Det var med stor iver som jag såg framemot resten av terminen och förhoppningsvis resten av min framtida karriär.
Första gången jag fick "scrub in" minns jag så tydligt. Det var så mäktigt, bara det att få stå intill urologen (som för övrigt var riktigt duktig och riktigt snygg!) och tvätta mig högtidligt och ffa nitiskt. In i salen och be om 6,5-handskar och en rock. Bli påklädd av en sjuksköterska och undersköterska (det krävs väldigt mycket arbetskraft för att klä på en kirurg - det visste ni inte va?). Att därefter få röra det heliga och sterila operationsområdet - UTAN att op-syrran får en smärre hjärtinfarkt! Just första gången var något stort. Men det var högtidligt alla andra gånger också. När alla var där kunde nefrektomin sätta igång. Efter det gick jag hem, satt på soffan i rummet jag fick bo i i Eskilstuna och bara låta allt sjunka in.
Resan började då och jag har under hela tiden varit med om så mkt underbart, fantastiskt och stort. Och allra viktigast har jag träffat så många människor som gjort ett sådant intryck på mig och som alla peppat mig att göra det jag vill allra helst här i livet - att bli kirurg.
På urologen i Eskilstuna hade jag en handledare som var en sådan fantastisk människa. Så varm och vänlig och duktig. Han hade bott i Sverige i 13 år och var redan färdig specialist, pratade flytande svenska och på väg att bli överläkare! Men av allt det där (och att han hade byggt ett helt rum till sitt hus med egna händer, from scratch) var det en sak som gjorde mest intryck... hans ödmjukhet och hans engagemang i sina patienter!
En annan människa som gjorde ett stort intryck, som fick mig att känna att som henne vill jag bli när jag blir stor, var en kvinnlig professor vid thoraxkirurgen, som heter Elisabeth Ståhle. Vilken kvinna! Så duktig, så kaxig! Så bra. Jag vet inte var jag ska börja. För mig går hon bara att beskriva med följande: Kvinnor kan, och kvinnor kan det grymt bra!
Det var många kvinnor framförallt som påverkade mig under terminens gång. En annan fantastisk kvinna var Marianne Beausang-Linder. Tidigare chef över plastikkirurgen på KI och numera bröstkirurg på Akademiska sjukhuset. Jag fick äran att ta del av hennes livsresa sammanfattad (och bara sammanfattningen var grym!). När jag satt där och lyssnade undrade jag för mig själv "Var får hon all denna kraft ifrån?!" Och var hon än får den ifrån - må den aldrig sina! För det är precis kvinnor som denna fantastiska kirurg som världen behöver. Flerbarnsmamma, chef över en klinik till stor del bestående av manliga kirurger, privat klinik... ja, vad gjorde hon inte?! Vilken inspiration hon är för alla oss tjejer som drömmer stort. Och vilken distans hon hade till sitt liv och vilken förståelse för sina patienter.
Så många kvinnor som tagit ödet i sina händer, mosat sönder det och stampat på det! För dessa kvinnor fanns ingen tid för ödet och turen och slumpen. Dem tog sina liv i egna händer. Drömde om mästerverk och utträttade storslagna verk! Dem gav mig hopp och inspiration om att jag en dag kan få leva min dröm och vara precis den jag vill vara. Kirurg. Dem visade mig att man inte får låta något knäcka en. Dem hade lyckats i en tid när kvinnor fick bevisa dubbelt så mkt som män - dem hade bevisat trippelt!
Nu när denna termin snart är över, tittar jag tillbaka på den och njuter av denna korta resa. Tänk vad en människa kan få uppleva i sitt liv. Jag ser tillbaka på de senaste 1,5 åren och tänker för mig själv att jag har hittat rätt. Det här är det jag vill göra resten av mitt liv. Det här är mäktigt, stort och det här klarar jag av. Viktigast av allt för mig är att jag en dag kan få göra människors liv om än lite bättre. Då är det väl bara passande att jag om 1,5 år är läkare, eller hur?! ;)
Ha en bra dag.
Redan när anestesin började och jag stod vid huvudändan vid små operationer som prostatahyvlingar till större operationer som gått till den medicinska historien som stordåd, kliade det i fingrarna och jag blev många gånger hänförd och många andra gånger nästan rörd till tårar över skönheten med just kirurgi och i helhet medicin. Det var med stor iver som jag såg framemot resten av terminen och förhoppningsvis resten av min framtida karriär.
Första gången jag fick "scrub in" minns jag så tydligt. Det var så mäktigt, bara det att få stå intill urologen (som för övrigt var riktigt duktig och riktigt snygg!) och tvätta mig högtidligt och ffa nitiskt. In i salen och be om 6,5-handskar och en rock. Bli påklädd av en sjuksköterska och undersköterska (det krävs väldigt mycket arbetskraft för att klä på en kirurg - det visste ni inte va?). Att därefter få röra det heliga och sterila operationsområdet - UTAN att op-syrran får en smärre hjärtinfarkt! Just första gången var något stort. Men det var högtidligt alla andra gånger också. När alla var där kunde nefrektomin sätta igång. Efter det gick jag hem, satt på soffan i rummet jag fick bo i i Eskilstuna och bara låta allt sjunka in.
Resan började då och jag har under hela tiden varit med om så mkt underbart, fantastiskt och stort. Och allra viktigast har jag träffat så många människor som gjort ett sådant intryck på mig och som alla peppat mig att göra det jag vill allra helst här i livet - att bli kirurg.
På urologen i Eskilstuna hade jag en handledare som var en sådan fantastisk människa. Så varm och vänlig och duktig. Han hade bott i Sverige i 13 år och var redan färdig specialist, pratade flytande svenska och på väg att bli överläkare! Men av allt det där (och att han hade byggt ett helt rum till sitt hus med egna händer, from scratch) var det en sak som gjorde mest intryck... hans ödmjukhet och hans engagemang i sina patienter!
En annan människa som gjorde ett stort intryck, som fick mig att känna att som henne vill jag bli när jag blir stor, var en kvinnlig professor vid thoraxkirurgen, som heter Elisabeth Ståhle. Vilken kvinna! Så duktig, så kaxig! Så bra. Jag vet inte var jag ska börja. För mig går hon bara att beskriva med följande: Kvinnor kan, och kvinnor kan det grymt bra!
Det var många kvinnor framförallt som påverkade mig under terminens gång. En annan fantastisk kvinna var Marianne Beausang-Linder. Tidigare chef över plastikkirurgen på KI och numera bröstkirurg på Akademiska sjukhuset. Jag fick äran att ta del av hennes livsresa sammanfattad (och bara sammanfattningen var grym!). När jag satt där och lyssnade undrade jag för mig själv "Var får hon all denna kraft ifrån?!" Och var hon än får den ifrån - må den aldrig sina! För det är precis kvinnor som denna fantastiska kirurg som världen behöver. Flerbarnsmamma, chef över en klinik till stor del bestående av manliga kirurger, privat klinik... ja, vad gjorde hon inte?! Vilken inspiration hon är för alla oss tjejer som drömmer stort. Och vilken distans hon hade till sitt liv och vilken förståelse för sina patienter.
Så många kvinnor som tagit ödet i sina händer, mosat sönder det och stampat på det! För dessa kvinnor fanns ingen tid för ödet och turen och slumpen. Dem tog sina liv i egna händer. Drömde om mästerverk och utträttade storslagna verk! Dem gav mig hopp och inspiration om att jag en dag kan få leva min dröm och vara precis den jag vill vara. Kirurg. Dem visade mig att man inte får låta något knäcka en. Dem hade lyckats i en tid när kvinnor fick bevisa dubbelt så mkt som män - dem hade bevisat trippelt!
Nu när denna termin snart är över, tittar jag tillbaka på den och njuter av denna korta resa. Tänk vad en människa kan få uppleva i sitt liv. Jag ser tillbaka på de senaste 1,5 åren och tänker för mig själv att jag har hittat rätt. Det här är det jag vill göra resten av mitt liv. Det här är mäktigt, stort och det här klarar jag av. Viktigast av allt för mig är att jag en dag kan få göra människors liv om än lite bättre. Då är det väl bara passande att jag om 1,5 år är läkare, eller hur?! ;)
Ha en bra dag.
söndag 3 maj 2009
Att söka till läkarprogrammet.
Jag läser då termin 8 på läkarprogrammet i Uppsala och har då "gjort det här" ett tag nu. Jag tänkte därför berätta lite om hur jag hamnade här och i en senare del om att läsa till läkare i Uppsala.
Jag kan börja lite om min bakgrund. Jag är ursprungligen från Malmö och läste på Malmö Borgarskola ett program som heter International Baccalaureate - kort IB. Utbildningen är - som namnet antyder internationell och därför sker all undervisning på engelska (franska eller spanska i länder där dessa språk är officiella). I Sverige sker undervisningen på engelska. Man läser först ett Pre-IB år som egentligen inte ingår i själva programmet men som i Sverige finns med för att gymnasieutbildningar ska vara treåriga.
Man får välja sex; minst två språk, matematik i valfri svårighetsgrad, ett naturämne och ett samhällsorienterat ämne. Har man särskilda skäl kan man få läsa in ett irregular diploma, dvs att man inte följer den mallen utan väljer fritt. Särskilda skäl kan vara att man behöver flera naturämnen för att komma in på önskad universitetsutbildning etc. Jag fick alltså då läsa ett irregular diploma för jag behövde alla naturvetenskapliga ämnen för att läsa medicin.
Jag tog examen med ett snitt som berättigade mig till medicinstudier i Sverige. Jag hade även sökt till universitet i England och fick bl a en intervju i Camebridge. Att få komma dit och gå på en intervju och träffa professorerna där var fantastiskt roligt! Definitivt en upplevelse jag får dela med mig av till mina barn och barnbarn. Dessutom hade jag sökt till Manchester och några andra ställen och fick en intervju i Manchester, men jag bestämde mig då för att "cancel my application" - eftersom jag kände att jag inte ville läsa vidare direkt efter gymnasiet och ville göra något roligt först.
Sista ansökningsdagen till universitet i Sverige, den terminen jag tog studenten, blev jag övertalad av min vän Steve att i a f testa att söka till läkarprogrammet här i Sverige, vilket jag lyckades göra en halvtimme innan dem la ner ansökningsfunktionen på VHS hemsida. Detta resulterade i en dåligt genomtänkt prioritering av val av lärosäten och utan att tänka mer på det begav jag mig iväg på en välförtjänt semester efter studenten.
Mot slutet av sommarlovet får jag reda på att jag kom in på läkarprogrammet i Uppsala (ända mot slutet av första termin på läkarprogrammet kunde jag inte peka ut Uppsala på en Sverigekarta). När jag kom hem igen från semestern hade jag en vecka på mig att fixa boende och annat viktigt inför en flytt till Uppsala. Om ni inte förstått det än tackade jag självklart ja till platsen - eftersom det var inte värt att ta risken att försöka en annan gång och inte komma in. Den 28:e augusti 2005 började jag alltså på läkarprogrammet i Uppsala.
Några tips som man kan tänka på om man vet med sig att man vill plugga här:
* Tänk noga igenom varför du vill läsa till läkare och sök därefter. Det här är en utbildning som kräver mycket motivation och inte desto mindre passion. Det finns många ute i landet vars enda dröm är att bli läkare, så söker man trots att man är osäker på om det är rätt riskerar man att "ta någon annans plats". Det betyder att man kommer in på programmet istället för någon som jättegärna vill läsa till läkare, sen inser man att den där osäkerheten berodde på att man inte eg vill läsa till läkare så mkt och man hoppar av efter en termin eller två på programmet. Detta betyder att alla dem som man konkurrerade ut vi intagningen inte får chansen till platsen man tog.
* Kolla upp praktisk information om de orter du söker till. Viktiga adresser och telefonnummer etc. Det kan handla om kontakt med försäkringskassan, att man letar upp olika bostadsbolag i staden och ställer sig i kö till lägenhet/korridorsrum redan i samband med att man söker. Visst kommer man inte komma att bo på alla ställen man söker till, men man kan ju alltid tacka nej till lägenheter man får erbjudanden om. Det är bättre att ha möjligheten att tacka nej än att stå utan boende. Annat som kan vara viktigt är att söka CSN tidigt. Fundera även på om du kommer att ha tid till att jobba extra då det för det mesta finns goda möjligheter till det som student - man får bara inte vara för kräsen. I s f kan man ju börja fundera på om man skulle kunna tjäna ihop så man slipper ta lån. Dessutom kan en tusing eller två extra i månaden behövas även om man tar fullt medel fr CSN om man vill kunna skämma bort sig lite extra ibland, eller ha över till roliga aktiviteter.
GLÖM INTE FÖRSÄKRING!!! Det kommer någon dag när man behöver den.
* Tänk på att alla städer inte har allt att bjuda på. Utövar du en särskild sport som du inte kan tänka dig att vara utan, kan det var viktigt att kolla upp sånt i förväg. Speciellt om man kommer från en storstad och ska läsa i en mindre stad. Själv tänkte jag inte så mkt på att alla städer inte är som Malmö och det kan ta tid att vänja sig vid att öppettiderna är kortare, vissa saker inte finns överallt eller överhuvudtaget, att trafikförbindelser inte går så ofta mm. Är sånt mkt viktigt ska man nog fundera på vart man söker då.
* Tänk på att med dagens internetkultur så är möjligheterna stora till att samla information. Ska man flytta hemifrån för första gången kan man aldrig vara för förberedd. Kolla därför upp på internet via exv diverse communities som exv facebook om det finns någon grupp eller förening som berättar om staden, universitetet etc. Eller en förening för nya studenter. Kolla upp information om nationerna och vad dem erbjuder för hjälp samt aktiviteter. Uppsala har ett mkt utvecklat nationsliv som man kan dra mkt nytta av men även nöje. :)
*CYKEL. Oavsett var du väljer att bo, men framförallt i Uppsala så köp en cykel. Det är smidigt, det är snabbt, det flexibelt och allra viktigast för en fattig student: förutom själva cykeln (om man inte redan har en) DET KOSTAR INGENTING. Det är även bra på så sätt att man slipper dem dåliga trafikförbindelser som finns i Uppsala och dåliga tider. Cykeln blir ens absolut bästa vän!
Jag kan börja lite om min bakgrund. Jag är ursprungligen från Malmö och läste på Malmö Borgarskola ett program som heter International Baccalaureate - kort IB. Utbildningen är - som namnet antyder internationell och därför sker all undervisning på engelska (franska eller spanska i länder där dessa språk är officiella). I Sverige sker undervisningen på engelska. Man läser först ett Pre-IB år som egentligen inte ingår i själva programmet men som i Sverige finns med för att gymnasieutbildningar ska vara treåriga.
Man får välja sex; minst två språk, matematik i valfri svårighetsgrad, ett naturämne och ett samhällsorienterat ämne. Har man särskilda skäl kan man få läsa in ett irregular diploma, dvs att man inte följer den mallen utan väljer fritt. Särskilda skäl kan vara att man behöver flera naturämnen för att komma in på önskad universitetsutbildning etc. Jag fick alltså då läsa ett irregular diploma för jag behövde alla naturvetenskapliga ämnen för att läsa medicin.
Jag tog examen med ett snitt som berättigade mig till medicinstudier i Sverige. Jag hade även sökt till universitet i England och fick bl a en intervju i Camebridge. Att få komma dit och gå på en intervju och träffa professorerna där var fantastiskt roligt! Definitivt en upplevelse jag får dela med mig av till mina barn och barnbarn. Dessutom hade jag sökt till Manchester och några andra ställen och fick en intervju i Manchester, men jag bestämde mig då för att "cancel my application" - eftersom jag kände att jag inte ville läsa vidare direkt efter gymnasiet och ville göra något roligt först.
Sista ansökningsdagen till universitet i Sverige, den terminen jag tog studenten, blev jag övertalad av min vän Steve att i a f testa att söka till läkarprogrammet här i Sverige, vilket jag lyckades göra en halvtimme innan dem la ner ansökningsfunktionen på VHS hemsida. Detta resulterade i en dåligt genomtänkt prioritering av val av lärosäten och utan att tänka mer på det begav jag mig iväg på en välförtjänt semester efter studenten.
Mot slutet av sommarlovet får jag reda på att jag kom in på läkarprogrammet i Uppsala (ända mot slutet av första termin på läkarprogrammet kunde jag inte peka ut Uppsala på en Sverigekarta). När jag kom hem igen från semestern hade jag en vecka på mig att fixa boende och annat viktigt inför en flytt till Uppsala. Om ni inte förstått det än tackade jag självklart ja till platsen - eftersom det var inte värt att ta risken att försöka en annan gång och inte komma in. Den 28:e augusti 2005 började jag alltså på läkarprogrammet i Uppsala.
Några tips som man kan tänka på om man vet med sig att man vill plugga här:
* Tänk noga igenom varför du vill läsa till läkare och sök därefter. Det här är en utbildning som kräver mycket motivation och inte desto mindre passion. Det finns många ute i landet vars enda dröm är att bli läkare, så söker man trots att man är osäker på om det är rätt riskerar man att "ta någon annans plats". Det betyder att man kommer in på programmet istället för någon som jättegärna vill läsa till läkare, sen inser man att den där osäkerheten berodde på att man inte eg vill läsa till läkare så mkt och man hoppar av efter en termin eller två på programmet. Detta betyder att alla dem som man konkurrerade ut vi intagningen inte får chansen till platsen man tog.
* Kolla upp praktisk information om de orter du söker till. Viktiga adresser och telefonnummer etc. Det kan handla om kontakt med försäkringskassan, att man letar upp olika bostadsbolag i staden och ställer sig i kö till lägenhet/korridorsrum redan i samband med att man söker. Visst kommer man inte komma att bo på alla ställen man söker till, men man kan ju alltid tacka nej till lägenheter man får erbjudanden om. Det är bättre att ha möjligheten att tacka nej än att stå utan boende. Annat som kan vara viktigt är att söka CSN tidigt. Fundera även på om du kommer att ha tid till att jobba extra då det för det mesta finns goda möjligheter till det som student - man får bara inte vara för kräsen. I s f kan man ju börja fundera på om man skulle kunna tjäna ihop så man slipper ta lån. Dessutom kan en tusing eller två extra i månaden behövas även om man tar fullt medel fr CSN om man vill kunna skämma bort sig lite extra ibland, eller ha över till roliga aktiviteter.
GLÖM INTE FÖRSÄKRING!!! Det kommer någon dag när man behöver den.
* Tänk på att alla städer inte har allt att bjuda på. Utövar du en särskild sport som du inte kan tänka dig att vara utan, kan det var viktigt att kolla upp sånt i förväg. Speciellt om man kommer från en storstad och ska läsa i en mindre stad. Själv tänkte jag inte så mkt på att alla städer inte är som Malmö och det kan ta tid att vänja sig vid att öppettiderna är kortare, vissa saker inte finns överallt eller överhuvudtaget, att trafikförbindelser inte går så ofta mm. Är sånt mkt viktigt ska man nog fundera på vart man söker då.
* Tänk på att med dagens internetkultur så är möjligheterna stora till att samla information. Ska man flytta hemifrån för första gången kan man aldrig vara för förberedd. Kolla därför upp på internet via exv diverse communities som exv facebook om det finns någon grupp eller förening som berättar om staden, universitetet etc. Eller en förening för nya studenter. Kolla upp information om nationerna och vad dem erbjuder för hjälp samt aktiviteter. Uppsala har ett mkt utvecklat nationsliv som man kan dra mkt nytta av men även nöje. :)
*CYKEL. Oavsett var du väljer att bo, men framförallt i Uppsala så köp en cykel. Det är smidigt, det är snabbt, det flexibelt och allra viktigast för en fattig student: förutom själva cykeln (om man inte redan har en) DET KOSTAR INGENTING. Det är även bra på så sätt att man slipper dem dåliga trafikförbindelser som finns i Uppsala och dåliga tider. Cykeln blir ens absolut bästa vän!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
