Slog rekordet dörr till läkarexpedition imorse! 14 minuter!!! :O Cyklade som en galning. Cyklade om verksamhetschefen för neurokirurgen, kändes tryggt med tanke på att risken för att jag skulle vara med om en cykelolycka utan hjälm växte exponentiellt med varje tramptag, då har jag neurokirurg på plats direkt. Övervägde cykelhjälm en millesekund, men så nåt mi.


Svarade på telefon på läkarexp, en överläkare som sökte en läkare (min kollega) om överflytt av en pat. Förklarar att det är min kollega, jag kan oxå svara om pat. "Nej, det var en LÄKARE (med betoning) som ville rapportera över en pat." Fördomar.nu? Och då hade han inte ens sett mig! :p

Och idag är det "Yay OBAMACARE!". Cheers!

Livet som AT-läkare

Det blev ackis till slut. AT-läkaren anmäler sig. Tänkte försöka hålla er uppdaterade om hur livet på akademiska ser ut idag.

Igår var jag medicinjour på akuten. Har varit lite kluven inför att vara på akuten. Jag hatade det ganska mycket i början, hade det inte varit för min underbara bakjour första veckorna. Men sen kom jag in i det, folk började känna igen mig och jag började känna igen folk. Idag har det faktiskt blivit roligt... faktiskt. 

Igår var en perfekt dag. Ni vet, när man har ganska mycket att göra men ändå så att man hinner avsluta det man gör. Det är en lyx inom svensk sjukvård. 

En sak som dock inte är perfekt (och det handlar nog inte bara om akademiska, så är det nog överallt) är att vara ung tjej, i synnerhet ung kvinnlig läkare idag. Är så trött på att alltid jobba i uppförsbacke. Idiotstämpeln direkt. Exv. blir det oftast krock med äldre sjuksköterskor och undersköterskor, som tycker att det är svårt att lilla jag ska säga åt dem vad de ska göra. De har ju gjort på sitt sätt i 20 år. Det är mkt lättare för en killa att komma och domdera. Det är tråkigt, huvudsakligen då det blir så jobbig stämning och allt tar så jävla mkt längre tid när man ska förklara sig varje minut för man blir ifrågasatt i tid och otid. 

Som läkare på akademiska, utanför neurokirurgens trygga dörrar, råder en mycket spänd stämning mellan olika läkare, läkare och sjuksköterskor, sjuksköterskor och undersköterskor o.s.v. Politikerna har fått som dem vill. Plötsligt, trots vårt stora antal, är vi en svag personalgrupp - sjukvårdspersonalen på akademiska. vi ställs mot varandra genom att politker försämrar allas arbetsmiljö. Det allra mest tråkiga är att vi faller för det. Man inser inte att alla jobbar vi med samma projekt (patienten) men har olika arbetsuppgifter. Om jag som läkare slutar göra en viss uppgift då måste alla andra få ta konsekvenserna. Om jag som sjuksköterska inför en ny rutin som underlättar för mig utan att tänka på konsekvenserna för min uska, då står jag där ensam utan en uska (hon har bytt till ett bättre jobb) och har plötsligt åter dubbla arbetsuppgifter. 

Jag skyller på den äldre generationen. De lär oss att det är skillnad mellan oss i värde, inpräntar bilden av hierarkin inom sjukvården i våra hjärnor - så till den grad att vi slutar kunna se att vi faktiskt ror samma båt. 

My two cents. Nu blire färskpotatis och rökt lax. Älska sommar i Sverige.