Till svars för min generations bristande engagemang

"Var kommer du ifrån?"
"Förlåt?" Jag blev lite chockad över att han ställde denna fråga. Det är sällan folk gör innan jag säger vad jag heter, eller driver med araber eller svenskar eller båda... Tecken på att jag inte är svensk. Jag vet att jag inte ser svensk ut. Men jag ser inte ut som något eg.
"Vilket land kommer du ifrån?"
"Jag är palestinier. Eller mina föräldrar är palestinier. Men jag är född här. Men jag är iaf palestinier..." Samma långa svar varje gång. För jag vet inte riktigt hundra procentigt vad svaret på hans fråga är. Eller jag vet. Men hur förklarar jag det?
"Jag tänkte det," log han och nickade mot min Palestinasjal som jag hade runt halsen.
Jag skrattade, den är så en del av mig att jag inte tänker på den.
"Åh, i min ungdom..." Han tystnade lite och log för sig själv åt ungdomens minnen. "I min ungdom, då demonstrerade vi ständigt för Palestina. Vänsterrörelsen, du vet. Det var i Chile på 60-talet, och känslor brann starkt och vi unga över heeeeeela (han har en spansktalandes sätt att betona ord) världen kände en gemenskap och solidaritet med varandra. Nu? Nada! Alla tänker jag, jag, jag... Ingen tänker vi, vi, vi. Det är synd för det är ni unga som kan ändra. Vi gamla, vi har redan kämpat våra krig, störtat våra korrumperade regeringar, vi har redan demonstrerat för dem fattiga, dem svaga, dem utsatta. Ni borde vara de nya krafterna. Men tyvärr, dagens generation brinner inte för andra människor. Några stycken brinner för djur, men vääääääldigt få brinner för sina medmänniskor. Det måste vara imperialismen!"
Nu tändes än glimt i hans ögon när hans vänstersympatiska känslor och hjärta vaknade till liv. När han talade slungades han kanske tillbaka till en demonstration för Palestinas rätt eller mot USAs krig i Vietnam. Något fick en lidelse att brinna i hans blick.
"Vet du? I Sverige... inga klasskillnader än. Men dem kommer. Dem kommer. Vad studerar du till?"
"Läkare."
"Aaah, fantastic! Min dotter är barnpsykolog. När du blir äldre, du kommer ha barn. Dina barn kommer vara överklass för deras mamma kommer att vara rik. Dem kommer inte kunna gå på gatan, för dem kommer ha saker som andra svenskar inte har... En billig jacka kan dem bli mördade för, en mobil, två hundra kronor. Det kommer att finnas barn - tio, elva, maximum tolv år som bildar gatugäng. Dem har inget annat sätt att överleva än på kriminalitet. Det är klasskillnaderna, dem gör så med människor. Jag har levt tillräckligt länge för att se många exempel på det. Där imperialismen börjar bestämma, då blir det så. Visst låter det hemskt?!
Och det, min vän..." Nu hade han ett snett leende, och pekade på mig. Det plingade från en klocka när två killar kom in, han nickade mot dem och fortsatte till mig: "... är bara ni som kan göra något åt. Det är bara ni unga, friska, starka som har kraft och energi och ungdomens mod för att ändra på!"
Nu skrattade han: "Men ni har tyvärr levt ett skyddat liv, ett liv utan bekymmer, i en bubbla. Trots all globalisering har andra människor aldrig varit längre bort. Era kärleksbekymmer är sååååå mkt större än fattiga barns hunger eller korruptionen i tredje världens regeringar. Men du har nog inga kärleksbekymmer," sa han med en blinkning.

Jag skrattade, frågade vad han ville ha för lagningen (de två killarna som kommit in började bli otåliga) betalde och tackade för pratstunden. Tog min cykel och gick.
Två veckor senare och jag har inte glömt hans monolog. Det oroar mig att han kanske har rätt. Jag börjar ivrigt kräva att mina medungdomar visar engagemang, demonstrerar, gör uppror och störtar korrumperade regeringar. ELLER BARA HAR EN ÅSIKT! "Visst bryr vi oss!" vill jag tillbaka och berätta för honom.
Och då läser jag det här... Tycka vad man vill om våld (och Gud ska veta att jag inte alls stöder det), men det känns lite varmt i själen att ungdomar reser sig upp mot korruption, mot orättvisor. Att även 2008 kan ett gäng ungdomar så brinna för deras medmänniskors rätt att de störtar en regering. Dem har ju iofs inte störtat den, men den regeringen måste snart inse sitt stora misslyckande och avgå.