Embarrassing moments...

Jag är inte någon enorm miljövän eller ett fan av gröna "tree hugging bunnies" som min social sciences lärare gillade att benämna dem. Men jag skulla aldrig, ALDRIG, ALDRIG NÅGONSIN, (!!!) kasta något ute i naturen. Från islamundersvisningen minns jag en del men inget har satt sig fast så hårt i min hippocampus som en hadith som säger "att ta bort skräp från marken är en god gärning", eller något i den stilen. Nu kanske folk som känner mig skrattar åt mig. Jag är inte jääääääättereligiös, men om jag ser skräp ute i naturen som inte är föööör äckligt brukar jag faktiskt plocka upp det och kasta det i närmaste soptunna. Jag skulle aldrig drömma om att spotta ut mitt tuggummi på marken så att inte stackars små fåglar tror det är mat och sätter det i halsen (har de en sådan?) och dör. Och jag håller hellre mitt godispapper eller näsduk än att kasta det när ingen ser i närmaste buske. Och jag bara avskyr att folk kan tycka det är okej att kasta ciggfimp runt sig ute på marken, som om det är helt normalt. Allt för att jag alltid tror att Allah tittar ner på just mig och dömmer mig för att jag är en dålig människa som smutsar ner kring mig. 

Så varför berättar jag hur fantastiskt bra jag är? Ni vet hur man ibland gör saker som man aldrig annars gör? För en gångs skull bestämmer man sig för att göra något fel, lata sig, fula sig... Trots att man normalt aldrig gör så? Och ni vet hur man ALLTID, ALLTID!!!, blir ertappad just då? När absolut ingen befinner sig inom en mils radie ens när man gör något bra, men just den enda gången man gör fel då! Då banne mig, finns någon ALLTID där. 

Jag åt en banan och tog en promenad kring sjukhuset med en vän, men jag minns inte vem. Kan ha varit L. Det var den första vackra vårdagen och jag läste internmedicin. När jag är klar med min banan håller jag skalet i handen och går vidare med planen att kasta skalet i närmsta soptunna när jag hittar den (remember! Naturen är helig!). Jag går och går och det hade börjat bli kladdigt i handen av bananen. Plötsligt, från jag vet inte var, slår mig som en meteorit, den dumma idén att bara kasta bananskalet i någon buske. Vilket jag gör. Och så skrattar jag till min vän och skojar: Att det är kompost ju, till slut bryts det ner! Hö hö hö!

GISSA OM INTE EN LÄKARE/HANDLEDARE JUST I DENNA SEKUND AV IDIOTI DÅ PASSERAR?! OCH SER MIG?! OCH SKÄLLER UT MIG?! Och tycker att jag ska plocka upp bananskalet!!! Av ren skam och förtvivlan och framförallt raseri över att det aldrig slår fel - man blir alltid fångad in action när man gör något fel, alltid! - så vägrar jag! Jag vet inte om det var hyperkalemin som talade eller vad... men jag betedde mig som en fjortonåring. Jag insåg väl hur fånigt det skulle låta om jag berättade att detta var första gången - så då blev jag istället bara oförskämd! 

Jag skäms fortfarande över detta beteende och jag förstår fortfarande inte vad som flög i mig denna korta stund i mitt liv. Och varje gång jag har passerat denne läkare nu när jag jobbar på samma sjukhus, måste jag titta ner i golvet av rädsla att våra blickar ska mötas hastigast och han skulle känna igen mig som bananskalskastarfjortonårsarslet. PINSAMT!

Har lånat denna bild från nätet, so don't sue me! :P