Gaaaah! GAAAAAAAAAAAAAAH!!!!
Tentaångest - var ääääääär du?! Kom till mig och rädda mig från fördärvet.
Smått hektisk början på veckan med traumaföreläsningar från tidig förmiddag till sen eftermiddag. Trauma är aaaaaaaaskul och jag blir helt till mig av extas när jag tänker på att det där är också något jag kan göra i framtiden. Men som alltid, så har föreläsare en tendens att göra allt trevligt till ett olidligt helvete och den förbannelsen har även inkluderat traumaföreläsningar.
Vilket för mina tankar till det här med föreläsningar. Jag förstår inte hur folk tänker när dem gör sina PPP (power point presentationer). Det är förskräckligt dålig kvalitet på föreläsningar och framförallt läkare på Akademiska (och troligtvis alla andra universitetssjukhus runtom i detta bananformade land) har en tendens att inte ha någon som helst distans till sitt område av expertis. Visst är det möjligt att klämma in alla studier om per rectum (finger i stjärten) på en slide... Men det behöver inte betyda att man SKAAAAA göra det.
Jag ser på läkarprogrammet som en grundutbildning i medicin, som ska utbilda människor i att bli bra AT-läkare/Läk-vik... Alltså lära oss vad vi absolut inte får missa, alla vanliga sjukdomar och deras behandling, samt var vi ska vända oss för vidare handläggning och/eller kunskap om ett tillstånd. Jag vill kunna ta hand om en patient som kommer in med en akut hjärtsvikt på akuten i nån by ut i bushen och skiter fullständig i hur många procent av patienter som skiter för sällan som ökar risken att få akut hjärtsvikt med 3,78% (nu hoppas jag att det är ett insignifikant samband mellan dessa två faktorer). Skulle, Gud förbjude, jag få för mig att det är information som skulle berika mitt yrkesliv (och kanske privatliv) så räcker det med att jag vet var jag kan slå upp denna livräddande (NOT!) info.
F ö så väntar jag på att tentaångesten ska slå in så jag kan börja plugga. Men ack, nej. Inte här inte. Ingen ångest, ingen panik. Bara apati. Måste faktiskt för en gångs skull erkänna att jag känner mig inte sååååååå orolig inför mina bristfälliga kunskaper inom kirurgin för det känns ändå som om jag har ett ungefärligt grepp om ämnet (TACK GODE ALLAH för kliniska placeringar! Vad skulle jag gjort utan dem?!). Mindre säker känner jag mig inför ortopedin som är för stor och inte lika intressant. :S Suck. Alltid ska det vara något.
Nu ska jag fortsätta min procrastination och hämta min tvätt.
Världen kan vara en underbar plats, vill jag slutligen hälsa och ler maniskt mot skärmen.
Puss o kram!
tisdag 26 maj 2009
lördag 23 maj 2009
Vakna till ljuv sång...
tio minuter efter att man gått och lagt sig, mitt i natten kan vara rätt störande. Men men, de tjugotalet herrar som stod nere på gården sjöng vackra vårvisor och trots sena/tidiga timmen hade de en liten men hänförd publik. För att få bekräftat att jag inte drömde spelade jag in ett litet klipp och ska ladda upp det snart när jag orkar.
När de var klara försökte jag somna om men det gick sisådär. Sången fick mig att tänka på en person (helt utan något klart samband), och jag var då såklart tvungen att delge personen detta via sms. Klockan 03.40... Stackars människa som måste lida för min mentala ohälsa. Informationen var dock tydligen uppskattad, något som glädjer mig, så här när jag inte är lika sömnbristig. Det kunde annars ha slutat illa.
Idag har jag gjort allt för att inte sätta igång med kirurgtentaplugget, och det har återigen visat sig att procrastination är min självklara talang. Jag har tränat, ätit x flera, lekt Idol (en favoritprocrastination-sysselsättning), läst Sydsvenskan och The Guardian... Ja ni, procrastination är min talang, som sagt. Därför ska jag upprepa gårdagens lyckade försök och gömma datorn i garderoben. Efter att jag skrivit färdigt det här.
För övrigt händer inte så mkt med mitt liv just nu mer än att jag försöker stirra min basilika och koriander växt till tillväxt och att jag klurar på en novell om min mormor. :)
Solen skiner ute och jag ska nu sätta igång med att plugga. Puss på er!
När de var klara försökte jag somna om men det gick sisådär. Sången fick mig att tänka på en person (helt utan något klart samband), och jag var då såklart tvungen att delge personen detta via sms. Klockan 03.40... Stackars människa som måste lida för min mentala ohälsa. Informationen var dock tydligen uppskattad, något som glädjer mig, så här när jag inte är lika sömnbristig. Det kunde annars ha slutat illa.
Idag har jag gjort allt för att inte sätta igång med kirurgtentaplugget, och det har återigen visat sig att procrastination är min självklara talang. Jag har tränat, ätit x flera, lekt Idol (en favoritprocrastination-sysselsättning), läst Sydsvenskan och The Guardian... Ja ni, procrastination är min talang, som sagt. Därför ska jag upprepa gårdagens lyckade försök och gömma datorn i garderoben. Efter att jag skrivit färdigt det här.
För övrigt händer inte så mkt med mitt liv just nu mer än att jag försöker stirra min basilika och koriander växt till tillväxt och att jag klurar på en novell om min mormor. :)
Solen skiner ute och jag ska nu sätta igång med att plugga. Puss på er!
torsdag 21 maj 2009
Jag älskar det jag gör.
Trots en stundande tentamen i kirurgi, ortopedi och anestesi - så känner jag en frid med mitt liv just nu. Igår avslutades terminens sista placering - på endokrin och bröstkirurgen. Så vad är lämpligare idag än att återblicka till den gångna terminen som jag spenderat med det absolut mest fantastiska jag vet... Kirurgi.
Redan när anestesin började och jag stod vid huvudändan vid små operationer som prostatahyvlingar till större operationer som gått till den medicinska historien som stordåd, kliade det i fingrarna och jag blev många gånger hänförd och många andra gånger nästan rörd till tårar över skönheten med just kirurgi och i helhet medicin. Det var med stor iver som jag såg framemot resten av terminen och förhoppningsvis resten av min framtida karriär.
Första gången jag fick "scrub in" minns jag så tydligt. Det var så mäktigt, bara det att få stå intill urologen (som för övrigt var riktigt duktig och riktigt snygg!) och tvätta mig högtidligt och ffa nitiskt. In i salen och be om 6,5-handskar och en rock. Bli påklädd av en sjuksköterska och undersköterska (det krävs väldigt mycket arbetskraft för att klä på en kirurg - det visste ni inte va?). Att därefter få röra det heliga och sterila operationsområdet - UTAN att op-syrran får en smärre hjärtinfarkt! Just första gången var något stort. Men det var högtidligt alla andra gånger också. När alla var där kunde nefrektomin sätta igång. Efter det gick jag hem, satt på soffan i rummet jag fick bo i i Eskilstuna och bara låta allt sjunka in.
Resan började då och jag har under hela tiden varit med om så mkt underbart, fantastiskt och stort. Och allra viktigast har jag träffat så många människor som gjort ett sådant intryck på mig och som alla peppat mig att göra det jag vill allra helst här i livet - att bli kirurg.
På urologen i Eskilstuna hade jag en handledare som var en sådan fantastisk människa. Så varm och vänlig och duktig. Han hade bott i Sverige i 13 år och var redan färdig specialist, pratade flytande svenska och på väg att bli överläkare! Men av allt det där (och att han hade byggt ett helt rum till sitt hus med egna händer, from scratch) var det en sak som gjorde mest intryck... hans ödmjukhet och hans engagemang i sina patienter!
En annan människa som gjorde ett stort intryck, som fick mig att känna att som henne vill jag bli när jag blir stor, var en kvinnlig professor vid thoraxkirurgen, som heter Elisabeth Ståhle. Vilken kvinna! Så duktig, så kaxig! Så bra. Jag vet inte var jag ska börja. För mig går hon bara att beskriva med följande: Kvinnor kan, och kvinnor kan det grymt bra!
Det var många kvinnor framförallt som påverkade mig under terminens gång. En annan fantastisk kvinna var Marianne Beausang-Linder. Tidigare chef över plastikkirurgen på KI och numera bröstkirurg på Akademiska sjukhuset. Jag fick äran att ta del av hennes livsresa sammanfattad (och bara sammanfattningen var grym!). När jag satt där och lyssnade undrade jag för mig själv "Var får hon all denna kraft ifrån?!" Och var hon än får den ifrån - må den aldrig sina! För det är precis kvinnor som denna fantastiska kirurg som världen behöver. Flerbarnsmamma, chef över en klinik till stor del bestående av manliga kirurger, privat klinik... ja, vad gjorde hon inte?! Vilken inspiration hon är för alla oss tjejer som drömmer stort. Och vilken distans hon hade till sitt liv och vilken förståelse för sina patienter.
Så många kvinnor som tagit ödet i sina händer, mosat sönder det och stampat på det! För dessa kvinnor fanns ingen tid för ödet och turen och slumpen. Dem tog sina liv i egna händer. Drömde om mästerverk och utträttade storslagna verk! Dem gav mig hopp och inspiration om att jag en dag kan få leva min dröm och vara precis den jag vill vara. Kirurg. Dem visade mig att man inte får låta något knäcka en. Dem hade lyckats i en tid när kvinnor fick bevisa dubbelt så mkt som män - dem hade bevisat trippelt!
Nu när denna termin snart är över, tittar jag tillbaka på den och njuter av denna korta resa. Tänk vad en människa kan få uppleva i sitt liv. Jag ser tillbaka på de senaste 1,5 åren och tänker för mig själv att jag har hittat rätt. Det här är det jag vill göra resten av mitt liv. Det här är mäktigt, stort och det här klarar jag av. Viktigast av allt för mig är att jag en dag kan få göra människors liv om än lite bättre. Då är det väl bara passande att jag om 1,5 år är läkare, eller hur?! ;)
Ha en bra dag.
Redan när anestesin började och jag stod vid huvudändan vid små operationer som prostatahyvlingar till större operationer som gått till den medicinska historien som stordåd, kliade det i fingrarna och jag blev många gånger hänförd och många andra gånger nästan rörd till tårar över skönheten med just kirurgi och i helhet medicin. Det var med stor iver som jag såg framemot resten av terminen och förhoppningsvis resten av min framtida karriär.
Första gången jag fick "scrub in" minns jag så tydligt. Det var så mäktigt, bara det att få stå intill urologen (som för övrigt var riktigt duktig och riktigt snygg!) och tvätta mig högtidligt och ffa nitiskt. In i salen och be om 6,5-handskar och en rock. Bli påklädd av en sjuksköterska och undersköterska (det krävs väldigt mycket arbetskraft för att klä på en kirurg - det visste ni inte va?). Att därefter få röra det heliga och sterila operationsområdet - UTAN att op-syrran får en smärre hjärtinfarkt! Just första gången var något stort. Men det var högtidligt alla andra gånger också. När alla var där kunde nefrektomin sätta igång. Efter det gick jag hem, satt på soffan i rummet jag fick bo i i Eskilstuna och bara låta allt sjunka in.
Resan började då och jag har under hela tiden varit med om så mkt underbart, fantastiskt och stort. Och allra viktigast har jag träffat så många människor som gjort ett sådant intryck på mig och som alla peppat mig att göra det jag vill allra helst här i livet - att bli kirurg.
På urologen i Eskilstuna hade jag en handledare som var en sådan fantastisk människa. Så varm och vänlig och duktig. Han hade bott i Sverige i 13 år och var redan färdig specialist, pratade flytande svenska och på väg att bli överläkare! Men av allt det där (och att han hade byggt ett helt rum till sitt hus med egna händer, from scratch) var det en sak som gjorde mest intryck... hans ödmjukhet och hans engagemang i sina patienter!
En annan människa som gjorde ett stort intryck, som fick mig att känna att som henne vill jag bli när jag blir stor, var en kvinnlig professor vid thoraxkirurgen, som heter Elisabeth Ståhle. Vilken kvinna! Så duktig, så kaxig! Så bra. Jag vet inte var jag ska börja. För mig går hon bara att beskriva med följande: Kvinnor kan, och kvinnor kan det grymt bra!
Det var många kvinnor framförallt som påverkade mig under terminens gång. En annan fantastisk kvinna var Marianne Beausang-Linder. Tidigare chef över plastikkirurgen på KI och numera bröstkirurg på Akademiska sjukhuset. Jag fick äran att ta del av hennes livsresa sammanfattad (och bara sammanfattningen var grym!). När jag satt där och lyssnade undrade jag för mig själv "Var får hon all denna kraft ifrån?!" Och var hon än får den ifrån - må den aldrig sina! För det är precis kvinnor som denna fantastiska kirurg som världen behöver. Flerbarnsmamma, chef över en klinik till stor del bestående av manliga kirurger, privat klinik... ja, vad gjorde hon inte?! Vilken inspiration hon är för alla oss tjejer som drömmer stort. Och vilken distans hon hade till sitt liv och vilken förståelse för sina patienter.
Så många kvinnor som tagit ödet i sina händer, mosat sönder det och stampat på det! För dessa kvinnor fanns ingen tid för ödet och turen och slumpen. Dem tog sina liv i egna händer. Drömde om mästerverk och utträttade storslagna verk! Dem gav mig hopp och inspiration om att jag en dag kan få leva min dröm och vara precis den jag vill vara. Kirurg. Dem visade mig att man inte får låta något knäcka en. Dem hade lyckats i en tid när kvinnor fick bevisa dubbelt så mkt som män - dem hade bevisat trippelt!
Nu när denna termin snart är över, tittar jag tillbaka på den och njuter av denna korta resa. Tänk vad en människa kan få uppleva i sitt liv. Jag ser tillbaka på de senaste 1,5 åren och tänker för mig själv att jag har hittat rätt. Det här är det jag vill göra resten av mitt liv. Det här är mäktigt, stort och det här klarar jag av. Viktigast av allt för mig är att jag en dag kan få göra människors liv om än lite bättre. Då är det väl bara passande att jag om 1,5 år är läkare, eller hur?! ;)
Ha en bra dag.
söndag 3 maj 2009
Att söka till läkarprogrammet.
Jag läser då termin 8 på läkarprogrammet i Uppsala och har då "gjort det här" ett tag nu. Jag tänkte därför berätta lite om hur jag hamnade här och i en senare del om att läsa till läkare i Uppsala.
Jag kan börja lite om min bakgrund. Jag är ursprungligen från Malmö och läste på Malmö Borgarskola ett program som heter International Baccalaureate - kort IB. Utbildningen är - som namnet antyder internationell och därför sker all undervisning på engelska (franska eller spanska i länder där dessa språk är officiella). I Sverige sker undervisningen på engelska. Man läser först ett Pre-IB år som egentligen inte ingår i själva programmet men som i Sverige finns med för att gymnasieutbildningar ska vara treåriga.
Man får välja sex; minst två språk, matematik i valfri svårighetsgrad, ett naturämne och ett samhällsorienterat ämne. Har man särskilda skäl kan man få läsa in ett irregular diploma, dvs att man inte följer den mallen utan väljer fritt. Särskilda skäl kan vara att man behöver flera naturämnen för att komma in på önskad universitetsutbildning etc. Jag fick alltså då läsa ett irregular diploma för jag behövde alla naturvetenskapliga ämnen för att läsa medicin.
Jag tog examen med ett snitt som berättigade mig till medicinstudier i Sverige. Jag hade även sökt till universitet i England och fick bl a en intervju i Camebridge. Att få komma dit och gå på en intervju och träffa professorerna där var fantastiskt roligt! Definitivt en upplevelse jag får dela med mig av till mina barn och barnbarn. Dessutom hade jag sökt till Manchester och några andra ställen och fick en intervju i Manchester, men jag bestämde mig då för att "cancel my application" - eftersom jag kände att jag inte ville läsa vidare direkt efter gymnasiet och ville göra något roligt först.
Sista ansökningsdagen till universitet i Sverige, den terminen jag tog studenten, blev jag övertalad av min vän Steve att i a f testa att söka till läkarprogrammet här i Sverige, vilket jag lyckades göra en halvtimme innan dem la ner ansökningsfunktionen på VHS hemsida. Detta resulterade i en dåligt genomtänkt prioritering av val av lärosäten och utan att tänka mer på det begav jag mig iväg på en välförtjänt semester efter studenten.
Mot slutet av sommarlovet får jag reda på att jag kom in på läkarprogrammet i Uppsala (ända mot slutet av första termin på läkarprogrammet kunde jag inte peka ut Uppsala på en Sverigekarta). När jag kom hem igen från semestern hade jag en vecka på mig att fixa boende och annat viktigt inför en flytt till Uppsala. Om ni inte förstått det än tackade jag självklart ja till platsen - eftersom det var inte värt att ta risken att försöka en annan gång och inte komma in. Den 28:e augusti 2005 började jag alltså på läkarprogrammet i Uppsala.
Några tips som man kan tänka på om man vet med sig att man vill plugga här:
* Tänk noga igenom varför du vill läsa till läkare och sök därefter. Det här är en utbildning som kräver mycket motivation och inte desto mindre passion. Det finns många ute i landet vars enda dröm är att bli läkare, så söker man trots att man är osäker på om det är rätt riskerar man att "ta någon annans plats". Det betyder att man kommer in på programmet istället för någon som jättegärna vill läsa till läkare, sen inser man att den där osäkerheten berodde på att man inte eg vill läsa till läkare så mkt och man hoppar av efter en termin eller två på programmet. Detta betyder att alla dem som man konkurrerade ut vi intagningen inte får chansen till platsen man tog.
* Kolla upp praktisk information om de orter du söker till. Viktiga adresser och telefonnummer etc. Det kan handla om kontakt med försäkringskassan, att man letar upp olika bostadsbolag i staden och ställer sig i kö till lägenhet/korridorsrum redan i samband med att man söker. Visst kommer man inte komma att bo på alla ställen man söker till, men man kan ju alltid tacka nej till lägenheter man får erbjudanden om. Det är bättre att ha möjligheten att tacka nej än att stå utan boende. Annat som kan vara viktigt är att söka CSN tidigt. Fundera även på om du kommer att ha tid till att jobba extra då det för det mesta finns goda möjligheter till det som student - man får bara inte vara för kräsen. I s f kan man ju börja fundera på om man skulle kunna tjäna ihop så man slipper ta lån. Dessutom kan en tusing eller två extra i månaden behövas även om man tar fullt medel fr CSN om man vill kunna skämma bort sig lite extra ibland, eller ha över till roliga aktiviteter.
GLÖM INTE FÖRSÄKRING!!! Det kommer någon dag när man behöver den.
* Tänk på att alla städer inte har allt att bjuda på. Utövar du en särskild sport som du inte kan tänka dig att vara utan, kan det var viktigt att kolla upp sånt i förväg. Speciellt om man kommer från en storstad och ska läsa i en mindre stad. Själv tänkte jag inte så mkt på att alla städer inte är som Malmö och det kan ta tid att vänja sig vid att öppettiderna är kortare, vissa saker inte finns överallt eller överhuvudtaget, att trafikförbindelser inte går så ofta mm. Är sånt mkt viktigt ska man nog fundera på vart man söker då.
* Tänk på att med dagens internetkultur så är möjligheterna stora till att samla information. Ska man flytta hemifrån för första gången kan man aldrig vara för förberedd. Kolla därför upp på internet via exv diverse communities som exv facebook om det finns någon grupp eller förening som berättar om staden, universitetet etc. Eller en förening för nya studenter. Kolla upp information om nationerna och vad dem erbjuder för hjälp samt aktiviteter. Uppsala har ett mkt utvecklat nationsliv som man kan dra mkt nytta av men även nöje. :)
*CYKEL. Oavsett var du väljer att bo, men framförallt i Uppsala så köp en cykel. Det är smidigt, det är snabbt, det flexibelt och allra viktigast för en fattig student: förutom själva cykeln (om man inte redan har en) DET KOSTAR INGENTING. Det är även bra på så sätt att man slipper dem dåliga trafikförbindelser som finns i Uppsala och dåliga tider. Cykeln blir ens absolut bästa vän!
Jag kan börja lite om min bakgrund. Jag är ursprungligen från Malmö och läste på Malmö Borgarskola ett program som heter International Baccalaureate - kort IB. Utbildningen är - som namnet antyder internationell och därför sker all undervisning på engelska (franska eller spanska i länder där dessa språk är officiella). I Sverige sker undervisningen på engelska. Man läser först ett Pre-IB år som egentligen inte ingår i själva programmet men som i Sverige finns med för att gymnasieutbildningar ska vara treåriga.
Man får välja sex; minst två språk, matematik i valfri svårighetsgrad, ett naturämne och ett samhällsorienterat ämne. Har man särskilda skäl kan man få läsa in ett irregular diploma, dvs att man inte följer den mallen utan väljer fritt. Särskilda skäl kan vara att man behöver flera naturämnen för att komma in på önskad universitetsutbildning etc. Jag fick alltså då läsa ett irregular diploma för jag behövde alla naturvetenskapliga ämnen för att läsa medicin.
Jag tog examen med ett snitt som berättigade mig till medicinstudier i Sverige. Jag hade även sökt till universitet i England och fick bl a en intervju i Camebridge. Att få komma dit och gå på en intervju och träffa professorerna där var fantastiskt roligt! Definitivt en upplevelse jag får dela med mig av till mina barn och barnbarn. Dessutom hade jag sökt till Manchester och några andra ställen och fick en intervju i Manchester, men jag bestämde mig då för att "cancel my application" - eftersom jag kände att jag inte ville läsa vidare direkt efter gymnasiet och ville göra något roligt först.
Sista ansökningsdagen till universitet i Sverige, den terminen jag tog studenten, blev jag övertalad av min vän Steve att i a f testa att söka till läkarprogrammet här i Sverige, vilket jag lyckades göra en halvtimme innan dem la ner ansökningsfunktionen på VHS hemsida. Detta resulterade i en dåligt genomtänkt prioritering av val av lärosäten och utan att tänka mer på det begav jag mig iväg på en välförtjänt semester efter studenten.
Mot slutet av sommarlovet får jag reda på att jag kom in på läkarprogrammet i Uppsala (ända mot slutet av första termin på läkarprogrammet kunde jag inte peka ut Uppsala på en Sverigekarta). När jag kom hem igen från semestern hade jag en vecka på mig att fixa boende och annat viktigt inför en flytt till Uppsala. Om ni inte förstått det än tackade jag självklart ja till platsen - eftersom det var inte värt att ta risken att försöka en annan gång och inte komma in. Den 28:e augusti 2005 började jag alltså på läkarprogrammet i Uppsala.
Några tips som man kan tänka på om man vet med sig att man vill plugga här:
* Tänk noga igenom varför du vill läsa till läkare och sök därefter. Det här är en utbildning som kräver mycket motivation och inte desto mindre passion. Det finns många ute i landet vars enda dröm är att bli läkare, så söker man trots att man är osäker på om det är rätt riskerar man att "ta någon annans plats". Det betyder att man kommer in på programmet istället för någon som jättegärna vill läsa till läkare, sen inser man att den där osäkerheten berodde på att man inte eg vill läsa till läkare så mkt och man hoppar av efter en termin eller två på programmet. Detta betyder att alla dem som man konkurrerade ut vi intagningen inte får chansen till platsen man tog.
* Kolla upp praktisk information om de orter du söker till. Viktiga adresser och telefonnummer etc. Det kan handla om kontakt med försäkringskassan, att man letar upp olika bostadsbolag i staden och ställer sig i kö till lägenhet/korridorsrum redan i samband med att man söker. Visst kommer man inte komma att bo på alla ställen man söker till, men man kan ju alltid tacka nej till lägenheter man får erbjudanden om. Det är bättre att ha möjligheten att tacka nej än att stå utan boende. Annat som kan vara viktigt är att söka CSN tidigt. Fundera även på om du kommer att ha tid till att jobba extra då det för det mesta finns goda möjligheter till det som student - man får bara inte vara för kräsen. I s f kan man ju börja fundera på om man skulle kunna tjäna ihop så man slipper ta lån. Dessutom kan en tusing eller två extra i månaden behövas även om man tar fullt medel fr CSN om man vill kunna skämma bort sig lite extra ibland, eller ha över till roliga aktiviteter.
GLÖM INTE FÖRSÄKRING!!! Det kommer någon dag när man behöver den.
* Tänk på att alla städer inte har allt att bjuda på. Utövar du en särskild sport som du inte kan tänka dig att vara utan, kan det var viktigt att kolla upp sånt i förväg. Speciellt om man kommer från en storstad och ska läsa i en mindre stad. Själv tänkte jag inte så mkt på att alla städer inte är som Malmö och det kan ta tid att vänja sig vid att öppettiderna är kortare, vissa saker inte finns överallt eller överhuvudtaget, att trafikförbindelser inte går så ofta mm. Är sånt mkt viktigt ska man nog fundera på vart man söker då.
* Tänk på att med dagens internetkultur så är möjligheterna stora till att samla information. Ska man flytta hemifrån för första gången kan man aldrig vara för förberedd. Kolla därför upp på internet via exv diverse communities som exv facebook om det finns någon grupp eller förening som berättar om staden, universitetet etc. Eller en förening för nya studenter. Kolla upp information om nationerna och vad dem erbjuder för hjälp samt aktiviteter. Uppsala har ett mkt utvecklat nationsliv som man kan dra mkt nytta av men även nöje. :)
*CYKEL. Oavsett var du väljer att bo, men framförallt i Uppsala så köp en cykel. Det är smidigt, det är snabbt, det flexibelt och allra viktigast för en fattig student: förutom själva cykeln (om man inte redan har en) DET KOSTAR INGENTING. Det är även bra på så sätt att man slipper dem dåliga trafikförbindelser som finns i Uppsala och dåliga tider. Cykeln blir ens absolut bästa vän!
lördag 18 april 2009
Att komma hem...
Det handlar inte om Malmö. Det handlar inte om min familj. Det handlar inte om en semester. Det handlar... om mig.
Alex, en av mina närmaste vänner, hade varit i Ryssland och när vi träffades under påsken hade hon mycket att berätta. Det var inte om Moskva och alla dess sevärdheter. Det handlade om något större, mäktigare. Det handlade om att komma hem.
Förra sommaren var jag i Libanon på semester. Jag skulle aldrig kunna tänka mig bo där. Jag är född och uppvuxen i Sverige. Jag är van vid livet i väst. Och det är mycket med Libanon som jag inte skulle klara av. Men precis som Alex, upplevde jag något magiskt, den tid jag var där. Jag var hemma. Jag är inte libanes, men där i detta land som jag besökt ett mkt fåtal gånger var jag hemma. En känsla som jag, trots mina 22 år på svensk jord, aldrig upplevt.
Att växa upp som invandrare är jobbigt. Inte traumatiskt, men ansträngande. Och man tror att ju mer integrerad i det svenska samhället man blir desto lättare blir det. Men nej, det blir bara jobbigare och jobbigare.
Jag har aldrig varit en i mängden, aldrig fått uppleva känslan av att vara normal. Osynlig. När jag som mest vill sjunka genom marken och vara obemärkt sticker jag ut. Bara i min egen lägenhet kan jag vara den jag är, och där - ensam i min lägenhet, är jag bara en förvirrad människa. Även när jag är ensam vet jag inte vem jag är.
Det är inte att jag är störst, bäst och vackrast som gör att jag sticker ut (det där är bara en bonus :P ). Det är det faktum att jag oftast är den enda som inte dricker alkohol. Det är det faktum att jag i 22 år alltid fått kolla efter om det är fläskkött i maten. Det är att bli tvungen att välja de vegetariska alternativen varje gång det serveras nåt med skinka i. Och nej! Quorn är inte gott! Det är det att min mamma bär slöja och att min pappa inte kan uttala "P" och säger "Bolis" istället för "Polis". Det är det faktum att ingen kan varken stava eller läsa mitt namn.
Det är att vara tvungen att hålla koll på alla jävla svenska högtider och vilka som firas och vilka som ingen bryr sig om och alla traditioner kring och skicka julkort, och köpa påskgodis och hålla tillbaka spyorna framkallade av sillen och stå ut med alla äckliga medelåldersgubbar som fått några nubbar för mkt. Men hur många vet vilka högtider jag firar?
Det är att försvara min religion minst tre gånger per dag. Det är att stå till svars för Osama bin Ladens videokassettband. Det är att aldrig bli förstådd för svenskar kan inte det där med ironi och sarkasm. Det är att ha tre språk i huvet och alltid säga fel. Folk skrattar åt mig då. Men det är inte för att jag inte kan svenska som jag uttalar fel. Det är för att jag ibland försöker säga ett ord på alla mina språk samtidigt. För att det blir kortslutning i min hjärna.
Det är att alltid bli beskylld för att man glömmer sina rötter av andra araber. Det är att hela tiden lugna ens föräldrar om att man inte glömt ens traditioner och värderingar. Att ha behövt dra varenda jävel till kompis släkthistoria. Det är oron i blicken hos min mamma när jag i vuxna dagar skaffar mig vänner hon inte känner igen (det går ju inte längre att fråga mig om släkthistorien). Det är det pinsamma med mina föräldrar som alltid insisterade på att bjuda hem mina lärare på middag. Det är uttryck som: "Man kan nästan inte tro att du inte är svensk." Dagar då jag kände mig som svenskast.
I Libanon, var alla någon som kände nån som kände mig. Man var aldrig en främling. På resturang var det bara att välja och vraka ur menyn. Det var att vara normal när man inte drack. Det var att alla underbara människor som pratade samma språk och förstod ens humor. Som man kunde diskutera politik med över ett glas chai - precis lika starkt och med mynta, som jag tycker om det.
I Libanon var det att kunna gå på marknaden och hitta zucchini, auberguiner, buRgul (inte bulgur!) och linser av alla slag och det var den normala maten. Det var värmen, den riktiga sommaren. Det var böneutropen fem gånger om dagen. Det var alla vänner och släktingar och grannar som knackade på dörren och kom in spontant... Inga almanackor. Det var att kunna ringa ett gäng kompisar och säga att man kommer och hämtar upp dem om en kvart för att vi ska dra till stranden. Och det var helt ok.
Folk där, dem var som mig. Även om jag ibland var konstig för dem - men jag behövde inte ändra på mig. Alla förstod ju att jag inte hade haft samma uppväxt och liv som dem. Även när jag var som konstigast var jag normal. Dem var spontana, impulsiva, pratade högt och var väldigt nära ett inbördeskrig varje gång dem diskuterade politik för att sedan skratta tillsammans över senaste snuskskämtet. Dem rörde varandra - jag har aldrig blivit kramad och pussad så mycket i mitt liv av vänner och släktingar som då. Folk där sa jag älskar dig till alla. Och dem lyckades med tre gester per yttrat ord. Man kunde nästan konversera uteslutet med händerna!
När jag och Alex diskuterade varandras upplevelser upptäckte vi hur fantastiskt lika dem hade varit. Vi hade varit vilse så länge - aldrig svenskar, aldrig arab/ryss. Aldrig vetat vem vi var. Men där... det spelade ingen roll. För ingen brydde sig. Ingen villa assimilera dig, eller integrera dig. Där var vi hemma och kunde vara just vad vi var - en jävla blandning av alla erfarenheter en människa är!
Till Alex.
Alex, en av mina närmaste vänner, hade varit i Ryssland och när vi träffades under påsken hade hon mycket att berätta. Det var inte om Moskva och alla dess sevärdheter. Det handlade om något större, mäktigare. Det handlade om att komma hem.
Förra sommaren var jag i Libanon på semester. Jag skulle aldrig kunna tänka mig bo där. Jag är född och uppvuxen i Sverige. Jag är van vid livet i väst. Och det är mycket med Libanon som jag inte skulle klara av. Men precis som Alex, upplevde jag något magiskt, den tid jag var där. Jag var hemma. Jag är inte libanes, men där i detta land som jag besökt ett mkt fåtal gånger var jag hemma. En känsla som jag, trots mina 22 år på svensk jord, aldrig upplevt.
Att växa upp som invandrare är jobbigt. Inte traumatiskt, men ansträngande. Och man tror att ju mer integrerad i det svenska samhället man blir desto lättare blir det. Men nej, det blir bara jobbigare och jobbigare.
Jag har aldrig varit en i mängden, aldrig fått uppleva känslan av att vara normal. Osynlig. När jag som mest vill sjunka genom marken och vara obemärkt sticker jag ut. Bara i min egen lägenhet kan jag vara den jag är, och där - ensam i min lägenhet, är jag bara en förvirrad människa. Även när jag är ensam vet jag inte vem jag är.
Det är inte att jag är störst, bäst och vackrast som gör att jag sticker ut (det där är bara en bonus :P ). Det är det faktum att jag oftast är den enda som inte dricker alkohol. Det är det faktum att jag i 22 år alltid fått kolla efter om det är fläskkött i maten. Det är att bli tvungen att välja de vegetariska alternativen varje gång det serveras nåt med skinka i. Och nej! Quorn är inte gott! Det är det att min mamma bär slöja och att min pappa inte kan uttala "P" och säger "Bolis" istället för "Polis". Det är det faktum att ingen kan varken stava eller läsa mitt namn.
Det är att vara tvungen att hålla koll på alla jävla svenska högtider och vilka som firas och vilka som ingen bryr sig om och alla traditioner kring och skicka julkort, och köpa påskgodis och hålla tillbaka spyorna framkallade av sillen och stå ut med alla äckliga medelåldersgubbar som fått några nubbar för mkt. Men hur många vet vilka högtider jag firar?
Det är att försvara min religion minst tre gånger per dag. Det är att stå till svars för Osama bin Ladens videokassettband. Det är att aldrig bli förstådd för svenskar kan inte det där med ironi och sarkasm. Det är att ha tre språk i huvet och alltid säga fel. Folk skrattar åt mig då. Men det är inte för att jag inte kan svenska som jag uttalar fel. Det är för att jag ibland försöker säga ett ord på alla mina språk samtidigt. För att det blir kortslutning i min hjärna.
Det är att alltid bli beskylld för att man glömmer sina rötter av andra araber. Det är att hela tiden lugna ens föräldrar om att man inte glömt ens traditioner och värderingar. Att ha behövt dra varenda jävel till kompis släkthistoria. Det är oron i blicken hos min mamma när jag i vuxna dagar skaffar mig vänner hon inte känner igen (det går ju inte längre att fråga mig om släkthistorien). Det är det pinsamma med mina föräldrar som alltid insisterade på att bjuda hem mina lärare på middag. Det är uttryck som: "Man kan nästan inte tro att du inte är svensk." Dagar då jag kände mig som svenskast.
I Libanon, var alla någon som kände nån som kände mig. Man var aldrig en främling. På resturang var det bara att välja och vraka ur menyn. Det var att vara normal när man inte drack. Det var att alla underbara människor som pratade samma språk och förstod ens humor. Som man kunde diskutera politik med över ett glas chai - precis lika starkt och med mynta, som jag tycker om det.
I Libanon var det att kunna gå på marknaden och hitta zucchini, auberguiner, buRgul (inte bulgur!) och linser av alla slag och det var den normala maten. Det var värmen, den riktiga sommaren. Det var böneutropen fem gånger om dagen. Det var alla vänner och släktingar och grannar som knackade på dörren och kom in spontant... Inga almanackor. Det var att kunna ringa ett gäng kompisar och säga att man kommer och hämtar upp dem om en kvart för att vi ska dra till stranden. Och det var helt ok.
Folk där, dem var som mig. Även om jag ibland var konstig för dem - men jag behövde inte ändra på mig. Alla förstod ju att jag inte hade haft samma uppväxt och liv som dem. Även när jag var som konstigast var jag normal. Dem var spontana, impulsiva, pratade högt och var väldigt nära ett inbördeskrig varje gång dem diskuterade politik för att sedan skratta tillsammans över senaste snuskskämtet. Dem rörde varandra - jag har aldrig blivit kramad och pussad så mycket i mitt liv av vänner och släktingar som då. Folk där sa jag älskar dig till alla. Och dem lyckades med tre gester per yttrat ord. Man kunde nästan konversera uteslutet med händerna!
När jag och Alex diskuterade varandras upplevelser upptäckte vi hur fantastiskt lika dem hade varit. Vi hade varit vilse så länge - aldrig svenskar, aldrig arab/ryss. Aldrig vetat vem vi var. Men där... det spelade ingen roll. För ingen brydde sig. Ingen villa assimilera dig, eller integrera dig. Där var vi hemma och kunde vara just vad vi var - en jävla blandning av alla erfarenheter en människa är!
Till Alex.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
