tio minuter efter att man gått och lagt sig, mitt i natten kan vara rätt störande. Men men, de tjugotalet herrar som stod nere på gården sjöng vackra vårvisor och trots sena/tidiga timmen hade de en liten men hänförd publik. För att få bekräftat att jag inte drömde spelade jag in ett litet klipp och ska ladda upp det snart när jag orkar.
När de var klara försökte jag somna om men det gick sisådär. Sången fick mig att tänka på en person (helt utan något klart samband), och jag var då såklart tvungen att delge personen detta via sms. Klockan 03.40... Stackars människa som måste lida för min mentala ohälsa. Informationen var dock tydligen uppskattad, något som glädjer mig, så här när jag inte är lika sömnbristig. Det kunde annars ha slutat illa.
Idag har jag gjort allt för att inte sätta igång med kirurgtentaplugget, och det har återigen visat sig att procrastination är min självklara talang. Jag har tränat, ätit x flera, lekt Idol (en favoritprocrastination-sysselsättning), läst Sydsvenskan och The Guardian... Ja ni, procrastination är min talang, som sagt. Därför ska jag upprepa gårdagens lyckade försök och gömma datorn i garderoben. Efter att jag skrivit färdigt det här.
För övrigt händer inte så mkt med mitt liv just nu mer än att jag försöker stirra min basilika och koriander växt till tillväxt och att jag klurar på en novell om min mormor. :)
Solen skiner ute och jag ska nu sätta igång med att plugga. Puss på er!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hej Fatoma! Först och främst vill jag tacka dig för din kommentar och hoppas att du menade att min blogg var glad och inte var ironisk över just det inlägget om fetma.
Du har rätt i det du säger, och för att krypa undan mitt inlägg lite så hade jag tidsbrist när jag skrev det då jag skulle med ett tåg och hann själv inte kolla igenom det att jag verkligen kunde stå för allt jag skrev, har inte heller orkat redigera. Jag ser fetma mer som ett beroende än en sjukdom, även fast det är svårt att definiera vart denna gräns ska dras. Men att äta sig själv till döds, om det nu är pga. ångest, depression eller något liknande, så är det tragiskt. Att inte ta del av den hjälp man får utan utnyttja samhällets resurser och ekonomi när man hellre då kan låta denna hjälp gå till någon som behöver det - det gillar inte jag. Men ja, jag dömer ingen utifrån något sådant här ytligt. Alla är lika mycket värda, oavsett om man är fet eller inte.
Hoppas att det inte blev alldeles för rörigt det jag skrev! =)
Skicka en kommentar