Att småspringa fram i kulverten...

Under de senaste veckorna har jag kommit fram till en fantastiskt befriande slutsats. Att jag valt rätt väg i livet.

Att söka till Läkarprogrammet var egentligen en självklarhet. Inte enbart på grund av den stora passion jag känner för yrkesrollen som läkare, utan även för att jag inte kunde tänka mig annat. Det fanns egentligen inte något annat som intresserade mig. Jo, kanske chemical engineering, men det var lite för specifikt för att jag med min ambivalens skulle våga ta det steget att inrikta mig så pass. Endast 18 år gammal. Så här i efterhand är även matematik något jag hade kunnat tänka mig att fortsätta med. Men även det var för clear-cut för att utgöra ett val som skulle påverka hela resten av min framtid. Så läkare fick det bli.

Det fantastiska med det här yrket är att det är så brett. Och för en människa som mig, som tycker om att utvecklas i mina roller i livet är det perfekt. Genom hela utbildningen och i ens framtida karriärsliv tar man småsteg -kanske inte myrsteg men inga elefantsteg heller- för att utveckla sin yrkesroll så att den passar en som person. Man mognar med yrket.

På tal om mognad så känner jag att jag har haft tur som kom in så ung, 18 år gammal. Vid 18 är man mogen nog att veta i vilken riktning man vill börja gå och man har ungefär ett hum om vart man vill komma. Men man har fortfarande inte mognat i sin personlighet så pass att man kan avgöra var man kommer stå om tio år. Därför har möjligheten till småsteg under dessa tre år resulterat i en mognad av min personlighet och samtidigt har dessa småsteg varit ett resultat av denna mognad. It's a give and take situation och jag har varit lätt att forma...

Trots min kärlek kan jag inte påstå att jag varit bombsäker åren igenom. Nej, jag har inte tyckt att det varit det bästa jag gjort hela tiden och ja, tanken på att hoppa av och bli hemmafru har nog lekts med i mitt huvud. Jag kan inte sätta fingret riktigt på vad det jobbigaste har varit. Det var en palett av problem som jag stötte på under denna tid.

Till att börja med var frånvaron av klinisk undervisning ett stort problem, ffa då det innebar mycket teori. Och inte vilken teori som helst utan en massa cellbiologi bl a. Inte det roligaste jag visste och bortsett från Anatomi, Patologi, Histologi och Immunologi var det nog en enda pina alla dessa år att ta sig upp på morgonen och behöva släpa sig till en föreläsning om ett Shh (Sonic the Hedgehog -proteinet). Inte det minsta motiverande.

Därutöver var det faktum att jag vantrivdes i denna håla som påstod sig vara Sveriges fjärde största stad, inte mycket till hjälp. Jag hade lämnat vänner och familj och en stad jag växt upp i och älskade för läkarprogrammet. Och det var inte sällan jag upplevde att Läkarprogrammet hade tagit ifrån mig de käraste sakerna i mitt liv. För att inte tala om den ofantliga tröttheten.

Men nu känner jag att jag har tagit mig igenom allt det där och kommer att ta mig igenom det som kommer. Vilket har jag gjort att jag kan se solen bakom molnen. Kontakten med patienter samtidigt som jag växer starkare i mig själv och av mina erfarenheter, har gett mig en inblick i hur det kommer vara i framtiden... Hur jag kommer vara i framtiden.

Och när jag småspringer där i kulverten, sen till ronden (igen!), med den vita rocken fladdrande bakom mig, eller när jag tar fram mitt stetoskop för att lyssna på en patients hjärta och med rutin (någon form av rutin i a f) dikterar en inskrivning... Då! Då känns det sådär pirrigt i magen och jag vet med säkerhet. Jag vet att det här är vad jag vill. Jag befinner mig i mitt rätta element när jag tar mig fram i kulverten på väg mot nästa erfarenhet som ska göra mig till en bättre läkare. Och plötsligt framstår ett liv som matematiker inte lika fascinerande som att få se en av totalt 53 primära njurcarcinoider i världen.

Tace kare!