Comming to conclusion...

Nu är det beslutat... Tidigare visste jag inte vad syftet med denna blogg var. Mest för att testa. Men nu har jag kommit fram till vad den ska handla om. Den ska behandla mitt liv som läkarkandidat i Uppsala. Så! Då var det bestämt.

Fast det kan inte bara handla om det. Eller? Äsch, jag ska i a f göra den här bloggen mkt intressantare. Eller försöka.

Dagens punkter:
1) Jag är helt aaaaaaw angående min handledare. En fantastiskt liten grek som liknar Mr Bean, rör sig som Mr Bean och stundom pratar som Mr Bean. Vilket gör det otroligt svårt att ta honom på allvar när han delar med sig av sitt stora hav av kunskap.
En annan fantastisk egenskap han har är att han behandlar en som en riktig kollega. Tittar på röntgenbilder med en och analyserar svar på blodprover tillsammans med en. LYSSNAR till teorier man har och nickar medhållande när man har rätt och är ivrig att förklara när man inte riktig cyklar på rätt väg. Cred till bra handledare!

2) Idag hände världens häftigaste grej. Jag fick träffa 1 av väldigt få patienter med en viss sjukdom som är suuuuuuperovanlig (så ovanlig att t o m ovannämnda handledare blev lite excited över patienten). Kan man vara mer diffus för att inte bryta mot sekretesslagen?

3) Patienten ifråga var inte medveten om vilken diagnos DEN *host* SEKRETESS *host* hade.
När jag såg lite konfunderad ut, förklarade DEN att DEN inte VILL veta. Vilket fick mig att tänka efter lite... Vem har sagt att man behöver veta? Vad tjänar det till att veta vad man lider av? Framförallt när ens sjukdom är dödlig? Man kommer ju att dö i vilket fall som helst, eller?
Men samtidigt kände jag att jag själv kanske skulle vilja veta vad som gäller. Vilken grund jag står på och vad jag har att förvänta mig från framtiden. Jag vill kunna planera min framtid. Men jag antar att det är det som gäller, somliga vill planera sina dagar och andra tar dem som de kommer. Och jag undrar, jag... Isn't ignorance really a bliss, when you come to think about it?

Sköt om er!