Professionalism...

Jag har stött på många människor de senaste åren som tyckt att känslor är visst förenligt med professionalism inom läkaryrket. Man ska kunna gråta och öppet visa känslor i kontakten med en patient. Man ska vara på samma nivå som patienten.

Modernt tänkande i all ära. Men jag är då av en annan uppfattning. Jag menar såklart inte att en läkare ska bete sig som ett as, vara en översittare och kall som is. Men det finns en professionell hållning som är viktigt att ha i tanken.

När en patient söker vård, för de flesta åkommor, är det viktigt att inse patientens sårbarhet. Ett exempel är om man får in en misshandlad kvinna till akuten. Den fråga man kan ställa sig är om man som läkare har rätt att då bli arg inför den här personen? Trots att det är en självklarhet att vilken människa som helst skulle bli arg i en sådan situation.

Vad jag menar då är att nej, det finns inte rum för läkaren i en sådan situation att visa så starka känslor som ilska eller vrede. Man vet nämligen inte var patienten står då. Vad känner denna patient just nu? Är den arg? Är den förvirrad? Är den rädd? Känner den skuld? Och framförallt - Vad är patientens behov just nu.

Under inga som helst förhållanden, anser jag då, får en läkare trycka på en massa känslor på en patient, innan man vet var patienten står. Dessutom ser jag patientläkarmötet som ett möte där patienten och dens behov samt känslor står i fokus. Då tycker jag att det är fel av läkaren att flytta detta fokus till sig själv.

Den riktiga professionella hållningen är att acceptera sina känslor och ge uttryck för dem, men aldrig inför en patient. Det kan låta hemskt, och med dagens moderna idéer om att alla är lika kanske jag låter sanslös. Men när man är läkare, är man bara människa om det är till fördel för patienten. En stor del av yrket handlar om att ha kontroll. Och i många situationer man möter som läkare gäller det att finnas där, en klippa. Inte kall, men inte opålitlig som ett stöd heller.

Jag vet inte. Anledningen att jag tar upp det här är att jag har sett det misskötas alltför många gånger. Jag har sett dem som genom att inte på något som helst vis patientens känslor och på det sätt gjort dem obefintliga och flyttat fokus från patienten. Men även sett de läkare som tar ut sina känslor över patienten vilket är lika oacceptabelt för då har man också förflyttat fokus från patienten och patientens känslor.

Själv ser jag inte det som svårt, och en liten miss någon gång är inte hela världen. Dessutom får det väl komma med erfarenheten att man lär sig läsa av en patient och på vilket känslomässigt plan man kan möta den. Men till dess att man inte kommit så långt, tycker jag att det är vår plikt att ta det säkra före det osäkra. För en gångs skull propagerar jag för det så svenska knyta näven i fickan, lämna rummet en stund och viska "Jädrrrrrra kärrrrring!" i ett hörn. Ohörbart, omärkbart.

Eller har jag fel?

Tata!