Att pierca sig och på akuten...

Okej, jag har verkligen haft en urge att få pierca mig i tungan. Det är skiiiiiitsnyggt enligt min mening. När jag kom till jobbet i helgen och en jobbarkompis hade sin fina piercing i tungan, då blev dessa känslor så mycket starkare och jag har nästan, bara nästan varit på väg att börja utreda möjligheterna till detta i Uppsala. Men bara för att få hjälp på vägen, ffa mentalt men även rent praktiskt så frågar jag människor i min omgivning om jag ska genomgå något sådant som att pierca mig i tungan... Då får jag följande svar:

• NEJ! DET ÄR JU SKITÄCKLIGT! (Varför?) DET ÄR BARA DET!
• Det är porrigt! I vissa fall kan det vara bra med porrigt, men inte om man ska bli läkare.
• Nej!
• Du kommer läspa... Nej, först kommer du ha en tjock och äcklig tunga i två veckor och sen blir den infekterad och sen sväljer du bakterierna och döööööör.... Och sen om du inte dör så kommer du läspa.
• Det är fööör ghetto...
• Det är fjortisvarning. Sånt gjorde man när man var fjortis.
• Det är bara inte du. Du är en duktig flicka.
• Du kommer få fullt av såna där, du vet.. Bakterier i munnen. (Jag brydde mig inte ens om att förklara...)
• Varför det gumman? Är du... ledsen?
• Min ena syster: Fan vad grymt! Och så visar du den till Baba! Fan vad arg han skulle bli.
• Min andra syster: NEJ! Vill du att baba ska mörda dig?!
• Baba: Vill du att jag ska mörda dig?!?! (Och nåt om fula och dåliga flickor och piercingar i tungan.)
• Mama (tar sig för hjärtat): Om du gör det är du inte min dotter och jag vet inte vem du är.

Så, det verkar inte finnas några positiva åsikter om mig och en piercing i tungan... Jag kanske får låta bli ändå. Börja röka istället! Jag och Linda blir som hon där Ger-Lena, som springer ut varje rast och leker skorsten!

***

Igår var akuten lugn (BOOOOORING) förutom på en etylintox som jämrade sig om att hon inte skulle dricka mer och att hon ville ha sina föräldrar! (Jag själv skulle inte vilja att mina föräldrar ser mig i ett sådant tillstånd, men men...)

Handledarna var bra. Handledare ett var väldigt pedagogisk... Vääääääldigt pedagogisk och på ett (omedvetet) förolämpande vis förklarade vad simvastatin används till... Kan det vara mitt babyface och smink som gör att folk tror jag är helt IQ-befriad? Kan det?! Men jag fick en stjärna i alla fall. :D

Handledare 2 var asgryyyyyyyyyym! Det var direkt getting to business. Inget förmildrande eller vänligt bemötande, utan kandidat ett tar det fallet och två det andra. Vi fick t o m ta emot patienter i akutrummet... liksom!! Sen att hon kom från Malmö... JAAAAAA! Vi hade så otroligt kul åt uppsalas stora torg! Och båda fick äntligen vädra ut sitt undangömda hat för denna skitstad! Jag vill bli som henne när jag blir stor...

Och så hade jag världens gulligaste patient som försäkrade mig om att jag skulle bli en underbar läkare. Han vet, han har två läkarbarn. ;)

Och så insåg jag hur tacksamma patienter med nedsatt At och demens är när det gäller anamnes... Det är inget att ta där, vilket gör att allt blir så smidigare. Är dem dessutom sängliggande, slipper man ändå hålla på med en massa trams-neurologi... Och jag satte min första pneumoni diagnos! Härliga tider...

Professionalism...

Jag har stött på många människor de senaste åren som tyckt att känslor är visst förenligt med professionalism inom läkaryrket. Man ska kunna gråta och öppet visa känslor i kontakten med en patient. Man ska vara på samma nivå som patienten.

Modernt tänkande i all ära. Men jag är då av en annan uppfattning. Jag menar såklart inte att en läkare ska bete sig som ett as, vara en översittare och kall som is. Men det finns en professionell hållning som är viktigt att ha i tanken.

När en patient söker vård, för de flesta åkommor, är det viktigt att inse patientens sårbarhet. Ett exempel är om man får in en misshandlad kvinna till akuten. Den fråga man kan ställa sig är om man som läkare har rätt att då bli arg inför den här personen? Trots att det är en självklarhet att vilken människa som helst skulle bli arg i en sådan situation.

Vad jag menar då är att nej, det finns inte rum för läkaren i en sådan situation att visa så starka känslor som ilska eller vrede. Man vet nämligen inte var patienten står då. Vad känner denna patient just nu? Är den arg? Är den förvirrad? Är den rädd? Känner den skuld? Och framförallt - Vad är patientens behov just nu.

Under inga som helst förhållanden, anser jag då, får en läkare trycka på en massa känslor på en patient, innan man vet var patienten står. Dessutom ser jag patientläkarmötet som ett möte där patienten och dens behov samt känslor står i fokus. Då tycker jag att det är fel av läkaren att flytta detta fokus till sig själv.

Den riktiga professionella hållningen är att acceptera sina känslor och ge uttryck för dem, men aldrig inför en patient. Det kan låta hemskt, och med dagens moderna idéer om att alla är lika kanske jag låter sanslös. Men när man är läkare, är man bara människa om det är till fördel för patienten. En stor del av yrket handlar om att ha kontroll. Och i många situationer man möter som läkare gäller det att finnas där, en klippa. Inte kall, men inte opålitlig som ett stöd heller.

Jag vet inte. Anledningen att jag tar upp det här är att jag har sett det misskötas alltför många gånger. Jag har sett dem som genom att inte på något som helst vis patientens känslor och på det sätt gjort dem obefintliga och flyttat fokus från patienten. Men även sett de läkare som tar ut sina känslor över patienten vilket är lika oacceptabelt för då har man också förflyttat fokus från patienten och patientens känslor.

Själv ser jag inte det som svårt, och en liten miss någon gång är inte hela världen. Dessutom får det väl komma med erfarenheten att man lär sig läsa av en patient och på vilket känslomässigt plan man kan möta den. Men till dess att man inte kommit så långt, tycker jag att det är vår plikt att ta det säkra före det osäkra. För en gångs skull propagerar jag för det så svenska knyta näven i fickan, lämna rummet en stund och viska "Jädrrrrrra kärrrrring!" i ett hörn. Ohörbart, omärkbart.

Eller har jag fel?

Tata!

Att småspringa fram i kulverten...

Under de senaste veckorna har jag kommit fram till en fantastiskt befriande slutsats. Att jag valt rätt väg i livet.

Att söka till Läkarprogrammet var egentligen en självklarhet. Inte enbart på grund av den stora passion jag känner för yrkesrollen som läkare, utan även för att jag inte kunde tänka mig annat. Det fanns egentligen inte något annat som intresserade mig. Jo, kanske chemical engineering, men det var lite för specifikt för att jag med min ambivalens skulle våga ta det steget att inrikta mig så pass. Endast 18 år gammal. Så här i efterhand är även matematik något jag hade kunnat tänka mig att fortsätta med. Men även det var för clear-cut för att utgöra ett val som skulle påverka hela resten av min framtid. Så läkare fick det bli.

Det fantastiska med det här yrket är att det är så brett. Och för en människa som mig, som tycker om att utvecklas i mina roller i livet är det perfekt. Genom hela utbildningen och i ens framtida karriärsliv tar man småsteg -kanske inte myrsteg men inga elefantsteg heller- för att utveckla sin yrkesroll så att den passar en som person. Man mognar med yrket.

På tal om mognad så känner jag att jag har haft tur som kom in så ung, 18 år gammal. Vid 18 är man mogen nog att veta i vilken riktning man vill börja gå och man har ungefär ett hum om vart man vill komma. Men man har fortfarande inte mognat i sin personlighet så pass att man kan avgöra var man kommer stå om tio år. Därför har möjligheten till småsteg under dessa tre år resulterat i en mognad av min personlighet och samtidigt har dessa småsteg varit ett resultat av denna mognad. It's a give and take situation och jag har varit lätt att forma...

Trots min kärlek kan jag inte påstå att jag varit bombsäker åren igenom. Nej, jag har inte tyckt att det varit det bästa jag gjort hela tiden och ja, tanken på att hoppa av och bli hemmafru har nog lekts med i mitt huvud. Jag kan inte sätta fingret riktigt på vad det jobbigaste har varit. Det var en palett av problem som jag stötte på under denna tid.

Till att börja med var frånvaron av klinisk undervisning ett stort problem, ffa då det innebar mycket teori. Och inte vilken teori som helst utan en massa cellbiologi bl a. Inte det roligaste jag visste och bortsett från Anatomi, Patologi, Histologi och Immunologi var det nog en enda pina alla dessa år att ta sig upp på morgonen och behöva släpa sig till en föreläsning om ett Shh (Sonic the Hedgehog -proteinet). Inte det minsta motiverande.

Därutöver var det faktum att jag vantrivdes i denna håla som påstod sig vara Sveriges fjärde största stad, inte mycket till hjälp. Jag hade lämnat vänner och familj och en stad jag växt upp i och älskade för läkarprogrammet. Och det var inte sällan jag upplevde att Läkarprogrammet hade tagit ifrån mig de käraste sakerna i mitt liv. För att inte tala om den ofantliga tröttheten.

Men nu känner jag att jag har tagit mig igenom allt det där och kommer att ta mig igenom det som kommer. Vilket har jag gjort att jag kan se solen bakom molnen. Kontakten med patienter samtidigt som jag växer starkare i mig själv och av mina erfarenheter, har gett mig en inblick i hur det kommer vara i framtiden... Hur jag kommer vara i framtiden.

Och när jag småspringer där i kulverten, sen till ronden (igen!), med den vita rocken fladdrande bakom mig, eller när jag tar fram mitt stetoskop för att lyssna på en patients hjärta och med rutin (någon form av rutin i a f) dikterar en inskrivning... Då! Då känns det sådär pirrigt i magen och jag vet med säkerhet. Jag vet att det här är vad jag vill. Jag befinner mig i mitt rätta element när jag tar mig fram i kulverten på väg mot nästa erfarenhet som ska göra mig till en bättre läkare. Och plötsligt framstår ett liv som matematiker inte lika fascinerande som att få se en av totalt 53 primära njurcarcinoider i världen.

Tace kare!

För övrigt...

vill jag påminna om min andra blogg med noveller och annat ihopskrivet. Tackar ytterst för Eran konstruktiva kritik. Vänliga hälsningar!

Comming to conclusion...

Nu är det beslutat... Tidigare visste jag inte vad syftet med denna blogg var. Mest för att testa. Men nu har jag kommit fram till vad den ska handla om. Den ska behandla mitt liv som läkarkandidat i Uppsala. Så! Då var det bestämt.

Fast det kan inte bara handla om det. Eller? Äsch, jag ska i a f göra den här bloggen mkt intressantare. Eller försöka.

Dagens punkter:
1) Jag är helt aaaaaaw angående min handledare. En fantastiskt liten grek som liknar Mr Bean, rör sig som Mr Bean och stundom pratar som Mr Bean. Vilket gör det otroligt svårt att ta honom på allvar när han delar med sig av sitt stora hav av kunskap.
En annan fantastisk egenskap han har är att han behandlar en som en riktig kollega. Tittar på röntgenbilder med en och analyserar svar på blodprover tillsammans med en. LYSSNAR till teorier man har och nickar medhållande när man har rätt och är ivrig att förklara när man inte riktig cyklar på rätt väg. Cred till bra handledare!

2) Idag hände världens häftigaste grej. Jag fick träffa 1 av väldigt få patienter med en viss sjukdom som är suuuuuuperovanlig (så ovanlig att t o m ovannämnda handledare blev lite excited över patienten). Kan man vara mer diffus för att inte bryta mot sekretesslagen?

3) Patienten ifråga var inte medveten om vilken diagnos DEN *host* SEKRETESS *host* hade.
När jag såg lite konfunderad ut, förklarade DEN att DEN inte VILL veta. Vilket fick mig att tänka efter lite... Vem har sagt att man behöver veta? Vad tjänar det till att veta vad man lider av? Framförallt när ens sjukdom är dödlig? Man kommer ju att dö i vilket fall som helst, eller?
Men samtidigt kände jag att jag själv kanske skulle vilja veta vad som gäller. Vilken grund jag står på och vad jag har att förvänta mig från framtiden. Jag vill kunna planera min framtid. Men jag antar att det är det som gäller, somliga vill planera sina dagar och andra tar dem som de kommer. Och jag undrar, jag... Isn't ignorance really a bliss, when you come to think about it?

Sköt om er!